Att Putin för tredje året i rad toppar listan över världens mäktigaste är kanske ingen jättesensation.

Mer anmärkningsvärt är att det är första gången sedan tidningen Forbes införde sin lista som USA:s president hamnar sämre än tvåa.

Man kan slå bort Forbes mäktigaste-lista som subjektiv och lättsam kuriosa. Ändå säger den en hel del om vår tid och hur maktförhållanden mellan stater och ämbeten skiftar.

Länge var det fullkomligt självklart att USA:s president ständigt toppade. Den som innehar ämbetet kallas fortfarande rutinmässigt för ”världens mäktigaste man”.

Men enligt den ansedda amerikanska affärstidningen ser verkligheten numera annorlunda ut.
Det är tredje året i rad som Rysslands Vladimir Putin toppar listan. På så vis har den förre KGB-spionen lyckats med sin ambition att återupprätta Ryssland som militär och politisk stormakt. Med sin annektering av Krim, invasion av östra Ukraina och militära ingripande i Syrien har Putin ritat om världskartan.

Han är utan tvivel den världsledare som tar för sig mest av alla, oavsett om det står i samklang med internationella regler och avtal eller inte.

I år blir Barack Obama dessutom detroniserad av en kvinna. Tysklands förbundskansler Angela Merkel kommer in som tvåa.

Hon har med stort lugn, eftertanke och skicklighet hanterat såväl eurokris, Greklandskris och flyktingkris. Ovanpå det har hon sett till att Putins ambitioner i Ukraina i viss mån hållits tillbaka utan att för den skull använda militära medel.

En del hade inte protesterat om hon hamnat på förstaplatsen. Merkel är den största och klokaste ledare Europa haft på decennier.

För USA måste det kännas pinsamt att Obama är förpassad till en tredjeplats. Ändå tror jag att Forbes lista speglar många människors allmänna uppfattning om vilka maktförhålladen som råder i världen.

Medan Putin framstår som stark och handlingskraftig med en klar och tydlig agenda så verkar Obama osäker och famlar både när det gäller Syrien, Afghanistan, Irak, Ukraina och Islamiska staten, IS. Aldrig tidigare, sedan kalla kriget, har en amerikansk president varit så ovillig att använda landets militära stryka för att uppnå sina mål.

Obama avslutade USA:s krig i Irak men tvingades motvilligt skicka tillbaka en mindre styrka i kampen mot IS. Han lämnar motvilligt kvar en liten styrka i Afghanistan för att inte talibanerna ska köra över regeringstrupperna. Han ingrepp högst motvilligt i Libyen när diktatorn Moammar Gaddafi var på väg att massakrera sin egen befolkning. Och först efter att Storbritannien och Frankrike visat vägen.

Han har helt vägrat blanda sig i kriget i Syrien. Och när han till slut var beredd att bomba diktatorn Assad efter att denne använt kemvapen så lät han sig övertalas av Putin att låta bli.

Därför ser många – inte minst i USA – Obama som svag.

Objektiv sett har givetvis en amerikansk president mer makt än en rysk. Både vad gäller inflytande i världen och militär slagkraft. Den amerikanska försvarsbudgeten är sex gånger större än den ryska. Om saker ställs på sin spets råder ingen tvekan om var den största makten ligger.

Medan jag är övertygad om att Putin är mycket nöjd med att toppa Forbes lista över världens mäktigaste är jag inte lika övertygad att Obama bryr sig om att han numera ramlat ner till tredje plats.

Ett av Obamas mål som president har varit att ändra bilden av amerikansk makt. Han vill inte att USA ständigt ska spela rollen som världspolis. Obama vill att andra länder ska ta ett större ansvar för tillståndet i världen. Han försöker desarmera internationella konflikter genom diplomati istället för att starta krig.

Ett exempel är uppgörelsen med mullorna i Teheran om att Iran inte ska försöka skaffa sig kärnvapen. Alternativet (som förespråkades av Israel och Saudiarabien) var att bomba Irans kärnanläggningar med risken för ännu ett storkrig i regionen.

Så kanske ska vi alla vara tacksamma för att Obama nöjer sig med att stå lite i skuggan och vissa något som för en amerikansk president nästan kan liknas vid ödmjukhet. Det kan man knappast anklaga Putin för.

Tio i topp på Forbes lista över världens mäktigaste personer:

1. Vladimir Putin, president, Ryssland (1)

2. Angela Merkel, förbundskansler, Tyskland (5)

3. Barack Obama, president, USA (2)

4. Påven Franciskus, Vatikanstaten (4)

5. Xi Jinping, president, Kina (3)

6. Bill Gates, miljardär biståndsstiftelse, USA (7)

7. Janet Yellen, riksbankschef, USA (6)

8. David Cameron, premiärminister Storbritannien (10)

9. Narendra Modi, premiärminister, Indien (15)

10. Larry Page, VD, Alphabet (grundare av Google) (9)

Källa: Forbes

Alla vill ha svar på frågan vad som driver unga människor som vuxit upp i Sverige att åka till Syrien och kriga med en terrorgrupp.

