– Hallå…är det någon här?
Att kliva in i den här bloggen igen känns lite som att öppna dörren till en sommarstuga som varit igenbommad hela vintern.
Jag ryggar tillbaka lite av den instängda, lätt unkna luften – och av känslan att något övervintrat här inne. Kanske ett djur, en tjuv – eller rentav några spöken.
Då ropar man så, lite tvekande:
– Hallå…är det någon här?
Men allt verkar lugnt,
Så vänta lite….jag ska bara vrida lite på persiennerna, vädra ut, sätta på elen, ladda kylskåpet med proviant och bädda rent.
…Och nu var det gjort och jag ber att få förkunna:
NHL-bloggen är återigen öppen – för fortsättningen av säsongen 2019-2020.
Det lär bli det konstigaste vi som följer den här ligan någonsin varit med om men det är lika för alla så vi bestämmer här och nu att vi i alla fall i detta forum försöker hålla the spirit uppe och redan från start gör det bästa av situationen.
Är vi överens om det?
Bra.
Välkommen tillbaka till NHL-säsongen!
• • •
Och hur var sommaren varit för bloggens fina lilla community so far?
Här är ju livet satt på undantag tills vidare, vilket jag berättat en del om i grannbloggen, ifall någon där ute inte känner till den.
Men ni – hur har ni tagit er fram genom den blågula blomstertiden utan NHL och annan live-sport?
Do tell!
• • •
Länge var jag skeptisk till den förestående omstarten av sässen mitt i högsommarvärmen. Avogt inställd, kan man till och med säga. Jag kände mig ärligt talat mindre peppad än inför ett tandläkarbesök och tyckte att det bästa vore att skita i alltsamman och satsa på nästa säsong någon gång i vinter istället.
Men när de släppte spelschemat förra veckan, med klockslag och allt, då sjöng det plötsligt till i gamle Biffens bröstkorg.
Ja, man kan fortfarande diskutera det moraliskt försvarbara i att spela hockey mitt under pågående pandemi, särskilt som det här projektet kommer ta så enormt mycket test-kapacitet i anspråk, men jag kan inte längre förneka att det efter fyra månader av ingenting känns kittlande att återigen få se världens bästa spelare gå i clinch – och det pretty much omedelbart i matcher med skyhöga insatser.
Släpp pucken – nu!

• • •
Larry Brooks analys om att det förmodligen är Storken som står i Rangers kasse i första matchen mot Carolina väckte förbryllande mycket uppmärksamhet i Sverige, tycker jag.
Den unge, ryske stjärnan hade ju redan övertagit förstaspaden i februari och mars och varför skulle det ha ändrats bara för att vi haft ett oändligt uppehåll?
Ja, Henke har bra lifetime-facit mot Canes och under vanlig serielunk kan sådana faktorer för all del påverka laguttagningar, men nu är det slutspel direkt och självfallet kommer coach Quinn ställa den keeper han ser som nummer ett mellan stolparna.
Huruvida den lätt arrogante Burt Lancaster-kopians sedan har rätt kan man förstås debattera.
• • •
Sedan får vi förstås se hur himlastormande det verkligen är att se Stanley Cup-dueller utan publik.
Av kollegorna som bevakar fotbollen hemma i Sverige tycker jag man på slutet kunnat ana att nyhetens behag klingat av – Robert Laul hade så sent som igår en mycket underhållande utläggning om att det inte längre var kul att kunna höra Patrick Ekwall fisa två bänkrader nedanför på Tele 2 Arena.
Men jag sätter hoppet just till det faktum att vi bara har slutspelsmatcher på menyn.
• • •
Eftersom de var på att lyfta när grundserien gjorde halt i mars, och alltid haft påfallande lätt mot just Hurricanes, tycks nästan alla nu vara överens om att Rangers kommer vinna den där inledande serien, men Keep your shirt on säger jag. Under Brind’Amours ledning har de försynta sydstatspojkarna fått en helt ny swagger – och framförallt lärt sig hur playoff-hockey ska spelas.
• • •
Ni minns korresoffan, va?
Den kommer få jobba under sensommaren och hösten.
För nä – som situationen är just nu har jag ingen möjlighet att bevaka slutspelet på plats.
