Det är tidig måndag och jag tar en promenad genom city. Solen skiner, det är en vacker dag därute, även om stadens morgonandedräkt efter helgen luktar fränt av urin och spya.

Och på tal om morgonandedräkter: jag avskyr scener i filmer och tv-serier när två nyvakna personer ligger nära varandra och pratar ansikte mot ansikte. Det är overkligt, det är äckligt. Man vet ju att ens mun om morgonen stinker som om ett litet djur under natten krupit upp i munhålan och lagt sig för att dö därinne. Då utsätter man väl inte en annan människa för det?

Själv pussar jag Linnea hastigt som ett ormbett på kinden innan jag rusar upp och borstar tänderna. Men det kanske bara är jag som är petig?

Lesbos. Grekland. Jag och min bästa vän Nikos for dit över några dagar 2009 för att hälsa på i hans farmor och farfars by.

*

I deras trädgårdsland växer tomaterna stora och röda. Allt vi äter kommer från den där jordplätten. Hettan är ofattbar. Insekterna surrar som helikoptrar över en brand.

*

Det är lågsäsong men på stränderna ligger turisterna nedgrävda som hudfärgade ankare i sanden.

*

Där, bland den mänskliga drivveden på stranden, läser vi romaner av Leon Uris. Jag bländas av Exodus. Nikos är nöjd med Mila 18.

*

Det finns en bar vi ofta besöker för att titta på fotboll, kyla ner oss med ett par öl och prata med folk. Den ägs av en avlägsen sorts kusin till Nikos. En dag säger släktingen:

*

”Grabbar, jag måste åka iväg en sväng. Kan ni ta hand om baren?”

”Hur länge då?”

”Två dagar.”

*

Plötsligt har vi en egen bar. Vi lägger undan böckerna.

*

Några år tidigare har jag, i ett infall av svartsjuka och kärlek, åkt till Mallorca och jobbat på bakom en bardisk. Jag var – och är – en begränsad bartender. Jag kan blanda apelsinjuice och vodka, men knappt mer än så.

*

Våra första gäster är ett par nederländare. Sen ett par britter. Vi snackar fotboll och serverar skummade öl i frostade glas. Underhåller gästerna med påhittade historier ur våra korta liv. Ur högtalarna strömmar Bob Dylan. Britterna vill lyssna på Blur. Vi vägrar.

*

En annan bar. En annan tid. Två brunbrända svenska pensionärer i ljusa kläder dansar bröst mot bröst medan jag putsar glas. Efteråt ger jag dem varsin GT.

”Vi har varit gifta i trettiofem år och kommer vara tillsammans tills vi dör. Ingen får mig att skratta som han.”

Det var så jag började älska ”A whiter shade of pale”.

*

Vid nio stänger vi baren och tar en taxi till den lilla staden på kullen. Trånga gränder. Solvarm sten. Doft av frityr, solkräm och parfym. Förälskade par. Döende relationer som ruttnar i värmen. Men därnere: vågornas skvalp som en outtröttlig orkester!

*

En kvinna i fyrtioårsåldern, från Newcastle, ska snart gifta sig, berättar hon vid bardisken. Sen spänner hon ögonen i mig och säger: Men först vill jag knulla dig tills du kräks! Jag och Nikos skrattar. Vilken ordakrobat, vi älskar henne!

*

Kusinen återvänder från Aten. Vi är ute. Han tackar oss. Bjuder på öl och drinkar resten av våra dagar på ön. Det är fina dagar, det också. Men vi saknar att stå på andra sidan bardisken och servera öl.

*

Vi pratar om allt det där ibland. Enas om att livet var enklare. Då. När det var lågsäsong.

På tal om Carola. Hon bara dök upp där, på Camilla Läckberg och Simon Skölds bröllop. Plötsligt promenerade hon omkring, vinkade som en kunglighet och tog selfies med gästerna. Tydligen hade hon varit i närheten hon hört att det var fest och beslutat sig för att ansluta. Som jag älskar henne för det!

När Linnea fick syn på henne började hon hyperventilera, sedan tog hon ett språng fram och kastade sig över Carola som en brandfilt.

Bara lyckliga omständigheter förhindrade dem från att falla ihop i en sprattlande hög på golvet. ”Ta bild”, väste Linnea medan hon kopplade ett fast tag om Carola och skrattade som en galen person. Och då tog jag hastigt den här bilden innan jag gick fram och med våld bände loss en chockskadad Carola från Linneas grepp.

Jag och Linnea var på Sturehof igår. Det var trevligt. Men en sak slog mig: Människorna som var ute och rörde sig kring Stureplan var så unga att jag kunde ha shottat tequila från deras ännu inte ihopväxta fontaneller. Jag kände mig som en virrig farbror med slipsen i pannan på sin systerdotters studentskiva.

