För mindre än ett halvår sedan stod USA och världen och stirrade ner i avgrunden.

Nu var det dags igen men den här gången vek sig republikanerna utan strid för att undvika en finansiell härdsmälta.

Men krisen är inte borta. Bara skjuten på framtiden.

Läget var egentligen precis detsamma som i oktober förra året. De amerikanska politikerna var tvungna att höja skuldtaket, hur mycket pengar USA får låna, för att undvika att landet om knappa två veckor skulle vara tvunget att ställa in betalningarna. Skulle det hända riskerar hela världsekonomin att kollapsa.

I oktober försökte republikanerna villkora ett ja till att höja skuldtaket till att Obama gick med på att skjuta fram eller avskaffa sin sjukvårdsreform. Media dominerades i veckor av domedagsstriden som hotade att kasta världen in i finansiellt kaos.

Den här gången har det varit nästan helt tyst trots att hotet varit liknande.

Deadline för att höja skuldtaket gick ut och den 27 februari skulle USA ha tvingats ställa in delar av sina betalningar eftersom det blivit ebb i statskassan.

Huvudskälet till att den stora darren uteblev den här gången är att republikanerna inte en gång till ville bära rollen som syndabockar. Inte bara ett drygt halvår innan mellanårsvalet till kongressen.

Den republikanska partiledningen stoppade en filibuster, när någon talar nonstop för att förhindra en omröstning i kongressen, och såg till att ett förslag röstades igenom utan några som helst villkor påhängda.

Men i representanthuset var det bara 28 republikaner som röstade för förslaget.

Många republikaner vågade inte rösta ja till höjningen av skuldtaket eftersom det kan skada deras försök att bli återvalda i höst. Samtidigt ville de inte för sitt liv återupprepa läget från i höstas då det framstod som att republikanerna var beredda att sänka både USA och världsekonomin bara de samtidigt kunde sätta krokben för president Obama.

Tidningen New York Times har myntat begreppet ”Rösta nej, hoppas på ja” för att beskriva den helt nya politiska linje som håller på att inta den amerikanska huvudstaden.

Republikanerna vill inte ha sina fingeravtryck på höjningen av skuldtaket samtidigt som de vill undvika en ekonomisk härdsmälta och den backlash det skulle innebära.

– Om kongressmännen är ovilliga eller vägrar rösta för lagstiftning som de inser är nödvändig av rädsla för repressalier från en högljudd gren av sitt eget parti så blir det i framtiden svårt om inte omöjligt att nå enighet i några kontroversiella frågor, skriver New York Times i en analys.

Att det nu gick så smidigt ska inte tas som att demokrater och republikaner grävt ner stridsyxan och att frågan om skuldtaket för alltid är löst. Det handlar om att det är valår i år. I mars 2015 måste taket förmodligen höjas igen.

Ingen vet i dag om republikanerna då återigen är beredda att föra världen fram till avgrunden.

När säkerhetspoliser runtom i Europa träffas finns det just nu ett samtalsämne som ständigt kommer upp.

Ett nytt terrorhot som de inte vet hur de ska tackla.

Att europeiska medborgare av muslimsk härkomst reser till konfliktområden för att slåss och få vapenträning har förekommit ända sedan terrordåden i USA 2001 och Irakkriget 2003. Men det har handlat om ett fåtal individer. I och med inbördeskriget i Syrien har antalet individer formligen exploderat.

– Det är ett allvarligt och växande problem i Europa, säger Magnus Ranstorp, terroristexpert vid Försvarshögskolan.

Han beräknar att det just nu finns runt 2 000 personer med hemvist i EU-länder som åkt till framförallt Syrien för att delta i kriget. Då talar Ranstorp om människor som säkerhetstjänsterna i respektive länder känner till.
– Därtill finns ett stort mörkertal, säger han.

Oftast handlar det om islamister som vill delta i jihad, heligt krig.

Oron bland säkerhetstjänsterna handlar inte så mycket om att folk frivilligt lämnar en trygg tillvaro i Europa med risk att bli dödade.

Den stora risken för Europas samhällen är när dessa individer återvänder. Det är bland dessa som presumtiva självmordsbombare rekryteras.

Även om myndigheterna i stor utsträckning vet vilka dessa personer är går det inte att punktmarkera alla när de återvänder till sina hemländer. Det kan ta lång tid från att stridande återvänt hem tills de blir inblandade i ett terrordåd.

