Det finns tre olika parter i mitt författarliv. Mitt bokförlag Bookmark, min agentur Nordin Agency och min alldeles egna propagandaminister Simon Strand. Nu har dessa tre skapat en gemensam kalender över min vardag som samtliga ska ha insyn i för att kunna hantera mig.

Jag känner mig som ett skilsmässobarn i en modern bonusfamilj. Bara de inte börjar bråka om hämtningar och lämningar och glömmer att packa massäcken till mina utflykter.

Om morgonen använder jag duschen efter Linnea. Man vet aldrig vad man hittar därinne. För ett par minuter sedan hittade jag exempelvis en halväten morot. Här kommer nu den totala listan på saker jag funnit i vår dusch genom åren.

En mugg full med kaffesump: Jag trodde att Linnea försovit sig och därför beslutat sig att dricka sitt kaffe stående, i duschen. Men nej. Kaffesumpen visade sig vara peeling, någon sorts primitiv tvål, således. (Muggen står tre veckor efter uppdykandet kvar bland schampoflaskorna).

Mjöl: För ett par månader sedan låg det vita streck spridda över badrumsgolvet. Jag böjde mig fram och tänkte ”Har Linnea börjat gå på tjack?”. Efter några dagars spänd stämning visade det sig att hon använder mjöl i håret. Nej, jag har ingen aning om varför.

Olivolja: En morgon var jag nära att halka. Jag svor till, tittade ner och upptäckte stora fläckar av något uringult över golvet. Äckligt, tänkte jag. Det såg ut som om en dement åldring sjunkit ner på huk och urinerat i duschkabinen. Men när jag drog fingret genom pölarna och sniffade insåg jag att det var olivolja. Med socker i.

Ett hårdkokt ägg: Den här gången visade det sig att hon faktiskt beslutat sig för att äta sin frukost i duschen. Det hade väl varit trevligare om hon ätit upp hela äggen. Jag pressade fotvalvet i de vidriga resterna av ett hårdkokt ägg och muttrade ”det var väl ett jävla sätt att starta dagen på”.

Vittjar posten på hallmattan. Ett kuvert är brunt, namn och adress är skrivna med blå bläckpenna. Jag får genast en mikroflashback. Var det inte så klamydiatest-kallelserna såg ut när man var tonåring? Kallelsen skulle vara anonym som en pojke på en skolgård omgiven av fiender, för att inte föräldrarna skulle upptäcka att man var en depraverad liten djävul som försökte ligga med allt som hade puls.

Sedan fick man gå till en skallig man i fyrtioårsåldern som hette typ Jörgen borta vid Odenplan och som lade pannan i cellofanskrynkliga veck och med trötthet i rösten frågade om man brukade använda kondom. Och man rodnade, stammade och pep:

”Oftast, men inte alltid”.

”Det är bra att göra det, serru”, sa han. ”Svider det när du kissar?”

”Nej”, kved man.

Sedan var det ner med byxorna, mister. Fram med lilla ostkroken. Och Jörgen tog fram en nål, lång som en linjal, greppade ens darrande kön mellan tumme och pekfinger och förde in sylen i urinröret och hade man inte redan svidkiss, så hade man svidkiss och gick omkring hjulbent i ett par dagar efter att ha varit i kontakt med Jörgens jävla tortyrinstrument.

Men det här gången är det inte Jörgen som vill ses. Det är bara en trevlig äldre läsare som tackar för Råttkungen. Sånt gör en glad!

”Wow. Titta på dig. Har du gått och blivit en fucking hunk eller?”

Sagt av en kille till en annan, inne i omklädningsrummet på SATS Tulegatan. Man måste älska den sortens pepp, killar emellan!

Jag bär sällan glasögon offentligt, vilket har att göra med ett trauma jag burit med mig i tio år. Jag hade hämtat ut mina första brillor. Mörkgröna, rektangulära – mer Carl Bildt än Harry Potter, så att säga. Redan på väg hem från optikern satte jag dem fylld av stolthet på mig, plötsligt såg jag världen i HD.

Men jag hade bara hunnit bära dem i tio minuter eller så när en dåre kom körande mot rött i en sportbil. Det var en hårsmån från att jag avslutade mitt liv som ett skabbigt rådjur på hans motorhuv.

Jag skrek. Hytte med näven.

Denna neandertalare i människokläder stannade då sin bil mitt i gatan och ställde sig bredbent, som om han var i färd att föda fram ett barn stående. ”Var det något eller, din glasögonorm!?” ropade han.
Och jag hade inga svar. Jag kunde bara stå och fisk-kippa efter luft. Han nöjde sig med det, hoppade in i sin bil och for iväg.

När jag och Ann-Marie Skarp åt middag igår gick hockeyspelaren Douglas Murray förbi med sin son. ”Dig känner jag igen”, hojtade Ann-Marie glatt. Ann-Marie är mycket hockeyintresserad och sedan började hon berätta om sina tre favorithockeyspelare i NHL.

Erik Karlsson. Ann-Maries omdöme: ”Jävligt het!”

Henrik Lundqvist. Ann-Maries omdöme: ”Jag kommer aldrig glömma bilderna på när han klev ut på flygplatsen i Köln efter en lång Atlanten-flygning. Inte ett veck i kostymen. Såg hur fräsch ut som helst.”

Douglas Murray. Ann-Maries omdöme: ”Fortfarande snygg!”

Åt en härlig tretimmars middag igår med fina Ann-Marie Skarp, som gav mig mitt första bokkontrakt och som jag har så otroligt mycket att tacka för.

Varenda kafé i Stockholm är antingen fullt eller stängt. Taverna Brillo, där de flesta frilansskribenter håller till, öppnar inte frukostserveringen förrän den första september. Jag vandrade förgäves omkring i city i jakt på ett skrivbord och en kaffe. Men jag var inte ensam. Hela innerstan var full av vilsna frilansare med laptops under armarna, Alex Schulman satt och såg djupt förvirrad ut på Fabrique på Humlegårdsgatan. Själv drog jag i varenda kontakt jag har. Slutligen fick jag asyl på Aller Media vid Östermalmstorg. Väl där fick jag både kaffe och skrivbord och en stel Corona-armbåge av min gamla Expressen-kollega Johannes Selåker. Nu sitter jag och lyssnar på Svensk Damtidnings veckomöte och läser Dagens Nyheter.

Den där första sekunden av vakenhet är man bara skuggan av en människa. Man har ett medvetande, men inte mer än så. Den här morgonen varade den där stunden i fyra-fem sekunder. Jag visste inte vad jag var för djur eller om jag hade ett namn. Jag bara stirrade in i vår blåa tapet och flämtade som en fisk.

En liknande sak hände mig när jag hade Corona i april. Febern var så stark att jag inte visste om jag verkligen var författare. Jag ropade efter Linnea, som sov på soffan, men eftersom det var mitt i natten hörde hon mig inte. Hade jag verkligen skrivit en bok som hette Patrioterna eller hade jag bara drömt det? Inte ens när feberdimmorna lättat något på morgonen var jag säker.

Jag släpade mig upp, stöttade mig mot väggarna, och stapplade fram till bokhyllan. Drog med fingrarna över bokryggarna innan jag slutligen fann mitt namn på Patrioterna och andades ut.

Jag vet att ni febrigt längtat. Och ja, nu väntan är över. Här kommer den här helgens Plus-betyg:

Skulle shoppa kläder. Linnea följde med. Det blev ”hennes show” om man säger så. Jag köpte inte ett enda plagg. Hon köpte fyra: 

Åt en kebabrulle: 

Blev magsjuk: 

Blev kallad ”tönt” av Linnea för att jag låg och höll mig för magen och ojade mig. 

Satt på Thelins och trodde att en kille vinkade åt mig. Jag höjde en vit Rör inte min kompis -handflata och log. Men det var inte mig han vinkade åt, utan en person som satt bakom mig. 

Insåg att jag måste klippa mig, min frisyr just nu är nere på. . Jag ser ut som en sydamerikansk knarkmula efter en tiotimmars flight. I bagageutrymmet.

Drömde att Linnea legat med PR-killen André Frisk. 

Betalade räkningar: . Blev  när jag beslöt mig för att dricka whisky samtidigt. Ett litet knep som jag brukar använda mig av: att långsamt fyllna till medan företag och banker tar mina pengar.

Lagade en skål otroliga nudlar med räkor. Okej, jag ska inte överdriva. Den var . Egentligen har jag ingen aning eftersom jag dränkte den i en koreansk röd döds-sås som gjorde att hela käften domnade bort. Jag läspar fortfarande, en dag senare, efter den smakupplevelsen.