”Det här får aldrig hända igen”, är ett uttryck som ofta används av politiker när något riktigt hemskt har inträffat.

Problemet är att det där som ”aldrig får hända igen” nästan alltid händer igen.

Som båtflyktingar som fortsätter dö i rekordtal på väg till Europa.

För nästan precis ett år sedan omkom närmare 300 flyktingar när deras båt kapsejsade i Medelhavet, inte långt från den italienska ön Lampedusa. En tragedi som upprörde en hel värld. EU-ledningen reste själva till Lampedusa för att hedra de döda som fick en statsbegravning. Den svenske EU-kommissionären Cecilia Malmström var inte ensam om att säga ”Vi måste agera. Det här får inte hända igen”.

EU lovade miljoner för att via satelliter kunna upptäcka flyktingbåtar från Nordafrika innan de sjunker. Italien drog i gång operationen ”Mare Nostrum” där den italienska flottan fick i uppdrag att genskjuta flyktingbåtar långt ut till havs och antingen tvinga tillbaks dem eller rädda flyktingarna. Italien hävdar – förmodligen med viss rätt – att de räddat livet på tusentals flyktingar.

Men tragedierna har inte tagit slut för det.

De vackra orden om att ”det här får aldrig hända igen” klingar falska och ihåliga. Faktiskt så gott som meningslösa.

För de verkar inte betyda någonting. De är bara något som ansvariga säger för att det låter bra. För att visa att de blivit berörda, att de vill ta ansvar. Men väldigt ofta är det precis vad dessa höjdare INTE gör.

Av alla svarta år av flyktingdöd på havet så är 2014 det allra svartaste. Hittills i år har cirka 3 000 människor omkommit i sina försök att fly undan krig, förtryck och fattigdom. Det ska jämföras med de 600 döda vid den här tiden förra året. Året då de ansvariga sa att ”Så här kan vi inte fortsätta. Vi måste agera”.

De senaste månaderna har jag sett ständigt nya telegram dyka upp på min dataskärm. 23 döda när en båt välte. Nästan 400 döda när flyktingsmugglare medvetet sänkte en båt då flyktingarna vägrade flytta över till en mindre.
För att plocka två ur skörden.

Det är uppenbart att flyktingströmmen ökat istället för att minska. Att antalet döda mångdubblats trots att ”Mare Nostrum” räddat en massa människor.

I det läget säger Italien att de tänker avsluta sin operation eftersom den kostar drygt 90 miljoner kronor per månad och EU inte vill betala. EU ska istället starta en egen patrullverksamhet i Medelhavet i gränsorganet Frontex regi. Men ännu finns inga pengar. Medlemsländerna vill helt enkelt inte vara med och betala.

Detta sker samtidigt som Cecilia Malmström lämnar flyktingsfrågorna för att bli handelskommissionär. Hennes jobb går till greken Dimitris Avramopoulos. Han kommer direkt från jobbet som försvarsminister i ett land som gör allt för att stänga flyktingar ute. Det ligger nära till hands att anta att hans fokus kommer att ligga på att stoppa flyktingar snarare än att rädda dem från att drunkna.

Allting kokar ner till att EU helst av allt inte vill ta emot några flyktingar överhuvudtaget. Fästning Europa är det som gäller. Men ur pr-synpunkt är det inte bra för Europa om tusentals flyktingar drunknar när de trots alla hinder som EU ställer upp försöker ta sig in i Europa.

EU försöker få länderna i Nordafrika att stoppa smuggeltrafiken av flyktingar men med tanke på det kaos som råder i bland annat Libyen lär den vägen aldrig täppas till annat än marginellt.

Malmström och många med henne har föreslagit legala vägar in i EU för dem som verkligen har flyktingskäl. De ska kunna söka asyl i sina hemländer och slippa de riskfyllda resorna. Men eftersom EU vill ta emot så få så skulle det knappast få stopp på båttrafiken. Den stora massan skulle fortfarande tvingas göra den riskfyllda resan för en chans till en ny framtid i Europa.

Och då är vi tillbaka vid den tragiska olyckan för ett år sedan som fick EU-kommissionen att resa till Lampedusa och Italien att ge de döda flyktingarna postumt medborgarskap. Och en massa ansvariga att yttra orden ”det här får aldrig hända igen”.

Nu har det under hela året hänt gång efter gång. Antingen är det dags för politiker och tjänstemän att säga som det är.