Fullast på stan? Utan tvekan Linnea ”Let’s go fooocking mental” Feldt. Haha. Nu är hon bakfull och på ett satans humör. Jag har nog inte sett henne så full sedan hon i ett vilt glädjeskutt på dansgolvet visade brösten för både Roy Fares och Carola på Camilla Läckberg och Simon Skölds trevliga bröllop häromåret.

Jag sitter i Vasaparken och pillar med mitt bokmanus. En liten flicka kommer cyklande, med sin pappa springande tätt efter. Hans fötter smattrar i gruset, han hojtar ”Bra” och ”Försiktigt”. Armarna är utsträckta runt henne, beredda på att parera ett plötsligt fall.

Hon är i startblocken för ett cyklande liv. Vinglar fram. De korta benen trampar runt, runt, runt. Ansiktet under den svampformade hjälmen är hopknycklat av koncentration. Flätan piskar och studsar mot skulderbladen. Hon skulle kunna fortsätta ända till Åmål utan att bli det minsta trött! Fotgängare gör plats, vrider på huvudet, ler och nickar vänligt mot varandra.

Flickan och pappan försvinner – jag böjer ner blicken mot datorn på bordet – men jag bär med mig flickan och pappan en stund i min inre tv och jag tänker att det var en glimrande liten skärva av livet, så blixtrande vacker att jag vill gråta.

Tog en lunch med härliga Margaux Dietz igår. ”Jag har sovit i ett stort tält i natt”, förklarade hon utan att säga så mycket mer om den saken.

Jag dricker kaffe i solskenet och läser en bok när en lång man med en snusprilla stor som en komocka stannar till.

”Din jävel. Hur fan är läget då?” skrikfrågar han på brett dalmål.

Han kisar närsynt mot mig, med ögonhålorna som två minusstreck.

”Bra”, säger jag förvirrat.

Han lutar sig fram och granskar mig så nära att jag kan känna doften av hans frukost.

”Är det inte Thornberg?”

”Nej”, säger jag uppriktigt. ”Det är Engman.”

”Fan vad lik du är Thornberg. Haha. Fan. Ursäkta.”

Ibland packar jag en väska med träningskläder och tar med mig den och min ångest till mitt lokala gym för att springa på ett löpband. Idag träffade jag en man som gjorde mig illa till mods eftersom han bar ett fladdrigt svart linne som satt så löst att hans bröstvårtor kikade fram som ett par obehagligt ollonrosa ögon. Jag ville blunda men vet att det är en dålig idé när man står på ett löpband.

För ett par år sedan slöt jag nämligen ögonen under en springtur eftersom jag ville krama ur den sista helvetes-kilometern. Då tappade jag balansen och föll. Dunsade med en hög smäll in i väggen bakom. Jag såg stjärnor av smärtan. Hela gymmet stirrade och jag tänkte omtöcknad att det var bäst att låtsas som ingenting och med tonårstrotsig couldn’t care less-attityd ta sig upp igen.

Löpbandet rullade fortfarande.

Jag tog ett språng fram, kände mig som en cowboy som hoppar på hästen bakifrån på det där sättet de gör i västernrullar när indianerna nalkas och det är bråttom. Jag visste inte att det inte går att hoppa ombord på ett löpband i farten. Oförberedd på hastigheten dråsade jag ner på ärslet och rullade skrikande och fäktande in i väggen igen.

Jag kan rapportera att Linnea är på ett jävla humör. Hon flyter omkring som en drivmina i lägenheten, redo att detonera när som helst. Råkar jag förarga henne nu så kommer hon att Kalle Anka-explodera i ett vredesutbrott. Så jag håller mig ur vägen och smyger runt i mitt eget hem som en skicklig inbrottstjuv i väntan på att det här blåser över.

Jag tillbringade ett par förtrollade försommardagar med att läsa Ulf Lundells fina ”Vardagar 3”. Det jag framför allt bär med mig är hans nära relation till fåglar. Han behandlar dem kärleksfullt, ser deras flygande existens som små färgglada telegram från naturen.

Den enda fågel som frekventerat mitt liv de senaste månaderna är någon sorts skata, som satt på innegården på vår gamla lägenhet på Surbrunnsgatan och gapade som ett strandat fyllo i gryningen. Den väckte Linnea, som yrvaket kravlade ut på balkongen och vrålade åt den att vara tyst. Jag försökte vara den ”vuxna i rummet”. Påpeka att det inte är särskilt konstruktivt att skrika på en fågel, men då vände Linnea vreden mot mig.

Hon tittade hatiskt på mig med sina rödsprängda ögon och väste ”Jag ska skalla dig”. Sen lade hon händerna på balkongräcket igen och fortsatte utbyta högljudda förolämpningar med fågeln.

Jag kröp ner under täcket och lät dem hållas. Varje morgon vaknade jag upp till det där tvåfrontskriget. Fågeln kunde väl ursäktas för att den är en fågel, den bryr sig väl mest om att äta mask och matrester? Linnea, som vanligtvis är en tänkande och rationell människa, är väl den som jag borde vara bekymrad för i sammanhanget?