Äntligen är modeordet denna vecka.

Äntligen har Grekland fått en ny regering.

Äntligen verkar Berlusconis sorti snabbas på.

Förutsättningarna för att lösa eurokrisen förbättras men i sig själva är de politiska förändringarna ingen lösning.

Det är ingen slump att euroländerna på sitt finansministermöte i måndags krävde en skriftlig garanti av de två stora partierna i Grekland att de verkligen tänker genomföra de reformer och nedskärningar de utlovat i utbyte mot ett EU:s räddningspaket. Annars får de inte de 70 miljarder kronor i nödlån som EU redan beslutat om.

Så lågt är förtroendet för politikerna i Grekland efter månader av snack men väldigt lite verkstad. Det har inte precis stärkts av att det tagit nästan en hel arbetsvecka för de två stora grekiska partierna att enas om en ny premiärminister. Något man först sa skulle varit klart redan i måndags men som rimligen borde skett för många månader sedan.

Det enda som kan ändra på misstron är att Greklands nya premiärminister Lukas Papademos snabbt bildar en koalitionsregering, att parlamentet antar räddningspaketet med stor majoritet och att de tuffa åtgärderna därefter vidtas i praktiken så att den grekiska statens utgifter minskas och att inkomsterna från utförsäljning av statliga företag går till att betala av på statsskulden.

Grekland måste upp till bevis i praktisk handling.

Papademos har får draghjälp av att vara ett välkänt ansikte i korridorerna i Bryssel och Frankfurt. Dessutom välansedd. Men det var Papandreou också. Om det är något övriga EU-ledare lärt av krisen så är det hur svårt det är för en premiärminister att vidta impopulära åtgärder på hemmaplan.

Förhoppningsvis har chocken över Merkels och Sarkozys hot att kasta ut grekerna från euron fått dem att inse att de faktiskt står och stirrar ner i avgrunden.

Fördelen med Papademos är att han är en teknokrat som vet att han bara är en övergångsfigur inför de nyval som med säkerhet kommer nästa år. Han behöver inte bekymra sig om att försöka bli omvald. Han har råd att använda hårda nypor och bli impopulär.

Med lite tur är Italien på väg åt samma håll. Krismedvetenheten i Italiens har höjts flera nivåer efter Silvio Berlusconis avgång i slow motion. Från att ha viftat bort krisen med ”det är fullt på krogarna” verkar italienarna nu inse att de snart kan vara ett nytt Grekland med den skillnaden att EU:s räddningsfond inte innehåller tillräckligt med pengar för att kunna undsätta Italien.

Italien är för stort för att gå under men också för stort för att räddas.

Marknaden gillade först Berlusconis avgång men oroades sen av att det inte fanns något klart besked om vad som skulle komma istället. De räntor landet betalar på sin statsskuld sköt i höjden.

Så mycket att Italiens president klart markerade att det inte blir något nyval utan en koalitionsregering som på söndag ska rösta igenom de besparingar som EU krävt. Något som snabbar på Berlusconis tänkta slow motion exit.

Även i Italien verkar en teknokrat ta över rodret. Mario Monti är med sin bakrund som ansedd ekonom och tidigare EU-kommissionär ett namn som går hem såväl i Bryssel som på hemmaplan.

En stor italiensk affärstidning formulerade i en rubrik uppmaningen till politikerna ”Snabba på”.

Åsikten delas av Storbritanniens premiärminister David Cameron som i går slog fast att Italien ”är en tydlig fara för euroområdet”.

– Vill ledarna för euroländerna rädda sin valuta måste de agera nu. Ju längre de väntar desto farligare blir det.

Italiens största problem är den låga tillväxten som beror på att nödvändiga reformer av ekonomin inte genomförts under de senaste tio åren. Under samma period har lönerna ökat med 40 procent. Vilket av lätt insedda skäl är ohållbart.

ATEN. Först ser vi det som ett bevis på att krisen verkligen slagit till på allvar.

Krogen i Plaka, Atens populära gamla stad, ligger i stort sett öde trots att klockan snart är nio på lördagkvällen.

Grekerna har uppenbarligen inte råd att äta ute längre.  

Priserna är något lägre än i Sverige. Min mixed grill kostar 15 euro och efterrättskakan 4 euro.

En bozouki-spelare klinkar förstrött fram Theodorakislåtar på sitt instrument.

Efter en kvart går de enda andra gästerna i lokalen.

När vi gör oss redo att beställa in dessert börjar det hända saker. Gästerna strömmar till. Snart finns det nästan inte ett enda ledigt bord i lokalen. Fat med mat bärs in, vinflaskor korkas upp och sorlet stiger.

De flesta gäster verkar vara lokala greker. Vi ser inte en enda utländsk turist.

Så mycket för den krisanalysen.

Häromdagen sa Italiens premiärminister Silvio Berlusconi att det är fullt på restaurangerna i Italiens städer. Han sa det för att motbevisa talet om att landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.

Om man applicerar hans synsätt på Aten hur ska man då tolka djupet i Greklands kris?

Nästa morgon tar jag en promenad bortanför den åtminstone något glittriga shoppinggatan med butiker som H&M, Marks & Spencer och andra utländska varumärken. Husen ser snabbt mer förfallna ut. Människorna är allt annat än tjusiga.

Längs några av gatorna pågår en informell loppmarknad. Män och kvinnor kommer gående med en shoppingvagn eller en tygväska med saker som de vill sälja för att dryga ut hushållskassan.

Gamla sladdar och kontakter. Prydnadssaker, fat och skålar. Porslinselefanter. Mest skräp rent ut sagt. Men skräp som i bästa fall kan ge lite mat på bordet.

Går förbi en stor inhägnad arkeologisk sajt från antiken som grävts ut med pengar från EU. Stora, fyrkantiga stenblock staplade på varandra. När jag vänder mig om ser jag toppen av Akropolis uppe på klippan.

Minnen från en svunnen storhetstid.

Det kan inte vara lätt att förena stoltheten av att vara uppvuxen i den moderna civilisationens vagga med bilden av dagens kris med dess skam och förnedring.

ATEN. Redan i taxin från flygplatsen börjar chauffören muttra bekymrat. Han kan inte köra oss ända fram till vårt hotel vid Sygmatorget.

– Demonstrations, förklarar han på knagglig engelska.

När vi bara är några hundra meter från hotellet är det stopp. Grekisk polis har satt upp vägspärrar. Några kör förbi men får chaufför törs inte. Vi får gå sista biten med våra resväskor. Chauffören rabblar ursäkter.

Kvällsmörkret har redan sänkt sig. Vi passerar horder av kravallpolis med hjälmar och sköldar som är utplacerade runt det vackert upplysta parlamentet där det i detta nu pågår en avgörande debatt inför kvällens förtroendeomröstning.

Vårt hotell ligger i ena hörnet av torget. När vi checkar in ber vi om rum mot torget men får inga.

– Vi vill inte att ni fotograferar från fönstren. Om folk ser det kan de bli fientliga.

Vilket kan förklara de många spruckna rutorna runt ingången på hotellentrén.

Från torget stiger agitatoriska röster ur högtalarna. Greklands kommunistparti demonstrerar mot regeringen Papandreou och EU:s krav på det grekiska folket att dra åt svångremmen. Jag uppskattar skaran till några tusen, de flesta av dem män med röda flaggor i händerna.

Ingen av dem vill bli fotograferad och få av dem vill prata överhuvudtaget. Deras ansikten är allvarliga, nästan fientliga.

21-årige Oresti tycker inte det spelar någon roll om Papandreou sitter kvar eller inte.

– Politikerna är desamma allihop. Arbetarna måste ta saken i egna händer. Socialism är det enda som kan få Grekland att fungera. Som det är nu stjäl bankerna och företagen från arbetarna.

Oresti vill att Grekland lämnar euron. – Europa ställer bara en massa krav på oss. De accepterar inte folkets vilja. Jag är inte rädd för vad som händer om vi lämnar euron. Grekland har en massa produkter som vi kan sälja till utlandet. Vi kan stå på egna ben.

Åsikterna bland dem jag pratar med skiftar men alla är överens om en sak. Den ekonomiska krisen har grävt djupa hål i deras plånböcker och gjort dem uppgivna. Landet har drabbats av en kollektiv depression.

Palestinierna har blivit medlemmar av FN-organet Unesco.

Sverige var ett av få länder som röstade nej.

Är inte det lite underligt?

På sätt och vis. För i grund och botten är Sverige för ett erkännande av Palestina som en självständig stat men man vill att det ska ske som resultat av ett ärdigt fredsavtal.

Sveriges nej ska nog mer ses som att det var utbildningsdepartementets Jan Björklund som fick bestämma snarare än Carl Bildt eftersom det handlar om FN:s utbildningsorgan.

– Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll, hävdar Björklunds kansli i en röstförklaring.

I klartext betyder det att Sverige vill få igång verkliga fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna om en tvåstatslösning och anser att ett palestinskt medlemskap i Unesco just nu sätter käppar i hjulet på förhandlingsspåret.

Vill man vara cynisk kan man säga att det svenska nejet var ett billigt och tämligen ofarligt sätt att vinna lite politiska poänger hos Israel. Sverige visste att den palestinska ansökan skulle godkännas i vilket fall som helst och vi kommer fortfarande att ligga lika bra till hos Mahmoud Abbas och hans regering som före nejet.

Vilket inte hindrade socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att ge alliansregeringen en känga.

– Det här fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern, röt han.

Ett mer normalt svenskt agerande hade varit att likt Storbritannien lägga ner sin röst.

Förutom Sverige var det 14 länder som röstade nej, däribland Tyskland, Kanada och USA. Medan Frankrike, Ryssland och Kina fanns bland de 107 som röstade ja.

Omröstningen var ett sätt för palestinierna att ”kuppa” sig in i FN. I september lämnade president Abbas in en ansökan om fullständigt FN-medlemskap trots starka påtryckningar från USA att låta bli. Amerikanerna deklarerade direkt att de tänker lägga in sitt veto när omröstningen blir av om två veckor.

I FN-organet Unesco har inget land vetorätt.

USA hämnas istället genom att dra in hela sitt bidrag på 60 miljoner dollar. Det motsvarar en fjärdedel av hela Unescos budget.

Skälet till palestiniernas diplomatiska offensiv är att de vill sätta press på Israel att gå med på verkliga förhandlingar om de viktiga knäckfrågorna istället för de låtsassamtal som premiärminister Benjamin Netanyahu försökt hålla liv i.

Han vill i grund och botten inte ha någon tvåstatslösning. Han är nöjd så länge det går att upprätthålla status quo. Särskilt nu när den arabiska frihetsvåren helt ritar om den politiska kartan i Mellanöstern.

Under knappa 48 timmar var han Australiens och kanske världens mest hatade man.

Med tre timmars varsel ställde verkställande direktören Alan Joyce in alla Qantas flygningar över hela världen.

Tiotusentals passagerare strandades. Men vad gör väl det när slutmålet är att totalt förvandla världens tionde största flygbolag?

Då kanske inte ens kostnaden på 130 miljoner kronor för varje dag som planen står stilla är särskilt hög.

Eller skadorna på varumärket när tusentals väldigt arga passagerare missar allt från viktiga affärsmöten till släktträffar och semestrar.

Politikerna blev vansinniga när de fick beskedet att landets största flygbolag helt skulle sluta flyga. Det ansågs vara ett samhällshotande beslut.

Julia Gillard, Australiens premiärminister, kallade åtgärden för ”extrem”. Transportministern läxade upp Joyce för att ha informerat regeringen bara tre timmar före flygstoppet.

Politikernas svar var att omedelbart sammankalla motsvarigheten till Australiens arbetsdomstol till ett extra möte i lördags kväll. Efter att ha hört vittnesmål från företagsledningen och fackföreningarna i en 14 timmar lång maratonsession blev beslutet att alla stridsåtgärder omedelbart måste avbrytas och förhandlingar inledas.

Men då hade tiotusentals passagerare i Australien och övriga världen redan drabbats svårt. Många satt fast på andra sidan jordklotet utan att kunna ta sig hem med mindre än att köpa en ny biljett hos ett annat flygbolag.

Australiska medier intervjuade rasande passagerare som lovade att aldrig mer flyga med Qantas.

Vid första påseende såg domstolens utslag ut som en smäll på fingrarna på Alan Joyce. På sikt kan det visa sig ha varit ett genidrag.

Bakgrunden är att Qantas går dåligt trots att det är ett av världens största flygbolag. Bolaget sneglar mot sitt eget Asienbaserade dotterbolag Jetstar Airways. Jetstar är ett lågprisbolag som tack vare sin lokalisering kan betala betydligt lägre löner till sina anställda. Därmed är bolaget också avsevärt mer lönsamt räknat per anställd, än Qantas.

Personalen på Australiens flaggskepp oroar sig förmodligen med rätta för en framtid där deras jobb och många tjänster utlokaliseras till låglöneländer i Asien.

En oro som regeringen garanterat delar. Qantas lyder under en särskild lag som säger att utländska ägare inte får ta över mer än 49 procent av bolaget. Däremot finns det inget som hindrar Qantas från att utlokalisera sin verksamhet till låglöneländer och i praktiken bara behålla ett skal i sitt hemland.

En konflikt mellan företaget och facket har pågått sedan i augusti då ledningen aviserade att de ville sparka tusen anställda. Sedan dess har personalen vägrat arbeta övertid vilket resulterat i över 600 inställda avgångar. Vd:ns åtgärd att ställa alla bolagets 108 plan på marken var ett sätt att försöka tvinga fram en lösning.

Domen gör att parterna nu bara har 21 dagar på sig att komma överens. Annars går ärendet till arbetsdomstolen som fattar ett nytt bindande beslut för båda parter.

Till dess gör nog Alan Joyce klokt i att hålla låg profil.

För Silvio Berlusconi brukade resorna till EU-toppmöten vara ett välkommet avbrott i den konstanta kampen mot alla rättegångar och skandaler på hemmaplan.

Tills nu.

Numera är han hånad och utfrusen även av sina EU-kollegor. De bara väntar på att han ska avgå.

Scenen från presskonferensen i söndags sa egentligen allt.

Angela Merkel och Nicolas Sarkozy fick frågan om de kände sig lugnade av beskeden från Berlusconi om hur han tänkte återställa förtroendet för Italiens ekonomi.

Båda hånflinade och utbytte illa dolda ironiska leenden.

Hånflinen gjorde Berlusconi förbannad.

”Otrevliga och olämpliga”, säger premiärministern.

Berlusconi blev minst lika arg på uppläxningen i sig. Många italienare tycker att de båda europeiska stormakterna borde behandla Italien med mer respekt.

– Ingen inom EU är positionen att de kan ge lektioner till sina partners, skrev han i ett upprört brev.

För Berlusconi måste behandlingen ha kommit som en kalldusch. Han som brukade kunna åka till Bryssel och för några dagar spela den store, internationelle statsmannen inför hemmapubliken. Nu stod han där förnedrad och utfrusen. Totalt avklädd men inte på Bungabunga-fest.

Skuldkrisen i Europa har verkligen plockat fram det sämsta hos många av ledarna. De är under så hård press att undvika en total härdsmälta i det ekonomiska systemet att de inte längre orkar låtsas att de gillar varandra. Det normala sociala konventionerna och spärrarna är som bortblåsta.

Nu är det inte ”en för alla, alla för en” utan ”rädda dig själv först”.

Merkel är sur på Sarkozy som är vansinnigt trött på såna som David Cameron och Fredrik Reinfeldt som står utanför euron men försöker tala om för euroländerna vad de måste göra.

Alla letar efter en syndabock och just nu heter han Silvio Berlusconi.

Fester med prostituerade och korruptionsrättegångar kunde EU-ledarna stå ut med men när Italien riskerar att dra övriga EU med sig i fördärvet så är tålamodet med Berlusconi slut.

Merkel, Sarkozy och övriga vill se kraftfulla åtgärder som återställer marknadens förtroende för Italiens ekonomi där de totala skulderna är långt större än värdet av vad landet producerar under ett helt år. Italien kan mycket snabbt bli ett nytt Grekland. De summor som i så fall Europas skattebetalare måste plocka fram för att rädda italienarna undan konkurs får stödpaketen till Grekland att framstå som kaffepengar.

Därför ställde de i söndags stenhårda krav på Italiens premiärminister. Han måste höja pensionsåldern, höja skatter och få igång verklig ekonomisk tillväxt.

Men Berlusconis ställning på hemmaplan är nu så svag att hans regering kan falla ihop som ett korthus när som helst. Berlusconis regeringspartner Umberto Bossi vägrar gå med på många av de krav EU ställer.

Allt Italien lyckades åstadkomma till toppmötet i dag är ett brev som talar om vad man tänker sig att göra. En avsiktsförklaring istället för de konkreta åtgärder alla begär.