I så fall skulle jag först få sitta i hård karantän på kanadensiskt hotellrum i två veckor och inte ens de rikaste mediabolagen i världen ser en sådan 14-dagarskostnad, för ingenting, som hållbar. Sedan är det med nuvarande regler för resor över gränsen mellan USA och Kanada oklart om jag alls kan ta mig tillbaka hit. Dessutom: Media kommer inte vara inne i den berömda ”bubblan” i vare sig Toronto eller Edmonton och får således inte ha någon som helst fysisk kontakt med spelare eller ledare. Alla intervjuer sker över Zoom eller liknande. Så poängen med närvaro skulle även utan gräns- och karantänbekymmer vara ganska begränsad. I alla fall för den NHL-korrespondent som har telefon och en okej adressbok…
Såklart – inläggen här i bloggen skulle få mer färg och krydda och nerv och studs om jag ramlade runt på de tomma läktarsektionerna i Scotiabank Arena och Rogers Place, och hade scenerna ute på byn i Big Smoke och Edmonton att berätta om, så för säkerhets skull är ackreditering från konferensfinaler och framåt säkrade – i fall vi har ett annat, mer gynnsamt läge framåt september.
Men utgå från en lång, lång räcka korresoffa-sessions framöver…
• • •
Tårtan Tortorella får frågan om han är orolig över hur många svordomar och fula ord som kan komma att höras i tv-sändningarna i tomma hockeylador.
Han svarar:
– To be honest, I don’t give a shit.
Det finns bara en Tårtan.
• • •
Lika lite som jag, eller någon annan, har en aning om hur det kommer gå mellan Hurricanes och Rangers – lika omöjligt är det att förutse något annat som händer nu.
Hur de här 24 lagen reagerar efter ett unikt uppehåll av den här sorten, på tomma läktare, på att leva i bubbla utan kontakt med omvärlden och på att aldrig ha hemmaplan…äh, den som tror sig veta ett endaste dugg i detta läge bara lurar sig själv.
Men låt mig redan nu varna för Vegas…
• • •
Hittills är det svårt att se något annat än att exakt rätt spelare blivit nominerade i samtliga Awards-kategorier.
Jag hade ju gärna sett Victor Goalofsson som Calder-kandidat men den långa skadefrånvaron grusade tyvärr hans chanser.
• • •
Här trodde man att begrepp som ”nytänkande” och ”innovation” var ledstjärnor för Devils-ledningen – och så blir Lindy Ruff anlitad som coach.
Det känns lite som när svenska landsortsrestauranger får för sig att de ska förnya menyn men i sista stund tappar modet och kör vidare med samma plankstek som alltid.
• • •
Det kom så abrupt och hastigt att jag knappt hunnit jubla ordentligt, men att vi redan har ett beslut om att NHL-stjärnorna ska vara med i de två kommande OS-turneringarna är ju helt mirakulöst.
Naturligtvis har jag redan hunnit ta ut Tre Kronor-truppen till Beijing 2022 vid åtminstone sju tillfällen.
• • •
För den som undrar – jo, det kommer ett nytt podcast-avsnitt den här veckan.
Ondskan Ekeliw är dock på semester med sin norska kärlek, så det dröjer ytterligare några dygn – och så lite som de unga tu kunnat ses under pandemin får vi allt visa lite förståelse.
• • •
Till helgen är det draft.
Nej, inte på riktigt – men ett antal hockeyjournalister här på kontinenten, alla svårt medtagna av abstinens efter fyra månader utan action, ska ha en fantasy-pool för hela slutspelet och nu ska vi plocka varsin spelare från var och ett av de 24 lagen.
Tunga värden ligger in potten, så wish me luck – och kom gärna med några tips på bra dark horses ingen annan tänker på.
• • •
Okej, för att få upp aptiten på oss alla ber jag att få avsluta detta comeback-inlägg med en best-of säsongens bilder här i podden.
Vi hörs inom kort.

Den fiktiva Stanley Cup-finalen mellan Edmonton och Toronto närmar sig klimax.
Här är Game 6…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 6)
”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr”
Ja, vi är i det läget i Toronto nu. Karin Boye-läget. Allt har dragits till sin yttersta spets i den första final Maple Leafs spelat sedan 1967. Drömmar generationer i Big Smoke burit på finns inom räckhåll. Allt kan avgöras ikväll – och Kanadas största stad äntligen få sin heliga redemption.