I Sveriges fall handlar det just nu om 75 individer som rest utomlands för att strida och träna. Även om inte alla blir starkt radikaliserade under sin utlandsvistelse utgör de ändå en klar riskfaktor för framtiden. När de är i Syrien, Somalia eller i andra konfliktområden kommer de ofta i kontakt med rekryterare från al-Qaida eller liknande organisationer.

Taimour Abdulwahab, den svenske självmordsbombaren som slog till i Stockholm på en sidogata från Drottninggatan, hade varit på träningsläger i Mellanöstern innan han utförde sitt dåd.

– Det finns ett antal exempel på återvändande som sedan genomfört eller planerat att utföra terrordåd, säger Ranstorp. Men det kan gå 5-10 år efter utlandsvistelsen innan de slår till.

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström presenterade förra månaden en handlingsplan för att få medlemsländerna att skärpa insatserna mot våldsam extremism. Bland annat uppmanas de att inrätta exit-verksamheter för att underlätta avhopp från terrorbejakande organisationer.

Men när jag träffar henne och Ranstorp på Försvarshögskolan är mitt intryck att myndigheterna har svårt att hitta sätt att stoppa ”jihadkrigare”. Receptet är diffust.

– Jobba mer med familjerna. Jobba med motberättelser. Få lokala ledare i moskéerna att ta upp frågan på fredagsbönen.

Men alla åtgärder bygger i grund och botten på att de extremistiska personerna låter sig övertygas. I praktiken kan inte Säpo eller någon annan hindra den som vill resa till kriget. Familjerna har ofta försökt övertala sina söner och döttrar (ja, det blir allt vanligare att även kvinnor reser till konfliktområden) att stanna hemma. Utan att lyckas.

Förtvivlade föräldrar tar kontakt med Säpo och andra polisorganisationer. Som inget kan göra.

Priset kan vi alla få betala längre fram.

Bara månader innan de utländska soldaterna ska lämna Afghanistan vrids klockan i landet tillbaka till talibantider.

En ny lag gör att män som misshandlar sina fruar och barn inte riskerar något straff.

Det är nästan så man undrar om landets politiker försöker anpassa sig för en situation där de stenålderskonservativa talibanerna återkommer som politisk kraft i Afghanistan.

Hur ska man annars tolka att parlamentet godkänt en ny lag som förbjuder släktingar att vittna mot sina anhöriga?

I praktiken innebär det att kvinnor som misshandlats av sina män inte får vittna mot dem i en rättegång. Därmed är det fritt fram för grov hustrumisshandel och misshandel av barn. En återgång till det barbari som rådde när talibanerna hade makten i Afghanistan 1996-2001.

Det enda som kan stoppa lagen är om president Hamid Karzai vägrar skriva på den.

Civilsamhället och mänskliga rättighetsorganisationer försöker pressa honom genom att hävda att landet annars riskerar att få skämmas inför det internationella samfundet.

Annars verkar de utländska biståndsgivarna ha resignerat. De öppna protesterna har varit få.

Över tio år sedan det internationella samfundet grep in i Afghanistan är det en sorglig utveckling vi ser i landet. Efter vissa initiala framgångar där kvinnorna kunde slänga sina slöjor, gå i skolan och börja jobba är många av landvinningarna på väg att haverera.

De konservativa krafterna återtar alltmer mark. Alla vet att talibanerna bara väntar där ute för att få ett inflytande över landets politik när de utländska styrkorna drar sig tillbaka i slutet av året.

Planen är att Afghanistans egen armé ska ta över ansvaret för säkerheten. Men trots att amerikanska generaler senaste året spritt berömmande uttalanden om vilka framsteg afghanerna gör vet alla att kvaliteten på den afghanska armén är låg och att den plågas av massdeserteringar. Den är dessutom infiltrerad av talibaner.

USA vill behålla tiotusen man i landet för att allt inte ska rasa ihop som ett korthus när Nato drar sig tillbaka. Men det kräver att president Karzai i så fall skriver på ett säkerhetsavtal med USA. Hittills har han vägrat.

Relationerna med supermakten är de sämsta på mycket länge. Karzai säger själv att han inte talat med president Obama sedan juni förra året.

