Startskottet har gått för den tyska valrörelsen. Dryga fem veckor återstår till valdagen men de flesta utgår ifrån att det redan är avgjort.

Angela Merkel anses helt enkelt inte kunna förlora.

Precis den typ av hybris som knäckte Hillary Clinton i två presidentval där hon ansågs vara en självskriven vinnare.

Vi vet alla hur det gick.

Hillary Clinton lyckades 2008 inte ens få partiets nominering trots att hon ansågs oslagbar. Barack Obama tog hennes givna plats. 2016 var segern i presidentvalet lika given. Ända tills Donald Trump flyttade in i Vita huset.

Att ta ut segrar i förskott och underskatta motståndaren är något många bittert fått ångra, både inom idrotten och politiken.

Särskilt i dagens instabila läge borde vi ha lärt oss att inte dela ut några segrar i förtid. Inom politiken kan sex veckor vara en lång tid. Risken är uppenbar att framförallt Merkels medarbetare blir så segersäkra att de sänker garden och gör misstag.

Självklart är det så att den troligaste utgången av de tyska valet är att Angela Merkel fortsätter som förbundskansler. Hennes CDU leder i opinionsmätningarna med över 40 procent vilket ska jämföras med det näst största partiet socialdemokraternas strax under 25 procent.

Det ser onekligen rätt mörkt ur för utmanaren Martin Schultz som Merkel inte ens nämner i sina valtal. Den så kallade Schulz-effekten som man kunde se direkt efter att han utsetts till kanslerkandidat i våras har helt ebbat ut.

Främsta skälet är att flyktingfrågan inte längre ligger överst på dagordningen. Där är det annars många tyskar som tycker att Merkel var alltför generös när hon sa ”Vi fixar det” och öppnade landets gränser.

Sedan dess har Merkel gjort en tvärvändning nästan lika kraftig som den Sveriges regeringens. Men hon har talat tyst om det.

Det är denna försiktighet som definierar Merkels sätt att styra.

Valet av Trump i USA och segern för Brexit i Storbritannien har skapat en känsla av allmän instabilitet i Tyskland och övriga Europa. När världen står inför stora omvälvningar vill tyskarna gärna lägga sitt öde i händerna på någon som står för stabilitet och trygghet.

Därför är det inte förvånande att Merkel dragit ifrån i mätningarna.
Men vad händer om flyktingarna åter börjar strömma in till Tyskland? Lika snabbt som Merkels popularitet skjutit i höjden riskerar hon då att sjunka. Efter tolv år vid makten är ingenting givet.

Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna har sedan förra året skördat stora framgångar. Som mest var de uppe i över 15 procent av väljarsympatierna.

Men i takt med att flyktingfrågan skjutits åt sidan ackompanjerad av en bitter ledarstrid har partiets sympatier halverats. Det handlar om rekordsnabba växlingar som lika fort kan slå tillbaka åt andra hållet. Väljarna är rörliga som aldrig förr.

Störst spänning råder kring vilket som blir tredje största parti och kanske en alternativ regeringspartner till Merkel. En fyraårs period till av ”stor koalition” med socialdemokraterna känns inte särskilt aptitlig för demokratin.

För Merkel kommer valet med perfekt tajmning. Ekonomiskt går det bra för Tyskland. Arbetslösheten är en av de lägsta i Europa. Den 63-åriga fysikern framstår som ett under av stabilitet i en alltmer kaotisk värld.

Så visst ligger hon bra till för att vinna. Men för att visa att hon själv skulle inte tar ut någon seger i förskott har hon fyllt almanackan med flera valmöten per dag fram till den 24 september.

Bara söndagarna tar Merkel ledigt.

Redan 2006 när jag besökte Venezuela och träffade Hugo Chavez hade det börjat på utför med landet och dess bräckliga demokrati.

Sedan dess har förfallet accelererat men grunden till hur man lyckas förstöra ett land måste sökas i Chavez hemmasnickrade variant av socialistisk revolution.

(mer…)

Testa nya sätt att bedriva politik på behöver inte vara fel.

Men Donald Trumps bakslag så här långt sätter ett stort frågetecken kring hans möjligheter att överföra förmågan att göra dealer som affärsman direkt till politiken.

Inser han inte det väntar nya bakslag när han istället behöver en stor framgång.

(mer…)

USA hotar att slå till mot Nordkoreas kärnvapen.

Men upptrappningen sker i ett läge när Sydkorea snart får en ny president som sannolikt vill föra en helt annan politik mot nordsidan.

Ett perfekt tillfälle för Kim Jong-un att driva in en kil mellan USA och Sydkorea.
Koreanska halvön är sannolikt en av de konflikthärdar som blir den svåraste utmaningen för president Donald Trump att hantera.