– Det här kommer att hända om och om igen. Under de senaste 20 åren har minst 25 000 människor dödats på havet på vägen till Europa.

Eller att på riktigt göra något åt saken.

Kan ett samtal till Angela Merkel lösa Löfvens och Sveriges problem?

Tysklands förbundskansler har lång erfarenhet av att regera tillsammans med sin huvudmotståndare i syfte att hålla oönskade partier borta från inflytande.

När Tyskland höll val i september förra året blev det en stor personlig framgång för Merkel. Smolk i bägaren var att koalitionspartnern FDP missade spärren till förbundsdagen och kristdemokraterna saknade, om än knappt, egen majoritet.

En situation inte helt olik den som uppstått i Sverige efter gårdagens val.

Så hur gjorde Tyskland?

I det tyska valet fanns inget främlingsfientligt parti som klarade spärren. Däremot fick resterna av det gamla östtyska kommunistpartiet strax över tio procent. Die Linke spelar samma pariaroll i den tyska politiken som Sverigedemokraterna gör i den svenska.

För Merkel var det otänkbart att regera ihop med DDR-diktaturens förlängda arm. Samma sak för socialdemokraterna SPD som av ”renlighetsskäl” vägrar samarbeta med vänstern.

Lösningen blev att de två största partierna förenade sig och bildade en så kallad stor koalition som tillsammans har en fullständigt förkrossande majoritet i den tyska riksdagen. Detta trots att SPD:s kanslerkandidat under hela valrörelsen upprepade att han omöjligt kunde tänka sig att sitta i en stor koalition.

Redan dagen efter det tyska valet skrev jag en artikel där jag lite ställde frågan kan Merkel+SPD bli Löfven+Reinfeldt?

Spekulationen föranleddes av att opinionsmätningarna i Sverige redan för ett år sedan visade att det skulle bli mycket svårt att bilda en regering som fråntog SD rollen som vågmästare.

Om moderaterna och socialdemokraterna regerade ihop skulle Sverigedemokraterna effektivt stängas ute från allt inflytande. Löfven verkade inte helt främmande för en ”tysk lösning” när han på en pressträff idag beskrev läget som att ”Sverige har en helt ny politisk karta” med tillägget att ”landet måste styras”.

Ord som påminner om Merkels och SPD:s för ett år sedan.

Ändå är detta knappast alternativ nummer ett för Löfven med mindre än att ett nationellt krisläge uppstår.

Detta trots att framförallt Löfven men samtliga partier nu talar om vikten att ta ansvar för att styra landet utan att låta SD få något inflytande.

Att ta ansvar och se till att landet har en handlingskraftig regering angav både Merkel och SPD som huvudskäl till att de efter en lång valrörelse grävde ner stridsyxan och regerade ihop.

Tilläggas bör att Tyskland har en tradition av blocköverskridande regeringar. Merkel ledde en stor koalition med SPD åren 2005-2009 efter att jämt valresultat.

Tyska väljare ser generellt positivt på samarbete mellan de två största partierna. Det anses vara en garant för att politiken inte förs för långt till höger eller vänster.

Problemet i Sverige är att varken Löfven eller Reinfeldt kan sägas ha fått väljarnas mandat för att samarbeta med huvudfienden. Att ändå göra det innebär en stor politisk risk.

Att sitta i en koalition med Merkel har också visat sig kosta. SPD förlorade stort i valet 2009 efter att ha regerat tillsammans med Merkel. FDP hade nästan 15 procent av rösterna när de gick in i regering med kristdemokraterna men klarade inte ens spärren i det efterföljande valet.

Så frågan är om Löfven ens vågar ringa Merkel.

Västvärldens säkerhetstjänster står inför ett svårt dilemma just nu.

Gå ut och varna för ökad risk för terrordåd och riskera att sprida onödig oro bland allmänheten.

Låta bli att varna och riskera att man missar viktiga tips från en mer alert befolkning.

Det är i det ljuset man ska se den senaste tiden höjningar av terrorhotet i flera länder, senast Australien.

Egentligen är bilden ganska likartad i många länder i västvärlden. Men olika säkerhetstjänster väljer att agera på olika sätt.

Några konkreta misstankar om terrordåd i Australien finns inte. Det fanns inte heller i Storbritannien när man där höjde terrorhotet för två veckor sedan.

