Eva har sjukdomen MS och blev arbetslös för sju år sedan. Efter det har hon haft sju olika jobb med fyra typer av anställningsstöd. Bara en av anställningarna varade i över fyra månader.
– Man blir tröttare och mer nedstämd och körs ner i botten varje gång man inte får fortsätta med ett jobb. Det är inte något som hjälper min sjukdom, säger Eva, som egentligen heter något annat.

Hon var 32 år när hon fick sin diagnos. Sedan dess har hon inte kunnat jobba heltid och vid årsskiftet 2005/2006 blev hon arbetslös. Då hade hon jobbat i över 20 år på samma ställe. Efter det blev hennes yrkesliv ett svårlöst pussel. Hon har jobbat tre månader i en fotobutik, fyra månader i receptionen på en camping och två månader med en sjukgymnastikgrupp – för att bara nämna några av de kortare vikariat hon haft. Regelbundet har hennes arbetsförmåga prövats för att hennes bidragsnivå ska kunna fastställas.
– Jag fasar redan för nästa gång det ska prövas och osäkerheten innan man får reda på resultatet. Man får inte en chans att bygga upp ett självförtroende, säger Eva.

Hon har haft varit anställd genom praktik, särskilt anställningsstöd, lönebidrag och i Fas 3. För tillfället har hon en Fas 3-anställning på kommunen som hon trivs bra med, men som inte ger någon större ekonomisk ersättning. Hon har två barn och en man som också är sjukskriven.
– Det funkar. Det blir inga semesterresor, snygga kläder eller nöjen, men det går ihop, säger Eva.

Förhoppningen är att hennes nuvarande jobb med tiden ska omvandlas till en anställning med lönebidrag. Ingenting är säkert och Eva vågar inte hoppas på för mycket.
– Jag skulle bara vilja ha en fast anställning, ett ordentligt jobb där jag får en ordentlig lön och kan slå mig till ro. Jag älskar att jobba men vill vara lugn i det jag gör, säger hon.