Men ingen lyckas ge några tydliga och entydiga svar.

Inte heller Försvarshögskolan som pekar ut Facebook i en ny studie.

När forskaren Linus Gustafsson i går presenterade sin rapport bestod publiken förutom av media också av akademiker och representanter för organisationer som arbetar med ungdomar som också söker svaret på den inledande frågan.

Gustafsson har granskat svenska diskussionsgrupper på Facebook som hyllar islamistiska terrorgrupper som Islamiska staten och Jabhat al-Nusra, al-Qaida i Syrien. Och sprider deras propaganda.

Teorin är att dessa diskussionsgrupper bidrar till att locka ungdomar födda i Sverige av föräldrar med rötterna i Mellanöstern, att resa ner till Syrien/Irak och slåss.

– Men hur stor roll dessa grupper spelar kan jag inte säga, förklarar Linus Gustafsson. Troligen är det en kombination av faktorer som spelar in varav budskap som läggs ut på sociala medier är en.

Enligt säkerhetspolisen är det hittills cirka 300 svenskar som rest till Mellanöstern för att ”hjälpa till” eller slåss på någon av terrorgruppernas sida. 44 har dödats.

Men en av de jihadistiska diskussionsgrupperna, Ummah Nyheter, har närmare 500 gillanden på Facebook. Det tyder på att det finns fler än de som reser ner som sympatiserar med våldsbejakande islamistiska grupper.

Knappast en överraskning i sig men ändå intressant.

Tidigare har Säpo och andra säkerhetspoliser i Europa pekat ut återvändare från Syrien/Irak som farliga, potentiella terrorister. Men hittills är det rätt få terrordåd som begåtts av människor som återvänt från kriget. Snarare är det sympatisörer på hemmaplan som genomfört dåden.

Ett faktum som indikerar att Säpos fokus måste ligga minst lika mycket på sympatisörerna som på de som reser till Syrien.

Det faktum att Facebookgrupperna är på svenska anser Linus Gustafsson skapar en närhet som gör det lättare för ungdomar här att ta till sig propagandan.

Av innehållet i kommentarerna på sociala medier drar forskaren slutsatsen att de resande har flera drivkrafter. Några drivs av religiösa skäl, andra känner en press från kompisar som redan rest till kriget.

”Packa väskan och kom”, uppmanar en av kommentarerna på Facebook.

Vissa drömmer om att hamna i paradiset som martyrer. Åter andra är ute efter äventyr och få chansen att använda vapen.

Men något entydigt svar på frågan varför en ungdom som gått i svensk skola och blivit uppfostrad med svenska värderingar plötsligt väljer att resa i väg till Mellanöstern och kriga ger inte studien.

Ända sedan detta fenomen blev uppmärksammat för 2-3 år sedan har det hållits seminarier och gjorts studier för att försöka förstå drivkrafterna. Några pekar på att många av ungdomarna kommer från lågutbildade familjer och bor i förorter där utanförskapet är stort.

Men det räcker inte som förklaringsmodell eftersom det också finns ett inte oväsentligt inslag av välutbildade ungdomar från bra hemförhållanden.

Vissa hävdar att det handlar om hjärntvätt på internet eller i källarmoskéer. Men även där haltar verklighetsbeskrivningen.

Samhället försöker febrilt identifiera de underliggande orsakerna i ett försök att hitta en motmedicin och därmed få stopp på resorna.

Men trots alla kloka teorier och kataloger av möjliga drivkrafter har ännu ingen lyckats ge ett bra svar på hur man ska nå dit.

Inte i Sverige och inte heller utomlands. För detta är ju inte ett svenskt fenomen. Bedömningen görs att minst 20 000 människor från 90 länder rest till Syrien för att slåss, varav minst 4 000 från Europa. Trenden är att det ökar.

Kanske är förklaringen att det handlar om djupt liggande psykologiska faktorer. Att de i vissa kretsar blivit inne att strida för jihadistgrupper ungefär som det 1968 var inne att gå med i vänsterrörelser.
Ett behov av att göra uppror mot samhället som kan ta sig olika uttryck. Ett behov att vara del av något större.

Som sagt, något enkelt svar finns inte. Vi fortsätter famla.

Han var en grå byråkrat. Ett anonymt verktyg för den kommunistiska regimen i det forna DDR.

Ända tills han stressad släntrade in till en presskonferens sent på eftermiddagen den 9 november 1989.

Det räckte med två ord för att Günther Schabowski skulle bli mannen som förändrade väldshistorien.

Jag minns det väldigt väl för jag satt själv i den fullsatta lokalen på Mohrenstrasse i Östberlin när Schabowski tog plats vid det enkla skrivbordet längst fram i rummet. Själv satt jag ner men det var många som tvingades stå.

