Ibland när jag sitter och skriver här hemma på Tulegatan kan jag inte låta bli att minnas kaféet jag skrev på i Spanien förra sommaren. Jag var alltid först på plats om morgonen. Intog min vanliga stol på uteserveringen. Fick en cortado och mineralvatten av en uttråkad servitör med porrfilmsmustasch. Bordet var ett rangligt fuskbygge. Varje knapptryck på datorn, varenda förbipasserande moped, skapade små jordbävningar som resulterade i böljande vågor i kaffet.

Snart kom de andra stammisarna: Äldre spanjorer med skjortorna instoppade i byxlinningen och de buktande magarna inpackade i breda skärp fällde upp sina tidningar som färggranna fjärilar över borden. Damer med cigaretter som en naturlig förlängning av sina kroppar kallade varandra ”guapa”, pratade om sina krämpor, berättade detaljerat om sin senaste knäledsoperation och skröt om sina barnbarn.

Ibland ropade en av damerna på mig som om jag vore en hundvalp, vecklade upp en servett i vilken hon dolt en smulig bakelse som hon bakat och tvingade mig att stoppa i munnen. Och jag log. Avlägsnade diskret ett svart hårstrå, innan jag tuggade och svalde, sade ”Tack, vad gott” men tänkte att jag hellre stoppat en handgranat i käften.

Hon var så vänlig och söt, så jag log igen med sockerglans på de där läpparna – som en bullrig a-lagare på Södermalm en gång pekade på och kallade för monkeylips – och damen fiskade upp ytterligare en hopknycklad servett ur sin handväska och tryckte i min hand.

Alldeles nyss åkte jag taxi. Chauffören var en ung kille i min ålder. Solglasögon. Keps. Han berättade att han var trött, för att han varje morgon kör en liten kille till skolan. Gratis. Innan sina taxipass.

Lillkillens pappa hade gått bort och det var änkan som bett honom. Jag tänkte att jag hade att göra med en stor filantrop och varm medmänniska.

”Vad fint”, sa jag beundrande. ”Var pappan en vän till dig?”

”Pappan? Va? Nej. Honom kände jag inte. Alltså, jag försöker få till en dejt med mamman.”

Jag vet inte vad det är med mig, men jag är på ett otroligt gott humör idag. Kanske är det för att jag ska klippa mig, kanske är det för att jag inte förstår bättre? Alldeles nyss inte bara sjöng jag i duschen. Nej, jag dansade också. Stäm mig då! Kör in mig i finkan! Men man måste omfamna den här sortens sinnesstämning i dessa dystra tider.

Regnet piskar mot rutan, Vasastans takåsar är vinylsvarta. En fluga i livets skymning beundrar längtansfullt det kalla och blöta. Hur långt kan den ha kvar av sitt enda liv? Dagar? Kanske timmar? Min makt är total. Jag kan döma den att sluta sina dagar här, som min fånge.

Jag öppnar fönstret. Insekten vecklar ut vingarna, lyfter, försvinner iväg ut i det gråblå gränslandet mellan dag och natt.

Jag vaknar upp vid 07 av att tv:n står på. Tittar Linnea på Nyhetsmorgon? Nej, det är någon engelskspråkig Youtuber som skriker som en djävulsdyrkare om hur hon funnit harmoni i sitt liv:

Tittar ut genom fönstret. Blyertsgrått. Jag har ingen lust att gå upp och planera nästa roman, men jag måste bort från oljudet i sovrummet:

Plockar ur diskmaskinen medan jag väntar på kaffebryggaren. Allt är huller om buller därinne. Det ser ut som om Linnea stått en bit bort och kastat in tallrikar, bestick och skålar:

Slår i smalbenet på den nedfällda diskmaskinsluckan. Jag ser stjärnor av smärtan. Hoppar omkring på ett ben och skriker pubertalt ”Anus!”:

Linnea ropar från sovrummet att jag ska sänka rösten så att hon kan höra Youtubern vansinnesvråla om inre frid:

Läser Dagens Nyheter inne på mitt kontor:

Linnea och jag tar en promenad. På Biblioteksgatan får Linnea syn på en tv-kändis och tvingar mig att följa efter personen, som ett psykfall, i två kvarter för att se ”vad hon ska göra idag”. 

Vi äter lunch på Riche:

Petter Stordalen är på Riche. Jag berättar för Linnea om när han medvetet hoppade sönder mina fejksolglasögon under en intervju i Almedalen för ett par år sedan. Hon gav historien: 

Linnea meddelar att vi ska köpa doftljus och rökelser eftersom hon har ”höstkänsla”. Av tidigare år vet jag att det kommer att bli tuffa månader för andningsorganen:

Linnea placerar ut doftljus och rökelser i lägenheten och det luktar som jag inbillar mig att det gör när man besöker en häxdoktor i Calcutta: 

Klockan är åtta på kvällen och Linnea bestämmer sig för att baka ”bröd”. Ingredienserna är ägg och havregryn och sötningsmedel. Hon tvingar mig att smaka på sitt ”bröd”. Hade jag varit en domare i ett matlagningsprogram på tv hade jag ställt mig upp, kastat iväg en sked eller något, och skrikit ”vad i helvete är det här” innan jag stormat ut ur lokalen med kamerorna rullande. Men det gör jag inte. Jag säger att det smakar helt okej. Men sanningen är att betyget aldrig varit enklare att dela ut.

I torsdags köpte jag boken Livets små njutningar av Sigge Eklund. De texter jag läst hittills är alldeles gnistrande vackra. Och idag lyssnade jag på Alex & Sigges podcast och roades av Alex segment ”Livets tre små vidrigheter”.

Inspirerad satte jag mig för att skildra en fjärde vidrighet:

Att gå på krogen i Stockholm som artonåring år 2004

Klockan är 23.03. Du och dina två kompisar Kim och Christian står i kön till Sturecompaniet. Det är december. Du trampar på stället. Armarna tätt intill kroppen för att hålla värmen, du försöker se oberörd ut, trots att det är så kallt i luften att ditt kön krupit in i din kropp för att inte dö.

Det blir er tur. Vakten granskar er äcklat i två sekunder, skakar på huvudet och säger:

”Tyvärr grabbar, det är fullt idag.”

Ni drar vidare. Söker er lycka på Laroy. Ny kö. Folk skriker, spyr och gråter. Vid det här laget är ni kraftigt nedkylda. Du ser på dina vänner. De har samma ansiktsfärg som Leonardo DiCaprio i filmen Titanic – sekunderna innan Rose bröt loss honom från dörren och han sjönk till botten.

Efter fyrtio minuter förbarmar sig en vakt. Han lyfter på repen. Ni betalar 100 kronor var till en tuggumituggande kickerstjej utan ögonbryn.

Sakta tinar du. Ni stryker omkring bland borden, på jakt efter ölslattar för att spara pengar. De smakar saliv och munherpes. Det är det närmsta du kommer att komma en kvinnas läppar den här kvällen. Det vet du inte då, men det är tyvärr det närmsta du kommer en kvinnas läppar det här året.

Ni ställer er i ett hörn, huvudena gungar i takt till musiken. Ingen kollar på er. Du gör ett tappert försök att kommunicera med en människa av motsatt kön.

Du vandrar fram till en tjej, försöker stamma fram något som du hoppas ska imponera. Hormonerna slår volter i kroppen. Du bär omkring på en skogsbrand i kalsongerna. Du är så kåt att du har svårt att formulera fullständiga meningar.

”Eh. Öh. Eh. Hej.”

Hon tittar förundrat äcklat på dig, ungefär som om hon kommit på sina föräldrar mitt i ett en sexakt.

”Hej då.”

Hon försvinner hastigt iväg.

Du, Kim och Christian beslutar er för att tillsammans slå på stort. För att imponera på er omgivning samlar ni ihop till en flaska mousserande vin. Det blir till att sälja av varenda fond dina stackars föräldrar sparat ihop åt dig imorgon om du ska ha råd att äta, men det är det värt.

Ni sträcker på ryggarna. Spejar ut i folkvimlet. Försöker hitta på samtalsämnen och skratta för att folk ska tro att ni är ett härligt sällskap.

En så kallad stekare i rosa skjorta och backslicken på sned svävar förbi och välter ut er surt förvärvade flaska. När du med panik i rösten ställer honom till svars tar han fram ett silvrigt kreditkort som skimrar till som en hoppande regnbågsforell och ropar ”En flaska mousserande bajs åt smågrabbarna”, betalar och försvinner.

Flaskan är nu tom. Ni håller hårt i den för att folk omkring er ska tro att den är full. Ni överväger att fylla den med slattar, gömda inne på toaletten, men låter bli.

Oj då. Tumult två meter bort.

Kim blir utkastad efter ett misslyckat försök att stjäla en oövervakad Rosa Pantern. Vakterna kopplar något slags grepp, bär iväg honom. Du lommar hjälplöst efter.

Ni stannar till vid en korvkiosk och trycker i er varsin ångande korv. Kvällen är slut. Det är dags att vandra hem, titta på reprisen av Scrubs och sedan sova.

Under den där mörka tiden i våras, när Coronan härjade fritt och ljudet av ambulanssirener rikoschetterade mellan fasaderna kollade jag på mobilfilmer från Italien. Där möttes man upp på kvällarna, spelade musik för varandra från balkongerna.

Jag tyckte att det såg härligt livsbejakande ut. Jag föreslog för Linnea att jag, till kvällen, skulle ta med mig gitarren ut på vår balkong och riva av en Bruce Springsteen-låt för hela gården. För att höja kämpaglöden och moralen bland grannarna.

”Jag tror faktiskt att de föredrar om du radar upp dem på innergården och spottar dem, en och en, i ansiktet”, svarade Linnea.

Hennes kärlek, min belöning.

Igår var jag och Linnea nere på stan, innan jag skulle möta upp min Aftonbladet-chef Eric Rosén på Taverna Brillo. Plötsligt fick Linnea något jagat i blicken och rusade iväg för att göra någon sorts ansiktsbehandling.

För att ha något att sysselsätta mig med gick jag och handlade tre böcker: Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Tritonus av Kjell Westö och Livets små njutningar av Sigge Eklund. Med böckerna satte jag mig på Taverna Brillos uteservering.

Då hörde jag plötsligt: ”Tjenare mannen”. Det visade sig vara min gamla vän, Eagles-skådespelaren Sarah Gustafsson. Hon är kanske det trendigaste vi har i Sverige just nu. Hon var klädd par vida svarta byxor, en pullover, vit t-shirt och en grön fiskarmössa.

”Du ser ut som Loreen – när Loreen fortfarande var känd”, berömde jag.

Eftersom Sarah har koll på vad som gäller jag har höll jag upp min nya datorväska från Tiger.

”Är den här rätt?” undrade jag.

Hon vred och vände på den, granskade den kritiskt. ”Tiger. De har saggat ner sig rent generellt. Men gör fortfarande sjysst läder”, sa hon och räckte tillbaka den.

En annan rolig grej med Sarah: hon pratar på ett sätt som man gjorde på Södermalm på 1920-talet.

”Jag är på väg till Kristallen. Bjuder du på ett glas? Jag måste skumma upp mig.”

”Ska du ha på dig fiskarhatten på dig på Kristallen?” undrade jag försiktigt.

”Nej, jag tar nog av mig den.”

Sen försvann Sarah.

Jag satt kvar och läste ”Familjen” tills Eric Rosén och hans skägg dök upp.

Han var tio minuter sen. Jag antog att han fastnat med skägget någonstans, kanske i en tunnelbanedörr och därför blivit stående, så jag gjorde ingen grej av det.

När jag försökte begära mer utrymme för den här bloggen fick han något plågat i blicken och bytte smidigt samtalsämne. Vi åt varsin svamppasta, drack en massa vin och sen vandrade jag hemåt i kvällningen med oroskänslor i kroppen.

Min ensamhet når nya nivåer. Jag sitter vid mitt skrivbord och arbetar med strukturen på nästa Vanessa Frank-roman. För tillfället går det inte särskilt bra. Jag känner mig lika vilsen som när jag och mina kompisar i början av nittiotalet försökte bygga en rymdraket av bråte vi hittat i en container (vi lyckades inte).

Magen kurrar. Jag fäller ihop datorn, reser mig och säger högt: ”Nu går jag på lunch”. Allt som hörs är ett knäppande ljud i elementet bakom skrivbordet som jag inte är händig nog att göra någonting åt.

Jag försökte häromdagen att åtgärda det genom att sparka på det, men det enda som hände var att jag fick ont i foten och ljudet fortsätter att rubba mina cirklar.