USA:s utrikesminister Rex Tillerson har precis besökt Japan och Sydkorea och är på väg till Kina. Med sitt uttalande i Seoul gav han Trumpadministrationens tydligaste signal hittills om att man tänker dra åt tumskruvarna mot diktaturen i Pyongyang.

– Alla handlingsalternativ ligger på bordet, säger Tillerson. Om Nordkorea trappar upp hotet från deras kärnvapenprogram till en nivå där vi anser att USA måste handla så ligger alla alternativ på bordet.

Tillerson riktade också en annan varning till diktatorn Kim Jong-un.

– Nordkoreas ledare måste förstå att deras nuvarande väg mot kärnvapen och upptrappade hot inte kommer att leda till ökad säkerhet och ekonomisk utveckling.
Trump har sagt att han inte tänker tillåta Nordkorea att utveckla kärnvapen och robotar som kan nå USA.

Frågan är bara hur han tänker stoppa regimen. För det är precis vad Nordkorea håller på med och dessutom säger offentligt att man gör.

Tillerson sammanfattade själv problemet när han konstaterade att 20 år av samtal med och sanktioner mot Nordkorea har misslyckats.

Så länge har USA och omvärlden försökt att få Pyongyang på andra tankar. Dels med morötter i form av ekonomiskt stöd och direkta samtal. Dels med piskan i form av hårda ekonomiska och politiska sanktioner beslutade av FN:a säkerhetsråd.

Västvärlden har också försökt förmå Kina, som är Pyongyang-regimens enda vän i världen, att trycka på för att få ett stopp på kärnvapenutvecklingen.

Men ingenting har fungerat.

Under dessa 20 år har Nordkorea fortsatt att utveckla kärnvapen och genomföra provsprängningar, den senaste under förr året. Under 20 år har Nordkorea fortsatt att utveckla sin robotteknologi. De senaste uppskjutningarna skedde för bara några veckor sedan.

Om Nordkorea ostört får fortsätta med sin vapenutveckling tror de flesta experter att man inom 5-10 har kapaciteten att tillverka kärnvapen som är så små att de kan fästas som stridsspetsar på missiler som kan nå den amerikanska västkusten.

Om det inte fungerar med morötter eller piska och inte heller med kinesiska påtryckningar då återstår bara ett alternativ. En amerikansk attack för att slå ut Nordkoreas kärnvapen- och robotanläggningar.

Vilket är precis vad Rex Tillerson hotar med.

USA:s problem är att deras allierade Sydkorea befinner sig i en politisk kris sedan president Park avsatts på grund av en korruptionsskandal. Nyval ska hållas den 9 maj.

I opinionsmätningarna leder den liberale kandidaten Moon Jae-In. Han vill inte alls hota Nordkorea med en militär attack. Tvärtom anser han att enda sättet att få Kim Jong-un att ändra sig är att börja samtala med Nordsidan. Han är beredd att resa till Pyongyang innan han reser till Washington.

Han har sagt att en av hans första åtgärder blir att öppna den sydkoreanska ekonomiska zonen, Kaesong inne på nordkoreanskt territorium. Den stängdes för tre år sedan för att straffa nordsidan för att man trappat upp konflikten med nya provsprängningar. Det innebar att tusentals nordkoreaner förlorade sina jobb och regimen gick miste om en viktig källa till utländsk valuta.

Den mjukare linjen testades i början av 2000-talet under namnet solskenspolitiken. Kortvarigt ledde den till vissa framsteg men man var snart tillbaka på ruta ett igen.

Vad värre är för USA vill den liberale Moon Jae-In stoppa uppbyggnaden av missilförsvaret Thaad i Sydkorea. Missilförsvaret, som godkänts av den avsatte presidenten, ska skydda Sydkorea från nordkoreanska missiler men har samtidigt upprört Kina som fruktar att USA med Thaads avancerade radarövervakning kan spionera på Kina.

Kina har ställt till ett himla liv och stoppat turistresor till Sydkorea och tvingat sydkoreanska företag i Kina att stänga.

Den liberale kandidaten har varnat för att Thaad kan utlösa en missilkris liknande den mellan USA och Sovjetunionen 1961 då sovetiska robotramper placerades på Kuba.

Om Moon Jae-In kommer till makten blir det lättare för Nordkorea att blåsa under motsättningar mellan USA och Sydkorea. Det blir svårare för Trump att driva en ännu tuffare linje mot Nordkorea.

Att lova runt lönar sig.

Därför får franska socialistpartiet en Bernie Sanders-kopia i presidentvalet.
Ett val som efter diverse skandaler blir mer och mer oförutsägbart.