Dessutom avslöjar New York Times att Karzai under lång tid fört hemliga samtal med talibanerna.

Omvärlden har pumpat in miljarder i bistånd sedan talibanernas störtades av USA och lokala rebellgrupper 2001 som straff för att de gav skydd åt al-Qaidaledaren Usama bin Ladin. Den nya lagen som minskar kvinnors skydd är bara ett exempel på att mycket av det man uppnått under den tiden nu riskerar att omintetgöras. Starka konservativa och islamistiska krafter försöker hela tiden vrida klockan tillbaka.

Utan den utländska närvaron ökar deras chanser att lyckas.

EU senaste utspel i dragkampen om Ukraina är att öppna stora plånboken.

Målet är att matcha Rysslands billiga krediter för att på så sätt locka Ukraina tillbaks i den europeiska fållan.

För att tala klarspråk; EU vill med USA:s hjälp köpa Ukraina ur klorna på Rysslands Vladimir Putin.

Tanken på att ordna ett hjälppaket till Ukraina som påminner om den så kallade Marshallhjälpen som USA gav Västeuropa efter andra världskriget och som var avgörande för kontinentens snabba återhämtning, verkar ha fötts på säkerhetskonferensen i München den gångna helgen. Där fanns trion Cathrine Ashton, EU:s utrikesminister och kollegorna från USA och Sverige, John Kerry och Carl Bildt. Där fanns också de två ukrainska oppositionsledarna Vitali Klitschko och Arsenij Yatsenjuk som dagarna innan sagt att Ukraina ”behöver en Marshallplan”.

Ashton hävdar att hjälppaketet som hon nu tillsammans med USA försöker hitta en finansiering till är ”betydande”.

När EU i höstas erbjöd Ukraina ett associationsavtal handlade det om knappa tre miljarder kronor i bidrag och stöd. Nu verkar det som Ashton pratar om ett stöd i samma storleksordning som det Putin erbjöd Ukrainas president Viktor Janukovitj och som han sa ja till. Då talar vi om 140 miljarder kronor. Inte bara bidrag utan framförallt billiga lån.

Det är svårt att värja sig mot intrycket att EU nu till varje pris känner att man måste vinna dragkampen med Putin. Kosta vad det kosta vill. Varför annars denna totala omsvängning?

I höstas var EU berett att ge Ukraina vissa fördelar om man skrev på ett avtal. Men inte i närheten av vad man verkar beredd att erbjuda nu.
Nu kan den forna sovjetiska delrepubliken plötsligt få en mycket bättre deal.

Kanske är det president Obama som trycker på i bakgrunden för att knäcka Putins allt starkare självförtroende. Ryssland vill till varje pris behålla sitt inflytande över de gamla sovjetrepublikerna. Det och militär upprustning är delar i Putins plan att på nytt göra Ryssland till en internationell stormakt.

När paketet läggs fram är det givetvis inte utan hakar. Förutsättningen är att ledarna i Ukraina kan enas om en övergångsregering och ett slut på den nuvarande konflikten som lamslagit landet i över två månader. Övergångsregeringen måste vidta ett antal politiska och ekonomiska reformer och förbereda för nya val.

Däremot nämner Ashton ingenting om det gamla EU-kravet att fängslade oppositionsledaren Julia Tymosjenko måste släppas och tillåtas åka utomlands för läkarvård.

Ryssland har redan skickat nya varningssignaler till Ukraina. I helgen infördes tuffa gränskontroller för varutransporter från Ukraina in i Ryssland.

Inte sedan opinionsmätningarna började göras för 30 år sedan har någon i förväg varit så stor favorit att ta hem demokraternas presidentnominering som Hillary Clinton är nu.

Det enda som förmodligen kan få henne att tveka att ställa upp är dåliga vibbar från valrörelsen 2008.

Washington Posts och ABC News mätning är rena skräckläsningen för de demokrater som funderar på att utmana Hillary i presidentvalet 2016.
Hillary krossar fullständigt allt motstånd. Hela 61 procent av de tillfrågade vill se henne som demokraternas kandidat. Det ska jämföras med de 21 procent som hade samma uppfattning två år före valet 2008.

Den ende andre kandidat som kommer upp i tvåsiffrigt är vicepresidenten Joe Biden med 12 procent.