Skälet till att man ändå höjer risken för terrordåd till ”hög” är att det finns individer i landet som både har kunskapen och motiveringen för att genomföra terrordåd.

Så ser det ut i många länder. Det hänger samman med inbördeskriget i Syrien och i mindre utsträckning Somalia.

De senaste åren har en strid ström av militanta islamister rest från olika länder i Europa, från Nordamerika och Australien till framförallt Syrien för att ta värvning i Islamiska staten, IS, al-Nusrafronten eller någon annan av de radikala islamistiska rörelser som slåss i inbördeskriget.

Det rör sig framförallt om barn till invandrare från Mellanöstern eller Afrika, många av dem födda i väst. De letar efter gemenskap men känner sig inte hemma i väst trots att de växt upp här. Ofta är de arbetslösa. Men de finns också de som är välutbildade och väletablerade men ändå lockas av rekryterares budskap på nätet.

Inte sällan är det kompisgäng från samma förort som bestämmer sig för att resa till kriget.

Problemet uppstår om och när de återvänder från Syrien och andra krishärdar. Då är de ofta ytterligare radikaliserade. Kanske har de gått i träningsläger där de lärt sig bygga hemmagjorda bomber eller på annat sätt utföra terrorhandlingar.

Säkerhetstjänsterna försöker följa dessa individer men eftersom de börjar bli rätt många är det omöjligt att ha alla under konstant bevakning. Bara till Sverige har ett 40-tal återvänt. Till Australien 20.

Det polisen framförallt letar efter är individer som har både förmågan och viljan att utföra attentat. Det är då varningsklockorna börjar ringa.

Men det innebär inte att det med någon slags automatik följer ett terrordåd. Och det är här polisens dilemma kommer in.

Efter den 11 september har de flesta länder skaffat sig en skala utifrån vilken man varnar för terrordåd. Det kan vara 1-3, låg till överhängande eller som i USA en färgskala.

Skalorna är till för att varna allmänheten men också olika myndigheter ifall läget ändras. Varje höjning av nivån leder ofelbart till frågor och spekulationer om varför.

Som när Norge nyligen gick ut och varande för att en terrorattack vara nära förestående utan att man för den skulle hade någon specifik information om vad som skulle attackeras. I efterhand visade sig hotet förmodligen härröra från norska medborgare som slagits för IS i kriget.

Norska myndigheter fick mycket kritik för att man skrämde upp allmänheten i onödan med ett så ospecifikt hot.
Främsta syftet med att höja hotnivån är att försvåra och förhindra terrordåd genom att polis och militär placeras ut på många viktiga knutpunkter som järnvägsstationer, flygplatser, shoppingcentra etcetera. En bieffekt är att allmänheten blir mer alert och ringer polisen om de ser något misstänkt.

Men om man ständigt ropa på vargen utan att något händer riskerar effekten att bli den motsatta. Det är en svår balansgång.

Sverige har valt att lämna hotnivån kvar på ”förhöjt hot” där den varit sedan 2010 trots att Säpo medger att det finns individer i Sverige som har både förmågan och viljan att genomföra terrordåd.

Europas gränser är i gungning.

Nästa vecka är det Skottland. Katalonien står på tur.

Men det kommer att börja mullra på många platser när nationalismen får ny luft under vingarna.

I dag firar Katalonien nationaldag, regionen i Spanien där Barcelona är huvudstad. En halv miljon människor beräknas bilda ett mänskligt V genom at fylla två av stadens största gator, Gran Via och Diagonal, klädda i de katalonska färgerna rött och gult.

V står för välja.

Katalanerna vill precis som skottarna rösta om självständighet. Ledaren för den katalanska självständighetsrörelsen, Artur Mas, har satt den 9 november som valdag.

Men medan folkomröstningen i Skottland på torsdag i nästa vecka är sanktionerad av centralregeringen i London, i övertygelsen om att nej-sidan skulle vinna överlägset, så tänker den spanska regeringen sätta stopp för alla försök att rösta om katalanskt självstyre. Regeringen hävdar att den spanska grundlagen förbjuder regioner att bli självständiga.

Det avskräcker inte självständighetsivrarna.

– Om den katalanska befolkningen vill rösta om sin framtid är det praktiskt taget omöjligt att för alltid stoppa det, säger Mas till nyhetsbyrån AFP.

Precis som i Skottland drivs lokalpatriotismen i Katalonien av i grunden egoistiska motiv. Mantror sig klara sig bättre på egen hand.

Dels är det en ekonomisk fråga där Barcelona tycker att man subventionerar de fattigare regionerna i Spanien. Dels är det en språkfråga. I Katalonien föredrar många att tala katalanska även om alla kan spanska.

Omröstningen i Skottland har utan tvekan på nytt inspirerat katalanerna att hålla sin egen omröstning. Men inte bara de. Självständighetsrörelser runtom i Europa vädrar morgonluft. Nationalismen med snäva särintressen frodas som aldrig förr.

För medan det finns en väldigt tydlig tendens där Europas länder samarbetar allt tätare om alltmer inom EU så finns det en precis motsatt trend mot ökad fragmentisering.

I Belgien vill den flamländska regionen bli självständig. Motsättningarna med den franska regionen är högst påtagliga.

I Italien finns det flera områden som tycker att de skulle klara sig bättre om de slapp framförallt de fattigare och mer maffiadominerade södra delarna av landet. Sydtirolen och Sardinien är två.

I Tyskland är det många i Bayern som gärna vill kasta loss från övriga Tyskland.

I Frankrike vill Korsika gå sin egen väg.

Listan kan göras hur lång som helst.

Nästan alla dessa självständighetsrörelser har haft svårt att få gehör för sina krav både hos politikerna i respektive huvudstäder och hos en majoritet av lokalbefolkningen. Men folkomröstningen i Skottland kommer att ge ny skjuts åt deras krav. Särskilt om skottarna röstar ja.

Vad händer exempelvis på Nordirland där många i den katolska befolkningen hellre skulle vilja se ett förenat Irland. Något som får den protestantiska befolkningen att resa ragg.

Nordirland är ett exempel på när tvisten om nationaltillhörighet lett till inbördeskrig. Sedan snart 20 år råder något slags lugn och en försoningsprocess pågår. Men det krävs inte mycket för att riva upp såren igen.

Samma sak i Baskien i Spanien där terrorgruppen ETA efter många år är på väg att lägga ner sin väpnade kamp för full självständighet. Men vad händer om Katalonien plötsligt får rösta?

Fragmentiseringen av Europa har egentligen ingen gräns. När jag häromdagen lyssnade på BBC var det en person som drev frågan att regionen Yorkshire i Storbritannien också skulle bryta sig ur och klara sig på egen hand.

Varför inte Norrland eller Skåne?

Premiärminister David Cameron vill inte bli i hågkommen som den som raserade unionen.

Han vill bevara nationen.

Men frågan är om inte hans och andra partiledares panikartade skotska turné riskerar att få motsatt effekt.

Politikerna i London står inte högt i kurs i Skottland. Partifärgen spelar ingen roll.

De är inkräktare som lägger sig i affärerna i en landsände som redan har ett stort mått av självstyre och där befolkningen om en vecka ska rösta om självständighet.

David Cameron, labourledaren Ed Milliband och vice premiärminister Nick Clegg från liberalerna är i likhet med många andra britter uppenbart oroade över de senaste dagarnas opinionsmätningar som visar att en majoritet av skottarna vill ha självständighet.

När Cameron för två år sedan gick med på att låta Skottland rösta om sin framtid var han och de flesta andra inom etablissemanget övertygade om att en majoritet av skottarna skulle rösta nej. Men genom att låta dem rösta trodde han sig kunna vinna politiska poänger.

Nu är det panik på Nummer 10 Downing Street. Och inte bara där.

För första gången börjar många inom det politiska och ekonomiska etablissemanget att på allvar fundera över vad ett skotskt utträde ur Storbritannien skulle innebära. Bara för att snabbt och oroligt konstatera att ingen egentligen vet eftersom det är först vid ett ja i folkomröstningen som förhandlingar ska inledas mellan regeringen i London och Skottland.

Har britterna rätt till en del av oljeinkomsterna eftersom de varit med och gjort många av de ursprungliga investeringarna? Kan man tvinga Skottland att ta på sig en del av statsskulden utan att för den skull låta dem behålla pundet? Hur blir det med Storbritanniens kärnvapen som är stationerade i Skottland?

Frågorna är oändliga men svaren väldigt få. Osäkerheten har redan drabbat landet i from av en fallande pundkurs och minus på börsen. Det är dock bara en viskning jämfört med den oro som kommer att drabba de finansiella marknaderna om skottarna röstar för att ”go it alone”.

Därför har Cameron, Milliband, Clegg kastat sig på första bästa plan norrut för att till varje pris övertyga befolkningen att de ska rösta för att stanna kvar.

Den typen av påtryckningarna från ”inkräktare” brukar sällan falla i god jord. Det är förståeligt att Cameron och de andra känner att de måste göra något för att bryta ja-sidans medvind. Men i själva verket riskerar de bara att göra ont värre. Stolta skottar som tvekar hur de ska rösta kan bli förbannade över utbölingarna inblandning.

Särskilt kan besöket slå tillbaka mot Cameron. Det konservativa partiet är väldigt impopulärt i Skottland där de bara har en enda parlamentsplats.

Skottlands ja-general Alex Salmond har inte varit sen att utnyttja situationen. I alla intervjuer piskar han upp de nationalistiska stämningarna genom att säga att det nu ”är Skottland mot Team Westminister”, den överhet som många skottar hatar.

För Cameron personligen är det mycket som står på spel.

Vid ett ja blir han premiärministern som splittrade en union som hållit i 307 år. Krav kommer att resas på hans avgång. Kanske är det därför som hans budskap till skottarna låter närmast desperat.

– Vi vill att ni stannar, vädjar han. Lämna inte vår familj av nationer.

Han kryddar det med löften om ännu mer självstyre för skottarna inom unionen. Det låter som han är beredd att ge dem nästan allt bara de låter bli att rösta ja.

Räcker det?

Paniken märks hos David Cameron i synnerhet och Storbritannien i allmänhet.

Det som nästan alla utgått från inte skulle hända ser ut att kunna bli verklighet.

Ett självständigt Skottland kan få omfattande följer. Även för Sverige.

Vill skottarna ha självständighet eller inte?

Under flera år har nejsidan haft en tillsynes solklar ledning på runt 20 procent i de opinionsmätningar som gjort regelbundet.

På sistone har detta försprång visserligen krympt men ändå känts stabilt.

Ända tills en ny opinionsmätning den gångna helgen visade att en knapp majoritet är för självständighet. Åtminstone om man räknar bort de som fortfarande inte bestämt sig.
Mätningen har skakat om nationen inför valet den 18 september.

Finansminister George Osborn gick genast ut och lovade utökade befogenheter för Skottlands parlament om man stannade kvar i unionen. Ett sätt att på upploppet gynna nej-sidan.

Labours förre partiledare Gordon Brown, som själv är från Skottland, ska ge sig av på en sex dagar lång turné för att stärka nejsidan.

För första gången fruktar etablissemanget på allvar att en majoritet av skottarna ska rösta för självständighet för den oljerika landsänden.

Det yrvakna uppvaknandet med bara en dryg vecka kvar till folkomröstningen har på nytt satt fokus på följderna av självständighet. Konsekvenser som i nuläget är svåröverskådliga.

Ett oväntat ja kan skapa kaos på finansmarknaderna. Marknaden hatar osäkerhet och i nuläget hänger en rad nyckelfrågor om följderna av skottskt självstyre i luften.

Vad händer med pundet? Enligt London kan Skottland inte räkna med att använda det som valuta.
Men vad händer då med landets statsskuld? Det rimliga vore att ett fritt Skottland tog på sig en del av den brittiska statsskulden men om de inte får använda pundet har ja-sidan hotat med att vägra.
Pundet rasade direkt när de nya opinionssiffrorna blev kända.

Ett fritt Skottland får inget automatiskt medlemskap i varken EU eller Nato. Även om allt talar för att de blir medlemmar krävs det omfattande förhandlingar.

Politiskt innebär självständighet stora förändringar i Storbritannien. Hela den politiska kartan ritas om. Labour förlorar på ett bräde 40 parlamentsplatser och en stor del av sin väljarbas. Det blir mycket svårt för partiet att ta tillbaka makten utan de skotska väljarna.

Men även för de konservativas David Cameron kan ett skottskt ja betyda slutet. Han kommer att få skulden för att inte ha insett faran i tid och för att han tog risken att låta skottarna rösta om självständighet.

Även för omvärlden innebär ett ja risker. Den finansiella oro som kan bli resultatet läggs ovanpå alla de negativa trenderna om minskad tillväxt och växande skuldberg i Europa. Återhämtningen kan bromsa in ytterligare vilket även påverkar Sverige.

Cameron har utlovat att britterna ska få rösta om de vill vara kvar i EU senast 2017. Risken för att en majoritet ska rösta för ett utträde ökar dramatiskt med ett Storbritannien utan det EU-vänliga skottarna.

I så fall förlorar Sverige en viktig bundsförvant inom unionen och hela EU riskerar att hamna i gungning.

Sottland är inte ensamt. Att ekonomiskt starka regioner söker självständighet verkar vara en trend i Europa just nu.

I Spanien tänker det lokala parlamentet i landets mest välbärgade region, Katalonien, hålla en folkomröstning om självständighet i november. En omröstning som Spaniens regering fortfarande betraktar som olaglig.

Europa kan stå inför en turbulent höst på mer än ett sätt.

När jag i morse lyssnade på Ekots vinkling att vapenvilan i Gaza ”väcker hopp om fred” höll jag på att brista ut i gapskratt.

Hur kan man göra en så absurd tolkning av avtalet mellan Hamas och Israel?

Sanningen är ju att det hela slutade precis som det brukar.

Israel och Hamas kunde inte enas om i stort sett någonting. Därför enades man om att vara fortsatt oeniga men låta vapnen tystna för stunden.

Vapenvilan ger inte minsta hopp om fred. Det är bara en tidsfråga innan Hamas eller någon annan av de radikala islamistgrupperna i Gaza beskjuter Israel med raketer och israelerna till slut svarar med massivt våld. Det kan ta sex månader, ett år eller två år men var så säkra på att vapenvilan bryts förr eller senare.

Förklaringen är enkel.

Israel och Hamas har inte löst några av de svåra frågorna.

Hamas lovar visserligen att inte skjuta några raketer, ett löfte man brutit många gånger tidigare, men i vapenvilan finns ingen avväpning av Hamas. Vilket var ett absolut krav från Israel för att gå med på ett mer omfattande fredsavtal.

Israel lovar att öppna gränsen till Gaza för vissa transporter, bland annat byggmaterial för att återuppbygga de hus som totalförstörts av de massiva israeliska angreppen. Men man kommer inte att släppa på blockaden av vilka varor man låter passera som varit i kraft sedan 2007. Detta var Hamas främsta krav.

När Hamas i går kväll manade ut gazaborna på gatorna för att fira så var det för att få denna magra kost att framstå som den seger det inte är. Över 2 000 döda, varav majoriteten civila, 11 000 skadade och 100 000 hemlösa och det enda man eventuellt får är byggmaterial för att återuppbygga det som förstörts. Om nu någon är villig att betala.

Att framställa det som en seger är självbedrägeri i stor skala.

Reaktionen i Israel speglar mer realistiskt vapenvilans brister. Många israeler är emot den eftersom det innebär att hotet om ett raketregn från Gaza kvarstår.

Den här gången tar det kanske lite längre tid eftersom även Egypten, Gazas andra granne, och arkitekten bakom vapenvilan, tänker täppa till möjligheten för Hamas att föra in material till nya missiler. Militärregimen i Egypten ser Hamas som en gren av muslimska brödraskapet och är numera en lika stor fiende till Hamas som Israel.

Men erfarenheten visar att gränserna läcker. På ett eller annat sätt kommer Hamas, Islamiska Jihad och övriga att lyckas få in nya vapen som förr eller senare kommer att användas mot Israel.

Hamas grundinställning är fortfarande att den judiska staten ska utplånas. Hamasledaren Mahmoud Zahar var en av få som talade klarspråk i går.

– Vi kommer att beväpna oss och uppgradera vår arsenal i väntan på det kommande slaget.

Känns inte som en fredsförklaring precis.

Det bästa omvärlden kan hoppas på är en period av relativt lugn innan det smäller igen.

Är det någon som tror att det är omsorg om civilbefolkningen som får Rysslands president att skicka ännu en hjälpkonvoj till östra Ukraina?

Frågan är vad Putins plan är med den långsamma och utdragna invasionen av grannlandet.

I morgon träffar Putins Ukrainas president Porosjenko i grannlandets Vitryssland. Inför mötet demonstrerar Ryssland president att han kan göra vad han vill oavsett vad Ukraina tycker.

En kolonn av ryska pansarfordon har under dagen tagit sig över gränsen längst ner i sydöstra Ukraina. De uppges vara på väg mot staden Mariupol där det inte pågår några strider. Det kan vara ett sätt att tvinga Ukraina att omgruppera sina styrkor.

Samtidigt säger Ryssland att man tänker skicka en andra hjälpkonvoj till östra Ukraina. Den första tog sig illegalt in i landet i slutet av förra veckan. Lossade sin last och återvände sedan.

Ukraina hade hotat att stoppa konvojen med alla tillgängliga medel men gjorde ingenting. Förmodligen eftersom lastbilarna vid inspektion visade sig innehålla mat och förnödenheter och inte vapen. Det hade inte sett bra ut om ukrainska bombplan attackerat en hjälpsändning.

En bombning av konvojen hade varit närmast en krigsförklaring mot Ryssland.

Frågan är dock hur Ukraina tänker agera om även den andra konvojen tar sin in illegalt. Det är uppenbart att Ryssland har en annan agenda med hjälpen än att enbart undsätta civilbefolkningen i städer som Luhansk som saknar el och rinnande vatten. Befolkningen har svårt att få tag på mat medan striderna mellan de ryssvänliga rebellerna och den ukrainska armén pågår.

Regeringstrupperna har haft betydande framgångar de senaste veckorna och givetvis ligger det i Putins intresse att se till att rebellerna får förnödenheter och understöd. Hjälpkonvojerna är ett sådant stöd som är populärt på hemmaplan i Ryssland.

Att låta frivilliga från Ryssland passera över gränsen till Ukraina och förse dem med vapen är ett annat sätt att stärka rebellerna.

Men frågan är vad Putins plan är på sikt.

Är målet att skära av en bit territorium och införliva det med Ryssland? Tänker han använda östra Ukraina som en språngbräda för att äta upp ännu mer av grannen?

Vill han straffa Ukraina vars ekonomi är i fritt fall och därmed även öka kostnaden för västvärlden som lovat att stötta landet?

Eller är Putins sätt att fortsätta underminera Ukraina tänkt som en varning till andra forna Sovjetrepubliker att inte drömma om medlemskap i EU och Nato?

Det känns som Putin försöker trötta ut världen med de ständiga små men kännbara övergreppen mot Ukraina. Till sluta kanske väst ser det som en del av det normala umgänget att Ryssland ständig kränker Ukrainas gräns.

Putin aktar sig dock för någon storskalig invasion. Han försöker balansera på en tunn linje där EU och USA inte ska tycka att varje enskild åtgärd Putin vidtar är så allvarlig att sanktionerna måste utökas.
Det är svårt att veta exakt vad det är Putin vill uppnå med sin katt- och råttalek.

Men det blir allt tydligare att det pågår ett krig i Europa med dagliga dödsoffer, inte minst bland civilbefolkningen.

Ett krig som snabbt skulle vara över om det inte vore för Rysslands stöd till rebellerna.

Han har bytt ut uniformen mot en grå kostym.

Men klädbytet kan inte dölja att Thailand gått från demokrati till militärdiktatur.

General Prayuth har lovat nyval om drygt ett år men det kommer inte att lösa landets politiska kaos.

Sedan militären tog makten i en oblodig kupp den 22 maj har man tagit total kontroll och sett till att ingen kritik mot militären eller politisk debatt överhuvudtaget förekommer.

Medierna är satta under sträng censur på ett sätt som inte förekommit i Thailand på många år. Därför är det kanske ingen överraskning att de opinionsmätningar som publiceras i thailändska tidningar visar att en majoritet av befolkningen stödjer militärkuppen.

Det kan också bero på att de demonstrationer och politiska våld som plågade landet sedan förra hösten ersatts av ett lugn på ytan.

Men det har skett till ett högt pris.

Klockan har vridits tillbaka till hur det såg ut i Thailändsk politik på 80- och 90-talen.

Militären har tagit sig rätten att när som helst kalla in människor som är politiska aktiva till förhör och sätta dem i husarrest. Flera hundra personer, de flesta av dem från Thaksinlägret som hade makten när militären slog till, har tvingats skriva på avtal där de förbinder sig att inte uttala sig politiskt. Bryter de sitt löfte väntar stränga straff.

Enkelt uttryckt har militären lagt en tätt lock över allt som har med politiska motsättningar att göra. Istället har man gett sig själv drakoniska maktbefogenheter som utgör ett allvarligt hot mot upprätthållandet av mänskliga fri- och rättigheter i ett land som höll sina första verkliga fria val 2001.
För att öka sin egen popularitet har militären anordnat gratis biofilmer och konserter och sett till att den folkkäre kungen ”välsignat” kuppen.

Kritiken från omvärlden har varit massiv med krav på en snabb återgång till demokrati. Organisationen Human Rights Watch fruktar att Thailand är på väg mot ett militärstyre liknande det som råder i Burma, en sorts låtsasdemokrati.

I går röstade det av militären utsedda parlamentet för att utse kuppgeneralen Prayuth till ny premiärminister.

Militären har lovat att nyval ska hållas tidigast i oktober 2015. Men hur de ska förhindra att samma scenario upprepas som vid tidigare val är högst osäkert.

Varje val sedan 2001 har vunnits av mångmiljardären Thaksin Shinawatra eller hans syster Yingluck. Rödskjortorna som de kallas, har segrat genom att gynna den fattiga landsbygdsbefolkningen. Eftersom de är fler än den välutbildade medelklassen och kungatrogna eliten så har de så kallade gulskjortorna förlorat varenda gång.

Eftersom gulskjortorna hade makten i Thailand innan det blev demokrati så har de haft svårt att anpassa sig till att plötsligt stå vid sidan av. Genom att använda författningsdomstolen och den gamla maktapparaten har de försökt tillskansa sig makten trots valförlusterna.

Om det blir nyval nästa år är det mycket troligt att samma scenario uppstår igen. Konflikten är bara djupfryst.

Därför är det många som tror att militären ihop med den gamla eliten i det särskilda råd som ska tillsättas tänker konstruera någon form av spärrar som gör att rödskjortornas röstövertag kan neutraliseras.
Framförallt vill man stoppa familjen Shinawatra från all framtida maktutövning.

Problemet är bara att om man gör det riskerar man att rödskjortorna ger sig ut på gatorna för att protestera.
Militärens dilemma är hur man ska lyckas återinföra demokrati utan att rödskjortorna tar tillbaka makten.

Vapenvilan i Gaza förlängs gång på gång i ett fåfängt hopp om att det ska resultera i en bred uppgörelse mellan Hamas och Israel.

Chansen är oerhört liten men även om vapenvilan upphör innebär inte det per automatik en återgång till krig.

Båda sidor ställer krav som är svåra eller rentav omöjliga för den andra sidan att gå med på. Israel kräver en definitiv avväpning av Hamas så att gruppen inte ska kunna återuppta beskjutningen av Israel någon gång i framtiden.

Hamas vill att Israel helt häver blockaden av Gaza så att varor kan föras in fritt, inklusive cement som Hamas använt för att bygga tunnlar varifrån man kan attackera Israel.

Det vore en sensation om något av detta blev verklighet. Hamas hela existensberättigande ligger i att ständigt bekämpa Israel. Att gå med på en total avväpning skulle vara ett enormt nederlag för organisationen.

Förhandlingarna i Kairo har pågått av och till sedan mitten av juli. Men Israel och Hamas talar inte ens direkt med varandra. Egypten agerar mellanhand mellan de två delegationerna.

Det mesta omvärlden kan hoppas på är en mer begränsad uppgörelse om att inte attackera motståndarsidan. En uppgörelse som med stor sannolikhet kommer att brytas inom ett eller två år när Hamas återuppbyggt sin förmåga att slå mot Israel.

Vapenvilan kan inte skjutas upp i det oändliga. Men även om det inte blir någon uppgörelse är det inte särskilt troligt att vi får se fullskaligt krig i Gaza så som var fallet i juli och början av augusti.

Israel har uppnått sina viktigaste militära mål. Merparten av Hamas tunnlar från Gaza in i Israel är förstörda och kommer att ta lång tid att bygga upp igen. Hamas lager av raketer är mer än halverat och möjligheten att få in nya är begränsad sedan militären återtog makten i Egypten. Hamas är sprunget ur det muslimska brödraskapet och betraktas numera som en terroristorganisation även i Egypten. Hamas är med andra ord omgivet av fientligt sinnade länder och en kustremsa som Israel kontrollerar.

Efter sommarens urladdning är båda parter krigströtta men hellre än att gå med på krav de anser orimliga så kommer de att iaktta ett informellt eld upphör.

En och annan missil kommer definitivt att landa i Israel och besvaras kraftfullt från israelisk militär. Men en återgång till fullt krig är inte särskild trolig även om en fredsuppgörelse uteblir.

Ska vi tro på ännu en ny förlängning av vapenvilan efter midnatt?