I veckan såg jag en på en gång intressant och hemsk brittisk dokumentär om slutfasen av inbördeskriget i Sri Lanka.

Vittne efter vittne trädde fram och berättade hur de lankesiska regeringstrupperna med berått mod sköt granater in i samma område som regeringen deklarerat som en säker zon för de många tamilska flyktingarna.

Vittnena var läkare och hjälparbetare som arbetat i zonen. Många av dem från utländska organisationer.

De och lokalbefolkningen filmade beskjutningen med sina mobiler. Kusliga och vidriga bilder på lemlästade kroppar, skrikande människor och stor förödelse. Av de ställen som träffades fanns ett sjukhus som var noga utmärkt och som rapporterat sin exakta position till militären.

I dokumentären visades också filmbilder på hur tillfångatagna tamilska ledare misshandlades och avrättades. Bilder som de lankesiska soldaterna själva filmat med sina mobiler.

Filmen spär på de redan sedan tidigare goda grunderna för att misstänka att allvarliga krigsbrott begicks när den lankesiska militären 2009 satte in sin slutoffensiv mot de norra delarna av landet som kontrollerades av den tamilska gerillan. Flera tusen civila tros ha dödats.

Ändå har Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa – vars bror var och är försvarsminister – vägrat tillsätta en undersökningskommission. Att FN, USA och en rad andra länder krävt det struntar han i.

Men i dag utsätts Rajapaksa för nya påtryckningar när resterna av det brittiska kolonialimperiet, sammanslutningen Samväldet, inleder sitt toppmöte i Sri Lankas huvudstad Colombo.

Indien, Kanada och Mauritius bojkottar mötet i protest mot att Rajapaksa inte tagit itu med anklagelserna om krigsförbrytelser.

Storbritanniens premiärminister David Cameron åker till mötet – som öppnades av Prins Charles – men genomför en demonstrativ protest genom att besöka de tamilska norra delarna av landet där övergreppen ägde rum. Samtidigt som han uppmanar Rajapakse att hålla göra en ”fullständig undersökning” av anklagelserna om krigsbrott.

På twitter skriver Cameron:

”Jag är den förste premiärminister eller president som reser till norra Sri Lanka sedan 1948. Jag vill uppmärksamma de fasansfulla händelser som hände där”.

Brittiske labourledaren Ed Milliband vill gå längre. Han kräver att Rajapakse inte ska få tillträda som ordförande för Samväldesländerna. En post han då innehar för två år.

Majoriteten av ledarna från 54 länder tänker dock närvara i Colombo.
Samväldet har fått kritik för att man överhuvudtaget håller mötet på Sri Lanka i ljuset av både de misstänkta krigsbrotten och de allmänt försämrade mänskliga rättigheterna på Sri Lanka.

Ett antal regimkritiker har fängslats eller bara mystiskt försvunnit. Det finns stora frågetecken för hur fristående domstolarna är. Medier utsätts regelbundet för hot från regimen. Anklagelser förekommer om tortyr.

Även om fred numera råder i Sri Lanka är situationen fortsatt svår i de tamilska delarna av landet. Någon återuppbyggnad att tala om har inte skett efter det 27 år långa inbördeskriget.

Där låg omvärldens sympatier länge hos den lankesiska regeringen. Den tamilska motståndsrörelsen, de så kallade tamilska tigrarna, förde kampen med självmordsbombningar och andra terrordåd. Det ändrades i krigets slutskede då den lankesiska offensiven skördade så många civila offer.

Spänningarna mellan den företrädesvis buddistiska befolkningen i söder och de hinduiska tamilerna i norr finns kvar och lär inte förbättras så länge krigsbrotten sopas under mattan.

Planen är att förstöra EU inifrån. Med skattepengar.

Extremhögerns nya allians över nationsgränserna kan bli en farlig maktfaktor.

En allians där Sverigedemokraterna kan ingå.

Scenen i Bryssel igår var rätt osannolik. Där stod franska Nationella Frontens ledare Marine Le Pen bredvid ledaren för Hollands extremthöger Geert Wilders. De var omgivna av ett stor pressuppbåd och log inför kamerorna som vilka världspolitiker som helst.

Högerextremisterna verkar ha blivit rumsrena i dagens Europa. Helt enkelt därför att de numera lockar så många väljare att de är omöjliga att ignorera.
Särskilt bra ligger extremistpartierna till inför valen till Europaparlamentet i maj nästa år.

Marine Le Pens parti är störst i de franska mätningarna med knappt 25 procent av rösterna. Geert Wilders Frihetsparti leder i Holland.

I går kom de båda överens om att bilda en gemensam partigrupp i Europaparlamentet efter valen. De räknar med att få med sig FPÖ i Österrike och Vlaams Belang från Belgien.

Marine Le Pen var nyligen i Stockholm och träffade Sverigedemokraternas ledare Jimmy Åkesson. SD kan tänka sig att gå med i europeisk högerallians.

Den gemensamma grunden för högeralliansen är anti-EU och anti invandring.
Målet är att agera trojansk häst och minska EU:s inflytande på en rad områden. I slutändan är målet att EU ska kollapsa.

– Vi ska befria Europa från monstret i Bryssel, slog Wilders fast på den gemensamma presskonferensen efter mötet.

Le Pen har tidigare förutspått att EU kommer att falla ihop på samma sätt som Sovjetunionen.

Men det finns en hake.

För att få bilda en partigrupp i parlamentet måste högeralliansen ha 25 ledamöter från minst sju olika länder. De 25 ledamöterna får de lätt ihop men frågan är om de klarar landkravet.

Högerextremisterna har en tendens att råka i luven på varandra. Splittringen har redan börjat. Trots att Marine Le Pen försökte få det att framstå som motsatsen när hon sa att ”tiden då patriotiska rörelser var splittrade är över”.

Brittiska Ukip som i dag är största EU-fientliga parti i Europaparlamentet kan absolut inte tänka sig att göra gemensam sak med Nationella Fronten. Främst eftersom partiet förre ledare och Marines pappa, Jean Marie Le Pen dömts för antisemitiska uttalanden.

Dansk Folkeparti har samma inställning. Inget samarbete med Marine Le Pen.

Vilket blir ett problem för Jimmy Åkesson som länge haft Dansk folkeparti som en förebild. I dag har partierna goda relationer. Men om SD går med i högeralliansen så har Dansk Folkeparti uttalat att man bryter det samarbetet.

Marine Le Pen har deklarerat att hon inte kan tänka sig samarbeta med ungerska Jobik som har en rent facistisk framtoning eller Greklands nynazistiska Gyllene gryning.

Så det är inte självklart att hon och Wilders får ihop sina sju länder.
Förmodligen hoppas de helt enkelt att framgångar i Europaparlamentsvalet ska ändra några av de negativa partierna inställning.

Lyckas de få ihop en egen partigrupp får den en söndrande effekt på EU-samarbetet som redan knakar i fogarna tack vare eurokrisen och klyftan mellan länderna i norr och söder. Så länge inte ekonomin vänder eller eurokrisen är över ökar hela tiden den EU-fientliga opinionen i Europa.

Därmed ökar också risken att de högerextrema partierna stärks.

Utåt framstod de som goda vänner.

I verkligheten hade president Obama svårt att tåla Bill Clinton.

Men till slut insåg Obama att han inte kunde klara sig utan Clintons hjälp.

I boken ”Double Down” finns ett antal episoder återgivna där Obama undviker att umgås med Bill Clinton på tu man hand. Den är skriven av två veteraner inom amerikansk politisk rapportering, Mark Halperin och John Heilermann.

Boken ger en unik inblick i det politiska spelet bakom kulisserna inför valrörelsen 2012. Författarna har genomfört hundratals intervjuer med nyckelpersoner.

Som en röd tråd löper maktkampen mellan de två centrala familjerna i dramat. Obama och Clinton. Bilden av deras relation vittnar om stora motsättningar.

Barack Obama försöker reparera relationerna efter valrörelsen 2008 genom att utnämna sin huvudmotståndare i det egna partiet, Hillary Clinton, till utrikesminister.

Bara undantagsvis hör han av sig till Bill Clinton som han uppfattar som jobbig och påträngande.

Men efter demokraternas stora förluster i mellanårsvalet till kongressen inser Obama och hans inre krets att de trots allt behöver Bill Clinton. Ex-presidenten är fortfarande mycket populär hos det amerikanska folket, en skicklig talare och en hejare på att dra in pengar till Obamas återvalskampanj.

I ett försök att få Obama och Clinton att komma närmare varandra spelade de två golf ihop i september 2011. Den önskade effekten uteblev. De spelade inte ens klart alla de 18 hålen. Efteråt säger Obama – enligt boken – till en rådgivare; ”Jag gillar honom – i små doser”.