Många av Europas socialistpartier är i kris när väljarna flyr högerut. Svaret har i många fall varit för socialdemokrater att ta ett steg länge vänsterut. I Storbritannien valdes Jeremy Corbyn till partiledare. I USA var entusiasmen för Bernie Sanders betydligt större än för Hillary Clinton.

Därför borde det inte förvåna någon att Benoit Hamon, långt ut på vänsterflygeln, blir socialistpartiets presidentkandidat i Frankrike. Väljarna kunde inte motstå hans löfte om en medborgarlön till alla på 7 000 kronor i månaden. Det är lättare att kampanja på sådana högtflygande planer än fortsatta ekonomiska åtstramningar.

Hamon säger att han tänker finansiera medborgarlönen med en skatt på robotar. Men hur han ska lyckas täcka den beräknade kostnaden på 3 000 miljarder kronor om året är mycket oklart. Men löftet var tillräckligt lockande för att lyfta honom till seger i socialistpartiets primärval i helgen.

Inte mycket talar dock för att det räcker längre än så. I opinionsmätningarna inför presidentvalet i april ligger Hamon långt efter både Nationella Frontens Marine Le Pen och högerpartiets Francois Fillon. Klar trea är mittenkandidaten och tidigare ekonomiministern Emmanuel Macron.

Hamon har också konkurrens av en annan kandidat långt till vänster, Jean-Luc Melenchon.

Fram till nu har de flesta utgått ifrån att det blir en andra valomgång mellan högerkandidaterna Le Pen och Fillon. Det var innan franska medier publicerade uppgifter om att Fillon under sin tid som parlamentariker anställde sin brittiskfödda hustru som assistent. Hon ska under ett antal år ha fått en ersättning på sammanlagt fem miljoner kronor. Hon ska dessutom aldrig ha utfört något arbete utan bara uppburit lön. Personer som hon skulle ha jobbat ihop med har i franska tidningar vittnat om att de aldrig sett henne på arbetsplatsen.

Färska uppgifter gör dessutom gällande att Fillon skulle ha skrivit ut checkar från statskassan till sig själv på hundratusentals kronor.

Uppgifterna skulle vara besvärande för vilken kandidat som helst men blir extra jobbiga för Fillon som har framställt sig som den rena, icke korrumperade kandidaten.
Hittills har Fillon försvarat sig med att kritiken grundar sig i kvinnohat och att hustrun visst utfört arbete men att hans fiender försöker komma åt honom via henne. Men visar sig uppgifterna stämma kan de få potentiellt explosiva följder där den tidigare premiärministern kan tappa kraftigt i stöd eller tvingas överge sin kandidatur.

En polisutredning har inletts och Fillon säger att han drar sig tillbaka ifall han åtalas.
Det skulle i så fall kunna öppna för Macron, Melenchon eller Hamon. Men framförallt är skandalen en gåva till Marine Le Pen.

Fillon är den kandidat som ligger närmast henne när det gäller invandringspolitiken, inställningen till Putin och ekonomin men utan att som hon vilja lämna EU. Många har sett Fillon som ett bålverk som kan stoppa Le Pen från att nå presidentposten. Tillräckligt långt högerut för att locka även hennes väljare men inte lika extrem.

Utan Fillon eller med en försvagad sådan ökar hennes segerchanser markant.

Största potentiella hotet mot Le Pen är paradoxalt nog Donald Trump. När Trump vann valet i USA vädrade Europas högerpopulister morgonluft. Kunde Trump segra så kunde Le Pen, Wilders och andra extremkandidater.

Men frågan är hur fransmännen reagerar efter några månader av Trumpsstyre och förhandlingar om brexit. Är de då likna sugna på att få en liknande president som i grunden försöker förändra den franska nationen?

Trump kan nog skrämma en del att rösta på ett mindre extrema alternativ.

I vilket fall framstår det som för bara några veckor sedan såg ut som ett tydligt race mellan bara Le Pen och Fillon som ett betydligt mer ovisst presidentval.

Efter 15 år är USA:s skamfläck fortfarande kvar.

Än värre är att om Donald Trump håller vad han lovat kommer han att på nytt sända misstänkta terrorister till fängelset på Guantanamo.

Världen kommer att protestera men kan inget göra.

När Barack Obama som sitt första beslut som president skrev på en order om att stänga Guantanamo inom ett år verkade denna skamfläck för det amerikanska rättssamhället vara historia.

Men trots att han gjort allt i sin makt har Obama inte lyckats hålla sitt löfte. En ohelig allians av republikanerna och demokrater har gått samman för att blockera alla pengar för att skapa ett högsäkerhetsfängelse på amerikansk mark för de misstänkta terroristerna. Kongressen har motsatt sig alla försök att föra över fångar från flottbasen på Kuba till det amerikanska fastlandet.