Världspressen väntade på kommunistregimens besked om hur man skulle få stopp på massflykten från DDR men samtidigt hålla sina löften om att öka människors personliga frihet. Få trodde att hela det kommunistiska systemet var hotat men det kändes väldigt tydligt i luften att stora förändringar var på gång.

Schabowski ägnade 45 minuter åt en massa ointressanta floskler om hur partiet skulle reformera sig. Presskonferensen var i princip över när han spontant verkade minnas att det var en sak till han skulle berätta om. De nya resereglerna. En ny lag som innebar att alla östtyskar fritt skulle få resa till väst.

När partisekreterare Schabowski dragit dem var det någon som frågade när de nya reglerna skulle börja gälla.

Schabowski drog ner glasögonen och började rota i sin portfölj efter några papper. När han inte hittade det han sökte sa han liksom i förbigående med ett stänk av tveksamhet i rösten.

– Vad jag vet, ab sofort (genast).

Det var dessa två ord som visades på de östtysk tv-nyheterna som fick DDR-medborgare att redan samma kväll flockas kring gränsövergångarna till Västberlin. Två ord som ledde till murens fall och till hela Sovjetimperiets upplösning.

Schabowski hittade två papper i sin portfölj. Vad Schabowski inte visste var att det fanns ett tredje papper där det framgick att förslaget inte fick offentliggöras förrän klockan fyra på morgonen nästa dag då beskedet skulle läsas upp i den statliga radion. Först samma morgon skulle gränsstationerna informeras. Krenz hade missat att ge sin partisekreterare det pappret.

När jag träffade Schabowski för en lång intervju tio år efter Berlinmurens fall skrattade han vid minnet. Han erkände att han medvetet sparade resereglerna till sist för att undvika följdfrågor.

– När jag läste upp lagens viktigaste punkter på presskonferensen kunde jag inte föreställa mig att möjligheten att resa ut skulle sätta sådana starka känslor i rullning. Vi trodde att folk i lugn och ro skulle gå till polisstaionen för att skaffa ett pass och sedan resa ut i laga ordning. Flyktingströmmen skulle upphöra i och med att den lagliga möjligheten att resa fanns. Det var vår tanke.Vi hade illusionen att vi skulle kunna återupprätta förtroendet för partiet.

Jag möter en man med en stor portion humor och med glimten i ögat. Så långt från en kommunistisk partibyråkrat det går att komma. Ändå skäms inte Schabowski för att erkänna att han var övertygad kommunist.

– För att nå så högt som jag hade du annars behövt vara en väldigt duktig skådespelare. Däremot är det en berättigad fråga varför jag inte tidigare insåg bristerna i systemet.

I väst har Schabowski alltid haft lite av hjältestatus som mannen som öppnade muren. Men personligen fick han betala ett högt pris. Han blev utesluten ur kommunistpartiet som vägrade betala ut någon pension till honom. Han satt också i fängelse i några år. En av få i den gamla DDR-ledningen som ställdes inför rätta.

Ändå var han inte bitter.

– Egentligen borde jag skriva tackbrev till det gamla kommunistpartiet, SED. Först när jag blev utesluten började min hjärna klarna. Jag insåg att jag försvarat ett ruttet system. Men just när det skedde i januari 1990 var jag rasande. Jag hade en stor klump i magen av bitterhet. Partiet var en orden. Ett sakrament. Där satt mina gamla kompisar och vägrade prata med mig.

För att få in pengar skrev han en bok om sina upplevelser. Därefter dök det upp diverse erbjudanden från västtyska affärsmän.

– De trodde jag var nån slags maffiaboss som kunde fixa så att de fick köpa hus och fabriker i gamla DDR för en struntsumma.

Så småningom fick Schabowski som i grunden var journalist, jobb på en nystartad lokaltidning i västra Tyskland.

– Det var min första kontakt med den fria marknaden och det var mycket lärorikt. Jag lärde mig att arbeta med datorer och jag fick månadslön.

Av kommunistpampen blev en fritänkande pluralist.

Günther Schabowski blev 86 år. Hans dödsbud kom inte som någon överraskning.

Redan när jag ringde honom för sex år sedan inför 20-årsdagen av Berlinmurens fall så var det hans fru som svarade i telefonen.

– Jag är ledsen med min man är för sjuk för att kunna träffa några journalister.

Även utan Schabowskis felsägning hade muren rasat så småningom. Men nu blev han i folks ögon mannen som öppnade Berlinmuren.

Trump är på väg ner. Carson, Cruz och Rubio är på väg upp.

Vad det betyder är att efter tre debatter söker republikanerna fortfarande med ljus och lykta efter en frälsare. Någon som på allvar kan utmana Hillary Clinton.

I nuläget skulle i stort sett vem som helst kunna hoppa in i matchen och hoppas fylla den rollen.

Många har sett det mest som en tidsfråga innan Donald Trumps smekmånad med väljarna skulle vara över. Väljarna skrattar inte längre lika hjärtligt åt hans skämt och förolämpningar. Många börjar ställa sig frågan hur det egentligen skulle bli med en excentrisk mångmiljardär i Vita huset.

Snart kommer de att ställa samma typ av frågor om den pensionerade neurokirurgen Ben Carson vars förvirrade skatteförslag skulle dränera den redan rätt tomma statskassan.

Väljarna verkar vara ute efter en kandidat som befinner sig så långt från intrigmakeriet i Washington D.C. som möjligt. Att vara anti-etablissemang ger extra vind i ryggen. Därför kan i stort sett vilken tokstolle som helst som inte suttit i kongressen eller varit guvernör anmäla sitt intresse.

Så länge hen har gott om pengar vill säga. Utan välfylld plånbok är det bara att glömma presidentdrömmarna.

Denna republikanska proteströrelse bortser dock från ett viktigt faktum. Den som väljs till republikanernas presidentkandidat måste också kunna vinna valet mot den person som demokraterna nominerar. Om inget extremt händer blir det Hillary Clinton. En väldigt erfaren och väletablerad politiker. Alltså raka motsatsen mot vad väljarna vill ha.

Det borde ju vara positivt för republikanerna. Men de flesta opinionsmätningar visar att varken Trump eller Carson har några större chanser att slå Clinton (även om Carson på slutet vänt den trenden i vissa mätningar).

Den, läs Carson, som med någon form av allvar hävdar att Obamas sjukvårdsreform är det värsta som hänt USA sedan slaveriet får svårt att övertyga ett brett spektrum av väljare om sin lämplighet.

Inför valet 2012 hade var och en av de även då talrika republikanska kandidaterna sina ”15 minutes of fame”. Innan samtliga snubblade på egna misstag och inkompetens. Kvar blev kandidaten som ingen egentligen ville ha, Mitt Romney. Med den viktiga fördelen att han i motsats till resten av startfältet hade en chans mot Barack Obama.

Nu börjar vi se embryot till samma mönster upprepas igen hos republikanerna flera månader innan primärvalen drar i gång.

Guldläge råder för den kandidat som kan appellera till republikanska väljare utan att vara för extrem. En fräscht ansikte som är något sånär normal och inte omedelbart stöter bort väljare på den motsatta sidan. En som kombinerar en viss erfarenhet av politiken med en outsiderstatus.

Jeb Bush hade kunnat vara en sådan person om han hoppat in alldeles för tidigt i matchen.
Ett namn på allt fler läppar är förre generalen och utrikesministern Colin Powell. Efter många år utanför rampljuset har han den senaste tiden suttit som gäst i många tv-shower. En sansad konservativ röst.

Men det finns också plats för andra som vi ännu inte vet vilka de är.

Just nu är republikanerna i färd med att begå en form av kollektivt självmord när de lamslår all form av vettigt beslutsfattande i kongressen samtidigt som de hoppas få det amerikanska folkets förtroende för att besätta Vita huset från 2017 och fyra år framåt.

Ett inte helt lättsålt koncept.

När vicepresident Joe Biden plötsligt skriver om historien om hur det gick till när Usama bin Ladin dödades så finns det skäl att fråga sig varför.

Det kan det vara en del av hans förberedelser för att kasta sig in i kampen om att bli USA:s näste president.

Vid en demokratisk partisammankomst i januari 2012 sa Joe Biden enligt tv-kanalen CNN så här om sin uppfattning om att slå till mot bin Ladins gömställe.

– Mitt råd till presidenten var; gör det inte. Det var flera saker vi behövde göra för att vara säkra på att han (bin Laden) verkligen var där.

På ett möte under tisdagskvällen motsade Biden helt detta yttrande. Biden hävdar nu att hans råd till president Obama var att satsa på den riskfyllda operationen för att döda dåvarande al-Qaida ledaren Usama bin Ladin.

– Jag gav presidenten min åsikt, berättade Biden vid ett mötet i går. Jag tyckte han skulle göra det men att han skulle följa sin instinkt.

När en politiker skriver om historien brukar det finnas ett skäl. I Bidens fall är det troligen ännu en positionering inför en eventuell kandidatur för att bli demokraternas presidentkandidat 2016.

Detta underströks av att Biden på samma möte utan att nämna Hillary Clinton vid namn motsade hennes historieskrivning om vad som föregick den spektakulära räden mot bin Ladin. Biden hävdade att de enda som från början var helt för att slå till var CIA-chefen och försvarsministern. Detta trots att Hillary sagt att hon från början var för den riskfyllda räden.

Biden poängterade att Obama haft två utmärkta utrikesministrar men att när presidenten ville ha någon som talade med hans tunga så skickar han Biden.

– Alla statschefer vet att det jag säger kommer direkt från presidenten.

Vicepresidenten poängterade också sin nära relation med Obama genom att påpeka att de spenderar 4-7 timmar tillsammans varje dag. Han underströk ytterligare vilket förtroende Obama har för honom genom att avslöja att han kände till uppgifterna om var bin Ladin gömde sig redan ett år före räden.