Efter en välgörenhetsmiddag på lyxhotellet Waldorf Astoria i New York var det meningen att Obama och Clinton skulle äta en middag på tu man hand. I sista stund bjöd Obama in ett antal av sina egna och Clintons rådgivare att vara med. Obama stod inte ut att umgås med ex-presidenten på egen hand.
Men i nödens stund var det ändå till Clinton som Obama vände sig.

Efter sitt katastrofala framträdande i den första presidentdebatten mot Mitt Romney satte sig Obama med Clinton i flera timmar för att få råd. Det förste Obama gjorde efter att Mitt Romney erkänt sig besegrad på valnatten var att beordra sin kampanjgeneral; ”ring upp Bill”.

I boken avslöjas att Obama hade planer på att byta ut Joe Biden som vicepresident och ställa upp med Hillary Clinton istället. I största hemlighet bildade några av presidentens rådgivare fokusgrupper där de försökte få svar på frågan hur lyckat ett sådant byte skulle vara. Beskedet blev att effekterna inte skulle bli tillräckligt stora för att motivera en så drastisk förändring.

Dåvarande stabschefen William Daley erkänner i en intervju med New York Times planerna att byta ut vicepresidenten.

– Kom i håg att vid den här tidpunkten såg det mörkt ut för presidenten. Så vi ställde oss alla frågan; ”Herregud vad ska vi göra?”.

Biden ansågs dessutom vara lika mycket upptagen med att förbereda sina planer på att ställa upp i presidentvalet 2016 som han var engagerad i återvalet av Clinton.

Trots att han själv är svart ger boken en bild av att Obama har svårt för många svarta kändispolitiker. Pastorn Jessie Jackson är mer eller mindre portförbjuden i Vita huset. Den svarta kongressorganisationen CBC skydde han lika mycket som Tea party-rörelsen.

Överhuvudtaget bekräftas bilden av en president som inte är särskilt social och framförallt inte gillar att umgås med de som ger mest pengar till hans valkampanjer.

Efter ett möte med miljardären George Soros säger Obama att om man inte får ut något av honom ”tänker han aldrig träffa honom igen”.

Även om boken innehåller en och annan pikant pinsamhet för Obama är det förmodligen ingenting som kommer att skada honom politiskt.

Under avdelningen lustigheter hamnar uppgifterna om att republikanerna ansåg Clint Eastwoods framträdande på partiets konvent (när han samtalade med en tom stol) som så katastrofalt att en av Romneys rådgivare kräktes i ren avsky.

En del av mysteriet verkar ha fått sin lösning. Men huvudfrågan kvarstår.

Om nu Arafat blev förgiftad vem var det i så fall som mördade honom?

I motsats till vad palestinierna hävdar finns det andra misstänkta än Israel. Arafat hade många andra fiender.

Den radioaktiva substansen polonium är inget man får i sig av misstag. Ämnet är extremt sällsynt och tillverkas bara vid kemisk hantering av uran eller i en kärnreaktor eller partikelaccelerator.

Att forskare hittat höga halter av polonium i Arafats kropp tyder på att han blivit förgiftad. Svårigheten att komma över substansen gör att listan över tänkbara förövare med nödvändighet blir rätt kort.

Kärnvapenmakten Israel har möjlighet att producera polonium. Man har motiv. Arafat var under många år landets fiender nummer ett. Även efter att fredsavtalet mellan Israel och palestinierna skrevs på 1993 fortsatte han vara en nagel i ögat på Israel.

Åren före sin död bombade Israel Arafats högkvarter på Västbanken och höll honom i praktiken isolerad. En extrem åtgärd mot en ledare i ett annat ”land”. Dåvarande israeliske premiärminister Ariel Sharon hade hela livet betraktat Arafat som sin huvudfiende.

När Israel efter offentliggörandet av poloniumfynden i Arafats kvarlevor förnekar all inbladning är det helt enligt regelboken. Vare sig man är skyldig eller inte så måste man förneka.

Intressant att notera är att israeliska företrädare i kommentarerna hävdar att Sharon uttryckligen gett order om att inte eliminera Arafat. Av det framgår att frågan om att döda Arafat åtminstone var uppe till diskussion.
Den israeliske journalisten och författaren Danny Rubenstein hävdar i New York Times att folk i Sharons innersta krets konstans talade om att göra sig av med Arafat.

– Varje dag diskuterades frågan; ska vi utvisa honom, ska vi döda honom eller bomba hans högkvarter. För mig var det helt klart att de skulle hitta ett sätt (att göra sig av med honom).

Men Arafat hade många fiender även bland sina egna. Folk som tyckte han stod i vägen för fredsprocessen eller inte var tillräckligt tuff mot Israel. För islamistiska Hamas var Arafat en motståndare som med sin grundmurade popularitet hos det palestinska folket hindrade Hamas från att få en ledarroll bland palestinierna.

Teoretiskt sett skulle Hamas ha kunnat få Polonium från sin främsta supporter Iran.

Det pågick ständiga maktkamper även inom Arafats egen politiska rörelse, al-Fatah. Det kan ha funnits individer eller grupper som velat bli kvitt Arafat.
För att det var en av Arafats egna talar det faktum att palestiniernas president började må dåligt och kräkas efter en måltid intagen i högkvarteret Mukata i början av oktober 2004.

Det kan tyda på att någon placerat en minimal mängd av det silverfärgade pulvret i Arafats mat eller dryck.

Andra rapporter pekar på att säkerheten kring Arafat vid den här tiden var slapp. Det var svårt att hindra Arafat från att smaka på choklad och andra presenter som skickades till honom från olika håll. Giftet kan ha nått honom den vägen.

Att inte ens Arafats änka Suha Arafat pekar ut Israel som skyldigt är ännu ett tecken på att skuldfrågan inte är självklar. Även om hon talar om ”århundradets politiska mord” och kräver att PLO startar en utredning.

Den nya forskningsrapporten från Schweiz har fått stor uppmärksamhet men bekräftar bara vad många redan misstänkt. Det som krävs för att frågan om Arafats förgiftning ska få politisk sprängkraft är att bevis kommer fram för vem som administrerade giftet.

Nio år efter hans död blir det en svår för att inte säga omöjlig uppgift.

En republikan som vinner i en demokratisk delstat.

En demokrat tar hem segern i en republikansk delstat.

Två resultat med ett tydligt budskap inför presidentvalet 2016.

Chris Christie tog hem en jordskredsseger i New Jersey där demokraterna normalt har klar övervikt. Vallokalerna hade knappt hunnit stänga förrän han utropades som segrare i guvernörsvalet.

Visserligen handlar det om ett återval av en populär guvernör men kontrasterad mot guvernörsvalet i Virginia säger resultatet en hel del om det politiska klimatet i USA efter förra månadens nära döden-upplevelse med budgetstup och nedstängning av den amerikanska statsapparaten.

Virginia är traditionellt republikansk mark även om president Obama knappt vann delstaten 2008 och 2012.

Därför trodde många att republikanen Ken Cuccinelli skulle ta hem segern. Cuccinelli stöddes av republikanska partiets högerfalang, Tea party-rörelsen. De gillade att Cuccinelli är emot aborter, försöker göra det svårare för människor att skiljas och införa lagar mot homosexuella.

Cuccinelli förlorade knappt men klart mot demokraten Terry McAuliffe. En relativt oerfaren politiker mest känd för att vara god vän med Hillary och Bill Clinton. Han ledde Hillarys presidentkampanj 2008.

Budskapet är med andra ord att om republikanerna vill vinna presidentvalet 2016 så måste de hitta en kandidat som kan attrahera både republikaner och demokrater. Det utesluter partiets ”tokhöger” av stängt konservativa och kompromisslösa kandidater. De kanske fungerar i delstater som är stenhårt konservativa men inte på det nationella planet och inte i svingstater som Virginia numera är.

Christ Christie ställde inte upp i presidentvalet 2012 trots att många uppmanade honom att göra det. Ännu har han inte sagt något om 2016 men många bedömare tror att han tänker kandidera.

Christie är konservativ men inte tokkonservativ. Framförallt är han beredd att arbeta tillsammans med politiska motståndare för att uppnå resultat.
Under stormen Sandy som drabbade New Jersey hårt förra året arbetade han tätt ihop med president Obama för att koordinera hjälparbetet. Christie är emot Obamas hälsovårdsreform men säger att han accepterar den sedan Obamacare blev lag.

Christie är uppenbart en man som attraherar väljare från båda de stora partierna. Han är dessutom populär bland latinamerikaner, en väljargrupp som hela tiden växer och blir allt viktigare att vinna för den som vill bli president.

Väljarnas budskap är solklart. För att vinna 2016 behöver republikanerna en som Christie. Inte en Cuccinelli.

Ändå är det inte säkert att republikanerna hör det.

Cuccinellis besked efter förlusten var att han skulle göra allt för att blockera varenda förslag från vinnaren McAuliffe. Precis som har partikamrater agerade i kongressen när de försökte stoppa och försena Obamacare genom att hota torpedera världens ekonomiska system.