Den som kommer närmast Hillarys överlägsenhet inför ett val är Al Gore. 1999 ville 37 procent se honom som demokraternas kandidat. Han vann sedermera nomineringen men blev enligt många besluten på segern i presidentvalet.

I nuläget finns bara en som kan stoppa Hillary Clinton och det är Hillary själv.
Hon har fortfarande inte talat om ifall hon tänker ställa upp även om hon gjort en rad förberedelser som tyder på att hon starkt lutar åt att försöka bli historisk genom att bli USA:s första kvinnliga president.

Personligen tror jag allvarlig sjukdom är det enda som kan få henne på andra tankar. Men det finns en sak till.

Hon var skyhög favorit även inför primärvalen 2008. Ända tills en herre vid namn Barack Obama klev in på scenen. Han vann överraskande den första omröstningen i Iowa. Efter det vidtog en stenhård och med tiden bitter kamp mellan de två. Obama låg hela tiden i vinnarhålet men Hillary vägrade – till partiets frustration – ge upp innan hon var definitivt besegrad.

Frågan är om hon än en gång är villig att gå in som storfavorit i ett primärval och hoppas att det inte ska dyka upp någon ”dark horse” på vägen.
Ironiskt nog är det Obama som ligger bakom att hon i dag är USA:s populäraste politiker alla kategorier. När han flyttat in i Vita huset gjorde han Hillary till utrikesminister. Ett jobb där hon excellerade och blev folkkär.

Men det är nästan två år kvar till primärvalen. Hillary vet att det är en evighet inom politiken. Mycket kan hända. Vem vet vilka kandidater som plötsligt dyker upp.

Bättre då att ligga lågt och svara undvikande på frågan om hon är kandidat eller inte. För med så höga opinionssiffror finns det egentligen bara en väg att gå för Hillary och det är utför.

Om Clinton är den självklara favoriten bland demokrater så är fältet vidöppet hos republikanerna.

Kongressmannen Paul Ryan, som var Mitt Romneys vicepresidentkandidat i förra valet, leder i samma mätning med 20 procent. Strax före förre Floridaguvernören Jeb Bush på 18 och New Jersey guvernören Chris Christie på 13. Ingen har tillkännagivit någon kandidatur.

Men republikanerna har ett problem eftersom partiet är delat i två falanger där Tea Partyrörelsen har helt andra preferenser. Där leder senatorn Ted Cruz stort med 28 procent med Ryan som tvåa.

Republikanerna verkar precis lika splittrade som i valet 2012 vilket gjorde det lättare för Obama att vinna och förmodligen skulle göra det enklare även för Hillary oavsett vilken motkandidaten det blir.

Det enda USA nu väntar på är ett ja från Hillary.

Tänk om Edward Snowden får Nobels fredspris.

Då blir det inte lätt för president Obama att åtala visselblåsaren för att han läckt dokument om NSA:s omfattande avlyssning världen över.

Den märkliga situationen skulle uppkomma att en fredspristagare åtalar en annan.

Frågeställningen är inte helt gripen ur luften. Två norska stortingsledamöter har avslöjat att de nominerat Snowden till det prestigefyllda priset. Eftersom parlamentariker tillhör dem som har rätt att nominera kandidater till fredpriset kommer Snowden per automatik att finnas med i diskussionen.
Med tanke på den förkärlek för aktivism som ordförande i Nobelkommittén, Torbjörn Jagland visat, är Snowden en fullt möjlig pristagare.

Det var Jagland som låg bakom att Barack Obama fick priset trots att nomineringstiden gick ut strax efter att han tillträtt som president i januari 2009. Obama fick priset mer som en uppmuntran att genomföra det han lovat, exempelvis avskaffande av kärnvapen, än vad han dittills åstadkommit i verkligheten.

Priset rörde upp känslor och delade världen i två, för och emot.
I fallet Snowden tror jag ett pris skulle vara mindre kontroversiellt, om man räknar bort USA.

Edward Snowden är fortfarande en i USA eftersökt brottsling som tvingas hålla sig gömd på hemlig plats i Moskva där han fått tillfällig politisk asyl. Återvänder Snowden till USA riskerar han åtal för spioneri och ett mycket långt fängelsestraff.

Detta samtidigt som han i många länder betraktas som något av en hjälte som avslöjat den enorma omfattningen av den amerikanska underrättelsetjänstens avlyssning och kartläggning av medborgare både i USA och andra länder.

