USA ökar pressen på Sverige att gå med i Nato.

På annat sätt tycker jag inte man kan tolka den amerikanske Nato-ambassadörens uttalande när han i dag var på ett kort Sverigebesök.

Normalt brukar USA vara noga med att säga att det är upp till Sverige att bestämma om man vill vara med i Nato eller inte. I övrigt brukar amerikanska företrädare vara mycket försiktiga med att försöka pressa eller påverka Sverige i någondera riktningen.

Därför framstår det som en smula anmärkningsvärt att Douglas Lute, USA:s Nato-ambassadör i dag jämförde ett Nato-medlemskap med en livförsäkring och följde upp det men följande ord, citerade av nyhetsbyrån TT.
– Jag är brutalt uppriktig… Med er nuvarande ställning så kanske någon skulle assistera er om ni angreps, kanske inte. Om ni är medlemmar i alliansen försvinner den tvekan.

Jag uppfattar det han säger som en dold varning till Sverige att inte räkna med att vi ska få skydd av Nato i händelse av en attack från exempelvis Ryssland. Särskilt som han samtidigt jämförde med Ukraina där Nato inte intervenerat militärt eftersom landet inte är med i Nato.

I sak säger ambassadören inget som alla inblandade inte redan vet. Den som är medlem i Nato omfattas av klausulen om ett kollektivt försvar. Den som inte är medlem saknar den garantin.

Men att USA i det nya oroliga säkerhetspolitiska läge som nu råder i Europa väljer att så tydligt påpeka det självklara känns åtminstone för mig som ett sätt att försöka påverka både den svenska opinionen och den svenska regeringen att röra sig i riktningen mot ett medlemskap.

Om han sagt samma sak före Rysslands annektering av Krim och sammanbrottet av den säkerhetspolitiska ordningen i Europa så hade kanske inte så många reagerat. Nu blir uttalandet ett inlägg i den heta svenska debatten om Nato-medlemskap eller inte. En debatt som i stort sett inte existerade innan Putin vände upp och ned på Europa.

Då var det för en majoritet självklart att stå utanför.

Nato-ambassadören är säkert inte heller omedveten om att den folkliga opinionen i Sverige rört sig i Nato-vänlig riktning efter den ryska aggressionen. En rätt naturlig rörelse när svenska folket numera är välbekant med det faktum att det svenska försvaret är så nedrustat att vi kan försvara oss i maximalt en vecka, enligt ÖB Sverker Göransson.

Klart att folk blir oroliga när den ryska björnen vaknar ur sin dvala. En oro som inte precis dämpats av att främmande ubåtar åter avlagt besök i den svenska skärgården.

Möjligen känner amerikanerna en irritation över att Sverige närmat sig Nato kraftigt de senaste åren men likväl vägrar att hoppa in med bägge fötterna. Det kan av USA uppfattas som att Sverige vill få fördelarna av ett Nato-medlemskap utan att formellt vara medlem.

Sverige skrev förra året på ett värdlandsavtal som innebär att vi löpande kan bjuda i Nato-trupper att träna och strida i Sverige. Även i krig. Sverige har också fått guldkort av Nato som ger oss extra inflytande och en möjlighet att styra hur nära medlemskap vi vill komma.

Politiskt vore det närmast omöjligt för Nato att inte ingripa ifall Sverige blir attackerat. Det skulle få Nato att framstå som en tandlös tiger. Sverige är sammanflätat med Nato på ett helt annat sätt än Ukraina. Även säkerhetspolitiskt vore en invasion av Sverige i princip detsamma som en invasion av Nato.

Det enda som saknas är garantin som ambassadör Lute så nogsamt påpekar.

Att gå med i Nato vore lätt men det finns åtminstone ett bra skäl att avstå.

Sverige har under mycket lång tid varit alliansfritt. Det är en långsiktig strategi som tjänat vårt land väl på många sätt och dessutom hållit oss utanför ett antal krig.

Det borde krävas mer än en arg rysk björn för att med andan i halsen kasta sig in i armarna på Nato.

Noterar att Greklands premiärminister Alexis Tsipras är en man som förfinat konsten att tala med dubbla tungor.

Samtidigt som han förhandlar om mer lån från EU skäller han ut samma länder och kallar deras krav för ”absurda”.

Dr Jekyll och Mr Hyde-taktiken är något Grekland drivit ända sedan vänsterpopulisterna i Syriza vann valet i slutet av januari men Tsipras tar den hela tiden till nya nivåer.