Allt det vet Chall – ny konsult i de blåvita lövens coach-stab. Så hon har under de dagar som gått sedan ”The Miracle in Alberta” introducerat Karins mäktiga rader för såväl laget som staden. De tog ett tag att sätta sig – utom hos Lill-Nyllet, Andreas Johnsson, Pierre Engvall och Rasmus Sandin, som alla hjälpt till att undervisa resten av truppen med uttal – men nu går alla runt och mässar ”Den mätta dagen…”.
Det högtidliga och ödesmättade i dikten står i bra samklang med den allmänna stämningen i Toronto. Euforin, partystämningen och de sprittande förväntningarna från tidigare i finalserien har ersatts av något annat. Det är allvar nu. Dödligt allvar. Maple Leafs kan vinna Stanley Cup ikväll och det blotta tanken känns overklig. Så hela jättemetropolen håller verkligen andan – och det gör även vanligtvis stoiska ikoner som Börje Salming och Mats Sundin.
– Jag har aldrig varit så nervös. Det är mycket värre än när jag spelade själv, säger Sudden när han till sin stora glädje fått hälsa på den nu världsberömde Ondskan Ekeliw efter morgonvärmningen som kan vara säsongens allra sista.
Börje – som även han beskriver det som ”stort” att få ta Ekeliw i hand – nickar instämmande.
– Jag har levt i 69 år. Inget jag varit med om under de 69 åren slår detta. Bara det nu inte blir för mycket för grabbarna. De är ju så unga.
Ja, det är vad alla oroar sig för när pucken ska släppas 20.23 på kvällen, efter nationalsång levererad av Celine Dion – ”aningen bättre än mistluren som sjöng i Edmonton senast”, som det står i Toronto Sun. Atmosfären inne i Scotiabank Arena är så förtätad att det nästan inte går att andas och det vore nästan konstigt om ynglingarna i hemmalaget INTE fick mjukost i knäna och sockerdricka i handlederna.
Men nä. De rivstartar, går till attack direkt och skapar tre feta chanser de första 90 sekunderna. Med det bryts anspänningen och hela Scotiabank förenas i ett veritabelt vrål.
– Jag vet vad det här är, vrålar Lasse Granqvist, titta i båset!
Ja, där står ingen annan än Chall, intill Sheldon Keefe, och nickar nöjt.
– Det är Chall-effekten, slår Lasse fast.
Oilers hänger inte med alls i inledningen och redan efter 01.44 tar Ryan Nugent-Hopkins en utvisning för hooking. Då ökar Leafs takten ännu mer. Det smäller oavbrutet i stolpar och ribba och Koskinen får rada upp regelrätta cirkusnummer för att freda gästernas kasse. 06.04 in i matchen hjälper inte ens det. I en vild röra framför honom får John Tavares tag i en studsande puck och föser in en backhand under benskydden på finländaren.
Jublet i hallen når såna decibeltal att till och med Angus Young i AC/DC skulle ringa störningsjouren och Ekeliw ramlar helt enkelt av sin stol av tryckvågen.
– Hallå hallå hallå, säger han när han reser sig igen.
Leafs fortsätter spela bra resten av perioden, men även Oilers mopsar upp sig och kommer framförallt i farliga kontringar. Det är sånär kvitterat när Oscar Klefbom i slutminuten laddar stora kanonen mitt i slottet – men puckfan går efter touch på Toronto-ben stolpe-stolpe ut.
Andra perioden ser ungefär likadan ut, med skillnaden att gästernas kontringar blir alltmer frekventa. Ja, emellanåt lyckades de till och med etablera långa anfall. Även Freddy Andersen spelar emellertid inspirerat så först i ett powerplay efter 15.37 utjämnar Leon Draisaitl. McDavid hittar honom öppen på högerkanten med en fenomenal trolleri-passning så tysken kan bara dynga in pucken i mer eller mindre öppen bur.
Ett nervöst sorl sprider sig över läktarsektionerna – och det hinner förvandlas till ett plågat kvidande innan periodpausen är över, för…visst, Edmonton går upp i ledning när bara 30 sekunder återstår. Det är Leafs som har PP, men Josh Archibald och Riley Sheahan rycker iväg två mot en mot Cody Ceci och det slutar med att den sistnämnde sprätter upp pucken i nättaket bakom dansken.