Med bara några månader kvar till primärvalen är det lätt att tolka Bidens ord som ett sätt att bereda marken för sin kandidatur trots att han än så länge vägrat lämna något besked. Snart kan han inte vänta längre.

Normalt har en vicepresident ett försprång jämfört med övriga när det gäller att slåss om kandidaturen. Men Biden inser att han får det otroligt tufft mot Hillary vilket säkert är ett av huvudskälen till att han drar ut på beslutet.

Sedan den första tv-sända debatten mellan de demokratiska kandidaterna har Clinton ytterligare ökat sitt försprång i opinionen.

I de opinionsmätningar som görs är Biden ofta med trots att han ännu inte är en kandidat. Där ligger han trea efter Clinton och vänstermannen Sanders. Ganska rejält distanserad.

Det är inte så lite Obama-varning över Kanadas nye premiärminister Justin Trudeau.

Lite av samma förhoppningar om stordåd. Samma tal om ”real change”. Samma jämförelser med Kennedy.

Och samma risk för ett besviket bakslag.

En avgörande skillnad mot Barack Obama är att Justin Trudeau har något att leva upp till. Medan Obama är en selfmade man var Trudeauds pappa en av landets mest betydande ledare. Den som förde Kanada in i den moderna eran.

Redan på 60-talet föddes begreppet ”Trudeaumania” ur den enorma populariteten som han åtnjöt särskilt bland de unga.

Men till skillnad från familjen Bush i USA har det inte alltid varit självklart att Justin Trudeau skulle följa i fotspåren av sin berömde pappa, Pierre Trudeau.

Det finns en rätt rolig historia från när USA:s dåvarande president Richard Nixon under ett statsbesök 1972 av inställsam artighet utbringade en skål till ”Kanadas framtida premiärminister, Justin Pierre Trudeau”. Sonen var då bara fyra månader gammal.

Först 2008 ställde han för första gången upp i ett nationellt val och vann en plats i parlamentet. Innan dess arbetade han som lärare, skateboardinstruktör och utkastare på nattklubb.

Trudeau har bara varit partiledare för Liberalerna i två år. Även om övertalningsförsök pågått längre.
Jordskredssegern kom delvis som en överraskning. Vid senaste valet kom liberalerna bara trea. Det har bara hänt en gång tidigare i Kanadas historia att tredje största parti segrat vid nästkommande val. Det spelade ingen roll att motståndarna pekade ut honom som oerfaren och nedlåtande kallade honom ”pretty boy”.

Man kan nog lugnt säga att det är en kombination av hans efternamn och svärmorsdrömmen Justin Trudeaus karisma som fått väljarna att flockas bakom honom. Liberalerna fick nästan 40 procent och egen majoritet.

Plus en viss trötthet på föregångaren Stephen Harpers tio år av konservativt styre. På hans amerikanisering av Kanada.

I likhet med Obama har Trudeaus ledord varit ”verkliga förändringar” och ”hopp” om att föra Kanada samman som nation.

På vissa områden kommer maktskiftet att märkas direkt. Medan Kanada under Harper abdikerade från sitt ansvar i klimatfrågan så är det ett område som Trudeau lovat att prioritera. Åsikts- och personlighetsmässigt finns det goda förutsättningar för att han och Obama ska unna komma överens betydligt bättre än vad som varit fallet med Obama och Harper.

Men USA kan inte längre räknad med att Kanada per automatik ställer sig bakom militära äventyr långt bort. Trudeau tänker ta hem de kanadensiska stridsflygplanen som deltar i bombningarna av Islamiska staten, IS, i Syrien och Irak.

I hans Kanada kommer det att vara tillåtet att bära slöja även när man svärs in som kanadensiska medborgare. Något Harper försökte sätta stopp för.

Man kan också förvänta sig att Kanada under den nye premiärministerns ledning är berett att ta ett större ansvar för de gigantiska flyktingströmmar som söker en ny framtid. Kanada med bara 35 miljoner invånare på en gigantisk yta har definitivt utrymme.

Trudeau tänker satsa stort på utbyggnad av landets infrastruktur. Detta som ett sätt att få fart på ekonomin. Det är slut på åtstramningspolitiken.

Kanada för normalt en rätt undanskymd roll i världspolitiken, i skuggan av USA. Men som medlem av bland annat viktiga ekonomiklubben G20 har landet ett stort inflytande.

Säkert kommer många att med spänning följa hur det går för Trudeau och hans nya Kanada.

Men precis som i fallet Obama finns det stor risk för bakslag. Förväntningarna på den 43-årige Trudeau är helt enkelt så högt uppskruvade så han får svårt att infria ens en bråkdel.

Av alla skäl jag hört till att inte ta emot några av de miljoner människor som flyr krig och konflikter i Mellanöstern och Afrika så är nog Japans det mest märkliga.

– Vi måste ta itu med våra egna utmaningar först, hävdar premiärminister Shinzo Abe.

Man kan onekligen säga att världens ledare har lite olika approach till flyktingkrisen i världen.