Obamas taktik har istället varit att försöka tömma lägret på fångar. I dag är det bara 55 fångar kvar av de 779 som suttit där sedan Obamas företrädare George W Bush öppnade lägret den 11 januari 2002 som ett svar på terrorattackerna den 11 september 2001.
Tömningen har varit möjlig genom att USA, framförallt via ekonomiska morötter, fått ett antal länder att ta emot de terrormisstänkta.

Grundproblemet med Guantanamo är att det enligt alla internationella rättsprinciper är olagligt. Människor som greps av USA i Afghanistan, Pakistan och anda länder runtom i världen fördes till Guantanamo och hölls där på obestämd tid utan att få någon rättegång och i många fall utan att få veta vad de var anklagade för.

Helt emot normala rättsprinciper.

Inledningsvis förekom dessutom tortyr och olika tortyrliknande metoder vid lägret i hopp om att den vägen kunna avslöja nya terrorplaner mot USA.

När jag besökte Guantanamo 2007 ägnade den amerikanska militären stor möda åt att försöka visa att de behandlade fångarna väl. De visade mig cellerna där det fanns en särskild hylla för Koranen och den gula konen som ställdes ut i korridoren vid bönestunden fem gånger per dag för att påminna vakterna om att gå extra tyst på metallgolvet.

Men det kunde inte skyla över att fångarna satt inlåsta i sina isoleringsceller dygnet runt, år ut och år in utan att få någon rättegång.

I efterhand visade sig att många av fångarna inte var de superfarliga terrorister som USA utpekade dem som. USA:s underrättelsetjänster misstänker att cirka 30 procent av de släppa ”återvänt till slagfältet”. Men om det beror på att de radikaliserats av den behandling de fått utstå i Guantanamo eller att de verkligen var terrorister från början är det ingen som säkert kan säga.

Guantanamo har varit en skamfläck för rättsstaten USA. En skamfläck som istället för att skydda USA och västvärlden från terrorism fungerat som en drivkraft för att rekrytera nya terrorister.

Att Obama misslyckades stänga lägret är ett stort nederlag men ett som det inte går att bara hålla honom ansvarig för.

Donald Trump har gett uttryck för en helt annan inställning. Under valrörelsen lovade han att åter fylla Guantanamo med terrormisstänkta. Han hävdade också att han tänkte återinföra tortyrmetoder som skendränkning och ”mycket värre saker än så”.

Inför sitt tillträde har Trump krävt att Obama ska upphöra med alla frisläppanden. Något den avgående presidenten vägrat. Tvärtom försöker han in i det sista att minska antalet fångar.

I senatsförhören i går med Trumps tilltänkte justitieminister Jeff Sessions sa denne att han stödjer ett fortsatt användande av Guantanamofängelset.

Så allt talar för att Trump verkligen gör allvar av sina planer att på nytt fylla fängelset. Sannolikt som en del av hans strategi mot Islamiska staten i Syrien.

Fylls Guantanamo igen av människor som hålls på obestämd tid utan rättegångar och dessutom utsätts för tortyr så kommer vreden mot USA åter att växa. Framförallt från muslimska länder. Men ett pånyttfött Guantanamo blir ett perfekt rekryteringsverktyg för Islamiska staten och al-Qaida även bland radikala islamister i Europa och USA och riskerar därmed att öka på terrorismen istället för att som tänkt avskräcka presumtiva våldsverkare.

Hård kritik kommer också att riktas mot Trump från USA:s allierade i Europa som alla fördömt Guantanamo och den rättsvidriga hantering som pågår där.

Men sannolikheten att Trump ska lyssna är liten. Europas ledare kan uttala kritik men det finns ingen som har makt att tvinga USA att stänga Guantanamo.

Att Nord Stream 2 vill använda svenska hamnar för sin pipeline är det minsta problemet med projektet.

För Europa innebär det ryska bygget att kontinenten gör sig ännu mer beroende av ryska gasleveranser. Därför får alltfler kalla fötter.

Man kan se Nord Stream II som ett rent kommersiellt projekt. Ryssland har en massa gas som man vill sälja. Europa vill gärna ha pålitlig tillgång till energi för uppvärmning av bostäder och driften av sin industri.

Sett med dessa ögon är ännu en gasledning på Östersjöns botten en fullt naturlig investering.

Men eftersom Gazprom, företaget som ska levereras gasen är att betrakta som den ryska statens förlängda arm så måste man också se projektet med säkerhetspolitiska ögon. Då är dess lämplighet inte lika självklar.

Även om den stora oron knappast borde vara att Ryssland ska spionera på hamnar på Gotland som man rimligen redan kartlagt i detalj. Det svenska ”njet” försvårar för Gazprom men stoppar inte projektet.

Ryssland och dess president Vladimir Putin har en historia av att använda olja och gas för politisk utpressning av sina grannar. Särskilt Ukraina har fått känna av det i olika omgångar de senaste tio åren när man försökt bryta sig loss från Ryssland.

Senast dubblade Putin gaspriset 2014 med motiveringen att nu när Krim är ryskt finns det ingen anledning att betala hyra för den ryska flottbasen på halvön i form av ett subventionerat gaspris. Ryssland har upprepade gånger helt stängt av gasleveranserna med följden att även delar av Europa tvingats frysa eftersom gasen transporteras i samma pipieline.

En tredjedel av Europas energibehov täcks av rysk gas och olja. Framförallt är det de forna Öststaterna som är beroende. Men även länder som Tyskland och Österrike.

Med Nord Stream II kan Ryssland öka gasexporten till Europa men det ger också Putin möjligheten att vid behov stänga av leveranserna om han vill. Men framförallt innebär den nya pipeline att Ryssland inte behöver låta exporten över Europa gå via Ukraina. Det innebär ett ekonomiskt avbräck för landet eftersom Gazprom betalar avgifter för att transportera gasen. Men det gör också att Ryssland kan stänga av gasen till Ukraina utan att Europa drabbas lika hårt som tidigare.

Det blir med andra ord lättare för Kreml att straffa den västvänliga regimen i Kiev när man vill.

En jämn och pålitlig leverans av energi är avgörande för Europas välstånd och bekvämlighet. Vem man än importerar ifrån finns risker. Men säkerhetsriskerna med att importera gas och olja från Ryssland är givetvis större än om man får motsvarande leveranser från exempelvis Norge och Storbritannien.

Ännu ett skäl finns. EU som helhet har som miljöpolitiskt mål att minska beroendet av fossila bränslen. Ännu en pipeline för naturgas verkar i motsatt riktning.

Rysslands aggressiva politik i Syrien och gentemot Ukraina har gjort alltfler tveksamma till Nord Stream-projektet. Med inkomsterna från pipeline skulle Ryssland kunna fortsätta finansiera sina militära äventyr utomlands.

Man kan också tycka det är märkligt att EU genom ekonomiska sanktioner försöker få Putin att lämna tillbaka Krim men samtidigt tillåter ett projekt som skulle gynna Moskva både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt och dessutom slår mot Ukraina.

Avgörande för om projektet till slut blir av eller inte är Angela Merkels inställning.
Hittills har hon lobbat för projektet eftersom hon sett det som ett sätt att säkra Tysklands energibehov.

Men signaler kommer om att Merkel omvärderat projektet sedan hon också bestämt sig för att Putin är mer ond and god. Merkels problem är att socialdemokraterna SPD, den koalitionspartner som hon är beroende av för att regera, vill ha den nya ledningen.

Partiets förre ledare och förbundskansler under åren 1998 till 2005, Gerhard Schröder, utsågs nyligen till styrelseordförande i Nord Stream 2. Han är sedan länge personligen god vän med Vladimir Putin och ledde även styrelsen i det första Nord Stream-projektet som togs i bruk för fem år sedan.

Hans ord väger fortfarande tungt inom SPD.

Anhängarnas argument är att den nya pipeline ger ett ömsesidigt beroende. Ryssland kan visserligen stänga av gasen men då går man också miste om sina inkomster. Bristen på pipelines gör att Ryssland inte enkelt och snabbt kan sälja gasen till andra länder.

Frågan är om Europa känner sig tillräckligt lugnat av det för att godkänna Nord Stream 2.

Efter Fidel Castros begravning inleds en ny epok på Kuba. Alla undrar vad som kommer att hända nu.

Svaren är två: Sannolikt inte mycket – och det beror på om Donald Trump tänker stänga igen den dörr som företrädaren Obama öppnat.

Att Fidel Castro trots sin legendariska ställning i världspolitiken tillhör det förflutna visas av gästlistan på begravningen. Bortsett från Latinamerikanska ledare är det ont om riktiga högdjur.

Intressant att notera är att Rysslands president Putin är frånvarande. Inte ens utrikesminister Lavrov är på plats. Istället närvarar en rådgivare till Putin. Kanske en indikation på att Ryssland är mer intresserad av att bygga en god relation med USA:s tillträdande president än att hålla fast vid en gammal allierad regim som rimligen är på fallrepet.

Trots att han i våras bröt Kubas isolering genom att som första amerikanska president på över 70 år besöka ön så avstår Obama från att åka på begravningen. Istället skickar han en rådgivare. Sannolikt för att inte i onödan reta upp Donald Trump.

Liksom på så många andra områden har Trump spridit osäkerhet om vilken politik han tänker föra gentemot Kuba. Han har twittrat att han tänker riva upp de lättnader i den ekonomiska bojkotten som Obama genomfört ifall Castroregimen inte är beredd ”att fixa en bättre deal för det kubanska folket”. Försök tolka det den som kan.

Så länge brodern Raul Castro lever är det inte troligt att det blir varken några lättnader eller förbättringar för det kubanska folket. Det påstås att Raul är mer benägen att genomföra ekonomiska och även politiska reformer än Fidel. Men under Obamas besök visade Raul Castro att han minsann inte tänker vika sig för USA:s och västvärldens krav på frihet och demokrati genom att under uppseendeväckande former låta gripa en grupp oppositionella. Regimen styr med järnhand för att inte förlora greppet om makten.

Men när även Raul, 86 är borta kan i princip vad som helst hända. Då har alla de gamla revolutionärerna gått till historien och en ny generation tar över. Då är det inte säkert att kubanerna köper fortsatt diktatur utan att få en rejält höjd levnadsstandard.

Kuba är verkligen i desperat behov av förändring. Landets fattigdom kan bara till en liten del skyllas på den över 50 år långa ekonomiska blockaden från USA. Snart 60 år av kommunistiskt styre är en större bov.

Kuba tillhör den lilla skara av kommunistregimer som överlevt Berlinmurens fall tillsammans med Nordkorea, Vietnam och Kina. Att promenera runt på Havannas gator är också som att ta ett steg långt tillbaka i historien, kunde jag konstatera vid mitt senaste besök i våras. Här står kubaner i kö för att köpa ransonerade varor i nedgångna butiker.
Ransoneringsbutikerna är ett av få ställen där det går att handla för vanliga kubanska pengar. Den som vill köpa något utöver mjöl, ris, olja och andra basvaror måste betala med konvertibla pesos som är värda långt mycket mer men svåråtkomliga för många vanliga kubaner.

Det leder till en enorm brist på varor och utbredd svarthandel.

Jag besökte ett informellt bageri som var beläget i ett fönsterlöst rum, längst in i en lägenhet. Här bakade ägaren och hans bror tretusen småfrallor om dagen som de sålde illegalt till olika caféer och restauranger. Mjöl och andra ingredienser köpte de svart från anställda som stal det från statliga bagerier.

Jag träffade en läkare som berättade att den kubanska sjukvården, som varit den fattiga önationens stolthet, är en skugga av sitt forna jag. Personalen stjäl allting de kommer åt av mediciner, kompresser och annan sjukvårdsmateriel för att sälja på den svarta marknaden. För många är det enda sättet att överleva. Månadslönen på omkring 600 kronor kan ingen klara sig på.

Läkaren uppgav att partieliten har sina egna sjukhus men för vanliga kubaner är vården dålig och svår att få tillgång till.

Jag stötte på cykeltaxiföraren Pavel som slutat sitt jobb som socialarbetare eftersom lönen var så låg. Genom att köra turister får han in konvertibla pesos och har höjt sin levnadsstandard rejält.

Bröderna Castros styre har skapat ett monster, ett land där väldigt lite fungerar och där det politiska förtrycket är stenhårt. Regimen är livrädd för att kubanerna ska lära sig att tänka själva. Därför internet är hårt kontrollerat.

På det fyrstjärniga hotellet i Havanna där jag bodde fanns inget åtkomligt nätverk. Enda sättet att koppla upp sig var att köpa särskilda kort med skrapkoder i receptionen. Varje kort bokfördes noga av damen bakom disken. På ett enda ställe i Havanna hittade jag ett obegränsat internet där man ständigt var uppkopplad, på det tillfälliga presscentret som skapades under president Obamas besök. Dagen efter att Obama åkt var nätverket avstängt.

Det är förbjudet för vanliga kubaner att ha internetuppkoppling i hemmet. I en park satt vanliga kubaner och kopplade upp sig mot ett av de få allmänna nätverk som finns i staden. För att gå med på att komma till Kuba krävde Obama att vanliga kubaner skulle få tillgång till internet. Men det är dyrt. Ett kort som räcker i två timmar kostar nästan en halv månadslön.

Raul Castro hoppas att den öppning som Obama inledde ska göra att ekonomin på Kuba förbättras utan att regimen ska behöva lätta på det politiska förtrycket, ett försök att kopiera utvecklingen i Kina och Vietnam. På så sätt hoppas han trygga sin egen och regimens överlevnad.

Obamas hopp är att flygförbindelserna och ökad tillgång till internet ska leda till ökade kontakter mellan vanliga amerikaner och kubaner och på så sätt undergräva diktaturen.
Det kommer att ta några år innan vi vet vem som får rätt.

I en demokrati brukar väljarna rösta fram sina politiker. I USA är det ofta politikerna som väljer sina väljare.

Det är en viktig förklaring till varför politiken i USA blivit alltmer extrem och beslutsprocessen alltmer förlamad.

När Hillary Clinton med rätt god marginal vinner folkflertalets röster men ändå förlorar till Donald Trump är det klart att det höjs ett och annat ögonbryn. Systemet med elektorsröster gör att presidentvalet kan uppfattas som en parodi på demokrati. Det kom till bland annat som en säkerhetsspärr ifall folket ”röstade fel”.

Oviljan att respektera folkets röst manifesteras i dag av att hur många delstater i strid mot normala demokratiska principer försöker göra det svårare för individen att utnyttja sin rösträtt.

Men det finns en annan faktor som snedvrider den amerikanska politiken ännu mer (och som för övrigt existerar i många länder utan ett proportionerligt valsystem, bland dem Storbritannien). Den kallas gerrymandering och är en teknik som funnits väldigt länge men som mer och mer kommit att påverka politiken.

Gerrymandering innebär att de två stora partierna, republikanerna och demokraterna, i delstater där de har makten ritar om valdistrikten så att det egna partiet gynnas. Man försöker skapa så många distrikt som möjligt där det egna partiet genom befolkningssammansättningen är garanterad en egen majoritet. Utan konkurrens vet man redan från början vem som kommer att vinna.

Detta sker i kombination med att partierna ofta utser sina kandidater i primärval där det bara är en liten skara av de mest trogna och motiverade anhängarna som röstar. Effekten har vid senare val blivit att det är extrema kandidater som utses.

– Politiker som skulle ha små chanser att vinna ett val där väljarkåren är normalt sammansatt, säger Carrie Davis som leder organisationen Women Leauge of Voters i Ohio.

Jag träffade henne inför presidentvalet då hon uttryckte en stor oro för att det amerikanska politiska systemet är på väg att förlamas av gerrymandering. Hon skrattade när jag tog upp Trumps kritik om att valet var riggat. Hon var inte det minsta orolig för fusk i rösträkningsprocessen eller att folk skulle försöka rösta i någon annans namn.

Däremot höll hon med om att amerikanska val är riggade, men på ett helt annat sätt än Trump menade.
– Båda partierna försöker i förväg rigga valen för att gynna sig själva. I många delstater är det i praktiken partierna som väljer sina väjare istället för tvärtom.
Hennes hemstad Columbus, Ohio är ett typexempel på manipulation. De styrande republikanerna har ritat om valdistrikten så att majoriteten av stadens demokratiska väljare delats upp i tre tårtbitar som inkorporerats i republikanskt dominerade distrikt där deras röst blir värdelös.

När de valda ytterlighetskandidaterna flyttar in i den amerikanska kongressen är deras agenda inte att samarbeta för att få igenom reformer utan att driva sin egen extrema agenda. Det kräver också ideologisk renlärighet av sina mer moderata partikamrater som blivit invalda för valdistrikt där väljarbasen inte manipulerats med gerrymandering.

Den amerikanska sättet att styra kräver samarbete och kompromisser över partigränserna för att fungera. Numera är de extrema tillräckligt många för att sätta kraftiga käppar i det politiska maskineriet.

När beslutsfattandet i Washington går på tomgång blir det amerikanska folket irriterat och upprört. Uteblivna beslut i kongressen innebär att viktiga samhällsförändringar inte blir av vilket i sin tur leder till ett ökat politikerförakt och ett politiskt klimat där icke-politiker som Donald Trump kan slå sig fram.

Förtroendet för den amerikanska kongressen ligger i dag på rekordlåga 15 procent.
Sedan 1972 utser båda partierna sina presidentkandidater i primärval. Val där bara en bråkdel av de röstberättigade utnyttjar sin rösträtt, de trognaste, argaste och mest motiverade väljarna. I tider av politisk oro och stora motsättningar i väljarkåren blir det svårare för en kandidat i den politiska mitten av bli vald. Istället gynnas extrema kandidater.

I årets presidentval var det ovanligt många väljare som strax före valdagen ännu inte bestämt sig. Jag träffade många i valrörelsen som uttryckte starkt missnöje med såväl Hillary Clinton som Donald Trump.

De tyckte inte någon av dem var bra men eftersom tvåpartisystemet i princip gör det omöjligt för oberoende kandidater att vinna så kände de sig tvingade att välja någon av dem.

Alla valsystem har sina brister men det amerikanska lämnar verkligen en hel del i övrigt att önska.

I dag håller de sams för att kasta ut Islamiska staten ur Mosul.

Men när staden är befriad väntar troligen nya krig mellan befriarna när undertryckta motsättningarna flyter upp till ytan.

Turkiet v Irak

Ordkriget mellan Irak och Turkiet ger en föraning om vad som kommer.
Iraks premiärminister Haider al-Abadi anklagar Turkiet för att vara en ockupationsmakt eftersom man stationerat trupper i Irak utan Bagdad-regeringens tillstånd. Vilket säger en del om hur landets territoriella integritet helt brutit samman.

Turkiets president Tayyip Erdogan svarar med förolämpningar om att al-Abadi inte är ”på samma nivå” som Erdogan. ”Inte av samma kvalitet”.

Al-Abadi är shiamuslim och Erdogan sunnimuslim. Bådas mål är att besegra IS i Mosul men de har helt olika uppfattningar om vad som ska hända efter det.

Al-Abadi vill utöka den shialedda centralregeringens inflytande i norra Irak som domineras av sunnimuslimer och kurder. De senare har redan bildat en egen de facto-stat men som formellt fortfarande är en del av Irak.

Turkiet v kurderna

Erdogan vill att de sunnimuslimer som i dag bor i Mosul ska bli kvar där. Dels vill han inte ha någon ny ström av mer än en miljon flyktingar till Turkiet, landet har redan 2,5 miljoner flyktingar från kriget i Syrien. Dels vill han försäkra sig om att inte kurderna ska kunna dra nytta av Mosuls befrielse och kanske på sikt bilda en stor kurdisk nation av delar av Turkiet, Syrien och Irak.

För Turkiet är PKK, den terrorstämplade kurdiska väpnade rörelsen som bland annat har baser i norra Irak, en större fiende och ett större hot än Islamiska staten. Däremot står man på god fot med de irakiska kurderna som styr i norra Irak. Det är dessa som bjudit in de turkiska trupperna att delta i offensiven mot Mosul.

Sunni v shia

Den offensiven leds av Iraks armé som består av alla de tre etniska grupperna, sunni, shia och kurder. Vilket är ett av skälen till att armén åtminstone tidigare plågats av låg stridsmoral. I offensiven ingår också de kurdiska peshmergastyrkorna, shiamilisgrupper och turkiska soldater. De senare utan centralregeringens godkännande. Det finns en rimlig chans att de håller sams tills de med gemensamma krafter lyckats mota bort IS från Mosul. Därefter är risken överhängande att de istället vänder vapnen mot varandra.

Sunnimusilmerna känner sig förtryckta och missgynnade av den shialedda regeringen i Bagdad som har nära band till shiamuslimska Iran. Vilket är ett huvudskäl till att sunnigruppen IS kunde inta miljonstaden Mosul så snabbt för två år sedan. När Mosuls sunnis blir av med IS-bojorna vill de inte bli dominerade av shia som utgör 65 procent av Iraks befolkning.

När Irak tidigare tagit tillbaka städer som Falluja, Ramadi och Tikrit från IS har shiamilis anklagats för att ha genomfört massakrer på den sunnitiska civilbefolkningen. Det är skälet till att premiärminister al-Abadi lovat att shiamiliserna inte ska få gå in i Mosul, bara strida fram till stadsgränsen. Om detta förbud verkligen kommer att gälla i praktiken återstår att se.

Kurder v Iraks regering

Iraks kurder deltar i offensiven för att de vill bli av med IS men också för att de vill försäkra sig om att kunna behålla och gärna utöka sitt självstyre. Framförallt vill man inte ha någon inblandning i sin stat av en shialedd Bagdadregering stärkt av framgången att Mosul befriats.

I bakgrunden finns de regionala stormakterna Saudiarabien och Iran. Saudierna gör allt för att motverka att Iran ska stärka sin ställning när Mosul fallit. Iran har tack vare den shialedda regeringen i Bagdad ett stort inflytande i landet.

Resultat: Ett delat land?

En följd av motsättningarna kan bli att Irak med tiden sönderfaller i tre separata stater. Något som skulle skapa nya problem.

Få tror att offensiven kommer att sluta på annat sätt än att Islamiska staten besegras. Enda frågetecknet är hur blodigt det kommer att bli. Tänker IS slåss till sista man och ta med sig så många ur civilbefolkningen man kan eller kommer de att fly till Syrien och förstärka IS: ställningar runt kalifatets ”huvudstad” Raqqa? Ingen vet.

Irak har varit i krig sedan 2003 och även före det. Men att den fred som många vanliga människor längtar efter ska inträda efter att Mosuls befriats är mer en önskedröm än ett troligt scenario.