– Det börjar kännas som att vi ska flyga tillbaka till Edmonton imorrn. Jag vill till Norge nu, muttrar min pressläktargranne från Örby.
Leafs push i inledningen av tredje blir givetvis ursinnig – så ursinnig att de tvingas blotta sig bakåt ännu mer. Oilers har ÄNNU en stolpträff efter bara några minuter. Den här gången är det Tyler Ennis som drar av en svordomsramsa när han återvänder till båset. Så nära ju – och 3-1 där hade nästan garanterat en Game 7. Istället får Leafs några minuter senare ett powerplay – och då slår Lill-Nyllet till. Rasmus Sandin skjuter och Wille snappar upp returen och vinklar in pucken mellan benen på Koskinen.
Ytterligare ett par riktigt fina chanser – av den sort som utlöser skärande ”iiiiiiiiii”-skrin på läktarna – hinner noteras i anteckningsblocken på pressläktaren innan ordinarie matchtid är över, men inga fler mål produceras.
Så det blir förlängning.
I en Game 6
Med Stanley Cup-pokalen i potten.
– Jag har aldrig känt så här, konstaterar Ondskan Ekeliw när han efter ännu en vurre med bröd i tredje pausen sätter sig till rätta igen.
Nej, det finns inget annat i hela världen som kan jämföras med det som händer i en när man får uppleva såna ögonblick i Stanley Cup-finalen. Alla sinnen skärps, dopamin och adrenalin sköljer genom blodomloppet, hjärtat börjar dunka i bröstkrogen.
Och de direkt fysiska sensationerna bara intensifieras när det ser ut som i den här förlängningen, för jodå – det bara fortsätter på samma sätt. Bägge lagen tömmer bränsletankarna, kör så hårt det går och radar upp chanser som håller på att ge hela Kanada kollektiv hjärtinfarkt. Joakim Nygård och Kasperi Kapanen har till exempel YTTERLIGARE varsin puck i stolpe respektive ribba – och i en galen sekvens i slutet av första OT-perioden ska Auston Matthews bara vräka in pucken i tom kasse men blir så ivrig att han missar pucken
Först 14.43 i femte perren tar det slut – och det är en svensk som skriver in sig i historieböckerna för evigt.
William Nylander bryter ett Oilers-anfall i egen zon, för pucken över blå, spelar till Matthews i mitten i höjd med röd och han för den direkt vidare till Mitch Marner på högerkanten. Marner trampar över offensiv blå, tar sig mot kassen och avlossar ett skott. Koskinen tvingas släppa retur rakt ut och Lill-Nyllet, som kommer släpande, kan dunka in segermålet Toronto väntat på i ett halvt sekel.
2020 års final är därmed, i ett enda otroligt ögonblick, avgjord – och Maple Leafs Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1967.
Glädjescenerna som utbryter slår allt NHL sett tidigare. Såväl spelare som fans gråter, legendarer som Sudden och Salming står i bara skjortärmarna och dunkar i plexit, det vanvettiga vrålet som följde på Lill-Nyllets redan klassiska balja tar inte slut – det bara växer och växer i styrka.
Ingen kommer sig ens för att bua åt kommissionär Bettman när han kliver ut på röda mattan, lyckan är för enorm. Men han hörs knappt ändå – för att jublet aldrig avtar. Så lagkamraterna får säga åt den rödgråtne Nyllet att det är han som ska åka fram och hämta den förta trofén. Japp: De ärevördiga medlemmar i PHWA som röstar tycker att han varit slutspelets mest värdefulle och ger honom Conn Smythe Trophy.
Sedan är det Tavares som kallas fram – och när han, som förste Leafs-kapten sedan George Armstrong, lyfter Stanley Cup-bucklan inleds en fest i Toronto som alla vet kommer pågå tills nästa säsong startar.
Hans första ord till Pierre McGuire, efter att ha lämnat över pokalen till Jason Spezza, som ju är skadad och blir mästare i kostym är:
– Vi tackar Chall! Den mätta dagen, den är aldrig störst!

Resultat: 2-3 (OT)

Toronto vinner serien med 4-2 och är Stanley Cup-mästare för första gången sedan 1967.