Ena dagen sitter han i telefon och förhandlar med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel. Efteråt uttalas från Grekland optimistiska tongångar om att en uppgörelse om mer nödlån snart är i hamn.

Nästa dag skriver Tsipras en svavelosande artikel i Le Monde där han anklagar långivarna för att döda demokratin i Europa.

Även om allt är en del i det grekiska förhandlingsspelet känns det som en desperat strategi från en premiärminister som vet att han förmodligen inte överlever nästa val.

Tsipras attityd är att eftersom Greklands väljare i början av året sa nej till den åtstramningspolitik som EU påtvingat dem i utbyte mot nödlån så måste långivarna rätta sig efter detta.

Men så fungerar inte verkligheten.

Om länderna i EU lånar ut pengar till Grekland har de rätt att ställa krav på landet. Grekland kan då välja att säga nej, i så fall struntar vi att låna från er.

Det Grekland gjorde fram till Tsipras kom till makten var att acceptera EU:s krav i förhandlingar men i praktiken inte uppfylla många av dem.

Sedan Syriza tog över har Grekland gått ett steg längre. En del av de krav man tidigare uppfyllt struntar man numera i. Så har regeringen exempelvis låtit återanställa en rad offentliganställda som sparkats i besparingssyfte.

Från ett mänskligt perspektiv är det positivt att de sparkade städerskorna på finansdepartementet får tillbaka sina jobb eller att den statliga grekiska radion åter kan börja sända. Men eftersom det inte motsvaras av några andra besparingar innebär det i praktiken att det ökar på Greklands skuldbörda.

Tsipras attityd är; vi skiter i era krav eftersom vi tycker de är orättvisa men ge oss mer nödlån ändå.

Även som del av ett förhandlingsspel är det en extremt utmanande taktik.

För vad är det Grekland egentligen begär?

Tsipras linje är att om grekerna själva inte har råd att betala för högre pensioner eller fler statliga jobb så ska övriga Europas skattebetalare göra det.

Institutioner som EU, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken kan låta som stora kolosser långt bortom vanliga människors liv. Men pengarna de lånar ut kommer inte från gud. De kommer från alldeles vanliga människor i Europa som betalar sin skatt plikttroget varje månad. En del av dem fattigare än den genomsnittlige greken.

Med andra ord är det inte Europas krav som är absurda utan Greklands.

Tsipras verkar tro att EU fortfarande är så rädda för att Grekland ska lämna euron att de till slut ger efter för Atens linje att få pengar men ändå kunna bryta mot långivarnas krav.

Där tror jag att han överdriver korten han har i handen.

Skräcken för en Grexit är inte längre så stor även om följderna fullt ut inte går att överblicka. Marknaden känner uppenbarligen ingen större oro över att en grekisk statsbankrutt bara kan ligga veckor bort.

Tänk om Europa vägrar böja sig för Tsipras dubbla tungor?

Hur kommer grekerna att reagera ifall de tvingas lämna euron på grund av Syrizas kamikazitaktik? Alla opinionsmätningar visar att det enda grekerna är riktigt ense om är att de vill ha kvar den gemensamma valutan.

Den som borde oroa sig är Tsipras personligen. Han blev vald på populistiska löften som är så gott som omöjliga att uppfylla.

Vad händer när väljarna inser att de blivit lurade, alternativt lurat sig själva?

I Sverige tror många att vi är riktmärke för andra länder fast det i själva verket är precis tvärtom.

Numera tillhör vi undantaget även i Norden.

I går utlyste den socialdemokratiske danska statsministern nyval till den 18 juni. En av de stora valfrågorna blir enligt nyhetsbyrån TT invandringspolitiken. Men medan vi i Sverige talar om hur vi ska kunna ordna jobb och bostäder åt alla flyktingar som kommer hit så tävlar partierna i Danmark om att vara det parti som vill begränsa invandringen mest.

I Danmark som tar emot strax över 10 000 flyktingar per år anser man att gränsen är nådd. Man kan inte ta emot så många fler. Ett resultat av invandrarfientliga Dansk Folkepartis starka ställning i dansk politik under många år.

Uppfattningen är densamma i Finland som förra året tog emot strax över 3 000 asylsökande.

I Sverige som förra året tog emot drygt 80 000 vill politikerna inte ens diskutera antalet som kommer.

Danmark går till val och Finland har precis fått en ny regering. Ministrarna presenterades i går.

Landets nye utrikesminister heter Timo Soini och är partiledare för det populistiska och EU-skeptiska partiet Sannfinländarna som inte heller vill att Finland ska ta emot några flyktingar.