När det väl blir dags att nominera presidentkandidater är risken stor att Tea party-aktivister åter kommer att vara de mest högljudda.

Choklad kan användas till mycket.

Men att stoppa forna Sovjetrepubliker från att närma sig EU måste vara ett av de mer oortodoxa användningssätten.

Chokladkriget är Putins vapen för att kväsa Ukraina.

Den ukrainska godistillverkaren Roshen brukar exportera 8 000 ton choklad till Ryssland varje månad. Sedan i somras slinker inte minsta chokladpralin igenom.

Officiellt har det inget med politik att göra. Ryska hälsovårdsinspektörer som inspekterat Roshens anläggning hävdar att fabriken inte uppfyller kraven på en säker och modern produktion. Eftersom inget annat av de många länder som Roshen exporterar till klagat på produkterna är den ryska inställningen mer än en smula märklig.

Men bara om man inte sätt in den i ett politiskt perspektiv. Chokladkriget är en fortsättning på år av återkommande påtryckningar mot Ukraina.

I slutet av november är det meningen att Ukraina ska skriva på ett associationsavtal med EU. Det innebär tullfrihet för många ukrainska produkter inom EU och hjälp till omställning av ekonomin.

Rysslands president Vladimir Putin ogillar starkt att Ukraina och andra forna Sovjetrepubliker försöker lösgöra sig helt från Moskva för att istället hoppa i knäet på väst. Han ser det som ett sätt för USA och EU att ringa in Ryssland med västvänliga stater som en gång i tiden spelade helt på Rysslands planhalva.

Putin vill istället ha med Ukraina och andra forna Sovjetrepubliker i en tullunionen där Vitryssland och Kazakstan redan ingår.

Utåt säger Putin att det är helt och hållet upp till Ukraina och andra att själva bestämma om de vill skriva på avtalet med EU. I praktiken drar han åt tumskruvarna som en varning om vad som kan hända i fall Ukraina inte väljer den ryska tullunionen istället. Att vara med i båda går inte enligt Ryssland.

Moskva har redan tvingast åse hur de baltiska staterna gått med i EU och Nato och hur Georgien i praktiken gett Moder Ryssland på båten. Moldavien är på väg åt samma håll.

På Sovjettiden fungerade Ukraina som Rysslands kornbod. Kulturellt och ekonomiskt är banden mycket starka mellan de två länderna. Ukraina är dessutom delat i sin inställning. Ungefär halva befolkningen har ryska som modermål och vill hellre gå i tullunion med Moskva än EU.

Dragkampen har pågått länge. Ryssland kräver hutlöst betalt för sin naturgas från Ukraina. Så mycket att Ukraina är svårt skuldsatt. Tidigare vintrar har det hänt att Ryssland stoppat gasflödet och tvingat befolkningen att frysa som straff för att de inte gått i Moskvas ledband.

Inför årets vinter har ryska Gazprom hotat att begära betalt i förskott för gasen. Ryssland har också stoppat Ukrainas export av järnvägsvagnar till Ryssland.

Ukraina är inte de enda som råkat illa ut.

Moldavien fick inte längre sälja vin till ryska konsumenter.

I höst stoppade Ryssland importen av mjölk och yoghurtprodukter från Litauen som redan är med i EU. Moskva irriterade sig på att den litauiska regeringen tillhört de som mest högljutt uppmanat andra före detta Sovjetrepubliker att välja EU före Moskva.

Lite skämtsamt har vissa kallat det för Mjölkridån med hänvisning till det som före Berlinmurens fall kallades Järnridån, linjen mellan det fria väst och det Sovjetdominerade öst.

Skrämseltaktiken fungerar. Armenien som länge förhandlat om ett associationsavtal med EU hade tänkt skriva på det i Vilnius den 28-29 november. Istället kom beskedet i början av september att man går in i Moskvas tullunion.

En tydlig delseger för Putin i dragkampen med EU. Vem som avgår med slutsegern vet vi först om några veckor.

Åtminstone tills dess får ryssarna klara sig utan ukrainsk choklad.

Jag har hela tiden undrat hur länge det skulle ta innan ”syskonkärleken” blommade ut för fullt och Thailands premiärminister Yingluck Shinawatra agerade för att brodern Thaksin skulle kunna återvända till makten.

Nu vet vi svaret. Lite drygt två år.

Följden kan bli nya våldsamma protester lagom till att den thailändska turistsäsongen drar igång på allvar.

