Den finns en grundregel när man väljer vicepresident kandidat.
Det ska vara en person som inte överglänser presidentkandidaten.
Med sitt val av Paul Ryan kan Mitt Romney kan ha brutit mot den regeln.

Att förstå varför han valt Ryan är inte svårt.
Ryan är allt det Mitt Romney inte är; en fullblodskonservativ, ideologiskt förankrad långt ut på högerkanten.
Därmed har Romney markerat mot de republikaner som menar att han bara bär på en konservativ fernissa och egentligen är en smygliberal som kommer att driva ungefär samma politik som Obama om han får flytta in i Vita huset.
Ryan ger Romney konservativ cred.
Men Ryan är också en mer karismatisk person än den rätt fyrkantige Romney som ogärna bjuder på sig själv och inte precis utstrålar social kompetens när han träffar andra människor.
Ryan är en långt mer engagerande talare.
Ryan har väldigt tydliga politiska åsikter. Vilket går stick i stäv mot Romney som gärna vill hålla alla dörrar öppna och sällan berättar exakt var han står i olika frågor.
Ryan är rent av en konservativ ideolog. 2010 lanserade han förslaget ”Vägkarta till Amerikas framtid” som går ut på att avskaffa det gigantiska budgetunderskottet med hjälp av kraftiga nedskärningar och sätta fart på ekonomin genom omfattande skattesänkningar.
Romneys strategi så här långt i valkampanjen har varit att prata väldigt lite om vad han själv ska göra för att få fart på ekonomin. Istället har han med stödet av en konstant hög arbetslöshet i ryggen hamrat in budskapet att Obama misslyckats och på så sätt försökt göra valet till en omröstning om Obamas brister.
Med Ryan öppnar han upp sig för våldsamma attacker från demokraterna. De inleddes i samma ögonblick som Romney offentliggjorde sitt val i lördags. Många demokrater jublade rentav när de fick höra att Ryan var vicepresident-kandidaten. De uppfattade det som en skänk från ovan till Obama.
Ryan (och nu även Romney) anklagas för att vilja avskaffa det begränsade sociala skyddsnät som mindre bemedlande amerikaner har, bland annat i form av Medicare. Och för att sänka skatterna för de rika.
Med Ryan i laget blir det lättare för Obama att använda skrämseltaktik.
Valet är förvisso också väldigt populärt hos republikanerna. På bara ett dygn hävdar Romneykampanjen att de fått in drygt 20 miljoner kronor i nya kampanjbidrag. Pengar är det nödvändiga smörjmedlet för varje amerikansk presidentvalskampanj. Säkert kan Ryan också ge lite ny energi till en rätt trött kampanj.
Många konservativa har inte riktigt velat acceptera att det blev Romney. De har hela tiden längtat efter en ny frälsare.
För Romney är risken att det i väljarnas ögon blir Ryan de vill ha som president snarare än Romney.

USA skakas av den värsta torkan på nästan ett sekel.
Men det är inte bara USA som drabbas.
När majs och vete torkar bort i Mellanvästern kan följde bli hungerkravaller i tredje världen.