Det är lite som om Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson skulle bli Sveriges utrikesminister.
Finland har redan stenhårda regler för invandrares möjligheter att återförenas med sina familjer i Finland. Regler som Soini vill skärpa ytterligare. Finland kan på sin höjd tänka sig att behålla den kvot på 750 flyktingar per år som man haft.

Medan Sverige applåderar EU-kommissionens förslag om att tvinga alla medlemsländer att dela på flyktingbördan så säger Finland definitivt nej.

Med Soini vid rodret får vi förmodligen se ett Finland som driver en ännu mer EU-kritisk linje. Sannfinländarna vill ta tillbaka beslutsfattandet i en rad frågor från EU. Bland annat vill Soini att Finland själv ska besluta om sanktioner mot Ryssland. Inte EU.

I Norge styr en högerregering med hjälp av det invandrarfientliga Fremskrittspartiet. Det är som om SD skulle sitta med i en svensk regeringen. Otänkbart i dagens politiska klimat där ingen av de andra vill ens ta i SD med tång.

Det är inte länge sedan som vi i Norden såg oss som en nära sammansvetsad enhet. Vi stod för tolerans, mänsklighet och modernitet i en värld där dessa värderingar var en bristvara. Långt före Schengenavtalet rådde passfrihet mellan de nordiska länderna. Det nordiska samarbetet hade en framträdande roll på en rad områden.

Nu verkar det som alltmer av det gemensamma kittet spricker och vittrar sönder. Hur ska Margot Wallström kunna få till något fruktbart samarbete med Sannfinländarnas Soini?

Sett i ett vidare perspektiv är det inte Danmark, Finland och Norge som är avvikande. Sverige är ihop med Tyskland exempelvis ett av få länder i Europa som försvarar människors rätt att söka skydd undan krig och förföljelse.

Men frågan är hur länge. Mitt intryck är att Sverige på sikt är på väg i samma riktning som de övriga nordiska länderna snarare än tvärtom.

Sverige följer motvilligt efter snarare än att leda.

Det intressanta med den gångna helgen val i Spanien är inte att de två stora partierna förlorade 13 procent jämför med förra regionvalet.

Det avgörande blir om uppstickarpartierna lyckas nå ännu längre i parlamentsvalen i november eller om gårdagens val bara var en missnöjesyttring.

I förväg beskrevs de spanska regionvalen som att de skulle bli det nya partiet Podemos stora genombrott. Men något jordskred blev det aldrig även om det ser ut som att uppstickarpartier får vara med och styra både Madrid och Barcelona.

Trots att de två partierna som traditionellt dominerat spansk politik, socialistpartiet och de konservativa, förlorade många väljare så var det många opinionsmätningar som visade att de skulle förlora ännu fler.
Podemos ledare Pablo Eglesias var snabb med att förklara det traditionella tvåpartisystemets död. Men även han insåg att verkligheten ännu inte har nått dit.

– Vi hade önskat att nedgången för de traditionella partierna gått ännu snabbare, säger han enligt nyhetsbyrån AP.

Normalt är lokal- och regionalval en bra värdemätare även på den allmänna stämningen i ett land. Inte sällan använder väljarna dessa val för att markera sitt missnöje med de etablerade politikerna på nationell nivå.

Ser man regionvalen i Spanien genom dess glasögon så var de traditionella partiernas tapp stort men inte katastrofalt. Socialisterna och de konservativa är fortfarande de två största partierna med sina 25 respektive 27 procent av rösterna.

Podemos är inte mer än ett år gammalt som politiskt parti. Det grundades i efterdyningarna av skuldkrisen som drabbade Spanien mycket hårt. Partiet är ett populistiskt vänsterparti inte helt olikt Greklands Syriza.

När jag bevakade valet i Grekland i början av året så var Podemosledaren Pablo Eglesias hedergäst när Syrizaledaren Alexis Tsipras höll valrörelsens finaltal. De två uppträdde på scen tillsammans med armarna i luften i en segergest.

Iglesias hade till och med lärt sig några fraser på grekiska som han drog från scenen.

I och med Syrizas seger i valet framstod dessa båda partier som något av Europas framtid, åtminstone Sydeuropas.

Här var två partier som båda motsatte sig åtstramningspolitiken som respektive länder påtvingats av Europeiska centralbanken, IMF och övriga EU-länder.

Men segervrålet fastnade snart i halsen på Syriza. Talet om att de skulle se till att Grekland fick bättre villkor för sina lån utan att behöva strama åt visade sig vara just bara prat. Övriga EU sparkade bakut och vill inte ge grekerna några eftergifter. Nu står Grekland inför en statsbankrutt.

Kanske har Syrizas misslyckande påverkat även spanska väljare. Även om Podemos fått starkt stöd runtom i Spanien ser de just nu inte ut som en regeringsparti. Ska de nå dit i parlamentsvalen i november krävs att de lyckas övertyga väljarna på ett effektivare sätt.

Podemos har dessutom fått konkurrens om missnöjesväljarna av mittenpartiet Ciudadanos som också gick kraftigt framåt.

Avgörande för om de två partierna kan spela någon avgörande roll efter valen i höst blir förmodligen om den senaste tidens uppgång i den spanska ekonomin håller i sig. Spaniens tillväxt är bland de snabbaste i Europa. Något som gynnar de traditionella partierna förutsatt att även den höga arbetslösheten på nästan 25 procent börjar ticka neråt på allvar.

Avsatte premiärministern inför rätta. Det utlovade valet uppskjutet. Munkavle på kritiker.

Få saker är så tragiska som att se tidigare demokratiska stater falla tillbaka i auktoritärt styre.

Dagens Thailand är ett särskilt tråkigt exempel eftersom så många svenskar har ett förhållande till landet i annars så avlägsna Sydostasien. Även om det säkert inte är många som funderar över thailändsk politik när de ligger på stranden i Phuket och solar.

Men för vanliga thailändare har de senaste tio åren varit ett sluttande plan tillbaka till diktaturens dagar.

Grundorsaken till detta är den thailändska elitens ovilja att släppa ifrån sig makten. Det där med demokrati lät bra när de första fria valen hölls 2001 men när de inflytelserika insåg att de själva inte längre skulle ha lika mycket att säga till om så satte de stopp.

Något som i olika perioder lett till kaos och våld med många dödsoffer som följd.

För nästan precis ett år sedan genomfördes den senaste militärkuppen då premiärminister Yingling Shinawatra störtades. Den 12:e i landets historia och nummer två sedan demokratin infördes. Militärerna utlovade som vanlig fria val men den här gången ser de ut att dröja.

I går kom besked att juntan vill ha en folkomröstning om landets nya konstitution. Det innebär att det utlovade valet skjuts minst ett år på framtiden.

Under tiden gör juntan allt den kan för att tysta och undanröja politiska motståndare.

Rättegången mot Yingluck Shinawatra ineddes i går. Hon hotas av tio års fängelse för att inte ha förhindrat korruption i det program av rissubventioner till fattiga bönder som hennes regering införde.

Åtalet är bara ett svepskäl för att komma åt hennes bror den superrike affärsmannen Thaksin Shinawatra, som vann Thailands första demokratiska val. Han lever sedan ett antal år i exil för att slippa ett fängelsestraff för korruption.
Medlemmar av hans familj eller partier har för övrigt vunnit varenda demokratiskt val som hållits de senaste 15 åren. Eliten är övertygad om att Yingluck bara agerat verktyg för sin bror.

För att försäkra sig om att Yingluck inte ska kunna ställa upp i nästa val, om det blir av, så har hon förbjudits att verka inom politiken under fem år. Samma taktik som militären tidigare använt mot andra medlemmar av Thaksins parti.

Thailand är i praktiken delat i två läger. Rödskjortorna, de kallas så för att de alltid burit röda tröjor under demonstrationer och valmöten, stödjer Shinawatra eftersom de genom rissubventioner och andra populistiska förslag hjälpt de många fattiga bönderna i framförallt norra Thailand.

Gulskjortorna stöds av den gamla makteliten och medelklassen i södra Thailand.

Nu har det märkliga inträffat att båda är missnöjda med militärdiktaturen. Gulskjortorna hade förväntat sig att de som del av ett ”upplyst råd” skulle få styra landet. Men ingen vågar demonstrera sitt missnöje eftersom militären förbjudit folksamlingar på fler än fem personer. De har dessutom satt munkavle på landets journalister och andra kritiker med sofistikerade hot.

Thailand har sällat sig till den grupp av länder som infört demokrati men inte klarat övergången. Istället glider det sakta men säkert tillbaka i diktaturens grepp.

På grund av militärens hot ligger alla lågt just nu men så fort det greppet lossar kommer de gamla motsättningarna att flyta upp till ytan igen.

Ska Thailand kunna bli en fungerande demokrati så måste man försöka lösa grundkonflikten, inte bara djupfrysa den.

EU vill genomföra militärliknande operationer för att slå sönder människosmugglarnas nätverk i Libyen.

Är Europa på väg mot den ”australiensiska lösningen” för att stoppa flyktingströmmen över Medelhavet?

Brittiska dagstidningen The Guardian har fått tag på ett 19-sidigt strategidokument från EU-kommissionen om hur smugglarnas verksamhet ska bekämpas. Av det som tidningen redovisar framgår att ledningen i Bryssel rent fysiskt vill slå sönder smuggelverksamheten.

Det handlar om rent militära operationer där även landstigning i Libyen kan komma ifråga. Att förstöra smugglarnas båtar är bara en del av insatsen.

Dokumentet varnar för att även flyktingar kan dödas i operationerna, så kallad collateral damage.

Åtgärderna är så långtgående att internationell rätt kräver att FN:s säkerhetsråd först godkänner dem. Något som är långtifrån självklart eftersom Ryssland knappast har några skäl att samarbeta med Västeuropa så länge de är utsatta för sanktioner på grund av kriget i östra Ukraina och annekteringen av Krim. I så fall vill Ryssland ha något i utbyte.

Frågetecken kan med andra ord sättas för om de närmast invasionsliknande planerna för Libyen verkligen kan sättas i verket.

Strategidokumentet verkar lägga större fokus på att stoppa smugglarna än att ta hand om flyktingarna. Det finns också skrivningar om att större kraft bör lägga på att skicka tillbaka flyktingar som får avslag på sina asylansökningar. Två av tre som får avslag i dag stannar ändå.

För att göra förslaget lite mer aptitligt ur humanitär synpunkt så vill EU-kommissionen också tvinga medlemsländerna att tillsammans ta emot 20 000 flyktingar enligt ett kvotsystem som bygger på hur många flyktingar respektive land redan tagit emot, storleken och ekonomin. För Sverige skulle det innebär att andra länder blir tvungna att ta en del av de flyktingar som i dag kommer hit.

Men eftersom en rad länder, Storbritannien och nästan alla från det forna Östeuropa, motsätter sig tvånget så blir det svårt att få ihop en nödvändig majoritet för förslaget.

Slutresultatet kan mycket väl bli att fokus istället hamnar på att stoppa flykten till Europa och på så vis förhindra att tusentals människor drunknar i Medelhavet. I så fall hamnar Europa väldigt nära den taktik som Australien valt.

Den australiensiska militären stoppa flyktingbåtarna ute till havs och skickar tillbaks dem till ursprungslandet. Om inte det kan fastställas förs flyktingarna till uppsamlingsläger på Papau och Nya Guinea där deras ansökningar prövas. Men inte ens de båtflyktingar som får asyl tillåts bosätta sig i Australien. Allt för att inte uppmuntra till de riskfyllda resorna.

När inga av dem som betalat tusentals kronor för att nå välståndet i Australien kommer fram blir det inte längre intressant för flyktingarna att ta sig den här vägen. Hittills verkar Australiens antagande stämma. Trafiken har nästan upphört helt och få flyktingar drunknar längre i havet. Ingen vet å andra sidan vad som händer med dem som verkligen är i behov av skydd.

Hittills har de flesta europeiska regeringar inklusive FN fördömt Australiens taktik som inhuman. Men inför den gigantiska flyktingström som bara fortsätter så verkar fokus svänga från räddning till att stoppa flyktingarna. Vilket i och för sig också kan ses som en slags räddning. Kommer det inga båtar är det ingen som kan drunkna.

Men frågan är densamma här. Vad händer med dem så har legitima asylskäl.

Istället vill en del EU-länder inleda operationer i afrikanska Niger där flyktingarna ska övertalas om att återvända hem. En variant av Australiens system på Papau & Nya Guinea.

Den förhållandevis lilla grupp på 20 000 som Europa ska ta emot är bara en bråkdel av den kanske halva miljon människor per år som via Medelhavet försöker ta sig till vad de hoppas är ett bättre och friare liv.

Italien uppskattar att det just nu finns minst 200 000 flyktingar bara i Libyen som tänker korsa Medelhavet de närmaste månaderna.

Hur många av dem kommer att dö på vägen över?

Valutgången i Storbritannien blev inte bara sällsynt spännande.

Resultaten är delvis helt bisarra och saknar i vissa fall helt demokratisk legitimitet.

Prio ett efter valet måste bli att britterna reformerar sitt valsystem.

Utgången har blivit politikens egen version av fotbollens ”Silly season”.

Många har de senaste dagarna ondgjort sig över effekterna i det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar. Systemet innebär att varje valkrets är sitt eget universum. Den som får flest röster där vinner parlamentsplatsen. Övriga kandidaters röster kastas i papperskrogen.

Fördelen med systemet är att kandidaterna har en bra lokal förankring. Väljarna kan verkligen ställa dem till svars. Under de många decennier som landets dominerats av två partier, Labour och Tories, har valsystemet bidragit till att skapa starka majoriteter.

Men där är det slut med fördelarna. Nu ska jag istället ge en rad färska och skrämmande exempel från gårdagens val på hur systemet slår.

Främlingsfientliga Ukip har aldrig tidigare lyckats få en kandidat vald i ett nationellt parlamentsval. Att de nu får en plats kan därför tyckas som en framgång. I själva verket är det en demokratisk katastrof, alldeles oavsett om man sympatiserar med Ukips åsikter eller inte.

Ukip fick nästan 13 procent av alla de röster som avgavs i valet och blir därmed tredje största parti. Närmare fyra miljoner britter ha röstat på Ukip. De belönas med en plats i parlamentet. Inte ens partiledare Nigel Farage lyckades ta sig in. Han avgår som utlovat vilket kan innebära ett svårt slag för partiet.

Det skotska nationalistpartiet SNP har fått drygt 4,8 procent avrösterna. Inte ens hälften av Ukips. Ändå får de 56 platser i underhuset.

De Gröna får en plats i parlamentet. De har fått 3,8 procent av rösterna. Bara en procent mindre än SNP med sina 56 platser. Men Ukip som fått tre gånger så många röster som De Gröna får likväl bara en plats.

Konstigheterna tar inte slut där.

Det lilla partiet Democratic Unionist Party, DUP, på Nordirland har fått under 200 000 röster men hela åtta platser i underhuset.

Det är lika många platser som Liberaldemokraterna får efter sitt katastrofala val. Ändå har Libdems skrapat ihop över två miljoner röster. Mer än tio gånger fler än DUP.

Valsystemet är uppbyggt så att alla delar av unionen ska ha ett inflytande. I Skottland, Wales och Nordirland krävs det därför betydligt färre röster för att få en plats i underhuset. Vilket framstår som full rimligt. Men ser man till det nationella resultaten så blir det ett väldigt glapp i proportionerna mellan deras inflytande och övriga väljares.

Valet visar att Storbritannien numera har ett flerpartisystem. Om 7-8 partier på allvar konkurrerar om möjligheten att få en parlamentsplats så fungerar inte det nuvarande valsystemet. Det blir helt enkelt en parodi på demokrati.

Den här gången kommer det förmodligen inte att spela så stor roll i praktiken eftersom Cameron kan styra med en egen majoritet. Men för den demokratiska legitimitetens skull är det hög tid att inför framtida val fundera över hur man undviker de värsta avarterna.

Greklands krav på krigsskadestånd från Tyskland är ett sätt att pressa fram mildare lånevillkor från EU.

Det är ett farligt spel Grekland spelar. Det är inte Tysklands fel att grekerna levt över sina tillgångar.

Greklands riksrevisionsverk har räknat ut att Tyskland är skyldigt grekland dryga 2500 miljarder kronor för förstörd infrastruktur med mera under andra världskriget. Exakt hur man kommit fram till denna siffra framgår inte.

Det är inte summan som är intressant utan kravet i sig och tajmingen. Grekland skuld är på cirka 3200  miljarder kronor. Med andra ord bara ”obetydligt” större än kravet på Tyskland.

Nye premiärministern Alexis Tsipras befinner sig i en desperat situation och vill vända på den traditionella skuldbilden. Istället för att Grekland är skyldigt EU mångmiljardbelopp så vill Tsipras kasta över en del av ansvaret på Tyskland.

Rent formellt är det svårt. Tyskland hävdar att man redan betalat krigsskadestånd till Grekland och allt blev reglerat och klart 1990 i och med Tysklands återförening.

Jag tror knappast att Grekland hoppas på några pengar.

Vad Tsipras vill uppnå är att få EU att gå med på några av Greklands krav om lättnader i åtstramningspolitiken. Detta är ytterligare ett sätt att försöka pressa Angela Merkel som i praktiken är den som bestämmer EU:s linje.

I valet i januari utfärdade Tsipras diverse vallöften om att återanställa offentliganställda. Om att höja pensioner och statliga löner. Löften som han än så länge tvingats backa ifrån vilket i längden gör det svårt för honom att sitta kvar.

Tsipras påstod att han kunde tämja Europa men än så länge har det visat sig vara bara prat och väldigt lite handling.

EU:s inställning mot den vänsterledda regeringen i Aten har varit stenhård. Inga eftergifter när det gäller kraven på ekonomiska reformer och villkoren för att Grekland ska få nya lån.
Budskapet är; gör vad ni lovat annars blir det inga mer pengar.

Därför är det ingen slump att Tsipras i dag besöker Rysslands president Putin. Besöket är ett sätt för Grekland att visa EU att om inte de ställer upp med pengar så är Aten villigt att vända sig till andra.

För Putin är det en framgång bara ett en EU-ledare är beredd att resa till Moskva. Kan han sedan få Tsipras att vattna ur sanktionerna mot Ryssland så är det ren bingo. Det räcker med att ett EU-land säger nej så faller sanktionerna. Tsipras visade redan i vintras att han är emot sanktioner.

Jag har svårt att tro att det grekiska utspelet om krigsskadestånd ska resultera i ett givmildare EU. Detsamma gäller det indirekta hotet som Tsipras besök i Moskva innebär.

Risken är snarare att det ytterligare retar upp både tyskarna och övriga kreditgivare som tycker att Grekland bara ägnar sig åt förhalningstaktik.

På torsdag är det än en gång skarpt läge. Då ska Grekland betala tillbaka ett lån till IMF, Internationella valutafonden på drygt fyra miljarder kronor. Något finansministern garanterat.
Däremot väntar EU fortfarande på en trovärdig lista med åtgärder på hur regeringen i Aten ska få mer skatteintäkter, privatisera fler statliga verksamheter och andra ekonomiska reformer. Grekland har flera gånger lämnat listor som EU avfärdat som undermåliga.

Tsipras och hans regering verkar bedriva ett spel för hemmaopinionen där man försöker få det att se ut som man är tuff mot EU. I verkligheten har Grekland väldigt lite muskler att sätta bakom sina krav. I praktiken är man helt beroende av nödlånen från EU. Utan dessa och de kontanter som EU varannan vecka skickar till grekiska banker för att pengarna inte ska ta slut i landets bankomater, så skulle Grekland rätt snabbt tvingas i statsbankrutt. En sådan leder troligen till att landets tvingas lämna euro-samarbetet.

I motsats till andra skuldtyngda länder i Europa så verkar Grekland ha oerhört svårt att acceptera att de under lång tid levt över sina tillgångar och att de nu måste betala räkningen. Skyldiga till det prekära läget är i första hand grekerna själva.

Det är sällsynt men ibland blir man glad över händelser i världspolitiken.

För första gången lämnar en demokratisk vald president i Nigeria över till en utmanare. Ett genombrott för Afrikas folkrikaste nation.

Goodluck Jonathan ringde själv och gratulerade sin överman Muhammadu Buhari.

Afrika brukar traditionellt förknippas med våldsamma diktatorer och ofattbar korruption. Därför är det så mycket roligare att kunna skriva om en demokratisk framgång i jättelandet Nigeria.

Efter att man skjutit på valet på grund av problem med valsedlarna verkade det upplagt för fusk. Men internationella valobservatörer på plats rapporterade om ett perfekt och rättvist genomfört val.

Då fruktade många istället att fusket skulle ske där rösterna räknades. Särskilt när de första indikationerna var att den sittande presidenten skulle förlora.

Men även dessa farhågor verkar ha kommit på skam.

Utmanaren, de forne diktatorn och generalen Buhari, vann med 54 procent av rösterna.

Istället för att som det brukar vara i Afrika, ställa sig upp och ropa på valfusk så greppade förloraren telefonen och ringde Buhari för att gratulera honom till segern. Samtidigt uppmanade han sina anhängare att acceptera resultatet och inte ställa till med några våldsamheter.

Precis det ansvarfulla uppträdande som krävs för att lyfta Afrikas tidigare vanstyrda nationer mot nya demokratiska höjder.

Nigeria är inte vilket land som helst. Förra året passerade man Sydafrika som kontinentens största ekonomi. Man är dessutom det folkrikaste landet i Afrika. Landet etniskt delat där den södra delen av landet domineras av kristna och den norra av muslimer vilket gör det extra viktigt att alla respekterar de demokratiska spelreglerna.

Nigeria skulle kunna bli en förebild för hela Afrika, precis som Sydafrika var under Mandelas tid.

Valet är ett framgångsrikt steg i den riktningen. Det är första gången som ett fredligt maktöverlämnande efter demokratiska val sker i Nigeria. Ett sådant är en av demokratins grundpelare.

– Jag lovade fira och rättvisa val och jag har hållit mitt ord, sa Goodluck Jonathan. Inga personliga ambitioner är värda en enda nigerians blod. Enighet, stabilitet och framåtskridande i vårt kära land är viktigare än något annat.

Hela processen är extra imponerande med tanke på att regeringen i praktiken befinner sig i ett inbördeskrig med den islamistiska gruppen Boko Haram.

Förmodligen var det säkerhetsläget som fick många nigerianer att längta efter en förändring. Det senaste året har Boko Haram kidnappat en stor grupp skolflickor, intensifierat sin terror mot civilbefolkningen och intagit flera städer. Intrycket är att gruppen gjort vad man velat utan att regeringsstyrkorna på allvar försökt hindra dem.

Det har nye presidenten Muhammadu Buhari lovat sätta stopp för. Han har gjort sig kände som en general med hårda nypor. Lite väl hårda när han styrde Nigeria som diktator 1983-85. Då lät han offentligt avrätta unga knarksmugglare på stranden. Han fängslade misshagliga journalister. Men han gjorde sig också känd som en av få ledare som bekämpade den utbredda korruptionen.

I dag hävdar Buhari att han förvandlats till en fullfjädrad demokrat. Något han nu får tillfälle att bevisa i praktiken.

Startskottet för den brittiska valrörelsen bestod i att sittande premiärministern David Cameron, kanske för sista gången fick audiens hos drottning Elisabeth.

Valet den 7 maj beskrivs som det mest oförutsägbara i modern tid.

Det är också det potentiellt viktigaste för omvärlden.

Mötet resulterade traditionsenligt i att drottningen upplöste det brittiska parlamentet. Det följde Cameron upp med en verbal smocka mot sin huvudmotståndare, Labourpartiets Ed Milliband.

Vinner labour blir det ekonomiskt kaos, varnade Cameron.

– Skulderna kommer att stiga och jobb gå förlorade.

Milliband slog tillbaka genom att hävda att den återhämtning som Cameron hävdar att hans regering har åstadkommit ”känns som den händer någon annan, någon annanstans”.

Att de två huvudkonkurrenterna ser olika på verkligheten hör till spelet. Det som är annorlunda den här gången är att det inte finns någon klar favorit. Varken de konservativa eller Labour kan räkna med att vinna egen majoritet.

BBC:s sammanvägning av flera opinionsmätningar ger båda 34 procent. Dött lopp.
Det innebär att Storbritannien kommer att styras av en koalitionsregering även efter valet. I motsats till tidigare val finns det fler än liberalerna som kan bli kungamakare.

Den ekonomiska krisen har helt ritat om det politiska landskapet och fått frågor som invandring och EU-medlemskap att hamna högt på dagordningen.

Invandrarkritiska Ukip har genom sina framgångar i EU-valet fått vind i seglen även i parlamentsvalet. Opinionsmätningarna ger partiet 13 procent av rösterna, i dagsläget utan konkurrens tredje största parti. Större än liberalerna som nu regerar ihop med Cameron.

Men det brittiska valsystemet missgynnar nya och mindre partier. Man tillämpar något som kallas majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett parti måste vinna majoriteten av rösterna i en valkrets annars så får de inget mandat. Det gäller med andra ord att vara stark i vissa områden annars kan man bli utan platser i parlamentet även med ett på pappret starkt procentresultat.

Ukip har redan i fyllnadsval visat att man kan besegra de stora partierna i enskilda valkretsar.

Men den kanske största påverkan har partiet redan haft. De har tvingat både Cameron och Milliband att inta mer invandringsfientliga ståndpunkter. Ungefär som SD i Sverige efter valet drivit invandringspolitiken i mer restriktiv riktning.

Framför allt Cameron har också tvingats bli mer EU-fientlig för att inte förlora alltför många konservativa röster till uppstickaren. Ukip anser att Bryssel har alldeles för mycket makt och vill lämna EU. Cameron har lovat att om han vinner valet så ska britterna senaste 2017 få rösta ifall de vill vara kvar i EU eller inte.

Ett löfte som kan få stora följder för Europa. Inte minst Sverige.

Storbritannien är en av våra främsta allierade inom EU. Försvinner britterna får Sverige svårare att driva sin linje i ett antal frågor. Hela EU riskerar att påverkas negativt om ett så stort och viktigt land lämnar.

Labour säger att en EU-omröstning ”inte är trolig” om de vinner valet. Enda tillfället Milliband kan tänka sig en sådan är om EU kräver att ännu mer makt ska föras över till Bryssel.
Sällan har ett brittiskt val varit så öppet som den här gången. Valrörelsen blir mer än bara en transportsträcka.