Nästa val i Italien är inte planerade förrän 2013. Så länge kan inte övriga Europa vänta på att Italien ska skärpa till sig.

Därför går Merkels och Sarkozys utfrysning av Berlusconi inte att tolka på annat sätt än att de vill tvinga honom bort från makten. De hoppas på ett snabbt nyval i Italien så att finansmogulen ersätts av någon som kan koncentrera sig på landets problem istället för att reda ut sina personliga skandaler.

Men att göra sig kvitt Berlusconi är ingen lösning i sig. Ett nyval måste ge en klar och tydlig regeringsmajoritet för en ny ledare, oavsett partifärg. Annars går det inte att genomdriva det ekonomiska stålbad som Italien måste genomföra för att blidka över EU.

Då är hånleendena mot Berlusconi bortkastade.

Frankrikes Sarkozy skäller ut premiärminister Cameron på ett toppmöte.

Nu är det slut på ”en för alla, alla för en”.

Ska euron kunna räddas måste Sarkozy vika sig. Gör han det riskerar han sitt eget jobb.

Avslutningen av helgens toppmöte i Bryssel blev två timmar försenad när Sarkozy uppmanade Storbritanniens David Cameron att hålla tyst och med det startade ett storbråk.

– Vi är trötta på att du kritiserar oss och talar om vad vi ska göra, röt Sarkozy. Du har sagt att du avskyr euron, att du inte vill vara med och nu försöker du lägga dig i förhandlingarna.

Cameron fortsatte hävda att de 17 euroländerna inte ensamma kan avgöra hur skuldkrisen i Europa ska lösas. Och krävde att få sitta med på förhandlingarna på onsdag.

England, Sverige och andra länder som inte har euro är oroliga för att eurogruppen ska driva fram ett mer federalt Europa där de tio som står utanför blir förlorare. Nu blir det först ett möte med alla 27 länder på onsdag. Därefter håller euroländerna ett egen sammakomst.

I dagens kris märker man tydligt hur mycket Europas ledare fortfarande tänker mest på sina egna länder. Trots alla vackra ord om samarbete och hur viktigt EU är för freden i Europa.

Nu är det inte längre ”en för alla, alla för en” för att citera Alexander Dumas Tre Musketörer utan mer av ”rädda dig själv först”.

Vilket även under normala förhållanden är en av Sarkozys paradgrenar.

Nu försöker han få Tyskland och andra euroländer att skjuta till mer pengar till EU:s räddningsfond så att alla ska vara med och betala för de franska banker som riskerar gå omkull när Grekland inte längre kan betala sina lån. Franska banker tillhör de som lånat ut mest till Grekland. För första gången diskuterar EU det som en samstämmig expertkår hävdat i månader; att Grekland skulder måste skrivas ner. Förmodligen med 50-60 procent. Bankerna får ta smällen.

Tajmingen är sällsynt dålig för Sarkozy som har ett presidentval i vår inte inte har råd med kraschade franska banker på sitt skift.

Camerons inställning är ”inte ett pund till att rädda de franska bankerna”.

Tysklands och övriga Nordeuropas inställning är att banker som får problem i första hand ska räddas av att aktieägarna skjuter till mer pengar. Funkar inte det ska respektive stat skjuta till mer pengar. Frankrike ska med andra ord själv betala för sina skakiga banker.

Oenigheten om detta är huvudförklaringen till att EU-toppmötet som skulle ha hållits förra helgen sköts fram en vecka och nu i praktiken har skjutit fram till på onsdag. Om inte Sarkozy backar är risken stor att det inte blir någon uppgörelse.

Omvärlden förväntar sig att EU om två dagar ska presentera en heltäckande lösning på skuldkrisen. Ledarna vet vad som måste göras men är samtidigt pressade av sina egna hemmaopinioner.

Cameron måste hantera en revolt på hemmaplan där ett antal parlamentsledamöter ur hans eget parti kräver en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap.

Angela Merkel måste övertyga tyska skattebetalare att de måste ställa upp med ännu mer pengar för att rädda euron och därmed i förlängningen hela Europasamarbetet.

Och Sarkozy vill rädda sitt eget jobb.

Toppmötet på onsdag handlar inte längre om att lösa Greklandsproblemet. Nu gäller det att rädda svaga banker i övriga Europa och se till att länder som Spanien och Italien smittas av Greklandsproblematiken. Annars är risken att hela Europatanken går under.

Inte konstigt kanske att känslorna ligger utanpå kroppen.

Beskedet att Saif al-Islam är på fri fot är dåliga nyheter.

Gaddafis son är den ende som kan starta ett uppror mot de nya makthavarna i Libyen.

Han verkar ha en obehaglig, nästan spöklik, förmåga att ständigt slinka ur nätet.

För bara några dagar sedan hävdade nationella övergångsrådets justitieminister att Gaddafis äldste son och hans tänkta kronpris gripits svårt skadad och fanns på ett sjukhus i staden Zlitan. Det sas till och med att han förlorat en arm.

När journalister kom till sjukhuset fick de först beskedet att de skulle få tillstånd att filma Saif al-Islam när han blivit ordentligt bandagerad. Några timmar senare gällde inte längre det löftet.

Tvärtom visar det sig nu att Gaddafis son verkar vara fri och uppmanar sina anhängare att fortsätta göra motstånd.

Om det känns som en välbekant historia är det för att det var precis vad som hände för några månader sedan i Tripoli. Rebellerna hädade att de fångat Saif al-Islam och att han satt i en cell. Mindre än 24 timmar senare dök han upp i centrala Tripoli och lät sig triumfatoriskt intervjuas av utländska journalister.

I samband med att Gaddafi dödades uppgavs först att även Saif al-Islam var död. Senare gripen och skadad.

Antingen har NTC som nu styr Libyen extremt dålig koll på vad som händer i landet eller så har Saif al-Islam fortfarande trogna vänner väldigt högt upp i makthierarkin som varje gång hans grips ser till att han återfår sin frihet. Tyvärr är det senare det mest troliga.

Eftersom Saif al-Islam den här gången uppträdde i en ljudinspelning i en syriskbaserad station går det inte att säga om han är skadad eller inte. Men själv avvisar han alla sådana påståenden.

Diktatorn Gaddafis våldsamma död har definitivt knäckt den gamla regimen men så länge hans kronprins lurar nånstans där ute i öknen finns alltid risken för ett uppror mot de nya makthavarna.

Sonen är tillräckligt rik, välkänd och slug för att kunna starta en väpnad motståndsrörelse. En sådan rörelse kan inte ta tillbaka makten men de kan sabotera Libyens återuppbyggnad. Saif al-Islam nya livstecken bidrar definitivt till att skapa oro.

Framförallt ställer det frågor om vem det är som spelar ett dubbelspel och hjälper honom.

Grekerna strejkar igen. Brandbomber och stenar haglar i centrala Aten.

Aktionen är tajmad för att övertyga både den grekiska regeringen och EU att grekerna inte orkar spara mer.

Det skulle förvåna mig om någon lyssnar på dem.

Talen varierar. Enligt nyhetsbyråerna är det mellan 70 000 och 120 000 greker som demonstrerat under dagen.

Förmodligen förgäves.

På torsdag ska det grekiska parlamentet klubba igenom ytterligare besparingar. Skatter ska höjas. Löner och pensioner sänkas ännu mer. 30 000 statsanställda ska bort.

Allt för att Grekland ska uppnå de sparkrav man lovat EU och Internationella valutafonden att infria. Går sparprogrammet inte igenom är risken stor att EU inte betalar ut nästa utbetalning av stödlånen till Grekland. Då töms den grekiska statskassan och en statsbankrutt står för dörren.

I ett sånt läge kommer Greklands befolkning att drabbas hundra resor värre.

Grekernas missnöje är lätt att förstå. Svårare att begripa är hur brandbomber och stenar mot polisen ska göra situationen bättre.

Inte konstigt att premiärminister Giorgios Papandreou vädjade till medborgarna att avblåsa 48-timmarsstrejken som lamslår flygtrafiken, stänger skolor och andra offentliga arbetsplatser.

– Jag vill fråga dem som ockuperar våra ministerier, fyller gatorna med sopor, stänger hamnar och Akropolis om det hjälper oss att få Grekland på fötter igen, undrade Papandreou retoriskt.

Svaret gav han själv.

– Självklart gör det inte det.

Strejkerna är också riktade mot Bryssel. Ett annat av grekernas hatobjekt.

I helgen samlas Europas ledare till toppmöte. för att försöka presentera en genomgripande lösning på skuldkrisen. Samma EU som skjutit upp godkännandet av nästa utbetalning av nödlånen med hänvisning till att grekerna inte håller vad de lovar.

Utan ett ja i det grekiska parlamentet till nedskärningarna blir det inget klartecken till stödlånen.

För en gångs skull blir Grekland inte det stora samtalsämnet.

På toppmötet väntas Frankrike och Tyskland presentera en plan som innebär en kraftig förstärkning av EU:s räddningsfond för länder som inte klarar av att betala sina lån. Från 440 till 2 000 miljarder euro. Förhoppningen är också att man ska presentera en plan för hur Europas krisbanker ska få mer kapital så att de inte går omkull. Som motprestation ska bankerna gå med på att skriva av en del av sina grekiska lån. Pengar de har väldigt liten chans att någonsin få tillbaka.

Förväntningarna på toppmötet från marknaden är väldigt stora. Än en gång riskerar det att sluta i besvikelse och fallande börskurser. Då blir fondspararna och de som snart ska ta ut sitt pensionssparande nästan lika arga som grekerna.

Alla drabbas vi på ett eller annat sätt av skuldkrisen.

Kan en 25-årig politisk fånge förändra hela den politiska dynamiken i Mellanöstern?

Omöjligt är det inte.

Frigivningen av soldaten Gilad Shalit har tvingat Israel till förhandlingsbordet med terroriststämplade Hamas.

Ok. Jag erkänner att det är en sanning med modifikation. De har inte suttit öga mot öga vid samma förhandlingsbord. Men de har de facto varit engagerade i väldigt konkreta och detaljerade förhandlingar med varandra via ombud.

Detta trots att Israel hävdar att Hamas är en terroristorganisation som man inte pratar med.

Uppgörelsen om Gilad Shalit och 1027 palestinska fångar som ska släppas i utbyte gör det svårt för Israel att i framtiden på ett trovärdigt sätt hålla fast vid den linjen.

Kan Israel och Hamas förhandla om en omfattande fångutväxling är steget kanske inte så långt till att prata om ett fredsavtal.

I fem år har Shalit varit Hamas fånge. Israel har vägrat gå med på Hamas krav på att släppa hundratals palestinska fångar, många med israeliskt blod på sina händer.

Fram till nu.

Fångutväxlingen som förväntas ske nästa vecka är ett bevis på ett försvagat och förvirrat Israel. Den arabiska frihetsvåren har helt vänt upp och ner på det politiska läget.

Egypten är inte längre en pålitligt partner på motståndssidan. Mubarak är definitivt borta och risken är stor att det efter ett demokratisk val kommer att vara Israelfientliga politiker som styr från Kairo. Fredsavtalet från 1979 kan vara i fara.

I grannlandet Syrien pågår en liknande process där en stabil fiende i form av diktator Assad om några månader kan vara utbytt mot något helt annat och ännu mer Israelfientligt.

I det läget väljer Israel att göra den svåra eftergiften att släppa över tusen palestinska fångar i utbyte mot Shalit. Väl medvetna om att de kan vara sista chansen att få ut den israeliske soldaten utan att behöva betala ett ännu högre pris.

Utväxlingen är en stor politisk framgång för Hamas.

Bland de palestinska fångarna finns ett antal som gjort sig skyldiga till blodiga terrorattacker mot Israel. Några av dem kommer att deporteras till andra länder. Några kommer att skickas till Gaza trots att deras familjer bor på Västbanken. Några av de mest prominenta fångarna som Marwan Bargouti får sitta kvar bakom lås och bom.

Små detaljer som ändå inte tar bort intrycket att Hamas är den stora segraren i detta.

Vilket inte innebär att inte även premiärminister Benjamin Netanyahu kan dra inrikespolitiska växlar på att ha fixat frigivningen av en israelisk krigshjälte. Netanyahu är hårt pressad och behöver en politisk framgång. Shalits frihet kommer att firas rejält.

Fångutväxlingen är också ett sätt att dela ut en örfil till palestininernas politiske ledare, president Mahmoud Abbas, en hämnd för att han nyligen gick till FN för att ansöka om palestinskt ledarskap.

Frigivningen får i många palestiniers ögon Hamas att framstå som den starkaste palestinska kraften på al-Fatahs och Abbas bekostnad.