Redan ikväll har oppositionen kallat till demonstrationer mot förslaget till en ny amnestilag.

Lagen som lagts fram av Thaksins syster ger amnesti för alla brott sedan 2004 som har med politiska oroligheter att göra.

I praktiken innebär det att Thaksin kan återvända till Thailand från sin exil utomlands och på sikt åter spela en roll i thailändsk politik.

Thaksin ligger bakom de enorma motsättningar som skakat Thailand de senaste tio åren. Genom att göra sig till de fattigas riddare lyckades den stenrike affärsmannen ta makten. Men han utmanade traditionella maktcentra som militären, royalisterna och den ekonomiska eliten.

Han störtades i en kupp 2006 vilket ledde till våldsamma bråk mellan Thaksins supportrar, kallade rödskjortorna eftersom de klädde sig i rött och gulskjortorna, den traditionella maktbasens anhängare.

Kulmen inträffade 2010 då huvudstaden Bangkok skakades av belägringar och gatustrider. När krutröken skingrades var 91 människor döda.
Trots att Thaksim sedan länge flytt Thailand för exil i Gulfstaterna så fortsatte han att fjärrstyra sina anhängare från utlandet.

Så när systern Yingluck kom till makten i augusti 2011 var det många som anklagade henne för att vara en marionett från sin bror. Något hon ägnat de två senaste åren för att motbevisa. Med viss framgång. Det politiska klimatet har lugnat ner sig. Men sin kompromissvilja har hon i viss mån lyckats gjuta olja på vågorna.

Ända fram till nu.

Amnestilagen kan lätt uppfattas som ett sätt att gynna den egna familjen och de egna partikamraterna. Chansen är stor att Thaksin får tillbaka sin miljardförmögenhet som beslagtogs efter olika domar. 24 rödskjortor som nu står åtalade för terrorbrott i samband med oroligheterna kan slippa rättegång.

Visserligen gynnar amnestin inte bara Thaksin och de rödskjortor som sitter fängslade. Även gulskjortornas förre premiärminister och hans närmaste man som åtalats för brott skulle gå fria.

Men den verklige segraren vore Thaksin Shinawatra som skulle kunna flytta hem till Thailand och åter bli aktiv i landets politik. Få hyser några tvivel om att han skulle vinna ett val om han fick ställa upp. Han älskas fortfarande av de fattiga.

Från sitt högkvarter i Doha säger Thaksin till tidningen Bangkok Post.

– Tänk på nästa generation. Inte på nästa val. Jag kan fortsätta slåss i tio år till och bo utomlands. Det gör mig inget, jag är van. Men Thailand vinner på att vi lägger bråken bakom oss.

Den traditionella maktapparatens taktik hat hela tiden gått ut på att hålla Thaksin borta.

Systern försvarar amnestilagen med att det är dags för en nystart för Thailand. Att lägga de gamla motsättningarna bakom sig.

Risken är dock uppenbar att amnestin istället sätter ny fart på bråken.
Oppositionen kräver att lagförslaget dras tillbaka och hotar med stora demonstrationer. Precis den typen av gatuprotester som dragit så mycket olycka över landet under många år.

Under de tidigare bråken har den thailändska turistindustrin drabbats hårt även om demonstrationerna varit koncentrerade till huvudstaden. Bland annat var det internationella flygplatsen periodvis stängd.

November till februari är den stora turistsäsongen. Tårgas, skottlossning och kravaller är inget bra sätt att locka besökare.

Att släppa 26 palestinska fångar som dödat israeler ser på ytan ut som en försonande gest från Israel.

Men det Israel ger med ena handen tar man omedelbart tillbaka med den andra.

Frisläppandet kan bli en dyrköpt humanitär seger för palestinierna och saboterar de pågående fredssamtalen i USA.

I stort sett samtidigt som fångarna kördes i täckta minibussar till en gränsövergång på Västbaken offentliggjorde Israel att man bygger ytterligare 1 500 bosättningar på palestinsk mark i östra Jerusalem.

Den del av staden som palestinierna hoppas ska bli deras huvudstad efter ett fredsavtal med Israel. Bosättningarna är ett sätt för Israel att försvåra det.
Fortsatt byggande av judiska bostäder på mark som ska bli en självständig palestinsk stat är ett av de största hindren för att freden ska bli verklighet.

Just nu pågår under stort hemlighetsmakeri de första riktiga fredsförhandlingarna på många år mellan Israel och palestinierna. Samtal som kommit igång på president Obamas initiativ.

Ett palestinskt krav för att ställa upp på samtalen var att Israel skulle släppa ett större antal palestinska fångar. Israel gick med på det men i sedvanlig ordning följe en hård örfil på den givmilda gesten.

Redan när de första 26 fångarna släpptes i augusti följde Israel direkt upp med beskedet att bygga 2 000 nya bosättarhem, de flesta i östra Jerusalem.
Palestinier som suttit över 20 år i fängelse får sin frihet men priset är högsta tänkbara för planerna på ett självständigt Palestina. Västbanken blir mer och mer som en schweizerost, full av hål. Ju fler bosättningar desto svårare att få till en stat där palestinierna verkligen är i full kontroll och där invånarna kan resa fritt utan att tvingas vänta i timmar vid israeliska checkpoints.

Israels handlade styrs av två faktorer.

* Frigivningar av palestinska fångar är mycket kontroversiella i Israel. Premiärminister Netanyahu riskerar att få betala ett politiskt pris. Nya bosättningar är ett sätt att blidka de som brukar bli mest arga.

* Israel vill inte att palestinierna ska tolka frigivningarna som ett tecken på svaghet. Genom att koppla ihop dem med nya bosättningar gör man det tydligt att även palestinierna tvingas betala.

De israeliska och palestinska delegationerna träffas regelbundet på en plats utanför Washington. På amerikansk begäran råder total nyhetstystnad. Inga presskonferenser hålls. Ingen av parterna gör några uttalanden. Allt för att inte retoriken ska störa eller förstöra förhandlingarna.

Hittills har inte mycket läckt ut via inofficiella kanaler heller. Men en hög palestinier säger till nyhetsbyrån AP säger att ”inga konkreta framsteg sker”.
– Israels nuvarande förhandlingsposition är det värsta på över 20 år, säger Yasser Abed Rabbo, PLO:s generalsekreterare.

Så även om de palestinska fångarna och deras familjer firade mer fyrverkerier och kramkalas så ser det inte särskilt ljust ut för freden.

”En gråzon mellan fredstid och ett akut läge.”

Så dramatiskt beskriver Japans försvarsminister bråket med Kina över en liten ö-grupp.

Ett svar på Kinas hot att de ser det som en krigsförklaring om Japan skjuter ner de obemannade flygplan som Kina skickat in i området.

Japans försvarsminister Itsunori Onodera gjorde sitt uttalande till journalister i Tokyo inför en stor japansk militärövning.

De verbala snytningarna ligger farligt nära att utvecklas till en öppen militär konflikt mellan de två stormakterna. Krigshandlingar skulle dra in USA i striden och därmed orsaka en direkt militär konflikt mellan supermakten i väst och dess främsta utmanare.

Bråket om Senkakuöarna – som Kina kallar Diaoyu – har pågått i drygt ett år även om det går betydligt längre tillbaka i tiden än så. Uppflammandet i september förra året berodde på att japanska staten då köpte tre av öarna av den private japanske ägare.

Nu har det blivit en prestigemätning där ingen vill backa.
Militära incidenter inträffar hela tiden.

Japan har skickat upp stridsflyg tre dagar i rad sedan kinesiska militärplan, bland annat bombflyg, flugit mycket nära japanskt luftrum. Kina har sänt kustbevakningsfartyg mot öarna ett flertal gånger den senaste tiden. De styr rakt mot Senkaku för att sedan gira precis innan de går in i japanskt territorialvatten.

I förra månaden upptäcktes ett oidentifierat obemannat spaningsflyg, en så kallad drönare, som flög längs Japans gräns. Ett plan som Japan hävdar kom från Kina.

Efter det har landets premiärminister Shenzo Abe gett klartecken till att skjuta ner varenda drönare som gör intrång j japanskt luftrum.
Svaret från Kina är lika kompromisslöst.

Försvarsministeriet talesman sa i lördags att om Japan skjuter på kinesiska flygplan så är det ”en allvarlig provokation” som närmast är att likställa med en krigsförklaring. Kina skulle i så fall svara med ”hårda motåtgärder”.
Kina visade i går upp sina kärnkraftsbestyckade ubåtar för att ytterligare sätta kraft bakom orden.

Incidenterna mellan de två länderna börjar ta sig sådana proportioner att det finns anledning att oroa sig på allvar. Ett litet misstag räcker för att utlösa en väpnad konflikt mellan Asiens två stormakter.