Självklart hänger det delvis samman med hur långt bort man rent fysiskt befinner sig från flyktingströmmen.

I Europa där minst 8 000 flyktingar knackar på dörren varje dag har man inget annat val än att hantera flyktingströmmen. Då kan man som Ungerns Viktor Orban bygga stängsel och använda tårgas eller som Angela Merkel öppna armarna. Eller någonting däremellan. Nu har i alla fall nästan alla EU:s 28 medlemsländer gått med på att ta emot flyktingar. Om några än motvilligt.

I länder längre bort kan man själv välja om man vill försöka hjälpa till eller inte.

USA sagt att man tar emot åtminstone 10 000. Inte mycket i förhållande till landets folkmängd men ändå en insats.

Om nu inte Donald Trump blir president och gör allvar av sitt löfte att skicka tillbaka alla till Syrien med motiveringen att de kan vara IS-terrorister.

De rika oljestaterna på arabiska halvön försöker köpa sig fria från ansvar. De ger generöst med donationer till UNHCR och andra hjälporganisationer men vägrar ta emot så mycket som en enda kvotflykting från samma FN-organs läger för syriska flyktingar. Detta trots att de talar samma språk och i många fall delar kultur och religion.

Saudiarabien och Gulfstaterna vill inte ge någon flyktingstatus eftersom det innebär att personen i så fall får rättigheter. Dessa länder inhemska ekonomier är uppbyggda på billig arbetskraft som under slavliknande förhållanden städar, lagar mat, bygger hus och gör allt annat som de stenrika araberna inte vill göra själva.

Att då plötsligt ta in flyktingar som skulle få asyl skulle störa hela upplägget.

Japan är ett av världens rikaste länder även om dess ekonomi nyligen puttades ner av Kina till världens tredje största.

Med andra ord vore det naturligt för Japan att i det akuta läge som nu råder visa en viss generositet och vilja att ta ansvar i en svår situation.

Därför kom premiärminister Shinzo Abes uttalande under FN:s pågående generalförsamling som lite av en kalldusch.

– Det finns många saker vi behöver göra innan vi tar emot flyktingar, löd hans besked på en presskonferens.

Många menar att Japan som har en åldrande befolkning och på sikt behöver arbetskraft utifrån, skulle tjäna på att ta emot flyktingar som ofta är unga människor.

Abes uppfattning är istället att Japan bör lösa detta problem genom att se till att öka sina födelsetal. Först efter detta kan det bli aktuellt att ta emot flyktingar. Det vill säga långt in i en avlägsen framtid.

Sanningen är nog snarare att Japan är ett väldigt homogent samhälle där stora grupper av utlänningar inte är välkomna.

Jag tillbringade nyligen tio dagar i Japan. Bortsett från västerländska turister såg jag nästan inga invandrare alls. Japanerna vill att det fortsatt ska vara så.

Inte minst den konservative och nationalistiske Abe.

Förra året gav Japan asyl till elva flyktingar av de totalt 5 000 som ansökte. Plötsligt framstår det forna Östeuropa som rent flyktingvänliga.

Japan gör istället som de oljerika. Man köper sig fria från ansvar.

Samtidigt som Abe fällde sina kommentarer om varför Japan inte vill ta emot flyktingar meddelade han att landet bidrar med 12 miljarder kronor i akut nödhjälp till flyktingar.

Välkommet, givetvis. Men hur ska övriga världen kunna förmås ta emot flyktingar när ett antal rika länder vägrar med diffusa och själviska motiveringar?

Nordkoreas besked att starta sin kärnanläggning igen är oroande men inte oväntat.

Det han förebåda ett missiltest eller en ny underjordisk provsprängning inom de närmaste veckorna.

Diktatorn Kim Jong-un försöker få ut maximalt av de vapen han har.

Han leder en korrupt regim som håller sitt folk i påtvingad fattigdom för att själv kunna hålla sig kvar vid makten. Den paranoida regimen ser ständiga hot både inifrån och utifrån och svarar med de enda vapen man har att tillgå. Mer våld och förtryck.

Den 10 oktober är det 70 år sedan Nordkoreas kommunistparti bildades. En dag som kommer att firas med pompa och ståt i Pyongyang. Och kanske en och annan spektakulär smäll också.

Det faktum att Nordkorea häromdagen meddelade att man återupptagit produktionen av plutonium med inriktningen att skaffa fler och bättre kärnvapen kan tyda på att man tänker genomföra sin fjärde underjordiska provsprängning lagom till jubileet eller att man tänker provskjuta någon av sina långdistansmissiler.

Båda två saker som skapar oro och rädsla både i grannländerna Japan och Sydkorea men också i USA.

Som vanligt är det två steg fram och ett tillbaka i omvärldens relationer med Nordkorea. Nyligen blev det klart att återföreningen av familjer som splittrades när Korea delades 1953 ska återupptas i oktober. Det är som om Pyongyang känner att man genast måste visa musklerna för att ingen ska tolka eftergifter eller vänliga gester som svaghet.

Kärnanläggningen i Yongbyon stängdes 2007 som del av en uppgörelse om ekonomisk hjälp i utbyte mot att Nordkorea frös sitt kärnvapenprogram. Redan för två år sedan hotade Pyongyang med att åter starta anläggningen.

Hittills har Nordkoreas provsprängningar inte varit någon jättesuccé om man får tro det allmänna omdömet hos västerländska experter. Det är tveksamt om Nordkorea kan producera ett kärnvapen med full effekt.
Men för varje provsprängning kommer man närmare.

Vad omvärlden framförallt oroar sig för är att Nordkorea ska skaffa sig kapaciteten att göra så små men ändå kraftfulla kärnvapen att de kan skickas inväg långt utanför landets gränser med någon av de bärraketer som landet förfogar över.

Nordkorea påstår att alla sådana missiltester görs i fredliga och vetenskapliga syften medan USA hävdar att det enda syftet är att förbättra raketernas räckvidd.

Nordkorea har flera gånger hotat med att förvandla amerikanska storstäder till eldhav med sina bomber. Ännu har man dock inga raketer som når ända till det amerikanska fastlandet.

Däremot har kommunistdiktaturen visat att man kan bygga och spränga kärnvapen och att man har missiler som åtminstone kan nå Alaska. Lyckas man kombinera dessa två blir det som hittills varit lite av ett Kalle Anka-situation plötsligt ett högst reellt hot för grannländerna och USA.

Det är uppenbart att diktatorn Kim Jong-un är övertygad om att han får en bättre förhandlingsposition och ökar sina chanser att sitta kvar genom att satsa på kärnvapen.

Delvis kan han vilja utnyttja detta för att nå ekonomiska och politiska fördelar i framtida förhandlingar med USA och andra parter.

Delvis är det en ren livförsäkring. Kommunistregimen utgår ifrån att tröskeln för någon att attackera Nordkorea blir betydligt högre om landet bevisligen har kärnvapen och möjligheten att nå inte bara Japan och Sydkorea utan även USA.

Men när en stat oprovocerat hotar att använda kärnvapen finns det alltid anledning att ta varningen på allvar. Det enda världen kan hoppas på är att Kim inser att han har större chanser att kunna sitta kvar om han inte gör allvar av sina hotelser.

I samma stund som han använder kärnvapen mot något annat land är hans regim dödsdömd.

Kan USA:s president åka till Alaska och lova krafttag för att stoppa de snabba klimatförändringarna och samtidigt ge oljebolaget Shell tillstånd att borra efter olja i Arktis?

Miljöaktivister rasar mot dubbelmoralen men för presidenten handlar utvecklingen i området om mycket mer än bara miljön.

Under tre dagar har Barack Obama rest runt i delar av Alaska som ligger norr om polcirkeln för arr rikta sökarljuset mot de oerhört snabba klimatförändringar som pågår där. Avsmältningen av isen hotar djurlivet. Erosionen längs kusterna tvingar människor att flytta. Ingen annanstans på jorden går klimatförändringarna så snabbt som här.

Generellt hyllas Obama för att ha gjort resan.

Men det finns en försvårande omständighet.

Strax innan han reste till Alaska godkände Obama att Shell ska få fortsätta sina provborrningar i Tjuktjerhavet i Arktis. De ursprungliga tillstånden gavs under föregångaren George W Bush tid men Obama hade nu tillfälle att stoppa exploateringen.

Ett väldigt tungt argument är följderna av en olycka på dessa breddgrader. Arktis är ett av världens få orörda områden. En olycka här liknande den BP lyckades åstadkomma i Mexikanska Gulfen 2010 skulle få helt katastrofala följder. Här finns nästan ingen infrastruktur alls för att ta hand om ett stort oljespill och naturen har i det extrema klimatet mycket svårare att själv läka såren. Spåren av förlisningen av oljetankern Exxon Valdez 1989 vid Alaskas kust förskräcker.

Till det kommer givetvis att ett uttag av oljan i Arktis ytterligare skulle snabba på klimatförändringarna.
Det kan tyckas en aning motsägelsefullt när presidenten pratar om vikten av att gå över till förnyelsebara energikällor samtidigt som han låter Shell borra vidare i ett av världens mest känsliga områden.

Officiellt motiverar han det med att USA länge än kommer att vara beroende av fossila bränslen. Presidenten ser hellre att USA är självförsörjande på olja än att man förlitar sig på import från politiskt instabila områden som Mellanöstern.

Men det är bara halva sanningen.

Tack vare ny teknik kan USA numera utvinna stora mängder skifferolja från fyndigheter i Mellanvästern. På bara några år har USA förvandlats från oljeimportör till i det närmaste självförsörjande. Skifferoljan och skiffergasen är visserligen dyr att utvinna men inte tillnärmelsevis så dyr som det kommer att bli att ta upp olja och gas från Arktis.

För Obama handlar det lika mycket om en politisk markering av USA:s intressen i Arktis. Till ganska nyligen var territorialanspråken i regionen mest en fråga om prestige för de länder som gränsar mot Arktis.

Klimatförändringarna och Rysslands nya aggressivitet har helt vänt upp och ner på det.

Inom en nära framtid tror många av den så kallade Nordostpassagen kommer att vara en kommersiell farled.När isen försvinner över stora områden blir det lättare att utvinna naturtillgångar i Arktis. Därför pågår det nu ett slags kapplöpning mellan bland andra USA och Ryssland om att försäkra sig om möjligheten att utvinna de stora gas- och oljefyndigheter som trots gömma sig på havsbotten i detta område.

Ryssland har de senaste åren visat att man satsar stort på Arktis och också avslöjat planer på att kraftigt förstärka sin militära närvaro i området.

Obama måste mota den ryska offensiven.

Att ge Shell rött ljus skulle kunna uppfattas som en signal om att USA inte är berett att försvara sina intressen i området. Det skulle också kunna få till följd att amerikanska oljebolag och andra företag i exploateringsbranschen förlorar i know how när det gäller att arbeta under svåra förhållanden.

Inget av detta vill Obama riskera trots att han gärna i sitt eftermäle vill se sig som ”miljöpresidenten”.

Finns det något som kan få känslan av annalkande undergång att kännas mer påtaglig än några rejäla börsras över hela världen?

Vi vet att de kommer med jämna mellanrum men ändå griper skräcken tag när vi ser våra sparpengar försvinna från kontot.

Tillståndet i världsekonomin handlar om antalet sålda nya bilar, om oljekonsumtion och andra råvaror. Om hårda ekonomiska fakta.

Men det handlar också väldigt mycket om psykologi.

När majoriteten känner att det rullar på och tror på framtiden så stiger börserna och vi blir alla rikare på pappret. Jag skriver alla för numera ligger en hel del av våra pensionspengar i aktier och aktiefonder.
Sedan händer något och plötsligt rinner framtidstron av oss som vatten från en gås.

De röda siffrorna blinkar mot oss från tv-apparater och dataskärmar. Fem procent ner. Åtta procent ner. Paniken griper tag. Känslan sprider sig att hela världsekonomin är som ett korthus som kan rasa ihop när som helst

Lika plötsligt upphör det.

I dag är det rejält uppåt på Europabörserna trots att Shanghaibörsen fortsätter rasa. De ekonomiska experterna försöker febrilt hitta förklaringar på den snabba stämningsförändringen. Alla undrar om det här innebär att oron är över för den här gången. Var det bara en kort Kinasmitta som aldrig utvecklades till en rejäl förkylning? Eller fortsätter raset imorgon?

Ingen kan svara på den frågan. Man kan gissa och analysera men ingen vet säkert förrän i efterhand. För det är långtifrån alltid det finns några tydliga ekonomiska samband i botten som kan förklara svängningarna.

Exempelvis rasade Shanghaibörsen med 7,5 procent i mitten av januari i år utan att det blev några dramatiska effekter på världens övriga börser.

Vi översköljs dagligen med mängder av ekonomiska fakta från länder och företag. Ofta är de väldigt motsägelsefulla. Det handlar om att sortera en stor mängd information och tolka den. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Ekonomer gör ständigt olika tolkningar. Det är inte lätt för den enskilde småspararen att veta vem som har rätt.
Kinas devalveringar den senaste tiden bidrog till de senaste dagarnas osäkerhet. Men det faktum att världens börser under lång tid gått upp rätt kraftigt kan ha haft lika stor inverkan. Särskilt som detta inträffat samtidigt som det ekonomiska läget i många delar av världen varit allt annat än lysande med dålig tillväxt och hög arbetslöshet. Börsen har speglat tro och förhoppningar på framtida vinster.

Någon gång ska det ju gå ner och alla vill försöka pricka den absoluta toppen för att tjäna maximalt med pengar och förlora minimalt.

När tillräckligt många samtidigt bestämmer sig för att toppen är nådd eller botten så blir det kraftiga kursrörelser. Ju kraftigare de blir desto fler hänger på. Vilket spär på minus eller plus.

Fakta betyder en hel del men samtidigt är det skrämmande hur avgörande psykologin är. Mitt i paniken är det lätt att glömma att Shanghaibörsen sedan förra sommaren gått upp med över hundra procent. Trots de senaste dagarnas ras står den fortfarande på en stort plus jämfört med för ett år sedan.

Stockholmsbörsen har sedan kraschen 2008 och till senaste årsskiftet gått upp med 188 procent. Bara de tre senaste åren har den stigit med 60 procent. Så även om hela årets uppgång raderats ut ser det ändå ganska ok ut.

Det som kan kännas som världens undergång visar sig nästan aldrig vara det. Snart vänder det och värdet på fondkontot fylls få. Så länge vi inte helt tappar tron på framtiden.

Den är den gången vi alla verkligen fruktar.

Utvecklingen på Stockholmsbörsen 1992-2014: