Jag ringer på dörren i det vackra men slitna huset nära floden i Prag.

Utan större hopp om att någon ska öppna och rädd för att säkerhetspolisen plötsligt ska dyka upp från ingenstans.

Dörren glider upp och Vaclav Havel kikar fram i öppningen iförd raggsockor och skrynklig skjorta.

Det är mitten av november 1989. Fotografen Urban Andersson och jag har precis varit med om den mest omtumlande veckan i våra yrkesliv när Berlinmuren bokstavligen föll framför våra ögon.

Nu har cheferna hemma i Stockholm skickat oss till Tjeckoslovakien i hopp om att revolten i Östeuropa ska gå vidare nu när Sovjetunionen under Gorbatjov verkar ha tagit sin skyddande hand från satellitstaterna i Östeuropa. Natten innan har vi tillbringat vid den tysk-tjeckiska gränsen. Vi möter en enda bil som försöker ta sig ut ur det fortfarande kommuniststyrda Tjeckoslovakien. I övrigt inte minsta tecken på en väntande flyktingström till väst.

I Prag känns det likadant. Inget verkar vara på gång så vi ringer på hos Havel mest för att han är den mest kände tjeckiske dissidenten. Periodvis har författaren och dramatikern suttit långa perioder i fängelse. Av regimen betraktas han fortfarande som samhällets fiende nummer ett.

Han ber oss stiga in. Glad över att några utlänningar vill och vågar hälsa på honom.

Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet och resonerar om läget medan Havel konstant drar djupa halsbloss på cigaretter som han rullar för hand.

Havel är glad och lite upphetsad över Berlinmurens fall. Han är övertygad om att Tjeckoslovakien snart kommer att gå samma väg utan att egentligen veta hur det ska gå till. Ingen tecken finns att makten krakelerar.

Hans röst är hesare än slutsignalen efter en hockeymatch. Hustrun serverar te.

Havel är intensiv och rastlösa. Som om han känner på sig att någonting är på gång. Men hotfull?

För mig känns hans mest som en mysig farbror. En varm människa. Jag har väldigt svårt att se denne bohemiske man som ledare för en opposition som ska störta en stenhård kommunistdiktatur.

Den 17 november går människorna i Prag ut på gatorna för att demonstrera. Till en början går allt fredligt till. Demonstranterna längst fram i tåget håller röda rosor i händerna som de försöker överlämna till kravallpolisen som blockerat gatan.

”Frihet, frihet”, skanderar massan.

Under tiden strömmar fler polisen in längs sidogatorna. Utan förvarning går de till attack. Av Urbans kameror återstår snart bara krokiga skruvar. Mina då fortfarande snabba ben räddar mig från ett liknande öde.

Efter den dagen är Vaclav Havel högvilt. Ingen kommer längre och öppnar när vi ringer på hans lägenhetsdörr.

Mer eller mindre ofrivilligt blir han ledare för oppositionsrörelsen Medborgarforum vars presskonferenser flyttas till allt större lokaler som ändå aldrig räcker till när världspressen strömmar till Prag i allt större skaror. Podiet är fullt med oppositionella men det är till Havel alla frågor riktas. Han som egentligen bara vill sitta hemma i raggsockor och skriva dramatik.

Allting går med osannolik snabbhet.

På några dagar förvandlas Havel från samhällets fiende nummer ett till folkhjälpte. Jag står med hundratusentals tjecker på Vaclavplatsen när Havel dyker upp på balkongen tillsammans med en annan frihetshjälte, Pragvårens arkitekt Alexander Dubceck.

De två tar emot folkets hyllningar. Allt medan jag nyper mig i armen.

Tio år senare möter jag Havel nästa gång. Då är han president. Raggsockorna och den skrynkliga skjortan är utbytt mot mörk kostym och skinande blanka lackskor. Från bohem till folkhjälte till statsman.

Petr Pithart, en av Havels då närmaste medarbetare och statsminister i den första folkvalda tjeckiska regeringen berättar häpnadsväckande detaljer om hur det gick till när oppositionen tog över makten inom loppet av några dagar.

– Första gången Havel och jag skulle förhandla med de kommunistiska makthavarna hade vi förberett oss i timmar. Men när vi satt där sa de bara ge oss en lista på vilka personer ni vill ha på olika ministerposter så får ni det. Havel och jag tittade på varandra. Chockade. Så långt hade vi inte tänkt. Vi bad att få återkomma eftersom vi inte diskuterat ett enda namn. Det var rent pinsamt. Vi hade inte begripit hur rutten makten var. Vi var inte förberedda på att ta över så snabbt.

Pithart går längre än så. Han hävdar att det aldrig rörde sig om en revolution i ordets egentliga mening.

– Tjeckerna vill inte höra det eftersom det krävdes mod för att gå ut och demonstrera för första gången. Men sanningen är att makten redan givit upp när vi intog gatorna.

Vaclav Havels väg till presidentposten låg öppen. Samma kommunistparlament som några veckor tidigare enhälligt skulle stött varje fängelsestraff för dissidenten valde honom nu lika enhälligt till landets president.

På fredag är det tänkt att Havel ska begravas. Med hans död försvinner inte bara en stor och ovanlig statsman utan också en viktig pusselbit i historien om Östeuropas frihetsrevolt.

Kim Jong-ils död kom plötsligt men inte överraskande.

Världen har all anledning att oroa sig för en maktstrid i det extremt slutna kärnvapenlandet.

Vad som helst kan hända. Det gäller för alla att hålla huvudet kallt.

Nordkoreas avlidne ledare var skröplig sedan han fick en hjärtinfarkt 2008. En lång period efter det var ”den käre ledaren” helt osynlig.

Det har varit en kamp mot klockan att försöka förbereda den 29-årige sonen Kim Jong-un på att ta över makten.

De senaste tre åren har varit en skakig tid där Nordkorea uppträtt ännu mer irrationellt än vanligt. Vilket inte vill säga lite. Landet har uppträtt extra aggressivt.

Nordkorea sköt för några år sedan ned ett sydkoreanskt krigsfartyg med närmare 50 döda som resultat. Man har attackerat grannlandet i söder militärt och som vanligt uttalat diverse verbala hot om krig. Resultatet är ökad spänning på Koreahalvön.

Allt detta har setts som tecken på en maktstrid mellan Kim Jong-ils familj – som styrt landet sedan den legendariske Kin Il-Sung etablerade det kommunistiska styret 1948 – och Nordkoreas militär utan vilka den extrema diktaturen aldrig skulle gå att upprätthålla. Den maktstriden går nu in i sin farligaste fas hittills.

Kim Jong-un kallas i dag på morgonen ”den store efterträdaren” vilket är en tydlig signal om att det blir han som flyttar in i presidentpalatset i Pyongyang. Sonen är ung och i princip helt oprövad. Jag är rätt övertygad om att det i praktiken blir någon annan som håller i tömmarna.

Sonen är delvis utbildad på internatskola i Schweiz och sägs prata hyfsad engelska. Han lär vara väldigt intresserad av amerikansk proffsbasket. I övrigt är det inte mycket omvärlden vet av honom.

Nordkorea är ett av världens fattigaste länder. Vore det inte för att de har kärnvapen och en stående arme på en miljon soldater så skulle ingen bry sig särskilt mycket om Kim Jong-ils död.

Nu finns risken att Pyongyang i ett försök att visa kraft och beslutsamhet hittar på något dumt. Det är så de brukar agera. Då gäller det för omvärlden – och framför allt Sydkorea – att inte vara alltför snabb på avtryckarfingret. Då kan saker eskalera bortom kontroll.

Nordkoreas har utfört flera kärnvapensprängningar och bedömningen är att de har 2-8 färdiga kärnvapen. Den stora frågan är vad som händer med kärnvapnen och vem som kontrollerar dem.

Att världen oroar sig visar de kraftiga nedgångarna på vissa Asienbörser efter dödsbeskedet.

Just i dessa dagar finns en ny konfliktunge mellan Nord och Syd. Sydkorea tänker tända en jättelik julgran precis på andra sidan gränsen som en propagandamanifestation. Nordkoreanerna som ofta tvingas leva helt utan el ska se hur välståndet flödar fritt söder om gränsen. Ett ordkrig har föregått tändningen av julgransbelysningen.

Kim Jong-ils död innebär stora risker men det finns också en positiv sida. För första gången på årtionden finns chansen att det slutna landet öppnar sig mot omvärlden. Redan har man gjort vissa experiment med att släppa delar av ekonomin fri. Det är en omvändelse under galgen då landet helt enkelt inte ens klarar av att föda sin egen befolkning.

Det är inte bara missväxt och översvämningar som ligger bakom återkommande svält de senaste åren.

I bästa fall kan diktatorns död leda till att någon klokare och mindre excentrisk person tar makten och långsamt börjar avveckla den sista kvarvarande stalinistiska enklaven i världen.

Ikväll blir det vuxenmobbning på amerikansk TV.

Motståndarna kommer göra allt för att kasta skit på Newt Gingrich.

Debatten är den sista före republikanernas primärväl och sista chansen för en ny kandidat att ta upp kampen.

Frågan alla ställer sig är om Newt Gingrich kommer att visa sig vara ännu en av dessa kandidater som försvinner efter att ha fått sina 15 minuter i rampljuset. Ett öde som tidigare drabbat kandidater som Michele Bachmann, Rick Perry och Herman Cain.

Några opinionsmätningar visar att Gingrich är på väg att tappa efter att ha stigit rekordsnabbt. Debatten i natt svensk tid kan bli avgörande för fortsättningen.

Kandidaterna står rätt nära varandra i de flesta politiska frågor. Debatten handlar mest om att inte göra några misstag. Hittills i de 13 debatterna är det någon som varje gång ”halkat på bananskalet”.

Samtidigt gäller det att försöka få ”the frontrunner”, i det här fallet Gingrich, att framstå som ett mindre lämpligt val.

Någon brist på ammunition finns inte i hans fall.

Gingrich blev under sin tid som republikanernas talman i kongressen bötfälld för att han brutit mot kongressens etiska regler vilket ledde till att han lämnade sina politiska uppdrag och istället ägnade sig åt föreläsningar och lukrativa konsultuppdrag.

Bland annat fick han på oklara grunder drygt tio miljoner kronor av det halvstatliga bolåneföretaget Freddie Mac som spelade en viktig roll i att blåsa upp den amerikanska bostadsbubblan. Motkandidaten Mitt Romney har begärt att Gingrich ska betala tillbaka pengarna.

Gingrich personliga liv är också en dröm för smutskastare. Han har varit gift tre gånger. Ingen av de övriga kandidaterna har skilt sig.

Han har ofta satt sig på moraliskt höga hästar samtidigt som han privat visat rakt motsatt beteende. Den förre talmannen hade en affär med en sekreterare i kongressen samtidigt som han ställde Bill Clinton inför riksrätt för att denne haft ett sexuellt förhållande med en praktikant i Vita huset, Monica Lewinsky.

Det är ingen tillfällighet att han och Romney av de övriga kandidaterna kallas Flip och Flop. Båda verkar skifta politiska åsikter ungefär som vanliga människor byter lakan.

Gingrich tog under sin tid i kongressen klimathotet på största allvar. Nu avfärdar han det helt. Precis som Romney var han en gång i tiden för någon form av allmän sjukförsäkring. I dag är han helt emot.

Med teflonkvaliteter som skulle få en stekpannetillverkare att jäsa av stolhet verkar all kritik rinna av den självsäkre Gingrich. Han verkar redan ha glömt att han i somras var mycket nära att ge upp sina presidentambitioner efter att hela hans stab hoppat av i protest mot hans sätt att sköta kampanjen.

Om motståndarna ändå lyckas provocera fram ett misstag i nattens debatt finns det två vinnare.

Mitt Romney som därmed ökar sina chanser att ta hem den nominering som han så länge varit favorit till.

Ron Paul, som kan bli näste republikan att segla upp som de konservativa väljarnas favorit för stunden. Paul ligger tvåa i opinionsmätningarna i Iowa och har långsamt ätit in en del av Gingrich försprång. Kan han vinna i Iowa – där republikanernas primärval startar den 3 januari – har han en liten chans att få det momentum som krävs för att ha en chans i fortsättningen.

Republikanernas val av Obamas utmanare riskerar att bli en långdragen historia.

När Vladimir Putin skyller demonstrationerna mot fusk i det ryska parlamentsvalet på Hillary Clinton är det en allvarlig och anmärkningsvärd anklagelse.

En som väcker till liv minnen av kalla vindar från en svunnen tid.

På den tiden det kommunistiska Sovjetunionen fortfarande existerade var det värsta man kunde göra att lägga sig i ett annat lands ”inre angelägenheter”.

Då en nödtorftigt inlindad varning till USA att inte protestera mot behandlingen av oliktänkande i Sovjet eller andra brister i systemet.

Putins utfall i går mot Hillary Clinton känns som ett återfall i sovjetiskt beteende. Den ryske premiärministern hävdade att Hillary ”satte tonen för oppositionens aktivister”. Hon ”gav dem en signal, de hörde signalen och satte igång”.

I själva verket var det enda USA:s utrikesminister gjorde att uttrycka sin oro över att så många uppgifter pekar mot att parlamentsvalet hade kraftiga inslag av fusk.

En oro hon knappast är ensam om.

Valobservatörerna är eniga om att fusk och oegentligheter förekom. Ändå förlorade Putins parti Förenade Ryssland femton procent av rösterna jämfört med valet innan. Vid ett rättvist val hade tappet förmodligen blivit ännu större.

Putin hävde också ur sig anklagelser i allmänhet om ”utländsk inblandning” i parlamentsvalet. En annan standardformulering från Sovjeteran när man egentligen var rädd för den egna oppositionen. Förmodligen fruktar Putin att demonstrationerna som pågått i sex dagar kan utvecklas till nån slags ”arabisk vår” i rysk tappning.

Lika oroande är de allt större likheter som Putin uppvisar med Sovjettidens auktoritära kommunistledare. Med starka motsättningar på hemmaplan verkar det som Rysslands starke man försöker piska upp stämningarna mot USA för att på så sätt ena befolkningen inför presidentvaket i mars. Då är allt utom en jordskredsseger för Putin att betrakta som en protest från ryska folket.

Än är det en bra bit kvar till den tidens nivå men konfrontationen med USA ger en fläkt av Kalla kriget.

Det finns mer av den varan.

USA fortsätter sina planer på att bygga en missilsköld i Europa trots kraftiga protester från Ryssland. Ryssarna hotar att installera robotar i Östersjöstaden Kaliningrad riktade mot USA. Mindre än hundra mil från Sverige.

President Medvedev har till och med gått så långt som att hota med att Ryssland ska dra sig ur det nya Start-avtalet om begränsning av antalet kärnvapen.

President Obama hävdar att missilskölden i Europa krävs för att skydda sig mot framtida angrepp från Iran. Han lovar att den på intet sätt att riktad mot Ryssland men vägrar ingå ett formellt avtal där ryssarna får absoluta garantier.

Följden har blivit ett upptrappat ordkrig med risk för en ökad rustningsspiral mellan Ryssland och USA.

Efter Sovjetunionens fall 1991 fanns en kort period under Boris Jeltsins ledarskap när USA och Ryssland stod på vänskaplig fot med varandra. Hemligheten i den relationen var att USA var totalt överlägset men ändå behandlade det svaga Ryssland som en likvärdig partner.

Sedan Putin öppet deklarerat att han vill återupprätta Rysslands forna glans dagar som supermakt har relationerna blivit allt frostigare.

Ingen tror väl att George W Bush kommer att gripas under sin Afrikaresa. Men tanken är inte så befängd som den låter.

Numera kan statschefer inte räkna med att komma undan.

Nästan alla som fått känna av denna nya sanning har varit despoter från tredje världen. Ledare som länge betraktats som paria men som man tidigare inte hade några instrument för att ta itu med.

Men att Internationella brottmålsdomstolen i Haag och liknande institutioner skulle användas för att sätta dit före detta amerikanska presidenter eller västeuropeiska premiärministrar var det nog inte många som trott.

Amnestys krav på att George W Bush ska gripas och ställas inför rätta för brott mot mänskliga rättigheter understryker att inte ens den som varit världens mäktigaste man behöver vara immun mot rättvisan.

Bush befinner sig just nu på en rundresa i Afrika där han besöker Etiopien, Tanzania och Zambia för att höja medvetenheten om livmoderhalscancer.

Efter terrorattackerna den 11 september gav George W Bush i hemlighet klartecken till användandet av ”intensifierade förhörstekniker”. I den listan ingick bland annat skendränkning och sömntortyr.

Bush bekräftade användandet av förhörsmetoderna i ett tal 2006 och i sina memoarer som kom ut 2010. Vid ett framträdande i Grand Rapids i Michigan förra året sa Bush:

– Ja, vi skendränkte Khaled Sheik Muhammed (mannen bakom planläggningen av terrordåden).

Bush försvarar sig med att Vita huset konsulterade juridiska experter som hävdade att skendränkning låg inom lagens ram. Och att metoden avslöjat attacker och därmed räddat amerikanska liv.

USA har tillsammans med 147 andra länder skrivit på en internationell konvention som förbjuder användandet av tortyr. I paragraf 1 definieras vad tortyr är.

”Med tortyr menas varje handling där en person medvetet utsätts för svår smärta eller lidande, fysisk eller mental, i syfte att ur honom, eller en tredje person, få ut information eller en bekännelse…”

Tydligare än så kan det knappast sägas. Eftersom Bush erkänt att han godkänt skendränkning och andra förhörsmetoder borde saken vara solklar. Bush borde åtalas. Och med honom förre vicepresidenten Dick Cheney, förre försvarsministern Donald Rumsfeld och förre CIA-chefen George Tenant.

Amnesty är inte ensam om att ställa kravet. Human Rights Watch och den amerikanska organisationen Center for Constitutional Rights har också gjort det.

De har också krävt att Obamaadministrationen ska starta en utredning mot de tidigare makthavarna. Obama verkar helt ovillig. Rädd att det ska slå tillbaka mot honom inför presidentvalet nästa år.

Att det trots Bush erkännanden och den bevisning som finns i form av släppta dokument inte blivit något åtal är ett utslag av att ingen vågar ta i denna heta potatis.

Att åtala Saddam Hussein, Slobodan Milosevic eller någon annan pariafigur är en sak. Att ge sig på en amerikansk ex-president är något helt annat. Då utmanar man inte bara Bush utan vad som fortfarande är världens enda supermakt. På något sätt är det fortfarande otänkbart.

Men man ska komma ihåg att känslan var densamma för 15 år sedan när de ansvariga för den etniska rensningen i forna Jugoslavien åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag. Åtgärden sågs av de flesta som en markering men samtidigt ett slag i luften. Vem trodde på allvar att Serbien skulle lämna ut Slobodan Milosevic?

Men under över alla under. Plötsligt satt Milosevic i sin cell i Haag. I hans spår har så gott som alla åtalade från Balkankrigen tvingats till Haag.

Efter det har samma sak hänt de ansvariga för folkmordet i Rwanda. Liberias Charels Taylor hamnade i Haag för sina krigsförbrytelser. Häromdagen infann sig Elfenbenskustens förre ledare Laurent Gbagboa i Scheveningen-häktet.

Oddsen för att cowboyen från Texas en dag ska sitta i en av cellerna är låga. Men ska trovärdigheten för krigsförbrytartribunaler upprätthållas så kan det inte vara så att västvärldens ledare på något sätt är immuna samtidigt som tuffare regler gäller för resten av världens ledargarnityr.

Rättsäkerheten kräver att det är brottet som avgör vem som åtalas. Inte vem personen är.

Aktivisterna som störtade diktatorn Hosni Mubarak riskerade sina liv för frihet och demokrati.

De första indikationerna från egyptiska valet visar på stora framgångar för islamisterna.

Det har gått grus i den arabiska frihetsvågens maskineri.

Några officiella resultat finns ännu inte. Men muslimska brödraskapet hävdar att de fått omkring 40 procent av rösterna i de delar av landet där val hittills hållits.

Till det ska läggas ett överraskande starkt stöd för de bokstavstrogna salafisterna som ser ut att kamma hem 25 procent av rösterna. De är helt emot jämställdhet och vill införa lagar som strikt följer koranen. Det är främst salafisterna som legat bakom den senaste tidens förföljelse av kristna kopter i landet.

Eftersom mycket av den mer konservativa landsbygden ännu inte röstat i det egyptiska valet – som pågår i ytterligare några månader – kan man frukta att islamisterna tillsammans kan få ännu mer än de 65 procent de verka ha i dagsläget.

I så fall får den kommitté som utses av parlamentet och ska skriva den nya konstitutionen en klar övervikt av olika typer av islamister. Vilket minskar hoppet om att Egypten ska utvecklas till någon form av västerländsk demokrati.

Resultatet innebär inte att egyptiska befolkningen till större delen består av religiösa extremister. Snarare är det ett utslag av att muslimska brödraskapet har ett väloljat maskineri och är en sedan länge etablerad kraft i samhället. I länder som Egypten är religionen i många fall viktigare än politiken. Någon separation mellan de två existerar inte.

Under valdagarna var närvaron från muslimska brödraskapet mycket stor utanför vallokalerna. Socialt arbete har länge varit ett av Brödraskapets viktiga ben. Under valrörelsen har de talat mindre om religion och mer om skolor, sjukhus och mat på bordet.

I och med att Mubarak förtryckte rörelsen betraktas den inte som en del av den gamla maktapparaten. Inom Brödraskapet ryms allt från moderata till mer extrema islamister.

Valets förlorare verkar framförallt bli de unga demokratiaktivisterna som drog igång revolutionen och tog de största riskerna. De som ville få ökad yttrandefrihet och mer av demokrati. Deras partier är okända för den stora allmänheten. Eller så ser folk på aktivisterna som bråkmakare.

Står sig dagens siffror när valet är sluträknat kan man med fog säga att islamisterna ”kidnappat” den folkliga revolten. Risken är uppenbar att det inte blir mycket av alla drömmar om ökad pressfrihet, demokrati och frihet för kvinnor att arbeta och röra sig. Åtminstone kommer det att ta väldigt mycket längre tid att nå dit än vad aktivisterna hoppats på.

Valresultatet kan få stor inverkan på det säkerhetspolitiska läget i Mellanöstern. Salafisterna vill riva upp fredsavtalet mellan Egypten och Israel. Muslimska brödraskapet tänker sig som minst en omförhandling.

Egypten är det mest folkrika och det mest inflytelserika arablandet. En stark framgång för islamisterna kan vara en fingervisning om vad som väntar i övriga länder. Redan har moderata islamister gjort ett starkt val i Tunisien. Även i Libyen spås de stora framgångar i valen nästa år.

Är den lovande frihetsvågen på väg att spåra ur?

Det finns två sätt att snabbt lösa skuldkrisen i Europa.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är emot båda.

Så är Merkel eurozonens nya problem?

I över ett års tid har EU-ländernas regeringar agerat ständig krisakut. Land efter land har tvingats ansöka om nödlån eller fått se räntorna på statsskulden skjuta i höjden.

Snart finns inga fler krisåtgärder att ta till för att stabilisera marknaden och rädda euron.

Krisländer som Grekland, Italien, Irland, Portugal och Spanien har tagit det ena sparpaketet efter det andra. Grekland och Italien har satt demokratin på vänt och tillsatt två teknokratregeringar. Men marknaden är ändå inte nöjd.

Krisen vägrar försvinna. Tvärtom äter den sig in i eurons kärna.

Frankrikes fläckfria kreditbetyg är hotat. När Tyskland häromdagen försökte sälja statsobligationer var intresset inte ens ljummet trots att tyska obligationer fram till nu ansetts vara lika säkra som guld. Följden blev att även de tyska statslåneräntorna nu ökar.

Experterna beskriver läget i eurozonens skuldkris just nu som ”det allvarligaste hittills”.

Krisen är – bortsett från Grekland – i grund och botten en förtroendekris lika mycket som en ekonomisk kris. Italien har länge haft en hög statsskuld men kunnat betala sina räntor. De skulle klara att fortsätta betala om inte marknaden plötsligt bestämt sig för att de tror på motsatsen och satt orimligt höga räntor.

Förtroendet är nyckeln.

När krisen nu nått så långt och utökningen av EU:s räddningsfond verkar haverera finns enligt experterna bara två vägar att raskt återställa förtroendet.

* Införa euroobligationer. Det innebär att de rikare länderna solidariskt tar på sig ansvaret för de fattigares skulder. EU-kommissionen la fram ett sånt förslag i går.

* Låta ECB, Europeiska centralbanken ta på sig rollen som ”lender of last resort”, med andra ord garantera alla euroländers skulder. Det kan banken göra eftersom man kan trycka obegränsat med pengar. En roll som en centralbank brukar ha.

För att genomföra någon av dessa åtgärder måste man först passera ett svårforcerat hinder – Angela Merkel.

Tyskarna är hjärtligt trötta på att ta ännu större ansvar för att ett antal länder levt över sina tillgångar och nu försöker skjuta över notan på Europas rikaste land.

Euroobligationer innebär i praktiken att Tyskland tar på sig ansvaret för skulderna i hela resten av euroområdet. Krisländernas räntor går ner men räntorna tyskarna får betala går upp.

Av lätt insedda skäl inget som Merkel jublar över.

När EU-chefen Manuel Barroso la fram förslaget i veckan var Merkels kommentar ”opassande och ytterst oroande”.

Om ECB garanterar alla euroländers lån försvinner osäkerheten och räntorna sjunker. Då vet alla långivare att de garanterat får tillbaka sina pengar. Men det finns två nackdelar.

Inflationen kan öka om sedelpressarna går för högtryck. Tyskland minns med fasa hyperinflationen i mellankrigsperioden då ett ägg kostade 320 miljarder mark och banade vägen för Hitlers maktövertagande. Därför är Merkel helt emot. Dessutom försvinner trycket på länderna som misskött sin ekonomi att verkligen genomföra de smärtsamma besparingspaketen.

Nu riktas strålkastarljuset återigen mot Merkel och Tyskland. Tyskarna måste snart bestämma sig för vilken av alla de dåliga lösningar som står till buds som de ska välja. Annars hotas euron av kollaps.

Någon mirakelmedicin finns inte längre. Vid det här laget handlar eurokrisen om att hitta den minst dåliga av flera usla lösningar.

Vill man förstå graden av republikanernas fientlighet mot president Obama är det bara att studera deras agerande i den misslyckade så kallade superkommittén.

De är till och med beredda att offra USA:s försvar bara de kan förhindra Obamas omval.

Jag tycker man med fog kan hävda att politikerna i USA abdikerat. Hellre än att fatta beslut som kan gynna motståndarsidan så fattar de inga beslut överhuvudtaget.

Vi såg det väldigt tydligt i början av augusti då USA:s och hela världens ekonomi förlamades av oförmågan att höja skuldtaket. En superkommitté av sex demokrater och sex republikaner fick i uppdrag att enas om ett paket av nedskärningar för att på sikt få ner den skenande amerikanska statsskulden.

För att de verkligen skulle enas om en kompromiss och inte bara fortsätta sparka burken framför sig fanns en tidsinställd bomb inbyggd i deras uppdrag. Om de inte enades om utgiftsminskningar på minst 8 200 miljarder kronor under tio år skulle automatiska nedskärningar ske i budgeten enligt osthyvelprincipen med start den 1 januari 2013. Försvaret var ett av de områden som då skulle drabbas hårt.

Nu har superkommittén funderat och diskuterat i tre månader. Resultatet är supernoll.

Främsta skälet är att det är presidentval om mindre än ett år. Till och med landets väl och ve verkar vara underordnad i republikanernas huvudmål att bli av med Obama.

Förmodligen är det ingen slump att väljarnas förtroende för kongressen nått den rekordlåga nivån nio procent.

I praktiken har USA:s valsystem förlamat hela den politiska beslutsprocessen. Eftersom allting är underordnat det övergripandet målet att få in en republikan i Vita huset så händer ingenting förrän efter november 2012.

Systemet med ”check and balances” och två partier bygger på samarbete och kompromisser över partigränserna. Förr fanns det alltid namnkunniga republikaner och demokrater som vågade sätta sig över partipiskan och därmed bryta dödlägen. I dag ropar väljarna på ledarskap men ingen vågar visa sig.

Går man utanför politikernas salonger är all expertis ense om att enda sättet att lösa budgetunderskottet är en kombination av utgiftsminskningar och skattehöjningar.

Skattehöjning är ett förbjudet ord för republikanerna. Därtill pressade av Teapartyrörelsen och republikanska ideologer.

Grover Norquist, ordförande för Amerikaner för Skattereform, begär att förtroendevalda ska avge ett skriftligt löfte att inte höja några skatter överhuvudtaget. 279 av kongressens ledamöter har skrivit på, nästan alla republikaner.

En påtryckargrupp håller alltså de amerikanska politikerna som gisslan.

När de som vill bli partiets presidentkandidat i natt ännu en gång debatterar mot varandra i TV så är ett säkert sätt att diskvalificera sig att ens andas ordet skattehöjning. Inte ens abortfrågan är lika laddad just nu.

Redan har republikanska kongressmän låtit förstå att de tänker försöka förhindra de automatiska nedskärningarna att bli verklighet. President Obama har lika blixtsnabbt hotat lägga in sitt veto mot varje sånt försök.

Den politiska förlamningen i Washington fortsätter. Medan landet förblöder.

Efter en sån jordskredsseger som Mariano Rajoy vann i spanska valet borde hans framtid vara rosenskimrade.

Min känsla är tvärtom att han ganska snabbt kommer att möta samma öde som drabbat övriga ledare i euroländer med skuldproblem.

Konservativa Partido Popular fick med sina 45 procent av rösterna egen majoritet i parlamentet. Nye premiärministern Rajoy har med andra ord ett mycket starkt mandat att genomföra det han vill.

Problemet är att ingen vet vad han vill.

Rajoy lyckades med konststycket att bli vald utan att egentligen presentera konkreta åtgärder på hur han tänker ta Spanien ur sin djupa ekonomiska kris.

Spanjorerna valde inte honom. De valde bort socialistpartiet som haft makten från det att fastighetsbubblan i landet sprack och arbetslösheten skenade i väg till Europas högsta, en bit över 20 procent. Bland ungdomar under 25 år är den över 40 procent. Ovanpå det kom eurokrisen med höga räntor för den spanska statsskulden.

Valresultatet är ett utslag av en fåfäng förhoppning att någon ann ska lyckas bättre.

Spanien har ännu inte ansökt om nödlån. Men är tillsammans med Italien ett av de länder som många ekonomer fruktar står näst på tur.

Så Rajoys enda väg är att accelerera de nedskärningar och besparingar som socialistregeringen redan inlett. Det enda han lovat är att landets pensionärer inte ska drabbas, dem har förre premiärminister Zapatero redan sparat på.

Alla andra kan räkna med lönesänkningar, skattehöjningar, sämre sjukvård och utbildning.

Rajoy har lovat att han ska få igång den spanska ekonomin. Göra det lättare för företag att anställa och avskeda. Vilket ska leda till fler jobb. Hans chanser att lyckas är mycket små.

Krisen är så djup och omfattande att ingen verkar ha ett recept för att tämja den.

Gissa hur populär Rajoy kommer att vara när det är val om fyra år igen. Om vi inte får se ett nyval innan dess.

Det är bara att titta på vad som hänt andra politiker i europeiska krisländer. Greklands Andreas Papandreou överlevde i bara två år. På den tiden gick han från mycket populär till bespottad.

Ledarna i Storbritannien, Portugal, Irland och Italien har gjort samma resa. Frankrikes Sarkozy är i farozonen i presidentvalet i maj nästa år.

Rajoys chanser att överleva politiskt är ungefär lika stora som en tjallares inom italienska maffian.

Dags för nästa avsnitt i den republikanska såpoperan ”Vem som helst – bara inte Mitt Romney”.

Nya hoppet heter Newt Gingrich, mer kände som Clintonhataren.

Men de verkliga vinnarna är Barack Obama och Mitt Romney.

Jag har skrivit några gånger om den smått komiska republikanska jakten på en presidentkandidat som kan sparka ut Obama från Vita huset.

Precis när jag trodde att denna såpopera inte kunde bjuda på fler förvecklingar så dyker ännu en person upp som gubben i lådan. Ett spöke från det förflutna.

Newt Gingrich var mannen som låg bakom riksrättsåtalet mot Bill Clinton för att denne ljög om sin sexuella relation med praktikanten Monica Lewinsky. Samtidigt som Gingrich själv var otrogen med sin älskarinna, avslöjades det senare. Han gav sin fru skilsmässobeskedet medan hustrun precis återhämtade sig från en canceroperation. Bara för att sedan skiljas från älskarinnan och gifta sig med sekreteraren.

Inte precis ett fläckfritt förflutet för en gudfruktig, republikansk presidentkandidat.

Han är också känd som mannen som i sin roll som republikanernas ledare i kongressen ströp finansiering till den amerikanska statsapparaten i ett försök att komma åt Clinton. Men väljarna genomskådade honom och röstade fram Clinton till fyra nya år i Vita Huset.

Han var en av de första som offentliggjorde sin kandidatur till att bli presidentkandidat 2012 men har hela tiden legat en bra bit under tio procent i opinionsmätningarna.

Att han nu plötsligt går upp i täten säger en del om hur svårt republikanerna har att få fram en trovärdig utmanare.

På bara några veckor har Gingrich rusat fram i mätningarna. Han ligger nu på 22 procent. Bara två procent efter den ständige men ändå hatade favoriten Mitt Romney som aldrig lyckas få mer än en fjärdel av de republikanska väljarna att ge honom sitt stöd.

Nu undrar alla om Gingrich ska gå samma väg som ett antal utmanare före honom som stigit upp som en sol för att kort därefter falla ner som en pannkaka.

Teapartyrörelsens gunstling Michele Bachmann var het efter ett inoffciellt provval i Iowa men kyldes raskt av sedan hon med osanna argument motsatt sig unga kvinnors vaccinering mot livmodercancer.

Texasguvernören Rick Perry tog över stafettpinnen och såg ut att distansera resten av fältet ända tills han helt tappade pinnen i en TV-sänd debatt med övriga republikaner. Han mindes inte vilka statliga departement han själv vill lägga ner.

Färgade affärsmannen Herman Cain tog frejdigt vid som partiets hopp. Men så steg kvinnor fram och anklagade honom för sexuella trakasserier. Han toppade det genom att i en TV-sänd debatt inte ha en aning om hur USA och Obama agerat i Libyen-frågan och ännu mindre vad han själv tyckte. Mycket tydligare kunde han inte bevisa att han inte är mogen att ta över posten som världens mäktigaste man.

Så håller Gingrich eller är han bara ”the flavor of the month” som man säger i USA?

Oavsett är han ett bevis på hur partiet är på väg att implodera av inre splittring.

I Mitt Romney har man en mittenkandidat som trots allt har goda chanser att slå Obama. Men partiets gräsrötter vill inte ha Romney. Hans framtoning är för ”sliskig”. Han är inte tillräckligt konservativ. De litar inte på honom.

De vill ha en äkta gammeldags konservativ stöt. Vem som helst bara han inte heter Mitt Romney.

Men i takt med att de övriga kandidaterna en efter en straffar ut sig själva så kan Romney luta sig tillbaka och kallt räkna med att väljarna inte har något annat val än att rösta på honom när primärvalen drar igång i början av nästa år. Annars riskerar de att få Obama på halsen fyra år till. Ett än värre öde än att stödja Romney.

Obama är hårt pressad av den ekonomiska krisen. Ingen presidentkandidat i modern tid har blivit omvald med så höga arbetslöshetssiffror som nio procent. Ändå inger honom den republikanska striden visst hopp.

Om republikanerna är så splittrade att de tar kål på varandra har han kanske trots allt en chans den 6 november nästa år.