Ett dygn före presidentdebatt nummer två försöker Hillary Clinton dra sitt strå till stacken för att rädda Obama från ett nytt nederlag.

Genom att ta på sig ansvaret för säkerhetslapsusen vid det amerikanska konsulatet i Benghazi desarmerar hon Mitt Romneys ammunition.

Ända sedan konsulatet i Libyens andra stad Benghazi attackerades den 11 september har Romney försökt göra terrorattacken till en valfråga och ett bevis på Obamas flathet mot islamsk terror.

En grupp – fortfarande är det inte klarlagt vilken – besköt konsulatet med granater och dödade ambassadören som befann sig där på besök liksom tre andra ambassadtjänstemän.

Mitt Romney anklagar Obama för att ha ignorerat varningar om en attack och inte sett till att det fanns tillräckligt med säkerhet kring konsulatet. Han har gjort terrordådet till en av sina främsta angreppspunkter inom utrikespolitiken där Obama annars har ett klart försteg både i form av erfarenhet och faktiska framgångar.

Kanske är det därför Obama inte riktigt tagit angreppen på allvar. Frågan har växt eftersom det fortfarande inte är riktigt utrett vad som hände. Dessutom har det kommit fram att konsulatet utsattes för attacker redan i april och juni.

Nu försöker Hillary Clinton desarmera denna besvärande fråga för Obama.–

– Det är jag och UD som har ansvaret för att våra diplomater har de resurser som krävs för att kunna utföra sina jobb, säger Clinton i en intervju med CNN.

– Jag tar ansvaret. Jag vill undvika en politisk hetsjakt.

Clinton påpekade att varken presidenten eller vicepresidenten är inblandade i eller känner till detaljerna kring de hot som kan finnas mot olika ambassader och hur dessa utvärderas av professionella säkerhetsexperter.

Ännu en passning för att skydda Obama.

Det är lite ironiskt att Hillary Clinton som på mållinjen förlorade kampen om att bli partiets presidentkandidat 2008 nu försöker rädda Obama som då besegrade henne.

I och med Clintons uttalande flyttar hon fokus från Obamas sätt att hantera denna LIbyenkris till sitt eget.

Om det räcker för att Romney ska välja att inte fortsätta anklaga Obama för försummelser i kvällens debatt eller nästa veckas som handlar specifikt om utrikespolitik, återstår att se.

Terrorhoten på Bali verkar inte vara gripna ur luften.

För bara några månader sedan dödade polisen fem misstänkta terrorister som ska ha planerat attacker mot Hard Rock Café och andra västerländska ”hangouts” på den populära semesterön.

På fredag är det tio år sedan självmordsbombare dödade 202 personer på två nattklubbar i vad som då var den värsta terrorattacken mot civila efter den 11 september 2001. Sex av de döda var svenskar. 88 från Australien.

Polisen hävdar nu att man har uppgifter som tyder på att attentatsmän planerar nya dåd på Bali på årsdagen. De skulle främst vara riktade mot de utländska dignitärer som ska närvara vid högtidlighållandet av den tragiska årsdagen. Bland dem Australiens premiärminister Julia Gillard och Indonesiens ledare Susilo Bambang Yudhoyono.

Motivet skulle vara att visa att Indonesiens regering inte alls har så bra koll på säkerhetsläget som man påstår.

Hotet understryks av indikationer polisen haft om att personer kartlagt vissa västerländska mål i framförallt huvudorten Kuta Beach. I mars sköt man ihjäl fem personer som misstänktes för att förbereda terrordåd mot Hard Rock Cafe och La Vida Loca. Enligt International Crisis Group ska minst tre av dem ha varit dömda knarklangare som radikaliserats i ett av Indonesiens fängelser.

Myndigheterna i Indonesien har de senaste åren arbetat hårt för att sudda bort bilden av ett land där terrorister kan härja relativt fritt. Sedan 2002 har det inträffat fyra större terrordåd mot västerländska mål i Indonesien. Men inget sedan 2009.