Snowdens avslöjanden har redan lett till att president Obama lovat att USA ska sluta avlyssna statschefer från vänlig sinnade länder. Detta bland annat efter det pinsamma avslöjandet att USA tjuvlyssnade på Angela Merkels mobiltelefon.

Genom att ge dokument till journalister har Snowden bidragit till att kasta ljus över en mycket tveksam verksamhet som bedrivits utan demokratisk insyn. Hans avslöjanden tillhör de viktigaste som gjorts de senaste årtiondena.

Trots det är länder som Tyskland och Storbritannien inte pigga på att ge Snowden asyl när hans ettåriga uppehållstillstånd i Ryssland går ut. Snowden har ansökt om att få stanna i bland annat Tyskland och Storbritannien men ännu inte fått några positiva besked.

Regeringen i Tyskland har upprörts över USA:s avlyssning men vill samtidigt inte förarga en mäktig allierad som USA genom att ge Snowden en tillflyktsort.

Undrar hur de tänker agera ifall Snowden får fredpriset.
Skulle det hända och Snowden väljer att återvända till USA kan Förenta Staterna hamna i den föga smickrande ligan av länder som fängslar eller fängslat fredspristagare.

Kina där Liu Xiaobo fortfarande avtjänar ett långt straff och Burma där Aung San Suu Kyi omväxlande satt fängslad och i husarrest fram till november 2010.

Toppmötet World Economic Forum är över för den här gången. I dag åker ledarna hem från sina lyxhotell och de vitklädda krypskyttarna (så de inte syns i snön) på kongresscentrets tak kan packa ihop sina automatvapen.

Här är mina tio bästa minnen från de rikas och mäktigas möte i Davos.

1. Corazza Bildt attackerade inför öppen ridå sin partifrände David Cameron om den fria rörligheten. Spontant och fräckt. Visar att det oväntade kan hända på dessa toppmöten. Att det är människor som avgör hur det går.

2. Central Lounge, kongresshallens hjärta. Bästa stället för kändisspotting. Inom en halvtimme passerade Bono, Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble och finansminister Anders Borg medan Drottning Rania av Jordanien satt och fikade några meter från min plats.

3. Statsminister Fredrik Reinfeldt som oombedd hade vänligheten att under den svenska pressträffen flytta min telefon mellan de fyra svenska ministrarna så att Aftonbladet kunde sända live. Det kallar jag service!

4. Dilma Rousseff, Brasilien, Ellen Sirleaf Johnson, Liberia och Park Geun-hye, Sydkorea. Tre presidenter och starka kvinnor som gjorde intryck. Tre av bara 15 procent kvinnor på toppmötet. En nedgång från förra årets 17. Skärpning krävs.

5. Hassan Rouhani, Irans presidents historiska framträdande och hur han blev pressad att ta ställning till om han var beredd att samarbeta med Israel eller inte. Det slutade med att han skrattade. Svårtolkat.

6. Reinfeldts presschef Roberta Alenius som flyttade de svenska ministrarnas pressträff så att jag och övriga svenska journalister hann lyssna klart på Irans president Hassan Rouhani.

7. Resan med minibuss shutteln varje morgon mellan Kloster och Davos. Alla intressanta möten och samtal och det fantastiska landskapet längs vägen.

8. Framträdandet av Israels president Shimon Peres, mötets äldste deltagare. Vid 90 är han fortfarande knivskarp, klok och ödmjuk.

9. Säkerhetsvakterna, servitörerna, pressmänniskorna och alla andra som är så otroligt vänliga och trevliga och får alla att känna sig välkomna. Inte bara högdjuren.

10. Klosters, där jag bott i en lägenhet under de här dagarna på grund av kronisk hotellbrist under toppmötet, är en pittoresk alpby med timmerhus och vackra kyrkor. Mycket mysigare är det moderna Davos.

DAVOS. Presidenter, premiärministrar, fackföreningsledare, företagsledare, forskare och experter.

Aldrig har de alla varit så eniga som här i Davos.

De ökade klyftorna mellan rika och fattiga är det största hotet mot fred och stabilitet i världen.

Agendan sattes av Oxfams rapport som visade att världens 85 rikaste äger lika stora tillgångar som den fattigaste halvan av jordens befolkning.
Liknelsen att de 85 lätt kunde rymmas i en dubbeldäckad buss var oemotståndlig. Inte minst som ett antal av dem befinner sig här i Davos.

– Skrämmande siffror som måste leda till omedelbara åtgärder, säger Jan Eliasson, FN:s biträdande generalsekreterare.

En åsikt som delas av nästan alla här i Davos att dömda av diskussionerna.

– För en gång skull har företagsledarna samma agenda som vi, säger LO-ordföranden Karl Petter Thorwaldsson som också han är i Davos för första gången.

President Obama, som inte är här, har gjort de ökade klyftorna till huvudfråga på hemmaplan. Han anser det vara ett större hot än budgetunderskottet.

Det växande gapet mellan de som har allt och de som har inget beror på många saker. Arbetslösheten är en viktig faktor. Den har ökat kraftigt i nästan hela världen sedan finanskrisen bröt ut 2008. Framförallt är det många unga som drabbas och aldrig kommer ut på arbetsmarknaden.

Ungdomsarbetslösheten i rätt utvecklade länder som Spanien och Grekland är runt 60 procent. Fullkomligt groteska tal.

Bara i Europa finns det totalt 27 miljoner arbetslösa. Det är tre gånger Sveriges hela befolkning.

Arbetslösheten pekas ut som den nästa största risken mot fred och stabilitet i rapporten Global Risks där World Economic Forum låtit 700 ledande politiker, företagsledare och experter ge sin syn.

Vad värre är; det finns inga tecken på att arbetslösheten är på väg ner trots att det nu finns många indikationer på att den ekonomiska tillväxten är tillbaka.

Värst av allt; de rika och mäktiga har de här dagarna inte presenterat några konkreta recept för att skapa en massa nya jobb.

Så även om allt från presidenter och företagsledare till fackföreningar och biståndsorganisationer är rörande eniga om att klyftorna måste minskas så har ingen något riktigt bra svar hur det ska ske. Annat än allmänna formuleringar om ökad handel och tillväxt.

Jan Eliasson tycker ändå det är en god början.

– Förändring kan börja först efter att man fått fakta på bordet.

Extremt väder pekas ut som tredje största hotet mot världen. Den är ännu svårare att göra något åt. Det enda samhällen kan göra är att bygga vägar, bostäder, broar och annat så att de klarar av mer extremt väder.

Intressant är att rapporten skiljer på extremt väder och klimathotet som också pekas ut som en stor risk.

Bristande cybersäkerhet kommer som risk nummer fem. Båda vad gäller det finansiella systemet och attacker mot grundläggande funktioner i samhället som elförsörjning och masstransport.

Experter har räknat ut att den sammanlagda kostanden för världsekonomin handlar om mångmiljardbelopp om man inte ökar säkerheten på nätet.

Hoten är kända men risken är att det även efter detta års toppmöte tar väldigt lång tid att göra något åt dem.

DAVOS. Jan Eliasson, FN:s vice generalsekreterare gör sitt första toppmöte i Davos och beskriver upplevelsen så här.

– Ett stor test av simultankapaciteten och att komma ihåg namn. En marknadsplats för internationell politik och ekonomi.

För att undvika att bli totalt övermättad har Eliasson ägnat sig åt enbart två frågor i Davos. Syrien och klimathotet.

Han har träffat aktörer som är med på toppmötet. John Kerry, Irans utrikesminister Zarif och Kofi Annan för att nämna några.

– Vår strategi nu är att få till lokala eld upphöravtal och humanitära korridorer i krigets Syrien. Att i nuläget få till en allomfattande vapenvila är inte realistiskt.

Hur stor chans har den strategin att lyckas?

– Jag vågar inte vara alltför optimistisk. Parterna står väldigt långt ifrån varandra. Men det känns oerhört tillfredställande att de äntligen sitter ner och förhandlar tillsammans. Diplomati är det enda som kan lösa krisen.
Eliasson plockar fram en liten grå och tunn bok ur kavajfickan och slår upp kapitel sex paragraf 33 som handlar om att alla konflikter i första hand ska lösas med fredliga medel.

– Jag bär alltid FN-stadgan med mig för att påminna mig själv och andra om de grundläggande principer som gäller för all konfliktlösning. Det är en fantastisk bok.

Klimatfrågan ser han som en ödesfråga som han diskuterat med bland andra Al Gore här i Davos.

– Vi behöver en fred med naturen. Tyvärr finns det ingen naturlig förhandlingspart. Träden kan ju inte tala. Kanske är det därför arbetet går så trögt.

Finansminister Anders Borg kommer förbi och hälsar. Han frågar Eliasson om Syrienförhandlingarna innan Borg blir avbruten av den brittiske riksbankschefen. Sådär är det i Davos.

Jag frågar Eliasson om han kan tänka sig att bli utrikesminister igen om det blir regeringsskifte efter valet. Han skrattar och svarar som den diplomat han är.

– Jag är fullt upptagen i FN där jag har ett oerhört stimulerande och krävande arbete.

Inte ett nej men inte heller ett ja. Alla dörrar öppna.

Eliasson säger att han i grunden är en optimist. En optimist som oroar sig hela tiden. Just nu oroar han sig särskilt för den religiösa och etniska polarisering som pågår på många platser i världen.

Senast i Centralafrikanska Republiken där muslimer och kristna börjat slakta varandra efter att ha levt i fred i många år. Och i södra Sudan där två folkgrupper dödar varandra.

– Världen måste lära sig att gripa in i de här konflikterna så fort man ser de första allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter, säger Eliasson. Innan de har utvecklats till väpnade konflikter. Då finns en chans att stoppa dem i tid.

Efter Davos bär det till Stockholm några dagar innan Eliasson besöker Etiopien.

Han må vara 73 år men några planer på att sluta jobba har han inte.

DAVOS. Bland allvarliga ämnen som ökade klyftor, finanskris, klimathot och Syrien har det på toppmötet smugit sig in en mer lättsam snackis.

Anders Borgs nya frisyr utan hästsvans.

– Jag har fått ett mycket stort antal kommentarer och gliringar från kollegor, berättar den svenske finansministern.

Många av sina finansministerkollegor och andra har Anders Borg inte träffat sedan hästsvansen rök i höstas så det blev viss uppståndelse när den svenske finansministern dök upp i ny skepnad.

– Inom finanssektorn är en ”haircut” att skriva ner skulder. Många har använt det när de på olika sätt skämtat om min frisyr. Då ska man veta att en del av mina kollegor inte har så mycket hår överhuvudtaget.

Miljön i Davos är mer informell än på andra toppmöten. Här finns det utrymme för att vara mer privat och skämtsam. Kanske blev det extra lättsamt i år eftersom många känner att den värsta delen av finanskrisen är över.

– Oron har helt klart mattats av, säger Borg när han jämför stämningen med förra årets toppmöte. Men det gäller att inte bli för naivt optimistisk och ha en vaksam vilja för att genomföra de strukturreformer som fortfarande krävs.

Senaste åren har Sverige spelat en huvudroll i Davos när alla velat veta hur Borg burit sig åt för att ha så bra ordning på statsfinanserna trots krisen. I år har Spanien och Irland varit mer i rampljuset och fått berätta om sina recept för att komma ur krisens värstas grepp.

Vilket inte hindrar att intresset för Sveriges ekonomi fortfarande är stort. Ander Borg har blivit intervjuad av CNN och andra utländska tv-bolag. Sverige är fortfarande ”bäst i klassen” på många områden inom Europa.

– Många är intresserade av den svenska modellen på arbetsmarknaden. Sverige har haft reallöneökningar på 20 procent sedan 2006 medan länder som USA och Storbritannien haft noll.

Borg, för dagen i kritstreckrandig ”bankkostym”, ser främst två orosmål på världsekonomins horisont.

* Bankerna i Europa.

– Banksektorn riskerar att dämpa och strypa återhämtningen. Banker i många länder är för svaga och regeringarna orkar inte tvinga på dem det extra kapital som behövs.

* Tillväxtekonomierna.

– Bara senaste dagarna har vi sett finansiell turbulens i Argentina, Indonesien och Turkiet. Nu när det går bättre för USA så vill många som tidigare satsade sina pengar i ”emerging markets” flytta dem till USA. De gör ingen skillnad på olika länder. Alla tillväxtländer behandlas likadant.

Med ett viktigt undantag. Kina.

– Kina går bra. Liksom Asien som helhet med en tillväxt på runt fem procent.
Borg tar sin portfölj och går. Davos är slut för i år.

Blir det hästsvans igen nästa år?