Japan har råd att vara tuffa trots att deras eget försvar inte är särskilt starkt. Landet ingår i det amerikanska kärnvapenparaplyet över Stilla Havet. Det ger extra självförtroende. Möjligen är det också så att Japan och USA pratat ihop sig om hur man ska handskas med Kinas tuffare inställning i ett antal gränstvister till havs i regionen.

Öarna i det aktuella bråkar är i stort sett av några obebodda klippformationer. Men man misstänker att det kan finnas stora olje- och gasfyndigheter under havsbotten. Något både Kina och Japan är i stort behov av. Det växande Kinas energibehov är omättligt. Japan behöver ersätta sina stillastående kärnkraftverk med någonting annat efter haveriet i Fukushima.
Båda sidor har sina skäl för att skramla med vapnen.

Kina vill visa att man är moget att på allvar ta på sig rollen som regionens supermakt. En utmanare till USA.

Japans konservativa regering vill gärna överge den japanska försvarsdoktrinen från andra världskriget som gått ut på att inte satsa stort på ett eget militärt försvar utan lite till USA.

Något som hotar leda till en kapprustning i Asien.

Det är ett högt spel som pågår med svåröverblickbara konsekvenser.

President Obama hävdar att drönarattackerna på senare tid blivit allt mer precisa med allt färre civila offer.

Hans påstående motsägs av Amnestys nya rapport från Pakistan där man pekar ut USA som skyldigt till att 18 daglönare och en äldre kvinna dödats.

Grundproblem nummer ett är att drönarkriget i princip är ett hemligstämplat krig. USA avslöjar nästan ingenting om attackerna eller motiven bakom. Därför är det nästan omöjligt att avgöra vilka attacker som kan vara lagliga och vilka som är att betrakta som utomrättsliga avrättningar.

Grundproblem nummer två med många av drönarattackerna i Pakistans gränsprovinser är att de sker i områden som är mer eller mindre helt stängda för utländska journalister och hjälporganisationer.

Inga bilder finns på offren eller förödelsen. Inga vittnen som berättar.
USA:s militär kan – vid de få fall de kommenterar attackerna – påstå i stort sett vad som helst. Vem ska kunna kontrollera det?

Därför är det välkommet att Amnesty nu kommer med en rapport som i detalj borrar ner sig i 45 attacker mellan januari 2012 och augusti 2013 i Norra Waziristan i Pakistan.

Det ger en helt annan bild än den amerikanska av ett kliniskt krig där i stort sett bara ledande terrorister dödas.

Amnesty har intervjuat ett stort antal bybor och vitten till attacker. Deras berättelser motsäger president Obamas försäkringar att de obemannade flygplanen bara attackerar militära mål eller ledare inom al-Qaida.

Varför i så fall döda 18 arbetare i ett tält?. Bland dem en 14-årig pojke.
På vilket sätt utgör 68-åriga Mamana Bibi ett militärt hot medan hon plockar grönsaker på ett fält tillsammans med sina barnbarn?

Frågor som inte får något svar eftersom USA inte berättar och väldigt sällan erkänner några misstag.

Rapporten ruckar också på bilden av drönarkriget som det kliniska kriget. Intervjuer med bybor pekar på hur drönarna stressar sönder hela samhällen. Befolkningen ser dem hela tiden flyga runt på relativt låg höjd. Dag som natt.Deras surrande ljud är alltid närvarande. Rädslan för att det plötsligt ska smälla finns där hela tiden.

– Drönarna är som dödens änglar, säger butiksägaren Nazeer Gul i byn Miram Shah. Bara de vet när och var de ska attackera.

Försäljningen av sömntabletter och antidepressiva mediciner har ökat, uppger byn apotekare.

Häromdagen kom en FN-rapport som hävdade att av de drygt 2 000 personer som dödats av drönarattacker i Pakistan sedan 2004 är minst 400 civila. 20 procent är en rätt hög felprocent.

De obemannade farkosterna styrs från militära datacentraler runtom i världen. En del av dem ligger i USA där en operatör kan fjärravlossa ett vapen från en drönare i Pakistan.

Innan han blev president var Obama en högljudd kritiker av drönarattackerna. Som president har han stått för en kraftig ökning. Även om attackerna i Norra Waziristan minskat kraftigt den senaste månaderna.

Kritiken från lokalbefolkningen i Pakistan, Jemen och andra drabbade länder har växt. Anhöriga till civila som dödats kräver att ansvariga ställs till svars.

Det är mindre troligt eftersom alla attacker godkänns av antingen president Obama eller CIA-chefen personligen.