Vem är det som kör egentligen?

Frågan brukar ställas av Långben i julaftonens Kalle Anka-timme men är lika aktuell när det gäller vem som navigerar EU på smala vägar med branta och farliga stup.

Nyss fick EU en president. Nu är de plötsligt tre som slåss om vem som ska bestämma vad.

I dag tar håller Spanien det första toppmötet efter att man vid årsskiftet tog över som EU:s ordförandeland de närmaste sex månaderna.

Detta trots att EU numera har en permanent president i Herman van Rompuy. Lägg till det EU-kommissionens chef Jose Manuel Barroso.

Vid sidan av dem ska Spaniens premiärminister Jose Luis Rodriguez Zapatero tränga sig in.

Tre man som ska samsas i förarsätet. Är inte risken stor att det blir en lika skumpig färd som för Musse, Kalle och Långben?

Det är inte solkart vem som egentligen bestämmer.

EU-presidenten van Rompuy ska leda toppmötena och planera EU:s långsiktiga arbete.

Barroso ska leda EU-kommissionen.

Spanien ska leda det roterande ordförandeskapet men för Zapatero finns inte ens en formell roll eftersom presidenten numera leder toppmötena.

Många frågor kommer att tangera allas bord. Spanien vill exempelvis lägga fast bindande ekonomiska mål för EU för att främja tillväxt och konkurrenskraft under de närmaste tio åren. Men är det verkligen hans jobb?

Det är upplagt för tuppfäktning och maktstrid mellan de tre.

Mellan sig måste de under de närmaste sex månaderna etablera en rad rutiner och arbetsfördelning som inte finns reglerad i EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget.

Risken är att alla vill raka åt sig så mycket makt som möjligt vilket i så fall hotar att försena och i värsta fall förlama EU-arbetet.

Ett mål med inrättandet av en EU-president var att omvärlden skulle ha någon att ringa när de ville ”prata med EU”. Det hade kanske funkat om EU-presidenten varit en välkänd person med hög profil, typ en Tony Blair. Rompuy är en grå och relativt okänd figur. Omvärlden kommer givetvis att undra hur mycket han egentligen har att säga till om.

Är det inte bättre att ringa Barroso eller kanske till och med Zapatero?

Att det roterande ordförandeskapet finns kvar är kanske bra för den folkliga förankringen av EU i respektive land och som en energikick åt organisationen men ingen självklart hit när det gäller att få EU att tala med en röst. Vilket var ett av målen med permanent president.

Förutom dessa tre herrar finns det en dam som inte får plats i framsätet men mycket väl kan hänga sig på dragkrogen för att också få vara med och bestämma, EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton.

Det kan tyckas lite motsägelsefullt men kanske är det så här EU måste styras för att bevara mångfalden och balansera de många stridande viljorna inom unionen. Med många kockar som var och en lägger ned sina ingredienser i soppan.

I bästa fall slutar det lika lyckligt som i Disneyfilmen. Bilen landar på hjulen även om passagerarna och inredningen ligger huller och buller.

Vem är det Obama försöker skydda när han kritiserar den egna underrättelsetjänsten, sig själv eller flygpassagerarna? 

Varje gång en terrorincident inträffar tycker sig kritikerna se ett mönster.

Men först i efterhand.

Efterspelet till juldagens terrordrama i ett plan på väg att landa i Detroit följer ett välkänt manus. Det visar sig alltid att den skyldige på något sätt kunnat tänkas vara misstänkt terrorist och att diverse varningssignaler funnits där.

Saker som inte verkade särskilt alarmerande före attacken framstår i ett annat ljus efter.

Så var det efter dåden den 11 september 2001 och så har det varit efter så gott som varenda terrordåd efter det. Från skobombaren Richard Reid till juldagens nigerian Umar Farouk Abdulmutallab.

När president Obama talar om ”oacceptabla”  och ”systematiska” säkerhetsmissar av underrättelsetjänsten så underkänner han egentligen sitt eget ledarskap på området. Det är ett försök att ta udden av kritiken att han inte gjort tillräckligt.

Istället för att försvara systemet går han på offensiven. Han flyttar ansvaret från sin själv till andra.

En terrorattack på hemmaplan vore givetvis en stor motgång för Obama som redan anklagas för att vara ”soft on terror”.

I jakten på syndabockar är den bistra sanningen ändå att det är extremt svårt att i förväg förutse vilka som kan tänkas genomföra en terroristattack.

Bara på FBI:s terrorbevakningslista finns över 400 000 individer och totalt över en miljon identiteter. Varje dag görs 1 200 ändringar där nya personer förs in och andra tas bort. Bara en mindre grupp på under 4 000 är svartlistade för att gå på ett flyg.

Vid sidan av den listan finns det andra listor över personer som inte är misstänkta för terrorism men som man ändå bör hålla ett öga på. 

En månad före terrorförsöket hade CIA eller övriga underrätteleorgan aldrig hört talas om Abdulmutallab. Han fanns inte ens på några listor.

Av detta kan man bara dra en enda rimlig slutsats.

Det kommer alltid att finnas fall där terrorister slinker igenom säkerhetsnätet. Att tro något annat är att lura sig själv.

För varje ny säkerhetsåtgärd som införs hittar supermotiverade terrorister nya kryphål.

Direkt efter en incident är alla på tå. Säkerhetskontrollerna är extra stränga. Sen kommer den monotona vardagen tillbaka och en lite slappare inställning. Både hos den som granskar dataskärmen i flygplatskontrollen och den som sitter på ett underrättelsetjänst kontor och analyserar information.

Nyligen flög jag från Berlin till Stockholm. I handbagaget hade jag med mig en tysk bredbar korv. Innehållet överskred tillåtna 10 ml. Säkerhetsvakten såg den på skärmen, upplyste mig vänligt om att den räknades som flytande vara men lät mig behålla den. Om detta varit strax efter att vätskor förbjöds hade han varit stenhård och kastat den i papperskorgen.

Jag är glad att jag fick behålla min korv men tänk om det varit explosiva vätskor i den.

Visst är det bra med säkerhet men den är inte absolut.

Tror inte det tar särskilt lång tid innan Obama åter skäller på underrättelsetjänsten.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad ger bara i undantagsfall intervjuer till västerländska medier.

Därför är det intressant att notera att han ställer upp för det amerikanska TV-bolaget ABC bara en vecka efter brittiska tidningen The Times avslöjande av dokument som sägs bevisa att Iran är i färd med att utveckla en kärnvapendetonator.

I intervjun med ABC:s nytillträdda nyhetsankare Diane Sawyer hävdar Ahmadinejad att dokumenten är förfalskningar gjorda av den amerikanska regeringen.

– En del påståenden om våra nukleära aktiviteter har utvecklats till tröttsamma och smaklösa skämt, säger Ahmadinejad samtidigt som han under intervjun vägrar att ens ta i de topphemliga dokumenten.

Han undvek nogsamt att direkt svara på frågan om Iran arbetar med detonatorn eller inte.

Att Irans president ändå går ut i amerikansk TV och kommenterar uppgifterna visar att situationen oroar honom.

Det är nämligen precis den här typen av konkret dokumentation som skulle kunna få israeliska bombplan att lyfta i riktning mot Irans kärnanläggningar.

Om dokumenten är äkta utgör de det tydligaste beviset hittills på att Iran ljuger när man säger att deras anrikning av uran sker enbart för fredliga syften.

Israel är redan hundraprocentigt övertygad om att Iran verkligen försöker skaffa kärnvapen och letar efter en ”smoking gun” som kan rättfärdiga ett militärt angrepp mot de iranska anläggningarna. Israel betraktar iranska kärnvapen som ett mycket värre hot mot sin säkerhet än palestinierna.

Även en av USA:s högsta militärer, Mike Mullen, säger att ett militärt angrepp ”inte kan uteslutas”.

Ändå vet både Israel och USA att bombning av Irans kärnanläggningar på sin höjd kan försena landets inträde i kärnvapenklubben. Bomber kommer helt enkelt inte åt många av de underjordiska anläggningarna.

Därför är huvudspåret fortfarande att genom samtal och en kombination av piska och morot få Iran att ge upp sina kärnvapenambitioner. 

Inte heller där ser det särskilt hoppfullt ut. Iran förhalar ständigt processen och är i grund och botten helt ovilliga att ge västvärlden några garantier.

Hårda sanktioner mot Iran ser inte heller ut att vara en framkomlig väg. Framförallt Kina är ovilligt, i viss mån även Ryssland. Dessutom är Iran inte alls så internationellt isolerat som USA ofta hävdar. Teheran har hyfsat mäktiga kompisar runtom i världen som är beredda att agera sanktionsbrytare.

Väger man samman allting utmynnar det i en fråga som säger en hel del om världens hjälplöshet.

Finns det överhuvudtaget något sätt att stoppa Iran från att skaffa sig kärnvapen?

I staden Coccaglio i norra Italien behövs det inte snö för att invånarna ska kunna fira en vit jul.

Natale Bianco syftar inte på ett idylliskt puderlandskap.

Utan vit i bemärkelsen fri från mörkhyade, illegala invandrare.

Kampanjen Natale bianco innebär att myndigheterna knackar dörr hos stadens 8 000 invånare. Utlänningar vars uppehållstillstånd gått ut rapporteras och kastas ut.

Operationen pågår i två månader och avslutas på juldagen. Månne för att den riktiga julstämningen ska hinna infinna sig?

Coccaglio en timmes färd öster om Milano, styrs av en koalition av Silvio Berlusconis frihetsparti och det högerextrema Lega Nord. Ett parti vars företrädare tidigare föreslagit saker som separata bussar och tåg för invandrare och förbud mot att servera kebab och annan oitaliensk mat i städernas centrum.

Stadens säkerhetsansvarige Claudio Abiendi säger till tidningen La Republica att kampanjen startades för att ”städa upp” bland Coccaglios 1 500 invandrare. Majoriteten från Marocko, Albanien och forna Jugoslavien.

– För mig är julen inte ett tillfälle att fira gästfrihet utan ett högtidlighållande av kristna traditioner och vår identitet, säger han till tidningen.

Ett uttalande som fått självaste Vatikanen att ta avstånd från Coccaglios ”vita jul”.

Av de 150 inspektioner som genomförts har hälften resulterat i avslöjandet av invandrare som inte längre har sätt att bo i Italien, hävdar Abiendi triumfatoriskt.

Liknande kampanjer har genomförts i andra italienska städer men då under andra namn.

Coccaglios ansvariga avvisar indignerat alla påståenden om att de skulle vara rasistiska. De säger att man helt enkelt tog titeln från Bing Crosbys berömda sång som ett sätt att markera att kampanjen avslutas på juldagen.

Låter fullt logiskt, eller hur?

De anser sig också följa den italienske inrikesministern Roberto Maronis (från Lega Nord) nya policy att ge lokala myndigheter större befogenheter att kontrollera utlänningars uppehållstillstånd.

För en utomstående är det svårt att inte se kampanjen som ännu ett i en lång rad bevis på den växande främlingsfientligheten i Italien. Nästan så att man hör brunskjortornas stöveltramp.

Inte bara i Italien förresten.

Man kan nästan börja prata om en gyllene triangel i xenofobi. Omfattande norra Italien, Österrike och Schweiz. 

Folkomröstningen som slutade med minaretförbud i Schweiz har fått högerextrema partier även utanför triangeln att vädra morgonluft. 

Snart kan vi få se en ”vit jul” firas över stora delar av Europa. 

Även där snön aldrig faller.

Jag vet inte om Tobias Billström är någon nattmänniska. Men klockan 02.30 i natt kommer han i alla fall att vara vaken.

Då landar de första 50 serber som kan resa till EU utan visum på Bryssels flygplats. Billström ska som representant för det svenska EU-ordförandeskapet ta emot dem.

Ett jippo som markerar slutet på 18 år av bitter isolering och hårda sanktioner.

Genom åren har jag träffat otaliga serber. I Serbien under och efter krigen i forna Jugoslavien, i Kosovo, i Bosnien och i Sverige. Gemensamt för dem alla har varit en känsla av utanförskap. 

Att inte höra till. 

Att vara missförstådd. 

Orättvist behandlad.

Särskilt minns jag ett par serbiska flyktingar från Kosovo som jag träffade förra året. De gick omkring i träningsoverall hela dagen i en eländig flyktingförläggning i Belgrads utkanter. När de fick höra att jag var från Sverige blev kvinnan, Rudmilla, ursinnig.

– Ni borde skämmas ni svenskar som erkände Kosovo. Hur kunde ni?

Jag hann aldrig svara innan hon fortsatte skälla.

– Vi försöker uppfylla alla krav från Europa, men vad får vi för det? Ingenting.

Slobodan Milosevic drog ner serberna i skiten med sina krig och storserbiska drömmar. Det har tagit lång tid att komma tillbaka.

Jag hoppas tongångarna blir annorlunda nästa gång jag talar med en serb.

Visumfriheten visar att det lönar sig att samarbeta med EU. Den är en belöning för att Serbien varit duktiga.

Serbien har utlämnat alla åtalade krigsförbrytare till tribunalen i Haag. Alla utom Ratko Mladic men EU är uppenbarligen övertygat om att de serbiska myndigheterna numera jagar honom på riktigt.

Landet har skapat demokratiska institutioner, stärkt skyddet för minoriteter och inte minst stiftat lagar mot organiserad brottslighet och korruption. Under Slobodan Milosevic drevs Serbien som en maffiastat.

Därför har det inte varit lätt för Sverige att övertyga skeptiska EU-länder att lyfta visumkravet.

Visumfriheten är bara ett första steg. Fortsätter Serbien på den inslagna samarbetsvägen ligger dörren för ett EU-medlemskap öppen.

Efter år av sanktioner och elände är Serbien åter en i gänget. Liksom Makedonien och Montenegro.

Den här gången före Bosnien-Hercegovina.

Ögonen föll i dag på en nyhet som är den tydligaste signal jag sett på hur illa säkerhetsläget är i Afghanistan.

Norska diplomater vill inte bli stationerade i Kabul.

Inte ens för en halv miljon kronor extra per år – utöver vad jag förmodar är en hyfsat tilltagen månadslön från UD.

Norska dagstidningen VG skriver att fyra av sex vakanser på ambassaden i Oslo inte gått att besätta trots att tjänsterna utlysts efter konstens alla regler.

En aning pinsamt för Norge som har en hög svansföring i Afghanistan. Landet är den största mottagaren av norskt bistånd. FN:s högste tjänsteman i Kabul är norrman, även om han aviserat sin avgång nästa år. Dessutom har man en militär insats.

Med andra ord är det ett högstatusjobb att vara norsk diplomat i Kabul.  

VG hävdar att det bara är FN-delegationen i New York, EU-delegationen i Bryssel och ambassaden i New Delhi som är större.

Tycker inte man kan tolka det på annat sätt än att säkerhetsläget i den afghanska huvudstaden är så illa att varken pengar eller ära kan locka norska diplomater.

Säkert blir inte rekryteringen lättare efter gårdagens självmordsbombning alldeles intill den norska ambassaden. Åtta civila dödades.

Om säkerheten är så dålig i stadens mest välskyddade områden hur illa är det då inte utanför stan?

Talibanerna har lyckats väldigt väl med sin taktik att skrämma befolkningen, inte minst utlänningarna. De ständiga självmordsbombningarna sprider oro och ger en känsla av att regeringen inte är i kontroll.

Stämningen av kaos lyckas talibanerna uppnå med väldigt små medel. Utan en stor armé stående vid stadsgränsen.

Med attackerna gör talibanerna situationen obekväm för utlänningar. De flesta får inte röra sig utanför sina ambassadområden annat än i bepansrade bilar.

I Norges fall bor personalen dessutom på det hårt bevakade ambassadområdet vilket ytterligare minskar frihetskänslan.

Diplomaterna kompenseras på flera sätt. Norrmännen har en halv miljon kronor extra i ”risktillägg”. Dessutom har de efter åtta veckors arbete två veckors obligatorisk ledighet utomlands (Dubai är en favorit). Tiden som utsänd är två år mot tre på vanliga posteringar.

Ändå ratar diplomaterna Kabul.

Jag tror inte norrmän är räddare än andra. Kanske klokare?

Man kan säga att Norge röstar med fötterna om vad de tror om president Obamas chanser att lyckas stabilisera Afghanistan med en extra insats på 30 000 trupper.

Kanske får vårt västra grannland göra som i serviceindustrin. Anställa Nordens polacker – svenskar – till de jobb norrmännen inte vill ha.

Den danska ”lymmelagen” är en dröm för varje polismakt.

Tänk att få gripa vem som helst bara på misstanken om att personen kan tänkas begå brott.

Jag kommer bli mycket förvånad om inte Europas samlade poliskårer snart har infört liknande lagstiftning.

Lagen röstades igenom i rekordfart av Folketinget, bara tolv dagar före klimatmötet.

Lagen måste även vara alla presidenters och premiärministrars dröm. I fortsättningen slipper de kanske att konfronteras med demonstranter som skriker elaka slagord eller bär otrevliga plakat när de är på toppmöte i Rom, Paris, Ottawa, Washington eller andra världsmetropoler.

Dessa bussas istället till någon dragig och utkyld lagerlokal i utkanten av staden där de får sitta i burar på det kalla betonggolvet i timmar med händerna bakbundna på ryggen medan plastbojorna skär in i huden.

Här kan de gott sitta med sina värkande handleder och ryggar. Blir de kissnödiga är det bara att göra på sig. Det ska väl lära dem en läxa.

När allt kommer omkring kanske de tänkte krossa en glasruta eller tända eld på en bil.

Men stopp ett ögonblick.

Bygger inte normalt rättsmedvetande på att man måste begå ett brott för att gripas?

Bara namnet lymmelagen är väldigt talande. Det vilar något gammaldags över namnet. En Anderssonskans Kalle-film, typ.

Slår upp ”lymmel” i en synonymordbok och får bland annat följande förslag; slyngel, drummel, knöl, odåga.

Associerar till någon som ställer till problem utan att egentligen vara brottslig.

Precis vad lagen handlar om. Vilket den gångna helgens händelser i Köpenhamn tydligt demonstrerade.

Av 968 personer som greps därför att de gick gatan fram och demonstrerade var det bara 13 som hölls längre än tolv timmar. 955 var alltså helt oskyldiga men behandlades ändå värre än en gripen mördare.

När jag talar med den danska polisens pressavdelning känner de inte till om något annat land i Europa har en liknande lag. Däremot bekräftar de att en rad länders polisorganisationer har observatörer på plats i Köpenhamn.

Sverige, Norge, Belgien är några av länderna som presspersonen nämner.

Gissa vad dessa gör när de återvänder hem? De kommer att hylla den danska lagen som guds gåva till polisen. Lagförslag kommer att väckas runtom i Europa.

Det räcker att läsa östgötatidningen Folkbladet för att förstå det. 

Där hyllar socialdemokraten Widar Andersson hur den danska polisen ”visat stor effektivitet när det gäller att skydda liv och egendom” under klimatdemonstrationen.

– Jag vill gärna se en svensk variant av den danska lymmellagen, skriver han. Destruktiva och störda personer tillåts alltför lättvindigt att förstöra demonstrationer.

Att fredliga människor som utövar sina demokratiska fri- och rättigheter grips och tvingas utstå en rå och förnedrande behandling tycker han är ett pris värt att betala.

Vad är det för samhälle vi är på väg mot?

Vore det inte rimligare att poliser ingriper mot demonstranter som faktiskt gör sig skyldiga till skadegörelse eller upplopp istället för att i förväg gissa sig till vilka som eventuellt tänker göra det?

Turkiets väg mot EU är som en serpentinväg i Alperna som hela tiden slingrar sig runt sig själv.

Framåt går det men ack så långsamt.

Gång på gång straffar Turkiet ut sig självt.

Förbudet av det kurdiska partiet DTP är senaste exemplet.

Det verkar som de turkiska makthavarna har svårt att bestämma sig för om de verkligen vill bli medlemmar av EU eller inte.

Turkiets styrs av islamkonservativa AKP. De har bland annat infört lättnader i förbudet att bära slöja på offentliga platser. En åtgärd som fick författningsdomstolen att överväga att förbjuda partiet.

I slutet av förra veckan förbjöd samma domstol DTP med motiveringen att partiet anses samarbeta med terroriststämplade PKK.

Förbudet kom efter att DTP fått 21 platser i parlamentet vid senaste valet. Och efter att AKP:s ledare Recep Erdogan i somras gjort helt om och inlett en försoning med kurderna. Bland annat får det kurdiska språket användas i officiella sammanhang.

Försoningen hotas av att DTP:s ledare och parlamentariker förbjuds att verka politiskt i fem år.

Utslaget ska ses som ännu en rond i den ständiga maktkampen mellan AKP och det gamla etablissemanget av militär och rättsapparat.

En kamp som börjar bli rätt tröttsam för omvärlden.

Utan en ny och demokratisk grundlag kan Turkiet titta i stjärnorna efter EU-medlemskap.

Mäktiga EU-länder som Frankrike är uttalat emot ett turkiskt medlemskap. Delar av befolkningen i många andra EU-länder är starkt tveksamma.

Främsta orsaken är att Turkiet är muslimskt och delvis rätt fattigt. Europa fruktar med andra ord för en massinvandring. En lika viktigt bit är frågetecken för hur demokratisk den före detta militärdiktaturen egentligen är.

Genom att ständigt trampa på de demokratiska rättigheterna underlättar Turkiet inte precis processen.

EU fördömde via det svenska ordförandeskapet partiförbudet som en ”exceptionell åtgärd” som ska ”användas med yttersta återhållsamhet”. Illa dold kritik för att författningsdomstolen många gånger förbjudit kurdiska partier.

Dags för Turkiet att åtminstone bestämma sig för vem som kör bilen. Även om åkturen lär bli fortsatt slingrig.

Vad är det som får unga invandrare uppvuxna i väst att återvända till sina hemländer för att strida eller utföra terrordåd?

Trenden och att det är så svårt att hitta svaret på frågan borde oroa oss alla.

I förra veckan gick en somalier utklädd till kvinna in på ett hotell i Mogadishu och sprängde sig själv i luften. Han tog 22 personer med sig i döden. Däribland tre ministrar i Somalias regering.

Nu visar det sig att mannen bott större delen av sitt liv i Danmark.  Båda hans föräldrar är danska medborgare. 25-åringen bodde fram till förra året i en förort till Köpenhamn när han återvände med fru och barn till Somalia.

Familj och bekanta i Danmark säger att de är chockade. 25-åringen visade enligt dem inga som helst extremistiska tendenser.

Vore det ett enstaka fall kunde man inbilla sig att det handlade om en psykiskt sjuk eller på annat sätt traumatiserad person.

Tyvärr blir beteendet vanligare och vanligare.

För några veckor sedan avslöjades att somaliska ungdomar bosatta i Sverige rekryteras för att strida i inbördeskriget i Somalia.

Läser i dagens telegramskörd att fem amerikanska medborgare gripits i Pakistan när de var på väg att etablera kontakt med en av terrororganisationerna där. I motsats till fallet med svenske Mehdi Gezali sägs amerikanerna själva ha erkänt att de kommit till Pakistan för att få terrorträning.

En tidigare självmordsbombning i Somalia genomfördes av en amerikansk medborgare.

Det är illa nog att ungdomar uppfostrade i väst beger sig till sina hemländer och genomför terrordåd. Men hur långt borta är det att de istället bestämmer sig för att genomföra dåden i Danmark, Sverige eller USA?

Bombdåden i London 2005 utfördes av brittiska medborgare av bland annat pakistanskt ursprung. Danmark har flera gånger gripit grupper av invandrade danskar som man hävdar var i färd med att planera terrordåd.

Jag vill inte peka ut invandrare som presumtiva terrorister. Tvärtom jobbar de flesta ärligt, hårt och målmedvetet för att skaffa sig ett bra liv i sina nya hemländer.

Men uppenbarligen finns det undantag.

Vilka dessa är blir svårt att sålla ut när vi kan så lite om vilka mekanismer som driver dem. Men uppenbart är västvärldens uppträdande mot islam och i muslimska länder en faktor.

President Obama vill bekämpa al-Qaida i Pakistan och Afghanistan. Bara så anser han att västvärlden går att skydda från framtida terrorattacker.

Samtidigt blundar han för att samma krig radikaliserar unga invandrare i USA och Europa.

Genom att bekämpa terrorister där kanske vi istället skapar egna här hemma.

Något som i längden kan visa sig vara mycket farligare.

Schweiz förbud mot minareter fortsätter att ställa till diplomatiska förvecklingar för alplandet.

Senast är det Iran som läxar upp Schweiz och hotar med ospecifiserade ”konsekvenser” om inte förbudet stoppas.

Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki ringde den gångna helgen upp sin schweiziske kollega Micheline Calmy-Rey. Samtalet var en varning till Schweiz och en utskällning.

Minaretförbudet går emot ”anseendet för ett land som påstår sig vara förespråkare för demokrati och mänskliga rättigheter”, ska Mottaki ha sagt enligt tidningen Los Angeles Times.

Länderna har normalt relativt goda förbindelser eftersom Schweiz agerar talesman för USA i Teheran. USA och Iran har inte haft diplomatiska förbindelser på 30 år.

Även Libyens ledare Moamar Khadaffi varnade för att beslutet i folkomröstningen kan leda till terrorattacker mot Schweiz. Minaretförbundet ”var den bästa tjänst som Europa kunde göra al-Qaida”, hävdar Khadaffi.

Att ha två herrar från diktaturerna Libyen och Iran läxa upp en om mänskliga rättigheter måste kännas en aning märkligt för den schweiziska regeringen.

Utrikesminister Calmy-Rey försäkrar att hon inte har några indikationer på att resultatet av folkomröstningen för en vecka sedan lett till några terrorhot mot Schweiz. Hon medger dock att schweiziska diplomater har haft häcken full med att förklara förbudet för upprörda arabiska regeringar.

Varumärket Schweiz har inte precis vunnit på förbudet.

Lite trotsigt säger Calmy-Rey att inga ursäkter utfärdats till någon regering för minaretförbudet.

Däremot är det många schweizare som tycker att beslutet är både pinsamt och potentiellt skadligt för landet.

Club Helvetique, en sammanslutning av 20 intellektuella är i färd med att utarbeta en plan för att riva upp resultatet. Förmodligen genom att samla tillräckligt med namnunderskrifter för att hålla en ny folkomröstning.

Man kan också tänka sig att beslutet ogiltigförklaras därför att det bryter mot flera internationella konventioner som Schweiz undertecknat.

Det kan vara värt att påminna om att det finns fyra minareter i Schweiz. En för varje 100 000 muslimer som bor i landet.