Niklas klagade till facket när hans lönebidragsanställning blev alldeles för pressande. Dagen efter fick han sparken på grund av påstådda attitydsproblem.

Niklas skulle precis fylla 19 när han fick diagnosen epilepsi. Efter studenten följde flera års arbetslöshet. Diagnosen begränsade honom i vilken typ av arbete han kunde ta. Han fick inte arbeta ensam, inte ha ansvar över andra och inte stressa – annars riskerade anfallen att bli kraftigare och mer frekventa. Det var inte många jobb som passade.

Av en ren slump surfade han in på Arbetsförmedlingens hemsida och insåg att han borde kunna få lönebidrag. En läkarutredning visade att han var berättigad bidrag och med det förändrades hans ställning på arbetsmarknaden. Han ringde runt till olika företag och fick napp på en bilfirma.
– Chefen var positiv med en gång och frågade i princip om jag kunde börja nästkommande dag. Jag var ju desperat efter ett arbete och tacksam över att jag fick komma dit, säger Niklas, som egentligen heter något annat.

Han har själv ett stort bilintresse och jobbet fungerade bra. Efter en månads praktik fick han en provanställning med lönebidrag. Arbetsförmedlingen betalade 80 procent av hans lön på 17 000 kronor och hälften av den resterande summan fick arbetsgivaren i handledarstöd.
Men någon handledning var det aldrig tal om.
– Absolut inte. Jag hade väl någon introduktionsdag under min praktik men annars jobbade jag självgående. Jag förstod aldrig vad det var för något, säger Niklas.

Men han klagade inte. Allt flöt på bra de första månaderna, han fick beröm och trivdes med arbetskompisarna. Men så fick en arbetskollega sparken i samband med att hans provanställning skulle gå ut. Efter det höjdes kraven på Niklas.
– Vi fick höra att vi slarvade och jobbade väldigt mycket övertid för att klara av allt. Det var orimliga krav att ställa särskilt som alla utom platschefen var lönebidragare och praktikanter, säger Niklas.

Men så började epilepsianfallen komma oftare, både hemma och på jobbet. En gång hände det när han jobbade ensam, trots att överenskommelsen med Arbetsförmedlingen förbjöd ensamarbete. Han ramlade rakt ner i betonggolvet och hittades senare blodig halvvägs ut genom ytterdörren.
– Det var på grund av stressen jag utsattes för där. När jag har rätt förutsättningar, är harmonisk, har bra sömn och inte stressar, så funkar det bra men så fort det rubbas kommer anfallen, säger han.

Han påpekade för chefen att han var lönebidragsanställd och inte kunde stressa för mycket men fick till svar att inga bortförklaringar godkändes. En dag ville platschefen att Niklas skulle fixa ventilationstrumman i taket genom att lyftas upp i en grävskopa flera meter upp.
– Jag påtalade att jag helst inte ville. Det fanns ingen säkerhetsutrustning över huvud taget och jag var rädd för att jag skulle få ett anfall där uppe. Men han sa att det var lugnt och lovade att jag skulle få sluta tidigt dagen efter, säger Niklas.

Allt gick bra, men när Niklas inte alls fick sluta tidigare dagen efter blev han arg. Han ringde facket och berättade om alla de orimliga krav som ställdes på honom, all övertid och det stressiga arbetet. Nästa dag blev han uppkallad till ägarens rum på bilfirman.
– Jag trodde att jag skulle få fast anställning för de hade lovat det. Men han sa att jag kunde tömma mitt skåp och åka hem. Jag blev jätteförvånad och det var inte långt till tårar eftersom det var min enda inkomst, säger Niklas.

Senare fick han höra att anledningen till uppsägningen var ”attitydproblem”. Men det tror han inte på.
– Jag misstänker att det var för att min provanställning höll på att gå ut, det var ju likadant med alla som jobbade där innan. Jag förstår inte att det inte ringer varningsklockor hos Arbetsförmedlingen. Det är ett väldigt fult sätt att utnyttja folk på, säger Niklas.