Grekisk oro i repris – igen

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

För några år sedan betraktades ett grekiskt utträde ur euron som en katastrof.

I dag tas scenariot av många med en axelryckning.

Inför valet om en vecka har man glömt smittoeffekten. Minnet är som alltid kort.

Visserligen har EU i dag inrättat ett antal mekanismer som gör att euron ska klara att ett haveri i något av medlemsländerna.

Men det är på pappret. Hur dessa mekanismer fungerar i praktiken hänger också på hur marknaden och andra länder reagerar. Mycket talar för att EU tror att skyddet för euron är betydligt starkare än vad det i verkligheten är.

Det är inte alls säkert att euron överlever en Grexit, ett grekiskt utträde, utan allvarliga problem.

– Det är ett farligt antagande eftersom det helt ändrar spelplanen, säger Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB. Det vore som att öppna Pandoras ask.

Bakom den förnyade diskussion om Greklands vara eller inte vara i euron ligger det nyval som ska hållas i landet den 25 januari. I opinionsmätningarna leder vänsterpartiet Syriza. Partiledaren Alexis Tsipras främsta vallöfte är att man ska riva upp alla avtal om åtstramningar med EU.

Vilket rimligen leder till att EU drar in sina stödlån. Grekland tvingas då lämna euron och återgå till sin gamla valuta, drachmer.

Uppgifter i den ansedda tyska tidningen Der Spiegel gjorde för en tid sedan gällande att Angela Merkel numera är beredd att låta Grekland lämna euron. Hon tror inte längre att euron kollapsar om ett land lämnar valutasamarbetet. Enligt dessa källor har hon övergivit dominoteorin, faller en faller alla.

Istället är det nu kedjeteorin som gäller. Eurokedjan blir starkare om den blir av med sin svagaste länk.

Detta är dock ingen uppfattning som Merkel gett uttryck för offentligt. Tvärtom. Uppgifterna i Der Spiegel kan lika gärna vara en medveten läcka för att sätta press på Syriza och de grekiska väljarna.

Men även marknaden verkar vara av uppfattningen att ett grekiskt uttåg inte längre betyder slutet för euron. Därav det relativa lugnet på finansmarknaderna trots att bara en dryg vecka återstår till valet. Eller så är man helt enkelt så trött på de ständigt trilskande grekerna att inte ens marknaden längre orkar bry sig.

– Marknaden orkar inte med mer än en kris åt gången, säger Robert Bergqvist. Nu är alla koncentrerade på Europeiska centralbankens möte på torsdag där förväntningarna är enorma på att banken ska göra något för att få igång tillväxten i euroområdet.

En annan förklaring till stiltjen är att få tror att Syriza verkligen kan eller vill göra allvar av sina vallöften om de vinner. Tsipras måste rimligen begripa att han inte kan strunta i alla löften som Grekland gett EU och ändå tro att stödlånen fortsätter att strömma in.

Alla opinionsundersökningar visar att en klar majoritet av grekerna vill ha kvar euron.

Ett tungt skäl för Grekland att lämna euron vore att ekonomin skulle få en kraftig skjuts framåt om man gick tillbaka till en egen valuta. I praktiken en jättedevalvering.

Men vad händer om andra euroländer upptäcker att Grekland mår bra av ett eventuellt utträde? Vad händer om även Spanien eller Italien ser utträde som en möjlighet att lösa sina grava ekonomiska problem?

Sanningen är att en Grexit skulle föra med sig en rad konsekvenser som ingen i dag kan överblicka. Osäkerhet är det främsta skälet till att det uppstår turbulens på finansmarknaderna.

Så de som tror att ett grekiskt utträde kan tas med en axelryckning bör nog tänka om.

 

Mannen som inte förstår ett nej

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

En del förstår inte innebörden av ett nej.

Det gäller även inom amerikansk politik.

Mitt Romneys planera på ett tredje försök att bli president väcker mer leda än entusiasm.

Två gånger tidigare har amerikanska folket och republikanska väljare sagt ett vänligt men bestämt nej till Mitt Romney som president. Senast i förra valet då han redan från början låg under stort mot Barack Obama. Det enda som räddade ett uns av spänning var Obamas oerhört svaga framträdande i den första tv-debatten mellan de två. Ett utslag av ren underskattning.

Ändå blev Romney krossad på valdagen.

Jag var på plats vid hans valvaka i Boston en svinkall novemberkväll 2012 och minns att den känsla som dominerade lokalen var att Romney i och med förlusten var slut som politiker. Han hade gjort sitt. Sörjd av väldigt få.

Döm därför om min förvåning när Romneys namn plötsligt dyker upp inför presidentvalet 2016.
Karln verkar helt enkelt inte ta nej för ett svar.

Amerikanska medier är fulla av hånfulla kommentarer till Romneys uttalade planer.

”Nej. Nej. Nej.” ”Gör det inte”. ”En flopp”.

Jag hittar inte en enda amerikansk politisk kommentator, oavsett politisk hemvist, som har ett enda positivt ord att säga om en ny Romney kandidatur.