För tre år sedan dödades Noordin Top, då sydoastasiens mest eftersökte terrorist. 2010 gjorde polisen en lyckad rädd mot ett hemligt träningsläger för jihadister i bergen i Aceh-provinsen. Över hundra misstänka terrorister dödades eller greps.

Den radikale imamen Abu Bakar Bashir, som anses vara ledare för terrorstämplade Jeemah Islamiya dömdes förra året till 15 års fängelse.

I så motto har terrorbekämpningen lyckats.

Men i takt med att myndigheterna lagt ner särskild kraft på att skydda västerländska mål har terroristerna skiftat taktik och istället attackerat inhemska mål.

I antal räknat har terrorattackerna till och med ökat. De senaste tv åren har 15 terrordåd inträffat mot lokala säkerhetsstyrkor och myndigheter. Ett tiotal poliser har dödats.

Dåden har inte alls varit lika sofistikerade och välplanerade som Balibombningen eller dådet mot två västerländska hotell i huvudstaden Djakarta 2009.

Det är oklart om det är någon stor organisation som Jeemah Islmaiya som ligger bakom den inhemska terrorn. Eller om det är små oberoende celler som agerar på egen hand.

I Indonesien tillämpas en rätt moderat form av islam men även där har det skett en viss radikalisering. Ett antal moskéer leds av radikala imamer som agiterar mot västerländska influenser och uppmanar till jihad. Efter 2010 har de uppmanat sina anhängare att slå till mot inhemska istället för västerländska mål.

För att till varje pris undvika nya dåd på årsdagen av Balibomben har myndigheterna kallat in minst 1 500 poliser och militärer för att bevaka högtidlighållandet på Bali.

Men som Balis guvernör så korrekt påpekar tillfrågad av australiensiska journalister; det går aldrig någonsin att säga att ett område är helt säkrat. Det klarar inte ens de bästa säkerhetsstyrkorna i världen.

Säga vad man vill om Merkel – rädd är hon inte.

I dag ger hon sig rätt in i lejonets kula.

Frågan är om hon har några ”presenter” med sig i bagaget.

Inte någon gång sedan eurokrisen bröt ut har Angela Merkel besökt Grekland. Nu när grekerna mer eller mindre står på avgrunden och mycket väl kan tvingas lämna den gemensamma valutan, reser hon till Aten.

Man kan undra varför.

Kanske vill hon så här i elfte timmen visa sitt stöd för Grekland och att hon trots allt vill ha kvar landet i euron. Det kan bli en dyrköpt erfarenhet att testa om valutan kan överleva om man kastar ut grekerna.

Kanske vill hon inför det tyska valet nästa år visa att hon är en tuff lady som inte drar sig för att ta tjuren vid hornen.

Kanske vill hon dämpa den allt öppnare hatstämningen mellan länderna. På sistone har flera av hennes konservativa partikollegor mer eller mindre öppet propagerat för att slänga ut Grekland.

Garanterat finns det både en och två manliga ledare som tvekat inför att resa till Aten och möta de starka tyskfientliga stämningarna. Få hade klandrat henne om hon tackat nej till den grekiske premiärministern Antonis Samaras inbjudan.

Merkel har gång på gång avbildats i de grekiska tidningarna iförd Hitlermustach och hakkors. Inför dagens besök välkomnas hon av en av de grekiska tidningarna med rubriken ”Heil”.

Grekerna är förbannade och det är Merkel som får skulden för det mesta. Det är Tyskland som ställt de tuffaste kraven på Grekland och som pressat på hårdast för att grekerna måste genomföra ekonomiska reformer och kraftiga besparingar för att hjälplånen från EU ska fortsätta att betalas ut.

Säkerhetsuppbådet är därefter. Över 7 000 poliser har kallats in från hela landet. Ett demonstrationsförbud har införts i centrala Aten. Ingen får komma inom hundra meter från tyska ambassaden eller hennes bilkortege från flygplatsen in till parlamentet.

Frågan är om de mer radikala grupperna kommer att efterleva det förbudet. Risken är uppenbar för bråk mellan demonstranter och kravallpolis. Tårgasdimma är numera ett vardagligt inslag i gatubilden.

Oppositionsledaren Alexis Tsipras från vänsteralliansen Syriza uppmanar till protester.

– Merkel kommer inte för att stödja Grekland. Hon reser hit för att rädda ett korrupt och utskämt politiskt system. Vi ska ge henne det välkomnande hon förtjänar.

Merkel landar mitt på dagen, träffar Samaras och sedan presidenten. Därefter åker hon till flygplatsen och tillbaka till Berlin. Någon övernattning blir det inte.

Frågan är om Merkel har med sig något i bagaget som kan lugna de upprörda känslorna.

Samaras har begärt att EU ska ge Grekland mer tid för att genomföra de utlovade besparingarna. Hittills har Merkel vägrat men på sistone har hon anslagit en mjukare ton mot Grekland.

– Föreställ er vad som begärs av det grekiska folket, sa hon på en konferens för unga konservativa i Rostock i förra veckan. De har det inte lätt. Som goda européer måste vi visa att vi bryr oss.

Merkel går en svår balansgång.

Hon vill bli omvald nästa år och många tyskar är lika förbannade på grekerna som grekerna är på tyskarna, fast av motsatt skäl. Grekerna anses lata och slösaktiga.

Men den tyska ekonomin är beroende av att eurokrisen går mot en lösning. Merkel verkar ha bestämt sig för att det trots allt blir billigare att ha kvar grekerna.

Så möjligen delar hon ut en förtida julklapp i form av utökad tidsfrist för Grekland. Det vore konstigt om hon tog risken att resa till Aten utan att på något sätt visa att hon är beredd att hjälpa till.

Hugo Chavez verkar ha besegrat cancern.

På söndag står han inför sitt hittills största politiska hot.

En ung, tuff och karismatisk politiker kan kasta ut Chavez från makten. Går han i så fall frivilligt?

Sedd utifrån är Venezuelas president Chavez den latinamerikanska politikens svarta får. En egocentrisk, bombastisk och populistisk politiker med höga tankar om sig själv och sin förmåga att leda hela kontinenten med sin hemmasnickrade socialistiska ideologi.

Men för många venezuelaner är han en frälsare. De fattigas hopp och den ende politiker som använder oljeinkomsterna till att utrota fattigdom och analfabetism.

När jag besökte Venezuela inför presidentvalet 2007 kom människor i slumområden hela tiden fram till mig och vittnade om vilka fantastiska insatser ”il commendante” gjort för dem. En äldre kvinna som fått åka till Kuba för att operera sin ögon hade fått synen tillbaka. En ung man hade fått pengar för att utbilda sig till läkare.

På valmötena behandlades Chavez som rena rockstjärnan. Människor väntade i timmar på att få se honom. När han väl dök upp, ofta rejält försenad, uppstod rena Beatleshysterin i publiken.

Chavez sjöng, kramades och spexade. Lite wild and crazy men det gav folk känslan att han var en av dem.

Så är det fortfarande.

Men det finns också en växande andel venezuelaner som tröttnat på Chavez. Som inte vill se honom hålla låda i den Chavez-kontrollerade televisionen timme efter timme. Som inte gillar att han förvandlat domstolarna till lydiga verktyg och mixtrat med grundlagen för att kunna bli omvald i all evighet. Som ogillar att han leder landet i ungefär samma riktning som Vladimir Putin gör med Ryssland.

På ytan demokrati men i praktiken ett auktoritärt styre.

För första gången på de 14 år som Chavez suttit vid makten har oppositionen lyckats samla sig bakom en gemensam kandidat. Från vänster till höger. Det säger en del om viljan att bli av med Chavez.

Henrique Capriles, 40, är en bildskön advokat som varit politiker en stor del av sitt liv. Senast som guvernör i delstaten Miranda. Karismatisk utan att nå frälsarkänslan runt Chavez. Eftersom han inte kan räkna med att på något utrymme i tv har han sedan i somras befunnit sig på en konstant valturné runt hela landet.

I motsats till tidigare Chavez-motståndare är han inte rädd för att möta underklassen. Iförd jeans, t-shirt och baseballkeps håller han valmöten i slumområdena där Chavez är som starkast.

Presidenten verkar orolig.

Statliga medier har bredrivit en hetskampanj mot Capriles där han kallats allt från nazist till bög. Chavez brukar referera till sin motståndare som en loser.

Han vägrar ställa upp i debatter mot Capriles.

Capriles trumfkort är den förlamande korruptionen och det kraftigt ökande våldet i Venezuela. Landet har den femte största mordfrekvensen i världen.
Och då var det rätt illa redan när jag var där för fem år sedan.

Jag bodde på Marriott i centrala Caracas. Min tolk påstod att det låg i den enda säkra delen av staden. Därför blev jag både förvånad och förfärad över att min fotografkollega mitt på dagen blev utsatt för rånförsök precis utanför hotellet. Själv blev jag av med 800 dollar ur safe deposit-boxen på rummet. Brottsligheten finns på alla nivåer.

Opinionsmätningarna inför söndagens val spretar. Enligt några är det dött lopp. Andra hävdar att Chavez leder med tio procent. I vilket fall är detta det första val som Chavez är i farozonen av att förlora.

Den uppskruvade stämningen gör att många fruktar våldsamheter.

Vinner Chavez kommer oppositionen att hävda valfusk. Förlorar han undrar alla om han verkligen är beredd att lämna ifrån sig makten.

Chavez är 58 år. Teoretiskt skulle han kunna sitta kvar länge. Senaste året har han plågats av testikelcancer. Efter tre operationer på Kuba med efterföljande behandling verkar han ha besegrat den. Han ser frisk och välmående ut.

Med tanke på hans auktoritära tendenser och hans storslagna ideologiska planer är det inte självklart att han lämnar makten frivilligt.

Så länge Chavez kontrollerar militären kan allting hända.

Först våldtog två poliser den 27-åriga kvinnan.

Sedan anklagade de henne för att ha uppträtt omoraliskt.

När det sker i ett land med en ny islamistisk regering väcker det oro.

Förmodligen är det den rädslan som ligger bakom de starka protesterna i huvudstaden Tunis mot att kvinnan riskerar åtal och sex månaders fängelse.

Före den arabiska våren var Tunisien ett av de mest moderna muslimska länderna i regionen. Många kvinnor klädde sig västerländsk och hade stor frihet.

Efter de första fria valen kom det islamistiska partiet Ennahda till makten. De sägs – i motsats till bland andra muslimska brödraskapet – stå för en mild form av islamism. Ändå oroar sig många tunisier för att framförallt kvinnornas situation ska försämras. De tycker sig ha sett tecken till det i ett utkast till ny konstitution där man i en paragraf refererar till kvinnor som ”ett komplement” till mannen.

Händelsen med kvinnan som blev våldtagen av polis ses som ännu ett sådant orosmoln.

Kvinnan satt tillsammans med sin fästman i en bil när tre polismän kom fram till dem. Enligt kvinnans berättelse trängde sig två av polismännen in i bilen och började våldta henne. Medan den tredje uppehöll hennes pojkvän.
Under en dryg timme våldtogs hon omväxlande av de två poliserna.

Många kvinnor skulle i en sådan situationen inte våga anmäla polisen. Kvinnan hade modet.

Först sedan hon kommit in med sin anmälan anklagade poliserna henne för att ha uppträtt ”omoraliskt” i bilen tillsammans med sin pojkvän.

Hennes advokat hävdar att kvinnan utsatts för påtryckningar om att ta tillbaka sin anmälan.

Fallet följs nu med stort intresse världen över och ses som en värdemätare på vart Tunisien, den arabiska vårens vagga, är på väg.

Sedan ambassadör Stefan Eriksson blev utslängd från Vitryssland i början av augusti har han hållit tyst.

Inga intervjuer. Inga uttalanden.

Nu bryter han tystnaden.

Han gör det med en anekdot om en gåta som spridit sig på sociala medier i Vitryssland.

”Vad har Sony och Vitryssland gemensamt?”, undrar någon.

”De får numera båda klara sig utan Eriksson”, blir svaret.

Stefan Eriksson ler en smula när han återberättar historien.
Skrattade gjorde han inte den 1 augusti i år när han gick och plockade svamp i skogen utanför Västerås. En medarbetare ringde från ambassaden i Minsk och meddelade att regimen inte förlängt hans ackreditering. I praktiken slängt ut honom.

– Jag blev väldigt omtumlad, berättar Stefan Eriksson. Även om det inte kom helt oväntat för mig. Det hade kommit signaler från regimen om att det fanns missnöje med Sverige, med svensk politik och mig personligen.

Eriksson hade då tjänstgjort fyra år som ambassadör i Minsk men bott i landet i sju år.

Med din erfarenhet av hur Vitryssland fungerar, fattas ett sånt här beslut av diktatorn Alexander Lukasjenko personligen?

– Ja. Lukasjenko har öppet gjort utfall mot mig. Det står helt klart att beslutet fattades på hans nivå.

Han betonar att de diplomatiska förbindelserna inte är brutna. Den svenska ambassaden finns kvar. Den är inte stängd men där finns inte heller någon verksamhet.

Jag var en av många journalister som försökte få en intervju med Stefan Eriksson dagarna efter att den diplomatiska krisen exploderat. UD:s besked var att han inte var tillgänglig.

Eriksson förklarar att han avstod för att UD inte ytterligare ville riskera att reta upp Vitryssland men också för att han själv ville ligga lågt.

– Det var en kombination.

När ambassadören framträder på ett möte hos Folk och försvar i Gamla stan i Stockholm kan han inte säga säkert varför regimen kastade ut honom. Han ser tre samverkande orsaker.

– Sverige har länge fört en tydlig linje om mänskliga rättigheter och talat klarspråk om Vitryssland. Sverige är ett av de länder som mest aktivt bedrivit biståndspolitik. Tredje skälet är jag själv.

Stefan Eriksson berättar att han setts i sammanhang som inte alltid uppskattats av regimen. Som dagen efter presidentvalet 2010 som slutade med att åtta av tio oppositionskandidater hamnade i fängelse.

Eriksson blev uppringd på kvällen av en nära medarbetare till en av kandidaterna som misshandlats på ett torg mitt i stan.

– Jag åkte dit och hann fram för att se Vladimir Nekljajev ligga medvetslös på marken innan han fördes bort.

Eriksson fick också signaler om att regimen irriterade sig på att han la ner så mycket tid på att lära sig vitryska språket och vitrysk kultur.

– Man får en viss synlighet när man varit länge i landet. Irritationen från regimen läggs på hög. Till slut blir reaktionen att bestraffa.

Nalleaktionen – när en svensk pr-byrå illegalt flög in över Vitryssland och släppte flera hundra nallar över Minsk – gjorde inte saken bättre.

– Jag tror inte det var därför de kastade ut mig. Men det bidrog till att skapa en atmosfär som inte förbättrade bilden av Sverige. Det positiva med Nalleaktionen var att den satte Vitryssland på kartan.

I dag fortsätter Stefan Eriksson jobba med frågor om mänskliga rättigheter och Vitryssland på utrikesdepartementet i Stockholm. Han ser inte många positiva signaler.

– Parlamentsvalet den 23 september blev tyvärr inget trendbrott. Valet kan varken anses ha varit fritt eller rättvist. Någon opposition i vanlig mening kan inte existera. Snarare handlar det om dissidenter. Regimen har total kontroll på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Den som aktivt opponerar sig riskerar att mista sitt jobb eller sin studieplats.

Någon dag hoppas Stefan Eriksson att kunna återvända till Vitryssland. För att han ska kunna göra det som ambassadör måste Lukasjenko först försvinna.

Förhandlingar pågår om hur Sverige och Vitryssland ska reparera de diplomatiska förbindelserna.

– Hur det går vill jag inte säga något om i nuläget.

Hillary Clintons besked att USA häver sina sanktioner mot Burma är det slutgiltiga beviset på att Burma släppts in från kylan.

Från att ha varit pariastämplad i decennier har landet i rekordfart blivit en presumtivt viktig kugge i USA:s nya Asienstrategi.

Det som fick USA att ta bort förbudet mot att importera produkter från Burma, den sista av de tunga sanktionerna, var att Burma häromdagen släppte ett hundratal politiska fångar. Det kan ha varit de sista som suttit fängslade.

En annan viktig roll har frihetshjälten Aung San Suu Kyi spelat. När hon släpptes ur sin 21 år långa husarrest i november 2010 var hon fortfarande avvaktande till den burmesiska militärjuntans motiv till att ge henne sin frihet. Men i takt med att nye presidenten Thein Sein gjort eftergifter och succesivt släppt alla eller nästan alla politiska fångar så har tongångarna ändrats.

Sedan fredspristagare Aung kunnat resa utomlands och få återvända hem till Burma har hon propagerat för att sanktionerna mot Burma bör lyftas.
Även omvärlden var till en början mycket skeptisk till de nya tongångarna från Rangoon.

Misstanken var att militären bara ville putsa bort tillräckligt med dåligt rykte för att slippa bli betraktade som en av världens fåtaliga skurkstater. Precis som man gjorde 1990 då fria val hölls. Men när Aung San Suu Kyi vann valet gjorde militären helt om, satte henne i husarrest och vägrade lämna ifrån sig makten.

Men den här gången verkar de mena allvar. Eller har åtminstone lyckats övertyga omvärlden att uppsåtet är ärligt. Successivt har de politiska fångarna släppts. Aung San Suu Kyi har valts in i parlamentet. Censuren av media har lättat väsentligt. Oppositionella i exil har erbjudits att återvända hem utan att riskera straff.

Burma är fortfarande långt ifrån en demokrati. Bland annat garanterar grundlagen militären en fjärdedel av alla platser i parlamentet. Vilket också ger dem veto mot alla förändringar av konstitutionen.
Fortfarande förtrycks Burmas minoriteter varav en del länge stridit för självständighet.

Det är uppenbart att president Thein Sein bara är en frontfigur för de verkliga makthavarna med generalen Than Shwe i spetsen. Samma gäng som gjorde Burma till en av världens värsta diktaturer.

Men USA och Europa tycker uppenbarligen att det är värt att uppmuntra den burmesiska militären att gå vidare på demokratins väg. Europa upphörde med sina sanktioner, bortsett från vapenembargot, redan under försommaren.

Aung San Suu Kyis stöd för att sanktionerna ska upphöra har spelat in.
Liksom USA:s behov av att bromsa Kinas framväxt som ny stormakt. Kina har varit fram till nu varit en av Burmas få vänner. Burma är rikt på olja, mineraler och andra naturtillgångar. Något både Kina och västvärlden vill åt.
Genom att upphäva investeringsförbudet har det sedan en tid varit fritt fram för västerländska företag att etablera sig i Burma.

USA har också gjort klart för Burmas ledare att man förväntar sig att de vänskapliga relationerna med Nordkorea upphör. Det har funnits uppgifter om att Burma försökt skaffa sig kärnvapenteknologi från Pyongyang.

Allt är en del av president Obamas strategi att flytta fokus i säkerhetspolitiken från Mellanöstern till Fjärran Östern. Från oljeländerna till världens nästa supermakt, Kina.

Burma har förändrats i rekordfart. Nyordningen är bräcklig. Fortfarande finns det krafter inom militären som vill vrida klockan tillbaka. Den stora frågan är varför militären plötsligt förespråkar öppenhet.

Var de rädda för att ett folkligt uppror likt det i arabvärlden skulle sopa dem åt sidan? Hittills har de kunnat skydda sina privilegier och rikedomar.

Att Iran erkänner att man ljugit om sitt kärnenergiprogram borde vara en senastionell nyhet.

Ändå bemöts avslöjandet mestadels med tystnad.

Det är chefen för Irans atomenergiorganisation, Fereydoon Abbasi, som gör medgivandet att Iran ibland lämnat falsk information för att skydda sitt atomenergiprogram.

Motivet skulle vara att MI6, den brittiska underrättelsetjänsten, och andra utländska säkerhetstjänster spionerar på Irans kärnenergiprogram.
”Vi har ibland presenterat falsk information för att skydda vårt kärnenergiprogram och våra framsteg. Vi har inget annat val än att vilseleda utländska underrättelsetjänster”.

Ett sätt att vilseleda dessa underrättelseorgan har med Abbasis ord varit att ”ibland presentera en svaghet som vi egentligen inte har och ibland få det att verka som vi har förmågor som vi inte har”.

Vad jag kunnat se är New York Times en av få medier som återgett Abbasis medgivande i Al Hayat, en arabisk tidning som ges ut i London och som anses vara det ledande organet för araber bosatta i västvärlden.

Kanske beror det på att Abbasi inte går in på vad det är Iran ljugit om.

Att Iran i största allmänhet försöker vilseleda utländska underrättelsetjänster är kanske inte så konstigt. Det ingår liksom i spelet.
Frågan är dock varför regimen känner ett behov av att vilseleda någon om det är ett fredligt kärnenergiprogram de bygger upp. Då borde det vara enklare att spela med öppna kort.

Nu tvingas Iran uthärda hårda sanktioner från västvärlden därför att väst misstänker att Iran i hemlighet försöker skaffa sig kärnvapen eller kapaciteten att bygga sådana.

När Iran vilseleder västvärldens underrättelsetjänster så gör man sig själva en björntjänst – förutsatt att det bara är kärnkraft för energiförsörjning och forskning som man sysslar med.

Det är ju CIA, MI6 och andra underrättelsetjänsters insamlade uppgifter som ligger till grund för västs fasta övertygelse om att Iran gör allt för att bli en kärnvapennation.

Jag ser två förklaringar till Abbasis uttalanden som rimligen måste vara sanktionerade av Irans ledarskikt.

Regimen försöker ge något slags legitimt förklaring till varför de genom åren undanhållit eller försökt gömma undan vital information om kärnanläggningarna.

Irans högste kärnenergiledare försöker säga att Iran medvetet fört västvärlden bakom ljuset. Inte för att dölja att man vill skaffa kärnvapen utan tvärtom för att få väst att tro att man försöker få kärnvapen torts att man inte gör det.

Låter det osannolikt och invecklat?

I så fall följer det helt de senaste årens katt- och råttalek mellan Iran och västvärlden. Dimridåerna är så många att den berömda dimman i Lützen framstår som en klar höstdag.

Dubbelspelet för tankarna till en thriller av John le Carré.

Trots alla lögner och dubbelspel – eller kanske tack vare – så närmar sig tidpunkten för en militär attack mot Iran. Många är rädda att Israel inom det närmaste året på egen hand ska bomba de iranska kärnanläggningarna.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har begärt att Barack Obama ska ”dra en röd linje” i sanden för Iran. Hit men inte längre. Obama har vägrat men inte heller uteslutit ett amerikanskt anfall.

Men vad händer om USA:s näste president heter Mitt Romney? Romney tycker att Obama är för vek gentemot Iran och inte tillräckligt lojal mot Israel.

Exakt hur Fereydoon Abbasis uttlanden påverkar händelseutvecklingen vet jag inte. En sak är dock säker. De ingår i spelet.

Liksom västs tystnad.

Här är beslutet som har alla möjligheter att ställa till ett nytt internationellt storgräl mellan Ryssland och Storbritannien.

En brittisk domare tänker hålla en hearing om orsakerna till den ryske agenten Alexander Litvinenkos död.

Litvinenko jobbade för den ryska underrättelsetjänsten FSB. Efter att han åtalats i Ryssland flydde han till Storbritannien där han fick politiskt asyl. Han dog 2006 under mystiska omständigheter. Senare visade de sig att hans död orsakades av hans te septsats med radioaktivitet.

Polisen misstänker att det var två ryska underrättelseagenter, Alexander Lugovi och Dmitry Kovtun som placerade giftet i hans kopp under en lunch på en sushirestaurang i London.

Dödsfallet fick mycket stor internationell uppmärksamhet eftersom Litvinenko under de tre veckor han låg på sin dödsbädd hävdade att Rysslands president Vladimir Putin var ute efter att ta livet av honom för att tysta honom.

Storbritannien begärde att de två männen skulle utlämnas. Ryssarna vägrade. Där stannade utredningen av. I dag är Lugovi parlamentariker vilket givetvis gör saken ännu mer känslig.

Att en brittisk domare nu bestämt att efter så många år ta upp dödsfallet igen är en seger för Litvinenkos änka men riskerar att på nytt försämra relationerna mellan Ryssland och Storbritannien. Särskilt nu när Vladimir Putin återinträtt som Rysslands president.

Skulle det komma fram bevis för att Ryssland låg bakom Litvinenkos död innebär det ett klart brott mot internationell rätt.

Det handlar dock inte om en vanlig rättegång utan en hearing där allt bevismaterial ska gås igenom. Att det tagit sex år att få igång den är anmärkningsvärt.

Riktlinjerna för utredningen ska fastställas senare men innan den drar i gång i början av nästa år. Domaren Robert Owen säger dock att han lutar åt att Rysslands roll i dödsfallet bör tas upp.

Däremot kommer en del bevismaterial att inte att presenteras på begäran av den brittiska säkerhetstjänsten. Det har påståtts att Litvinenko arbetade åt MI6.

En energisk handskakning sätter stopp för spekulationerna att Kinas nye tänkte ledare Xi Jinping skulle ha hamnat i onåd, vara allvarligt sjuk eller skadad.

Men ingen förklaring finns till två veckor av bortovaro och inställda möten.

Bilderna på när vicepresident Xi Jinping, som om några veckor väntas ta över som Kinas kommunistpartis nya ledare, träffar USA:s försvarsminister Leon Panetta får många att dra en suck av lättnad. Xi ser ut att vara avslappnad och vid god hälsa.

De sätter stopp för spekulationerna om att Xi Jinping skulle ha skadats allvarligt i en bilolycka arrangerad av anhängare till den skandaliserade partibossen Bo Xilai eller att Xi skulle ha drabbats av en svår sjukdom.

Att han träffar USA:s försvarsminister mitt under krisen med Japan om några strategiska öar visar att Xi knappast kan vara avpolleterad.
Med andra ord borde ledarskiftet i partiet och landets ledning vara ”on track”.

För två veckor sedan försvann Xi Jinping plötsligt från offentligheten. Han ställde in flera viktiga möten med utländska höjdare, bland dem USA:s utrikesminister Hillary Clinton. Det är mycket ovanligt och gav därför upphov till mer eller mindre vilda spekulationer.

Mindre ovanligt var att Kinas ledning inte med ett ord kommenterade Xi:s plötsliga frånvaro. Sekretess är tradition inom ledargarnityret.

Även om Xi nu visat sig återstår ett orostecken.

Något datum för kommunistpartiets kongress har ännu inte meddelats trots att den är tänkt att hållas i nästa månad.

Det tyder på att alla positioner ännu inte är tillsatta och att någon form av maktkamp fortfarande pågår. Men det behöver inte betyda att Xi:s tippade roll som ny partiledare och landets nye president är i fara.

Utmaningarna Kina står inför är många och svåra. Några årtionden av exempellös tillväxt bromsar in. Kinas säregna kapitalistiska modell ser ut att vara i behov av renovering. Exakt hur det ska gå till finns det olika åsikter om.

Modellen har byggt på en outtalad uppgörelse mellan den stora massan och ledningen. Så länge partiet levererar ökat välstånd går folket med på att ge upp en avsevärd del av sin frihet.

Nu har det börjat mullra i folkdjupet. Internetrevolutionen gör det allt svårare att stoppa missnöje och öppen debatt. Meningarna är delade inom partiet hur ledningen ska agera framöver. En falang vill reformera och modernisera den kinesiska modellen. En annan vill hålla fast vid partiets envälde.

Partikongressen – när den nu blir av – kommer förmodligen att visa vilken falang som vunnit striden och var Xi Jinping står nu när han inte längre är försvunnen.