På många platser i USA har det inte kommit en droppe regn på månader. Från luften ser normalt gröna åkerlapparna ljusbruna och livlösa ut. Brunnar torkar ur och sjöar decimeras.
På sina ställen har marken spruckit upp på samma sätt som vi vant oss se vid svältkatastrofer i Somalia och andra länder i Östafrika.
Amerikanska myndigheter hävdar att det inte varit så torr sedan ”the dust bowl” i mitten av 1930-talet.
– Minimalt så förlorar vi tio procent av skörden men det skulle inte förvåna mig om vi förlorar 20 procent, säger Bill Lapp, chef för Advanced Economic Solutions, en råvarubaserad konsultfirma i Omaha.
Några av de värst drabbade staterna är Oklahoma. Colorado. Kansas och Texas. Men över 1 000 kommuner i 26 delstater har förklarats som naturkatastrofområden. President Obama har begärt att kongressen ska godkänna katastrofhjälp till jordbrukare och andra drabbade.
Juli var den hetaste månaden som uppmätts i USA sedan regelbundna mätningar började göras 1895. Det tidigare rekordet var från 1936. De senaste tolv månaderna är den varmaste perioden som uppmätts i USA.
USA är världens största exportör av majs, vete och sojabönor. När så mycket av produktionen försvinner är risken stor för prisökningar. Råvarupriserna för vete och majs har redan stigit kraftigt. Priset för en tunna majs har ökat med 50 procent de senaste två månaderna.
Det i sin tur innebär höja priser för konsumenterna i matbutikerna. I USA och västvärlden klarar de flesta familjer av höjda priser. Men hos i fattiga länder kan det innebära katastrof.
Kraftiga matprishöjningar 2007 och 2010 utlöste matkravaller i flera länder och allmän social oro. Det finns Mellan Östern-experter som menar att matprishöjningar spelade stor roll för folkupproren i arabvärlden.
Även om det senaste veckan kommit mindre mängder regn i vissa av de drabbade områdena så tror inte meteorologerna på någon förbättring.
– Torkan kan bli betydligt värre innan det blir bättre, säger Joe Glauber, chefekonom på jordbruksdepartementet till Washington Post.
Väderexperterna tror inte på någon verklig lindring förrän i oktober.

När Ryssland president Vladimir Putin under sin visit till London-OS uttryckte åsikten att han tyckte punktrion Pussy Riots skulle få ett lågt straff så tänkte han antagligen att det skulle uppfattas som att han var förlåtande och liberal.
Förmodligen föll det olämpliga honom inte in i att han som statschef i förväg uttryckte en åsikt om en ännu ej avkunnad dom.
Det är nog aldrig någon som ropat anklagelsen ministerstyre åt Putin.
Samtidigt ska man inte räkna med att den ryska domstolen avkunnar en mild dom bara för att Putin under ett besök i utlandet tycker att det borde räcka.
Särskilt inte då det i dag blev känt att åklagaren kräver tre års fängelse för de tre kvinnorna.
Däremot ger det Putin chansen att vinna poänger hos en annars kritisk utländsk publik.
Jag vet inte vad Putin menar med en mild dom. Men jag har personligen svårt att se mildheten i att tillbringa tre år i ett ryskt fängelse för att man framfört en protestsång mot Putin i den kända Frälsarkatedralen i Moskva.
De tre unga kvinnorna som ingår i punktrion Pussy Riots, varav två är småbarnsmammor, har redan suttit häktade i fem månader för sin protest.
De är de mest kända av en rad oppositionella som åtalats därför att de ifrågasatt det demokratiska i att Putin kunde bli återvald till presidentposten trots att han redan suttit två perioder. När Putin och Medvedev upprepade gånger byter jobb med varandra så är det mer fars än demokrati.
Demokratiaktivisterna upplevde en vår i vintras när det såg ut som om Putin plötsligt var skakad av omfattningen av protesterna. Men han vann valet med god marginal och hade förmodligen gjort det även utan fusk.
Majoriteten ryssar föredrar fortfarande Putins speciella form av stabilitet framför det relativa kaos som kan följa med demokrati och som de upplevde under Boris Jeltsins dagar.
Bara för att han säger det är det inte alls säkert Putin verkligen vill ha milda domar. Tvärtom misstänker jag att han ser stränga straff som ett sätt att demonstrera för sina motståndare att det kostar att sätta sig upp mot Kreml.
Ungefär som syftet med domarna mot den förre oligarken och affärsmannen Michail Khodorkovskij.
Att de skulle bli frikända är i det närmaste uteslutet. Av alla fall som tas upp i ryska domstolar är det bara en procent som leder till friande dom. Vilket säger det mesta om kvaliteten i den ryska rättvisan.
Hur det blir får vi veta senare i veckan.

Jag förstår Kofi Annan. Det måste kännas hemskt och förnedrande att redan från första början inse att man inte hade en chans. Att man bara är en bricka i ett spel som ska visa att västvärlden försöker göra något åt dödandet i Syrien.

Frågan är om det finns någon annan som är tillräckligt ”korkad” eller lojal för att våga ta på sig det omöjliga uppdraget.

Att utse ett sändebud med uppdrag att få slut på striderna var det internationella samfundets kompromiss när vissa (USA, Europa, Arabvärlden) ville ta i med hårdhandskarna i form av sanktioner och hot om militärt ingripande och andra (Ryssland, Kina) helst inte ville göra något alls.

I regeringshögkvarter runtom i världen försäkrade statschefer och utrikesministrar att de trodde på Annans fredsplan och var övertygade att det i den fanns en lösning på konflikten.

I sex månader reste Annan i skytteltrafik mellan Washington, Moskva, Damaskus och andra huvudstäder.

Hans togs emot av diktator Bashar al-Assad i dennes tjusiga presidentpalats. Tyrannen visade med en artig bugning Annan till de mjuka fåtöljerna och verkade lyssna uppmärksamt så länge tv-kamerorna var på.

Han lovade att hålla sig till de sex punkterna i Annans fredplan varav en av de viktigaste var att armén skulle dra sig tillbaka från städer där de kört in med stridsvagnar och tungt artilleri.

Men så fort Kofi satt i limousinen tillbaka till flygplatsen så gjorde Assad precis tvärtom.

För varje gång han anlände till palatset i Damascus såg Annan mer och mer sammanbiten ut. Hans värd drev ju uppenbarligen med honom.

Men för omvärlden var det bekvämt så länge Annan ändå försökte. När opinionen började ropa på handling för att få stopp på dödandet kunde Carl Bildt och andra hänvisa till att nu måste man först ge Annans plan en chans att lyckas innan man testade något annat.

Assad hade heller inget emot charaden. Tv-bilderna från mötena med Annan kablades ut över världen och fick honom mer att framstå som en statsman istället för en massmördare.

I verkligheten hade han aldrig en tanke på att hålla sina löften till Annan. Framförallt ville Assad vinna tid och försöka stoppa upproret innan det helt spårade ur. Förmodligen trodde han ganska länge att hans armé skulle kunna kväsa oppositionen.

Nu har han redan passerat alla gränser. Han har inte längre något att förlora på att fortsätta dödandet. Assads chans ligger i en militär seger. Med tanke på alla övergrepp som hans regim redan utfört så spelar det ingen roll hur många fler han dödar. Han kommer ändå att hamna i Haag den dag han störtats. Om det inte går för honom som för Libyens Moammar Gaddafi som släpades fram ur sitt gömställe och avrättades direkt.

Så vem ska världssamfundet lyckas övertala att ta över Annans omöjliga uppdrag

Det ligger i farans riktning att uppdraget går till den svenske toppdiplomaten Jan Eliasson som är FN-chefens högra hand.

Självklart är det ett lovvärt mål att försöka få slut på dödandet och lösa konflikten på politiska väg. Men för att det ska lyckas krävs nya förutsättningar.

Först när Ryssland inser att Assad på sikt är körd och överger honom och sitt veto går det att få till det internationella tryck som krävs för att Assad ska inse att spelet är slut och fly till Teheran eller någon annan fristad som åtminstone på kort sikt kan ge honom skydd.

Från amerikanskt håll har det tjatats på Europa i alltmer uppskruvat och frustrerat tonläge att ta ett samlat grepp för att lösa eurokrisen.

Är man i Barack Obama sits är det lätt att förstå varför.

Han är rädd att krisen i Europa försämrar hans chanser att bli återvald i november.

Normalt brukar det vara USA som agerar ekonomiskt draglok åt Europa. Som sedan förstärker uppgången i USA och snart rullar de ekonomiska hjulen för fullt.

Så har det inte funkat i den här krisen.

USA:s egen återhämtning är så bräcklig att den inte riktigt orkar dra igång Europa. Man skulle behöva draghjälp från Europa för att få igång tillväxten. Istället har euroländerna blivit ett sänke.

Problemen i Grekland, Spanien och Italien har lagt sordin på den annars så lättväckta amerikanska optimismen. Särskilt som de lösningar EU prövat bara visat sig vara en qick-fix för stunden som inte håller mer än i några veckor eller några dagar förrän nästa krisunge väntar på uppmärksamhet.

Obama själv liksom finansminister Geithner och andra topptjänstemän har gång på gång uppmanat Europa att göra mer. Att handla snabbare och mer resolut.

Uppmaningarna har duggat allt tätare och andats alltmer frustration. Delvis för att USA verkligen har behov av ett EU ska kan hjälpa till att få fart på konsumtionen nu när skuldtyngda amerikanska konsumenter av rädsla för framtiden håller allt hårdare i plånboken. Delvis för att Obama och hans medarbetare fruktar för sina egna jobb.

Ekonomin är den överlägset viktigaste frågan i det amerikanska presidentvalet. Även om Obama ärvde den ekonomiska krisen av sin föregångare George W Bush är den nu hans egen. Efter snart fyra år i Vita huset tycker många att han borde ha gjort mer.

Obama pekar ofta på att hans räddningspaket för bilindustrin varit lyckosamt. Nu är de stora biltillverkarna på fötter och gör åter stora vinster. Men det räcker inte när den officiella arbetslösheten fortfarande ligger över åtta procent. I verkligheten är det troligen uppe i runt 15 procent. Mängder av amerikaner har gett upp och söker inte längre jobb trots att de är arbetslösa.

Krisen i Europa är inte bara ett finansiellt problem. Den är även ett psykologiskt dilemma.
Så länge eurokrisen dominerar mediabilden av världsekonomin är det pessimismen som styr. Få vill nyanställa. Ännu färre vågar investera. Varje liten ljusglimt följs snabbt av nya bakslag.

Det ger utmanaren Mitt Romney en drömposition att attackera Obama ifrån. Han var trots allt mycket framgångsrik som entreprenör och i många amerikaners ögon är han mer kompetent än Obama på området. Obama har haft snart fyra år på sig att visa vad han går för och inte lyckats lösa problemen.

När G-20-mötet i Mexiko avslutades häromdagen erkände Obama att krisen kommer at påverka utgången av höstens presidentval.

– Alla de ekonomiska frågorna kan få inverkan på valet.

Faktum är att det är värre än så.

Den ekonomiska krisen ger bilden av en handlingsförlamad och hjälplös president trots att han uppnått framgångar på andra områden.

Fed, den amerikanska riksbanken, försöker göra sin del för att hjälpa Obama och ekonomin. Men riskbankschef Ben Bernanke tvingades i går skriva ner tillväxtprognonsen med en halv procent och sa samtidigt att arbetslösheten inte kommer att sjunka före årsskiftet.

Det kan mycket väl bli värre innan det blir bättre. I så fall hänger Obama väldigt löst i november.

Den gamla regimen styr åter landet. Revolutionen har kommit av sig.

Istället för att lämna ifrån sig makten tar Egyptens militär ett starkare grepp om den.

I praktiken ser vi en maktkamp mellan Mubarkas gamla kompisar och islamisterna med demokratianhängarna som hjälplösa åskådare.

Många egyptier har varit misstänksamma mot det styrande militärrådets löfte att lämna ifrån sig makten senast den 1 juli. Nu har deras farhågor besannats.

Några kallar upplösningen av parlamentet för en ”mjuk statskupp”. Mjuk för att militären inte behövt skjuta mot folk på gatorna för att ta tillbaka ledningen över landet. Istället lät de landets författningsdomstol – som domineras av personer trogna den gamla regimen – sköta jobbet.

Att de beslöt att upplösa parlamentet bara två dagar före presidentvalet är givetvis ingen slump.

Nu ”tvingas” det styrande militärrådet stanna kvar vid makten. Chansen är stor att deras kandidat Ahmed Shafik tar hem presidentvalet i helgen. Valfusk kan inte uteslutas.

I så fall är Egypten är i princip tillbaka på ruta ett, där man befann sig när det folkliga upproret inleddes i januari förra året.

De stora förlorarna är alla de egyptier som då intog Tahrirtorget och med risk för sina liv tvingade fram diktatorn Hosni Mubaraks fall. Deras dröm om ett fritt, demokratiskt och modernt Egypten är om inte död så i alla fall rejält avsomnad.

Näst största förlorare är islamisterna med muslimska brödraskapet i täten. De lyckades i parlamentsvalen skaffa sig en klar majoritet i parlamentet. Därmed skulle de också få ett stort inflytande på Egyptens nya författning.

Nu är parlamentet upplöst och det är oklart när det blir nyval och under vilka former. Militären har även beordrat att det särskilda råd som skulle ha skrivit den nya grundlagen ska upplösas. Militären har tagit över rätten att stifta lagar och kan bestämma vilka som ska skriva den nya konstitutionen.

Ännu ett oroande tecken är att militärrådet för två dagar sedan gav säkerhetsstyrkorna rätt att godtyckligt arrestera människor för en vaga ”brott” som störande av trafiken och ekonomin. Många fruktar att polisen i praktiken kommer att använda de nya lagarna mot demonstranter.

Om det nu finns några som fortfarande orkar demonstrera. Förutom några hundra som alltid finns på Tahrirtorget.

Chefen för organisationen Egyptens initiativ för personliga rättigheter skriver i ett meddelande på twitter. ”Vi skulle vara ursinniga om det inte vore för att vi är så utmattade”.

Presidentvalet i helgen hålls som planerat men det är väldigt oklart vilka befogenheter presidenten ska ha. Vinner Shafik ökar chansen att militären lämnar ifrån sig makten. Vinner brödraskapets kandidat Mohammed Morsi väntar en segdragen kamp.

För många väljare är det som att välja mellan pest och kolera. De vill inte rösta på den gamla regimens kandidat men är ännu mer rädda för utvecklingen i landet – med bland annat sharialagar – om islamisterna tillåtts ta över.

Än en gång tvingas vi lära oss läxan hur svårt det är att snabbt införa demokrati efter årtionden av diktatur.

Snacka om dementi.

För någon vecka sedan rapporterades att Hugo Chavez cancer var obotlig och att han var döende.

För två dagar sedan dansade han med supportrar när han registrerade sig som kandidat för presidentvalet i höst. Och för att verkligen tysta dödsryktena följde han upp med ett tal på två timmar och 45 minuter.

Venezuelas egen duracellkanin är tillbaka på banan efter månader av bortovaro.

Frisk och kry påstår han själv. Cancern har besegrats efter långvariga vistelser hos läkarexpertis på Kuba.

Fortsatt svårt sjuk men försöker dölja det för att kunna styra in i det sista, hävdar kritikerna.

– Det har varit ett svårt år, erkänner Chavez. Jag tackar gud för det här livet.

Samtidigt var han inte sen att ge en känga till kritikerna när han talade till folkmassan utanför valhögkvarteret.

– Vi har varit offer för psykologisk krigföring, slog han fast. Med personer som flera gånger dödförklarat mig under min tid på Kuba.

Vilket kanske inte är så konstigt eftersom befolkningen i många år vant sig vid att få en daglig överdos av Chavez i sina tv-apparater. Plötsligt var han försvunnen. Frånvaron av information gav upphov till rykten. Chavez har varit mycket förtegen med detaljer om sin sjukdom. Det har inte ens avslöjats vilken typ av cancer han lider av.

Skälet till att alla undrar är att Chavez under 14 år styrt Venezuela med järnhand. Om han försvinner är det ingen som vet vem som kommer i hans ställe. Den 57-årige ledaren har varit ännu mer förtegen om vem han ser som sin efterträdare.

Frågan ställs på sin spets när Venezuela går till val den 7 oktober.

För första gången sedan Chavez valdes till president 1999 har oppositionen lyckats samla sig bakom en enda utmanare. Henrique Capriles är en ung guvernör som avgick för att kunna ställa upp i presidentvalet.

Alla opinionsmätningar visar på seger för Chavez men samtidigt är det många väljare som fortfarande inte bestämt sig hur de ska rösta. Och samtidigt visar samma mätningar att om Chavez av hälsoskäl inte kan ställa upp så slår Capriles de mest tänkbara utmanarna.

Chavez har helt dominerat venezuelansk politik sedan han kom till makten med en kombination av outsinlig energi och hänsynslöshet. Han är demokratiskt vald men styr på ett auktoritärt sätt som påminner om en diktator. Han har ändrat lagar som stärker hans egen makt och gör att han kan bli omvald hur många gånger som helst.

Hans maktställning bygger främst på en stark popularitet hos landets fattiga som i sin tur grundas på att han satsat stora pengar på sjukvård och utbildning. Det har han kunnat göra eftersom han delvis nationaliserat oljeindustrin. Så länge oljepriset var högt hade han en rejäl kassakista att ösa ur. Nu när priset rasat de senaste månaderna ser det inte lika bra ut.

Men Chavez hälsa fortsätter att vara frågetecknet trots styrkedemonstrationen i måndags. Är han cancern botad eller bara tillfälligt under kontroll? Det är vad alla kommer att undra ända fram till valet i oktober.

Att bomba Irans kärnanläggningar är ingen garanti för framgång och kan i värsta fall starta ett regionalt storkrig.

En cyberattack är en långt smartare variant av krig.

Nu avslöjas att USA och Vita huset låg bakom dataviruset Stuxnet som saboterade Irans centrifuger.

Västvärlden har i många år försökt få Iran att friviligt ge upp sitt kärnenergiprogram som man hävdar går ut på att skaffa sig kärnvapen.

Resultatet har blivit en katt- och råttalek där Iran säger en sak men gör en annan medan klockan tickar på och omvärlden blir alltmer frustrerad.

USA och Israel har var för sig till och med hotat med en militär attack om Iran inte upphör med sin upparbetning av uran.

Inget verkar kunna få den iranska regimen att avstå från drömmen om kärnvapen som skulle göra dem till en regional stormakt och immuna mot angrepp från USA.

2010 avslöjades att de iranska centrifugerna i kärnanläggningen i Natanz fått problem på grund av ett datavirus. Viruset fick de datorstyrda maskinerna att gå långsammare och eller så fort att de förstördes.

Spekulationerna har varit många om vem som låg bakom cyperattacken. Nu avslöjar New York Times att det är USA:s president.

Dataviruset Stuxnet började utvecklas redan på order av president George W Bush. Kodordet för projektet var Olympiska spelen. När Obama flyttade in i Vita huset tog Bush honom åt sidan och vädjade att han skulle fortsätta satsa på Stuxnet som ett sätt att stoppa Iran. Obama – som i de flesta övriga frågor gjorde tvärtom emot Bush – följde hans råd.

USA har inte officiellt erkänt att man ligger bakom Stuxnet men reportern David Sanger har pratat med en rad högt uppsatta anonyma källor i administrationen som bekräftar att dataviruset utvecklats på order av Vita huset.

Enligt New York Times är det första gången USA konsekvent använder ett cybervapen för att slå ut ett annat lands infrastruktur.

Det svåraste var att få in viruset – med en kod 50 gånger mer omfattande än ett vanligt datavirus – i datorerna i kärnanläggningen i Natanz.

– Men det finns alltid nyttiga idioter som inte tar det här med datasäkerhet på allvar, säger en av Sangers källor.

När Stuxnet väl etablerat sig började det hända saker med de 5 000 centrifugerna i anrikningsanläggningen. Några av dem började gå långsammare. Andra snurrade så snabbt att delar förstördes. Över tusen centrifuger påverkades.

Meningen var att iranierna skulle tro att de var dumma i huvudet, att de gjorde fel. Viruset uppdaterades flera gånger innan det avslöjades.

Då hade de försenat Irans kärnenergiprogram med uppemot två år utan att ett enda skott avlossats eller en enda bomb fällts.

Flame, ett annat datavirus som attackerat iranska tjänstemäns datorer och tömt dem på information, har upptäckts. Men det är oklart om USA ligger bakom även det. I NYT-artikeln framgår att även Israel ägnat sig åt cyberattacker.

Obamas rädsla när han auktoriserad attackerna var att det då skulle bli lättare för andra länder att motivera cyperattacker mot USA. Stuxnets framgång öppnar onekligen upp helt nya perspektiv. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan USA blir attackerat. Med ett virus av Stuxnets kaliber skulle man exempelvis kunna programmera om styrsystemet till ett kärnkraftverk och åstadkomma en härdsmälta.

I cyberrymden går inte ens världens supermakt säker.

Obama har rykte om sig att vara liberal och en stark försvarare av mänskliga rättigheter.

Därför känns det en smula märkligt att han regelbundet upprättar en hemlig dödslista över al-Qaidaanhängare.

Att avrätta istället för att tillfångata verkar vara USA:s nya taktik.

De senaste åren har USA en efter en dödat de ledande personerna i al-Qaida. En av få som fortfarande är vid liv är Usama bin Ladins efterträdare, Ayman al-Zawahiri. Förutom de nya som tar de avrättades platser. Ändå intensifierar USA jakten på al-Qaida. Numera sker det nästan uteslutande via attacker från obemannade små flygplan, så kallade drönare, utrustade med robotar. Planen började användas redan under George W Bush men attackerna ha ökat kraftigt under Obama.

Bara sedan april har 14 drönarattacker genomförts i Jemen och sju i Pakistan.

Den gångna helgen dödades tio misstänkta al-Qaida anhängare i Pakistan.

I förra veckan avslöjade New York Times att Obama personligen godkänner alla personer som förs upp på en dödslista. Obama har själv begärt att få ha sista ordet. Något ingen annan president före honom gjort.

Underlaget till listan kommer från CIA som tidigare gav klartecken när drönarna fick avlossa sin dödliga last. Nu granskas varenda person som förs upp på den hemliga listan av Obama personligen. Han har också begärt att få fälla avgörandet när namnen på listan befinner sig tillsammans med sina familjer eller andra personer som kan vara oskyldiga.

Obama vill minska risken för oskyldiga offer. De många civila dödsoffren är huvudkritiken mot användandet av drönare.

Men det finns också en rättssäkerhetsaspekt. Med vilken rätt dödar USA icke dömda personer på andra staters territorium?

När det gäller Usama bin Ladin fanns inga större frågetecken i skuldfrågan. Nu har USA kommit väldigt långt ner på listan över misstänkta al-Qaida män. Enligt New York Times behöver det inte ens finnas bevis på att de planerar aktiviteter mot USA för att de ska hamna på dödslistan.

Obamas experter hävdar att USA har rätt att döda människor som konspirerar mot USA även om de inte är dömda eller ens åtalade. Även amerikanska medborgare.

En juridisk slutsats som många invänder mot. Vad skulle USA säga om Kina eller Ryssland tog sig friheten att runtom i världen döda människor som de anser hotar det egna landet?

USA:s handlande kan jämföras med hur Israel använder sig av lönnmord mot palestinier utomlands eller hur diktaturer eliminerar politiska motståndare som flytt till andra länder.

Obama tillåter dessutom drönarattacker i direkt strid mot flera länders vilja. Pakistans president och parlament har fler gånger offentligt begärt att drönarattackerna på pakistanskt territorium ska upphöra. USA vägrar.

Genom en helt ny definition på vad som är ”civila offer” hävdar USA att drönarattackerna det senaste året inte krävt ett enda civilt offer. CIA anser att alla män över 18 år som dödas per automatik är al-Qaida med motiveringen att de annars inte skulle befinna sig i områden där USA genomför drönarattacker.

Ett av president Obamas främsta vallöften var att stänga ”terroristanstalten” Guantanamo. På grund av starkt politiskt motstånd i kongressen har han misslyckats. Ett misslyckande som verkar ha fått till följd att USA bytt taktik visavi al-Qaida och dess avnämare.

Under Obama har bara en enda al-Qaida anhängare tillfångatagits. Övriga har dödats i drönarattacker. Ett sätt för Obama att slippa kontroverserna med att ha misstänkta terrorister fängslade under lång tid utan rättegång.

– Deras policy är att eliminera högt värderade mål i motsats till att tillfångata dem, hävdar den republikanske Georgiasenatorn Saxby Chambliss i New York Times. De erkänner det inte öppet men det är vad de gör.

Märkligast av allt är att Obama får så lite kritik för sitt handlande. Jämför den kritik George W Bush fick för de hemliga CIA-lägren där misstänkta terrorister förhördes under tortyr eller för behandlingen av Guantanamofångarna.

Obama rykte verkar inte ta den minsta skada i omvärldens ögon trots de många lönnmorden.

Hamnade på ett seminarium om Kina med underrubriken Myter och utmaningar.

Föreläsaren, den förre Financial Times-journalisten Guy de Jonquieres försökte sticka håll på bubblan att Kina snart tar över världen alternativt att dess ekonomi är på väg att kollapsa.

Inget av detta kommer att hända om man får tro den äldre mannen som numera är verksam vid European Center for International Political Economy.

Han vill slå ett slag för en Kina-bild mer formad av klarsynt analys än rädsla och önsketänkande.

När USA tog över som stormakt hade man redan under mer än tio år varit världens största ekonomi och stod för en femtedel av världens toatala BNP. Dit har Kina trots sina 1,3 miljarder invånare en bit kvar.

Som Guy de Jonquieres så riktigt påpekar i en tid då det mest sprids bilder på tjusiga skyskrapor i Peking och Sahnghai och välbärgade kineser som bär Rolexklockor:

– Kina är fortfarande ett väldigt, väldigt fattigt land.

Dessutom har den kinesiska ekonomin börjat bromsa in. Det är slut på den tvåsiffriga tillväxten.

Kinas ekonomi är i dag så anpassad och sammankopplad med övriga världen att landet inte kan gå omärkt ur finanskrisen. Samtidigt som deras ekonomiska modell med gigantiska infrastruktursatsningar verkar ha gått lite i baklås. Följden av alla ekonomiska stimulanser har blivit höjda levnadsomkostnader och ökad inflation.

Lägg till det ett ledarskifte i kommunistpartiet i höst samtidigt som partiet går igenom en legitimitetskris. Kina kommer de närmaste åren att vara fullt upptaget av interna strider och inte ha tid att försöka erövra världen. Guy de Jonquieres tror inte att Bo Xilai-affären är en engångsföreteelse.

Det finns inte längre någon stark man i Kina driver en klar och entydig linje, ingen Deng Xiaoping.

Striden står enligt Guy de Jonquieres mellan två falanger i partiet, reformister och konservativa.

Reformisterna menar att partiet måste ändra sig och anpassa sig till den nya världen för att hålla kvar sin maktställning. De konservativa fruktar att gå miste om sina privilegier om reformer genomförs.

– Det är fantastiskt hur många röda Ferraris en offentlig tjänsteman som tjänar 140 000 kronor om året har råd med, ler Guy de Jonquieres ironiskt.

Även om Kina drabbats av en viss hybris i takt med att västvärldens försvagats av finanskrisen så anser han att de som tror att Kina snart är världens nya supermakt har fel.

– Kina är nöjda med att vara nummer två och låta USA ta skit för allt som går fel i världen.

Guy de Jonquieres nyktra syn på Kina går på tvärs mot de båda mer alarmistiska falangerna men han har onekligen ett case. Det finns framförallt en tendens att överdriva Kinas farlighet. Att måla upp bilden av jätten som kommer att sluka allt i dess väg.

Föreläsningen är en del i Utrikespolitiska Institutets förvandling. Under nye chefen Anna Jardfelt har UI gått från en sluten och väldigt akademisk organisation för inbördes beundran till en mer öppen och utåtriktad spelare som försöker göra avtryck i den utrikespolitiska debatten.