Rykten om en Romney comeback började gå redan i höstas men få tog dem på allvar. Den allmänna uppfattningen i USA var att ifall starka namn som exempelvis Jeb Bush, George W:s yngre bror, ställer upp så är Romney inte så dum att han gör ännu ett försök.

Men jodå. Trots att Jeb Bush meddelat att han undersöker möjligheten att ställa upp så klampar Mitt in i det som redan är ett getingbo av namnkunniga republikaner med New Jersey-guvernören Chris Christie som en av förhandsfavoriterna.

Mitt Romney har flera problem. Det främsta av dem är att han är besatt av tanken på att en gång bli USA:s president. Inte för att han har några originella tankar och idéer om hur världens supermakt ska styras och utvecklas utan enbart därför att han vill kröna sin framgångsrika karriär med att ha presidenttiteln på sin cv.

Mitt Romneys andra problem är att han är gjord av pengar. De flesta kandidater måste fundera över om de ekonomiskt klarar av en extremt kostsam presidentvalskampanj. Romney behöver inte oroa sig.

Redan i förra presidentvalet använde han en del av sin egen avsevärda förmögenhet, beräknad till över två miljarder kronor.

Eftersom Romney större delen av sitt liv jobbat inom näringslivet har han många rika och inflytelserika vänner som gärna öppnar sina plånböcker för ett stödja kompisens kandidatur.
Romney är en av få presumtiva kandidater som själv kan bestämma att han vill ställa upp utan att behöva oroa sig nämnvärt över finansieringen.

Vilket för oss in på det mest problematiska av allt med en ny Romney-kandidatur.
Hans nästan totala brist på politisk dragningskraft.

Att Romney blev nominerad till republikanernas kandidat i valet 2012 berodde på att han till slut var den ende som inte gjorde bort sig totalt under primärvalskampanjen.

Han var inte den bäste. Han var den minst dålige i ett oerhört svagt startfält.

Rent personlighetsmässigt uppfyller Romney de sedvanliga amerikanska kraven på en presidentkandidat. Han ser bra ut. Han har en ”all american” hustru som stöttar honom ända in i kaklet. Han har en perfekt familj med många och framgångsrika barn.

Men politiskt är han en vindflöjel som är beredd att säga eller göra nästan vad som helst bara det leder honom till Vita huset.

Nu har varken Romney eller någon annan formellt deklarerat sin kandidatur. Alla, inklusive demokraternas toppkandidat Hillary Clinton, avvaktar fortfarande innan de lämnar definitiva besked.

Så än finns det hopp om att Mitt Romney inser att ett nej är ett nej.

Obama går i Willy Brandts fotspår

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

När bedömare jämför Obamas islossning med Kuba med Berlinmurens fall springer de händelserna i förväg.

En mer vettig jämförelse är hur Willy Brandts med sin ”ostpolitik” la grunden till Östtysklands kollaps.
Mest förvånad blir jag över att höra alla konservativa amerikanska politiker som hävdar att öppningen mot Kuba är en present till Castroregimen och att den enda rimliga politiken är att fortsätta isoleringen av kommunistön.

De verkar inte ha fattat någonting.

I drygt 50 år har USA isolerat Kuba och på olika sätt försökt störta Fidel Castro. Enda resultatet av denna politik är att regimen suttit säkert och att det kubanska folket lidit materiell nöd.

USA har räddat regimen men straffat vanliga människor.

Efter andra världskriget agerade Västtyskland på precis samma sätt mot den nybildade tyska staten DDR, Östtyskland. Västtyskland hot att bryta förbindelserna med varje land som öppnade en ambassad i Östberlin var grundpålen i taktiken att störta kommunisterna.

Isoleringen fungerade i så motto att få länder vågade inleda diplomatiska relationer med DDR men var helt värdelös för att undergräva regimen.

När Willy Brandt blev förbundskansler testade han i början av 1970-talet nya, djärva grepp. Han tes var att konfrontation och spänningar bara stärkte kommunistdiktaturen. Istället erkände Brandt DDR och fick i utbyte bland annat igång ett program där östtyskar tilläts resa till väst för att träffa familjemedlemmar och tvärtom.

Vanliga människor kunde med egna ögon konstatera skillnaden i materiellt standard mellan länderna. De kunde läsa tidningar som inte tvingades underkasta sig censur. Den östtyska regimens lögner framstod långsamt i väldigt naken och tydlig dager.

I efterhand är det lätt att se att Brandts så kallade ostpolitik var den första spiken i DDR:s kista. Men det fattade inte den östtyske diktatorn Erich Honecker som såg den nya politiken som en seger för kommunistdiktaturen.

Precis på samma sätt jublar nu bröderna Castro över att USA ska öppna en ambassad i Havanna. De ser framför sig hur amerikanska dollar ska börja rulla in i landet och höja kubanernas levnadsstandard. Vilket de tror stärker regimen.
Förmodligen blir det precis tvärtom.

Med ökat samarbete och ökad öppenhet följer också ett utbyte av människor. Amerikaner kommer att besöka Kuba. Kubaner kommer att besöka USA. De senare kommer med egna ögon att kunna se hur långt efter Kuba är på nästan alla områden. De kommer att uppleva vad bristen på frihet gör med ett land.

Den jämförelsen kommer inte att falla ut till bröderna Castros fördel.

Men där är vi inte än.

Den enda mur som nu rasar är övriga Latinamerikas aversion mot USA. Det kommer att öka USA:s handel med Latinamerika och förbättra relationerna.

När Berlinmuren föll rasade hela det kommunistiska systemet i Östeuropa samman. Så dramatiskt är inte det som händer mellan USA och Kuba.

Inte än. Men det kan bli.

Motbjudande av Dick Cheney

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Den gångna veckans mest motbjudande uttalande kommer från USA:s förre vicepresident Dick Cheney.

Han tycker att de förhörsledare som genomförde tortyr på misstänkta terrorister ”ska hyllas och borde få medalj”.

Är det inte dags att åtala Cheney istället?

När Cheney vill dela ut medaljer så är det ett sätt att försöka skydda sig själv.

En av de ytterst ansvariga som gav en hemlig order till CIA att de fick använda sig av ”förstärkta förhörsmetoder” och öppna hemliga förhörscentra utomlands var George W Bushs vicepresident.

Han var inte bara med om att fatta besluten. Han var dessutom en av de drivande krafterna bakom. Frågan är om president Bush ens fattat dessa beslut om det inte varit för Cheneys stenhårda inställning att al-Qaida och andra terrorister kan bekämpas med vilka medel som helst.

Varje gång tortyren och den illegala invasionen av Irak kommer på tal går Cheney ut stenhårt och hävdar att det han och andra i Bushadministrationen gjorde var rätt och nödvändigt. Allt enligt devisen anfall är bästa försvar.

Cheney har skäl att vara orolig. Inte för att det är särskilt vanligt att amerikanska presidenter eller vicepresidenter ställs till svars för eventuella övergrepp de begått.

Däremot är det rätt klart att den tortyr CIA utsatte en del misstänka terrorister för är ett brott mot internationella lagar och avtal.

När Cheney hävdar att han är helt bekväm med vad CIA gjorde eftersom ”vårt mål var att fånga de ansvariga för 11 september och att undvika en ny attack mot USA” talar han mot bättre vetande.

Menar Cheney på allvar att USA har rätt att bryta mot den internationella konventionen mot tortyr eller mot Genevekonventionen när de så själva önskar?

Gäller internationella avtal som USA skrivit på inte för den amerikanska staten?

Nu när den amerikanska senatens underrättelsekommitté i en rapport slagit fast att USA ägnat sig åt tortyr och lagt fram bevis för detta så ökar rimligen möjligheten att åtala de ansvariga.

USA:s justitiedepartement har visserligen sagt att man inte tänker åtala de CIA-män som utförde tortyren. Men det finns inget som hindrar att Cheney ställs inför rätta.

Ju längre tiden går desto mer brottsligt och orimligt framstår delar av USA:s agerande efter terrordåden den 11 september 2011.

Inget tyder på att Obama har någon större aptit på att ta initiativ till att åtala Cheney eller någon annan. Men det finns andra som kan göra det.

Det framstår som frånstötande att Cheney offentligt ska kunna gå ut och hylla dem som skendränkte, tvingade fångar stå på brutna ben, hindrad dem från att sova under många dygn i sträck och lät dem nakna frysa ihjäl i utkylda rum. Frågan är om någon demokratiskt vald ledare tidigare hyllat tortyr och andra brott så öppet.

Har någon demokratiskt vald ledare så tydligt markerat att det är ok att sänka sig till terroristernas nivå, att ge upp de värden och värderingar som liberala demokratier bygger på för att bekämpa terror?

Om han åtminstone varit ångerfull…

”Anfaller Ryssland blir det världskrig”

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet
Sven Hirdman anser att sanktioner mot Ryssland är meningslösa och motverkar sitt syfte.
Sven Hirdman anser att sanktioner mot Ryssland är meningslösa och motverkar sitt syfte. Foto: Jerker Ivarsson

Två av landets mest aktade och erfarna diplomater varnar för att västvärlden överdriver hotet från Ryssland.

Hans Blix och Sven Hirdman vill att vi ska hålla huvudet kallt och inte rusa in i Nato.

– Ryssland skulle inte attackera Sverige för då blir det världskrig, säger Blix.

Medan opinionsmätningarna visar en kraftig omsvängning hos svenskarna för ett medlemskap i Nato så tycker de två diplomaterna att det gäller att inte hasta i väg. Uppfattningar de framförde på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet.

Främsta skälet är att ett svenskt Natomedlemskap ytterligare skulle öka spänningen i Östersjöområdet.

– Tidigare var Östersjön ett lågspänningsområde, säger Hirdman som var Sveriges ambassadör i Moskva 1994-2004.

– Nu har Sverige hamnat i ett mer känsligt läge. Ett Nato-medlemskap skulle öka risken för incidenter. Blir det krig blir Sverige omedelbart indraget.

I ett läge när Sverige är alliansfritt finns åtminstone möjligheten att stå utanför.

Det är inte helt betydelselöst att två så välrenommerade diplomater mitt i det just nu höga tonläget går ut och manar till en smula besinning och eftertanke. Ett nyttigt perspektiv i det allmänna krigshetsen och rädslan som Rysslands ökade aggressivitet skapat.

Hirdman tycker det är märkligt att Rysslands angrepp på Ukraina och ökade incidenter längs gränserna fått fler svenskar att drömma om Nato som den skyddande ängeln.

– Vi hade en mängd säkerhetspolitiska kriser under det kalla kriget utan att viljan till Nato-medlemskap ökade.

Hirdman tycker inte att Sverige ska ändra på årtionden av säkerhetspolitik bara för att Ryssland kränkt svenskt luftrum och eventuellt skickat in ubåtar i den svenska skärgården.

– Det gäller att hålla huvudet kallt.

Hans Blix menar att den som tror på att Ryssland skulle attackera Sverige "är ute och dansar".
Hans Blix menar att den som tror på att Ryssland skulle attackera Sverige ”är ute och dansar”. Foto: Jerker Ivarsson

Hans Blix, som var chef för FN:s vapeninspektörer i Irak och för atomenergiorganet IAEA, tycker att den som tror att Ryssland har några planer på att attackera Sverige är ”ute och dansar”.

– Det är en exotisk tanke att Ryssland skulle attackera Sverige. USA skulle aldrig acceptera det även om vi inte är medlemmar av Nato. Ger de sig på Sverige blir det världskrig.

Blix varnar för att västvärlden övertolkar Rysslands fientliga intentioner.

– Vi tolkar de ryska överflygningarna i Östersjön som ett hot från Ryssland men de gäller att skilja på vilja och kapacitet. Med överflygningarna visar Ryssland sin kapacitet men det finns inte mycket som tyder på någon vilja att attackera Sverige eller andra länder i området.

Bara i ett fall känner Blix en viss tveksamhet. Det handlar om Baltikum. Tre små länder som det vore relativt lätt för Ryssland att svälja men där deras Nato-medlemskap är en starkt återhållande faktor.

Både Hirdman och Blix tycker det kan vara nyttigt att då och då se det som hänt det senaste året ur ryska ögon.

– Om Ukraina blivit medlem av Nato fanns risken att den ryska flottbasen på Krim plötsligt skulle ha hamnat i Natos händer, säger Blix. Något helt oacceptabelt för ryssarna.

Hirdman påpekar också att Ryssland känt sig totalt överkörda av västvärlden när det gällde bombningarna av Kosovo 1999 och Libyen 2011.

– Det finns en stark rysk förbittring över att väst ignorerat Rysslands invändningar.

Hirdman har besökt Ryssland åtminstone två gånger de senaste månaderna och märkt en djup misstro och misstänksamhet mot väst. Hans intryck är att 95 procent av ryssarna är fientligt inställda till USA och anser att landet försöker flytta fram sina positioner på Rysslands bekostnad.

– Det är som om det kalla kriget aldrig tog slut. Amerikaner ser fortfarande på Ryssland som om det var Sovjetunionen och tvärtom.

Både Hirdman och Blix fördömer Rysslands agerande i Ukraina men ifrågasätter samtidigt om västvärldens svar varit det rätta. Och även om det inte finns någon acceptans kan man ändå ana en viss förståelse för Ryssland, särskilt hos Hirdman.

Sanktionerna fnyser han åt.

– De har ingen som helt påverkan på den ryska politiken, slår han fast. Tvärtom bidrar de bara till att reta ryssarna. Rysslands befolkning har en lång erfarenhet av lidande, krig och av att dra in svångremmen.

Det kan behövas. Den före detta Moskvaambassadören tror att den nuvarande spänningen kommer att hålla i sig och kanske till och med öka under de närmaste 5-10 åren. Han tror världen får leva med efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps betydligt längre än så.

 

Att leva med minnen från Hiroshima

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet
Setsuko Thurlow, en av få överlevare som fortfarande kan berätta om sina minnen från Hiroshima.
Setsuko Thurlow, en av få överlevare som fortfarande kan berätta om sina minnen från Hiroshima.

I mitt förra inlägg i bloggen skrev jag om att världen gång på gång varit väldigt nära en kärnvapenkatastrof.

I dag berättar jag om Setsuko Thurlow, ett ögonvittne som fortfarande kan berätta om den fruktansvärda effekten av en atombomb.

Det finns inte många sådana vittnen kvar längre. De som överlevde bomben i Hiroshima den 6 augusti 1945 är på väg mot livets ände.

Setsuko är 82 år och behöver en käpp för att kunna gå ordentligt. Ändå har hon flugit hela vägen från Kanada där hon numera bor, till Stockholm.

– Jag har vikt mitt liv till att berätta om vilka hemska konsekvenser ett kärnvapenangrepp för med sig så att makthavare och allmänhet ska inse att det bästa är att göra sig kvitt dessa vapen, säger hon.

I dag är hon på plats i Wien när en regeringskonferens inleds om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. 155 länder deltar. I dag finns det inget land i världen med kapacitet att hantera en kärnvapendetonation, varje sig den sker av misstag eller avsiktligt.

Få har mer erfarenhet av den sanningen än Setsuko Thurlow.

Hon minns morgonen när atombomben detonerade som om det var i går.

Hon minns att hon och övriga invånare redan innan den ödesdigra morgonen var nära svälten. Japan var på väg att förlora kriget men vägrade ge upp.

Setsuko gick i åttonde klass men all undervisning hade upphört. Ungdomarna fick hjälpa bönderna på fälten med att skörda och plantera. Andra skickades till fabriker för att sy nya militäruniformer. Själv hade hon sänts till militärhögkvarteret för att hjälpa till att dechiffrera fiendens radiotrafik.

– Jag. En trettonåring, säger Setsuko och rösten avslöjar hur vanvettigt hon fortfarande tycker det var.

Klockan var 8.15. Hon och de övriga befann sig i högkvarteret för morgonsamlingen. De hade precis svurit trohetseden mot nationen när hon såg en blå blixt i fönstret. Sen blev allting svart.

När hon vaknade till en stund senare var hon fastklämd under stenar och bråte från den kollapsade byggnaden. Hon hörde svaga röster runtomkring sig som grät och ropade ”snälla mamma, hjälp mig”.

Någon fattade tag i hennes ena axel och uppmuntrade henne att ta spjärn med benen för att komma loss. Strax därpå började bränder utbryta överallt i ruinerna. Många av hennes kamrater satt fortfarande fast. Lågorna gjorde att hon inte vågade gå tillbaka in för att rädda någon av dem.

Trots att det var morgon hade det nu blivit helt svart ute. Setsuko såg märkliga varelser röra sig mot henne. Ingen skrek. Ingen sprang. Allt som hördes var viskande vädjanden om vatten.

Varelserna såg inte längre ut som människor. Svart, bränd hud hängde från blottlagda ben. Folk saknade kroppsdelar. Ögonen hoppade ur sina hålor. Magar öppnade sig och inälvor spreds ut på marken.

Setsuko och en annan flicka stapplade mot en hög kulle i staden. Vid foten av den låg två fotbollsplaner. När de kom fram var hela området fyllt av döda och döende människor. De som fortfarande levde vädjade om vatten.

– Jag rev sönder min blus och doppade tyget i en å. Överallt hördes ljudet när människor ivrigt sög på tyg för att få i sig lite vätska.

Hela natten satt hon och vännen och tittade ut över den brinnande staden. De var chockade och kunde inte känna något.

Nästa dag tog hon sig till hemmet. Hennes pappa var helt oskadd. Han hade varit utanför staden och fiskat när han såg svampmolnet stiga och förstod att något fruktansvärt hänt. Även hennes mamma som befunnit sig inomhus hade klarat sig. Men systern och hennes treårige son var döende. Deras kroppar hade svällt upp till flera gånger normal storlek.

Allt Setsuko kunde göra var att se dem dö en plågsam död. Det fanns inga mediciner. Ingen sjukvård.

– Jag kände ingenting. Jag kunde inte ens fälla en tår. Jag var helt avtrubbad.

Nästa dag kom några soldater och grävde en grop där liken kastades och tändes på. Proceduren var densamma på andra ställen runtom i staden som sveptes in i en fruktansvärd stank av tusentals brända kroppar.

Många som överlevde önskade att de hade dött. Allt var kaos. Det var ännu svårare att få tag på mat.

– Jag hade dåligt samvete för att jag överlevt och för att jag inget kunde känna, berättar Setsuko. Först långt senare fick jag av psykologer veta att det var en naturlig och hälsosam reaktion. Om jag hade kunnat ta in allt jag såg hade jag inte överlevt.

När hon ett antal år senare som överlevare fick ett stipendium för att studera i USA kom nästa chock. När hon berättade sin version blev amerikanerna arga. Hon hotades och fick hatbrev. Hon kunde inte gå kvar i skolan. Setsuko Thurlow flyttade till Kanada istället där hon startade ett nytt liv.

Men hon glömmer aldrig Hiroshima. Aldrig.

Vad händer när turen tar slut?

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet
Författaren Eric Schlosser i Riksdagshuset
Författaren Eric Schlosser i Riksdagshuset

Medan Sverige oroar sig för hur vi ska få ett regeringsdugligt styre finns det andra som oroar sig för större saker.

Som när turen ska ta slut och världens dabbas av ett kärnvapen som detonerar av misstag.

Författaren och journalisten Erich Schlosser hävdar att vi varit väldigt nära många gånger och att det än så länge bara är försynen som räddat världen från en katastrof där en hel stad i exempelvis USA utplånas.

Ungefär samtidigt som Sveriges riksdagsledamöter röstade om budgeten stod Eric Schlosser i rum RÖ2 på Riksdagshusets andra sida och berättade om de extrema risker som dagligen är förknippade med kärnvapen men som vi på något sätt förträngt i tron att kärnvapenhotet inte finns kvar längre.

Efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut drog världen en kollektiv suck av lättnad. Före det hade hotet om världens utplåning i ett kärnvapenkrig hängt över och oroat mänskligheten. Ett reellt hot på den tiden Sovjetunionen och USA kämpade om världsherraväldet.

Men trots att ingen längre skramlar med kärnvapnen är hotet inte borta. Det är bara så att glömska och okunskap gjort att vi förträngt det.

Schlossers bok ”Bomben” är en enda lång uppräkning av tillfällen då något gått fel och världen stått på randen till en katastrof. Utan att de flesta av oss haft en aning.

Som när USA:s kärnvapenkommando på sina skärmar i en underjordisk bunker ser hur hundratals sovjetiska kärnvapenmissiler är på väg mot USA. USA förbereder sig för att slå tillbaka när någon väcker frågan om det kan handla om ett misstag. Det visar sig att någon satt in en övningsvideo som visats på den stora skärmen i kommandocentralen.

Eller som när en tekniker skulle utföra service på en Titan II-raket som stod i sin silo i Damascus, Arkansas. Han råkade tappa en del av ett verktyg som studsade mot siloväggen och sedan slet upp ett håll i raketens hölje. Tusentals lite högexplosivt raketbränsle läckte ut.

I raketens huvud satt ett kärnvapen som i sprängstyrka var tre gånger så stor som alla bomber tillsammans som detonerade under andra världskriget. En bomb som hade utplånat hela städer om den detonerat. Än en gång klarade sig världen med ett nödrop.

Allmänheten utgår ifrån att kärnvapen lagras på ett supersäkert sätt och bara detonerar om någon efter noga övervägande trycker på knappen. Men så är det inte.

– Ofta är det små, trivial saker som ställer till det, berättar Schlosser. Som den gången en enkel strömbrytare fallerade och räddade USA från en explosion som utplånat tre stora städer Baltimore, Washington DC och Philadelphia.

I motsats till under kalla kriget då rädslan var att någon av supermakterna medvetet skulle trycka på knappen så oroar sig Schlosser för en olycka.

– Kärnvapnen är maskiner, säger han. De är konstruerade av människor och underhålls av människor. Människor som inte är perfekta. Problemet är att om något går fel så kan konsekvenserna bli så ohyggliga.

De tog honom sex år att skriva boken. Han har läst tusentals tidigare hemliga dokument som beskriver ”near misses”. Han har pratat med mängder av amerikanska militärer involverade i övervakningen av kärnvapnen.

Många av dem är i dag, enligt Schlosser, förespråkare för att kärnvapnen ska avskaffas.

– Vapnen är ohyggligt dyra och har egentligen bara ett syfte; att döda så många människor som möjligt och förstöra så många byggnader som möjligt. Militären har i dag vapen som är mycket mer effektiva för att vinna ett krig.

Att det ändå är så svårt att bli av med vapnen som kan utplåna mänskligheten flera gånger om beror på prestige och ego hos världens ledare. Bara nio länder har kärnvapen. Man tillhör en exklusiv klubb.

– Under kalla kriget räknade USA ut att det räckte med 200 kärnvapen för att utplåna hela Sovjetunionen. Ändå hade man som mest 32 000 kärnvapen. Sovjetunionen hade 40 000. Så hotet har reducerats men det finns fortfarande 16 000 vapen kvar.

Misstag och olyckor ser än i dag. Fler bränder har utbrutit ombord på ryska atomubåtar, senast i Vladivostok förra året. Stora frågetecken finns om säkerheten kring Indiens och Pakistans kärnvapen.

I USA har militärer vars uppgift det är att avfyra ett kärnvapen om ordern kommer åtalats för att de varit drogpåverkade på jobbet.

– Vad händer den dag vår tur tar slut, undrar Schlosser.

 

Klimatjubel kan fastna i halsen

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

De ovanligt optimistiska tongångarna från det nyss inledda klimatmötet i Lima har sin förklaring.

Världen jublar över att de två värsta utsläppsbovarna, Kina och USA, är på väg att krypa till korset.

I glädjekören verkar de flesta glömma att avtalet mellan de två jättarna inte är bindande och att republikanerna kommer att stoppa Obama.

För en gångs skull verkar deltagarna i klimattoppmötet i Perus huvudstad verkligen tro att de under de närmaste två veckorna ska kunna skapa ramverket till en global uppgörelse om att minska koldioxidutsläppen som eldar på klimatförändringarna.

Lyssnar man på forskarna är det verkligen i elfte timmen. Nu, säger de, handlar det om valet mellan att leva i en alltmer otrevlig värld och att vår planet på sikt blir obebolig för mänskligt liv.

Grunden till den nya optimismen är en uppgörelse mellan USA och Kina som slöts för några veckor sedan när Obama var där på ett kort statsbesök i samband med ett ekonomiskt toppmöte.

Avtalet hade mejslats fram under flera månader av hemliga förhandlingar efter att president Barack Obama träffade sin kinesiske kollega Xi Jinping i den kaliforniska öknen förra året.

Kina lovar att börja minska sina koldioxidutsläpp från 2030. Symboliskt är det viktigt eftersom Kina aldrig tidigare velat slå fast några klimatmål. Men frågan är vad det innebär i praktiken.
Målet är inget bindande löfte och Kina säger heller ingenting om hur mycket utsläppen ska minska. I praktiken har Kina fortsatt fria händer att göra som de vill.

USA – eller rättare sagt Obama – lovar att minska sina utsläpp med 26-28 procent jämfört med 2005 års nivå fram till 2025. Men även det ska ses mer som en ambition än ett bindande löfte.

Obama är efter kongressvalet en hårt kringskuren president, en ”lame duck” med ett amerikanskt uttryck. Republikanerna har kontroll över både representanthuset och senaten. Presidenten säger visserligen att utsläppsminskningarna går att genomföra med existerande lagstiftning men republikanerna kan ändå sätta käppar i hjulet.

Medvetenheten om klimathotet är mycket låg i USA även om ett antal våldsamma stormar fått den att öka. Många republikaner förnekar fortfarande att klimatförändringar orsakade av mänsklig påverkan överhuvudtaget existerar. Deras första reaktioner på det överraskande avtalet med Kina var rent fientliga.

Så är avtalet bara en bluff från två ledare som båda har behov av att visa handlingskraft?
Nej, båda är förmodligen ärliga i sina avsikter.

Ledarna i Kina inser att de måste göra något åt de extrema luftföroreningar som råder i landet på grund av all kol- och vedeldning både i privata hem och industrier. Föroreningarna är inte bara en hälsofara och en pådrivande faktor i alltmer extremt väder i Kina. De är dessutom en pinsamhet för landet.

När Obama och andra världsledare var på besök för några veckor sedan hade regimen gett skolor och statsanställda ledigt, förbjudit biltrafik och stängt fabriker i ett område runt Peking för att kunna visa upp en blå himmel för de utländska besökarna.

I motsats till Obama så har Xi Jinping alla maktmedel i sin hand för att verkligen genomföra förändringar. Det är fördelen med en enpartistat där ledarna kan peka med hela handen. Bestämmer sig Kina för att minska sina utsläpp så blir det så.

Tillsammans står USA och Kina för 40 procent av världens totala klimatutsläpp. Det är därför alla försök att göra något åt jordens uppvärmning faller platt till marken om inte dessa två länder är med på en uppgörelse.

Med dem på tåget ändras förutsättningar till det bättre.

– Det kommer att ge momentum till förhandlingarna och få andra länder att känna pressen att sätta egna utsläppsmål, tror Todd Stern, Obamas klimatförhandlare.

Tidigare har många fattigare länder skyllt ifrån sig och ifrågasatt varför de ska göra något när de värsta utsläppsbovarna och rikare länder är passiva.

Målet är att alla länder vid det stora klimatmötet i Paris nästa år ska ha satt bindande mål för sina egna utsläpp.

Dit är det en bit.

I Kinas fall är det ett framsteg att man överhuvudtaget vill minska sina utsläpp i framtiden.

Indien är världens tredje största utsläppsbov. De vill inte gå med på några bindande utsläppsminskningar. Regeringen i Dehli hävdar att Indiens utsläpp minskar förrän 2040.

Det går framåt. Men alldeles för långsamt.

Är Sarkozy på väg till presidentpalatset eller i fängelse?

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

När Nicolas Sarkozy förlorade presidentvalet för två år sedan var skälet att väjarna var dödströtta på hans ledarstil.

Att han nu lyckas göra comeback är en måttstock på krisen i fransk politik.

En comeback som för Sarkozy kan sluta i presidentpalatset eller i fängelse.

Efter fiaskot i presidentvalet 2012 borde det inte vara möjligt för den självupptagne Sarkozy att åter bli ledare för högerpartiet UMP.

Enligt alla valanalyser fanns det bara ett skäl till att den okarismatiske socialisten Francois Hollande lyckades besegra honom. Folk var så otroligt trötta på Sarkozys omättliga behov av att alltid synas i världspolitiken istället för att lösa Frankrikes verkliga problem.

De var trötta på hans sätt att försöka utnyttja giftermålet med popsångerskan Carla Bruni för politiska syften.

Även hans eget parti drog en lättnadens suck när Sarkozy efter valförlusten meddelade att han tänkte lämna fransk politik. I själva verket verkar Sarkozy hela tiden ha planerat för sin återkomst.

På lördag väljs UMP:s nya ledare. Opinionsmätningarna visar på en överväldigande seger för Sarkozy. Motståndarna Bruno LeMaire (jordbruksminister under Sarkozy) och Herve Mariton (parlamentariker) får 26 respektive 1 procent. Sarkozy ligger på över 70.

Det innebär inte per automatik att Sarkozy blir partiets presidentkandidat i valet 2017. Hans popularitet är fortfarande mycket låg. Bara 35 procent av fransmännen ser positivt på att Sarkozy återvänder till fransk politik. Två tredjedelar är negativa.

I kulisserna ruvar tidigare premiärministern Alain Juppe. Han utmanar inte Sarkozy om partiledareposten. Men UMP har lovat att hålla ett primärval 2016 om vem som ska bli partiets presidentkandidat. I dagens läge skulle Juppe förmodligen vinna en sådan omröstning. Man ska dock inte underskatta Sarkozy. Som partiledare kan han ta initiativ till att slopa förvalet.

I idrottstermer befinner sig fransk politik i en djup formsvacka. Hollande har de lägsta popularitetssiffror som uppmäts sedan mätningarna startade. Bara tolv procent av fransmännen tycker han gör ett bra jobb. Så katatsrofalt att han redan meddelat att han bara ställer upp till omval ifall arbetslösheten sjunker.

Näst sämsta popularitetssiffror som president genom tiderna har Sarkozy.

Ex-presidenten har även andra problem. Han figurerar i sex olika brottsutredningar som inbegriper mutor och korrutpion. Sarkozy har varit på flera polisförhör och möjligheten finns fortfarande att han när det är dags för presidentvalet tvingas krypa in i finkan istället.

Det finns onekligen massor av paralleller mellan Sarkozy och Italiens skandaliserade före detta ledare Silvio Berlusconi.

Politiskt har Sarkozy bestämt sig för att driva UMP högerut för att försöka fånga upp de missnöjda väljare som i Europavalet hoppade över till främlingsfientliga Nationella Fronten. Han har lovat att avskaffa den rätt som Hollande infört för homosexuella par att gifta sig. Han vill också göra inskränkningar i den fria rörligheten inom EU.

En aning deprimerande för både Sarkozy och andra att den kandidat som i nuläget är mest trolig att klara sig vidare till en andra omgång i presidentvalet är Marine Le Pen, ledare för Nationella Fronten.

Rapphyllningen till Vladimir Putin

av Wolfgang Hansson, Aftonbladet

Hetast i Ryssland just nu. Två afrikanska invandrare som gjort en rapplåt till president Vladimir Putins ära.

Men är ”Go hard like Vladimir Putin”, som visats över en miljon gånger på You Tube, en odiskutabel hyllning?

För tio år sedan var ett säkert sätt att bli misshandlad att vara svart och promenera runt på gatorna i Moskva och andra ryska städer. Våldet mot afrikanska invandrare var grovt och välorganiserat av skinheads och högerextrema grupper.

Rapparna K King från Zimbabwe och Beni Maniaci var i ständiga slagsmål sedan de flyttade till Ryssland för att studera medicin i början av 2000-talet. I dag har de inga problem. Putin har i deras ögon fått ordning på landet.

När de ville göra en låt om hur viktigt det var att satsa hundra procent för att lyckas så letade de efter en person som de kunde hänga upp titeln ”Go hard like…” på. Den enda person de kunde komma på i Ryssland var president Putin.

”Go hard like Vladimir Putin” gjorde de på två timmar och la ut på You Tube där låten genast blev viral.

Vladimir Putin har förmodligen aldrig varit mer populär bland ryssarna än efter annekteringen av Krim i mars. Majoriteten ryssar ser halvön som en del av det ryska imperiet.

Videon är menad som en hyllning till Putin. I intervjuer säger de båda upphovsmännen att de gillar den ryske presidentens kompromisslöshet.

– I motsats till en massa andra ledare är han ingen nickedocka som gör allt som väst säger till honom. Han har en egen väg och följer den. Han är manlig. Han håller på med sport.

En av textraderna lyder ”Put in work like Vladimir Putin. Yeah I´m the hardest here”.

Videon består av de båda rapparna som sjunger iförda svarta solglasögon med snabba, inklippta bilder av Putin i olika situationer. Presidenten åker skottsäker limousine omgiven av jeepar med livvakter. Putin promenerar med sin manliga, vaggande gång genom Kremls pampiga salar omgiven av festklädda applåderande människor. Sten ansiktet Putin visar inga känslor.

Men här finns också sekvenser på ryska soldater i strid, på utbrända stridsvagnar och förödelse. Dessa skulle lika gärna kunna tolkas som en kritik av Putins invasion av Ukraina. Även bilderna på den stenhårde, vaggande Putin blir i längden mer komiska än hjältemodiga.

Vilket inte hindrar att rapparna av vissa anklagas för att ha gjort videon på uppdrag av människor i Putins omgivning.

Hur det än förhåller sig med den saken verkar ”Go hard like Vladimir Putin” ha gått hem hos ryssarna. Mängder av människor har gjort sina egna versioner där de mimar till den rätt repetitiva texten i någon slags hyllning till sin president.

King och Maniaci har redan varit på en turné där de spelat på 11 olika platser runtom i Ryssland. De planerar till och med spelningar i Tjetjenien, den ryska utbrytarrepublik där Putin för första gången visade sina hårda nypor. Han lät ryska trupper slå till med full kraft för att kväsa en muslimsk självständighetsrörelse. Totalt har 150 000 människor dödats i konflikten.

Det var genom att visa sig tuff i Tjetjenien som Putin grundlade sin maktställning.

Ryssarna har också vant sig vid få en daglig dos Putin i sina tv-apparater. Kreml kontrollerar numera nästan alla medier. En vanlig variant är regisserade tillställningar där Putin befinner sig på besök ute i landet och ställer lokala makthavare till svars.

”Vad har ni gjort av pengarna”, kan han fråga med anklagande och otrevlig ton. Eller ”Vad gör ni för att hjälpa de här människorna”. Makthavarna stirrar ner i bordet och skäms som små barn. Putin får visa upp att när han griper in så händer det grejer.

– Han är som en polisman, säger rapparna i en intervju med sajten Vocativ. Han är här för att skydda och tjäna folket.

Ryssarna älskar det.

Frågan är hur de kommer att reagera om liksäckar med döda ryska soldater fortsätter komma hem från Ukraina i allt större antal.

 

Sida 7 av 56
  • Tjänstgörande redaktörer: Elin Wieslander, Filip Elofsson och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB