Tre månader efter britternas beslut att lämna EU har i praktiken ingenting hänt.
Känslan blir mer och mer att britterna inte riktigt fattat vad de gett sig in på och försöker vinna tid.

Allt medan de övriga 27 blir alltmer irriterad på att britterna förhalar. Det lutar åt en uppslitande skilsmässa.

För att vara ett så drastiskt och långtgående beslut råder det en märklig stiltje i frågan om hur britterna ska lämna EU.

Nye premiärministern Therese May verkar inte ha någon brådska trots att folkomröstningen hölls den 23 juni.

När EU-orföranden Donald Tusk vid toppmötet i Bratislava den gångna helgen hävdade att britterna formellt skulle begära utträde ur EU i februari så dementerade genast premiärministerns kontor. Hon hade inte sagt något specifikt datum i sitt möte med Tusk.

May har också gjort klart att hon inte tänker hålla befolkningen underrättad om hur det går. Med motiveringen att hon inte vill avslöja britternas förhandlingsposition.

Sanningen är att britterna inte har någon förhandlingsposition. De sitter helt enkelt i skiten.

När Ann Linde, Sveriges nya EU-minister, häromdagen träffade sin brittiske kollega David Jones, viceminister för EU-utträdet, så förvånades hon över att svaret på de flesta av hennes frågor var ”vet ej”.

– Jag satt en halvtimme med viceministern och de vet ju faktiskt fortfarande inte själva vad de vill, sa Ann Linde till TT. Vi försöker hela tiden fråga om de vill ha lite som Norge eller som Schweiz. Men nej, de ska ha en unik lösning. Men vad denna unika lösning innebär vet vi inte ännu.

Och uppenbarligen inte britterna heller.

På toppmötet i Bratislava gjorde Slovakien, Ungern, Tjeckien och Polen klart att de tänker lägga in sitt veto mot varje avtal med britterna som inskränker deras medborgares rätt att arbeta i Storbritannien.

Ett besked som Therese May mött med samma taktik som Donald Trump bemöter Mexikos besked att de inte alls tänker betala för någon mur.

– De 27 kommer att skriva på ett avtal med oss, slår hon självsäkert fast.

Det är en sak att låta kaxig, en annan att få sin vilja igenom i praktiken. Där blir britternas position allt svagare. Det är EU som har de flesta trumfkorten på hand.

Av ren självbevarelsedrift kan de 27 knappast gå med på ett avtal som gör det mer attraktivt att stå utanför EU än att vara medlem av klubben. Gång på gång påtalar olika företrädare att britterna inte kan plocka russinen ur kakan. En självklarhet kan det tyckas.

Men britterna fortsätter med en dåres envishet att driva linjen att de kan få till ett avtal som gör att de ekonomiskt kan fortsätta vara en del av EU men ändå stänga gränserna för andra EU-medborgare som vill jobba i landet. Dessutom slippa betala någon avgift till EU. En ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Skulle EU gå med på det vore det mer attraktivt för resten av de 27 att också lämna EU.
Britternas taktik att förhala själva starten av förhandlingarna för att mjuka upp övriga EU kan slå väldigt fel. Toppmötet i Bratislava visade att det riskerar att reta upp enskilda länder och göra förhandlingarna ännu svårare.

När May tog över efter David Cameron deklarerade hon att ”brexit betyder brexit”. Det blir ingen andra omröstning. Det finns ingen nödutgång. Men alltfler tvivlar.

Våndan över att utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget tyder på att hon tvekar. Kanske letar hon något alternativ som innebär att britterna trots allt kan stanna kvar. Av det enkla skälet att en brexit kommer att slå hårt mot den brittiska ekonomin. Ingen premiärminister som vill bli omvald vill medvetet försätta sin nation i ekonomiska trångmål.

De hårdföra brexitanhängarna misstänker att något fuffens är på gång. Därför har de bildat en påtryckargrupp som kallar sig ”Leave means leave”, Lämna betyder lämna.

Vart Theresa May än kommer försöker hon försäkra investerare att Storbritannien kommer att åtnjuta alla de ekonomiska fördelar som landet har i dag. Vilket givetvis inga investerare vågar lite på.

Osäkerheten lägger en våt filt över Europas ekonomi och sannolikt även över världsekonomin. De som ytterst får betala för britternas oförmåga att komma till skott är alla konsumenter och arbetstagare världen över.