• • •
Tack för att bi hängde med under hela den här galna slutspelsfantasin. Verkligen inte samma sak som the real thing, nej, men lite roligt har vi ändå haft.
Nu laddar vi om för verkligheten – hur den än kan tänkas te sig.

Det drar ihop sig i bloggens fiktiva Stanley Cup-final. Här har vi Game 5 – med sedvanligt fantasifulle Jonathan ”Ondskan” Ekeliw som gästreferent…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 5)
”O Canada! Our home and native land! Ton front est ceint de fleurons glorieux!”
Per Bjurman, för kvällen iklädd svart kostym, svart skjorta och rosa slips, en klassisk outfit han bara tar fram vid ytterst speciella tillfällen, sjunger nationalsången i Rogers Place med kristallklar, praktfull basstämma. Han växlar mellan engelska och franska lika ledigt och elegant som vore det Frank Sinatra och Edith Piaf i duett.
Hur kommer det här sig?
Jo, efter all uppmärksamhet kring mig, Ondskan alltså, tidigare under finalserien har Kanada fått nys om mitt, Bjurmans och producent Viktor Noréns gemensamma gamla podcast-band One Two Punch feat Sophomore Slump, med potentiella världshits som ”Hallå-Hallå-Hallå”, ”Hacka inte på Jagr” och ”I Like It”. Och visst, nu kommer det stora genombrottet. Plötsligt spelas musiken nonstop i kanadensisk radio och på Spotify, där låtarna har laddats upp, registreras miljontals lyssningar dagligen.
Den samstämmiga slutsatsen folk drar är: Vilket tryck i rösten denne Per Bjurman har! Så det är en fullständig självklarhet att Aftonbladets New York-korrespondent ska sjunga nationalsången inför Game 5 i Edmonton.
Nu till själva matchen:
4.45 står klockan på när det första målet kommer, och det är gästande Maple Leafs som tar ledningen. Zach Hyman uppfattar en lurig studs i kortsargen och stöter påpassligt in 0–1 från nära håll.
Men sedan är det Oilers för hela slanten.
När den första perioden är över står det 3–1 på resultattavlan och decibelnivån i euforiska Rogers Place når, om möjligt, ännu högre höjder än efter Bjurmans storslagna sånginsats.
Och det slutar inte där…
På kort tid i den andra perioden rusar Edmonton ifrån till en 5–1-ledning (fyra av målen signerade den bländande förstakedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård) och det är verkligen omvända roller mot hur det såg ut i Game 3, där ju Leafs pulveriserade Oilers.
Medan bortalagets coach Sheldon Keefe tar timeout och byter ut Frederik Andersen mot Jack Campbell, sveper tv-kamerorna över de enorma folkmassorna i Toronto, där matchen visas på storbildsskärmar överallt. Runtom på gator och torg i downtown, inte minst vid Nathan Phillips Square och utanför hemmaborgen Scotiabank Arena, har över 3,3 miljoner segervissa Leafs-fans samlats – bara för att bevittna en total förnedring.
Men mitt i all besvikelse finns det fortfarande optimism:
– Wake up, William! Wake up, Auston! It’s not over yet. We’re gonna lift the cup here in Toronto in a few days, hörs bloggens trogna följare Chall, alltjämt på plats i Toronto, skrika i direktsändningen.
Och de orden, om de nu nådde hela vägen till gästernas bås i Edmonton, verkar ge önskvärd effekt.
Två minuter senare sätter nämligen Kasperi Kapanen det första reduceringsmålet, och i nästa anfall visar William Nylander en oerhörd offervilja när han – efter att bryskt ha tacklats omkull framför motståndarkassen – raklång fläker sig fram och petar in en retur.
Innan mellanakten är slut har Edmontons övertag krympt till blott en uddamålsledning, 5–4, då även Tyson Barrie hinner med att stänka in ett Toronto-mål, från backposition i powerplay.
”Ojvoj”, bloggar Bjurre, försedd med en tron vid pressläktarens mittersta punkt (jag får nöja mig med en kontorsstol intill, men ska inte klaga). ”Det här är ju helt otroligt! Det måste vara Challs uppmaning som har väckt Maple Leafs. Vilken retoriker, vilken inspiratör!”
Den tredje perioden sätter igång och nu är det här tveklöst Torontos match. Oilers uppträder skakat, skärrat, nervöst. Den tidigare helt hänförda publiken i Rogers Place likaså. Det är bara en tidsfråga innan kvitteringen ska komma – och när den väl gör det… ja, då är det ett riktigt mästerverk.
Nylander befäster sina Conn Smythe-aspirationer genom en redan legendarisk soloraid, inledd från egen zon, som avslutas med att han rundar målburen och sprätter upp 5–5 i nättaket, köksvägen.
Med fem minuter kvar kommer även 6–5 – en styrning av Alexander Kerfoot – och den makalösa vändningen är fullbordad.
Viasats Niklas Holmgren vrålar ikapp i kommentatorsbåset med Lasse Granqvist, som har flugits in för Radiosportens räkning.
Granqvist:
– Toronto vänder 1–5 till 6–5 efter en insats som bär bragdens stämpel! Jag är fullständigt färdig. Det som har hänt här i Edmonton kunde inte hända. Det var omöjligt. Det ÄR omöjligt. Jag tror jag ger upp, jag slutar med det här jobbet. Det går inte att hålla på. DET GÅR INTE ATT HÅLLA PÅ!
Efteråt bistår Bjurman med kontaktuppgifter till Chall, som såväl tv-bolagen TSN och Sportsnet som Maple Leafs-presidenten Brendan Shanahan vill få tag i. Någon timme senare skickas ett pressmeddelande med följande rubrik ut från Torontos organisation:
”Maple Leafs add Chall, Swedish Maple Leaf fan, to the coaching staff”
Resultat: 5–6

Toronto leder finalserien med 3-2

Nästa match, Game 6, spelas i Toronto natten till lördag.

P.S Ekeliw hälsar att även här sagan är modellerad efter en verklig match – och att ni borde veta vilken.

Den fiktiva Stanley Cup-festen i bloggens parallella universum fortsätter.

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 4)
– Partyt efter den orgiastiska Game 1-urladdningen har knappt slutat på Torontos gator, barer och klubbar – men det är alltså redan dags för en ny holmgång i finalen Sportsnet beskrivit som ”det största som hänt Kanada sedan Gud uppfann snö”. Det stora landet i norr är också djupt splittrat. I Montreal och Ottawa håller praktiskt taget alla på Oilers och i Calgary och Vancouver finns lika solitt stöd för Leafs. I Winnipeg, liksom på alla andra övriga platser, väger det jämnt – om man bortser från de som sedan tidigare tillhör Maple Leafs Nation, en supporterskara med förgreningar överallt. Ett är säkert: Ingen är likgiltig. Nej, inte ens revisorn i Saskatoon, som dömdes till samhällstjänst för sitt bristande hockeyintresse. Även han har börjat twittra om hur mycket han gillar Oilers…
Kul för honom, ty den här gången är det åskådare med de sympatierna som får roligast från start. Oilers har under den spelfria dagen gång på försäkrat alla som velat lyssna att 1-8-floppen i tredje matchen bara var en fluke. ”Om vi gör en lika dålig match igen lovar jag att tatuera in ditt Hallå Hallå Hallå” på ryggen”, säger till exempel Kleffy Klefbom till Ondskan Ekeliw på sjungande värmländska. “Ojdå”, svarar Ekeliw upprymt. Och som sagt: Det börjar bra gästerna. Efter bara 53 sekunder drar Morgan Reilly på sig en onödig utvisning för high sticking och det powerplay som följer hinner bara pågå i 20 sekunder innan Adam Larsson sveper iväg en puck som via en Toronto-klubba går i en båge över Andersen och landar i kassen. ”Skit”, hör vi Chall – på plats på samma stol i Scotiabank igen, ny drottning av Toronto som hon är – vrålar genom en storm av mutter och busvisslingar. John Tavares kvitterar förvisso knappt tio minuter senare, och då börjar partyt igen, men det är uppenbart att detta kommer bli en betydligt tajtare och jämnare tillställning än den i torsdags. Alla Oilers-pjäser har ”ON”-knappen intryckt och ser till att det blir krig om varje millimeter is. Hela tiden.
Då gäller det att ta vara på de få lägen man får och det gör Oilers i ett nytt PP 4.36 in i andra perioden. McDavid och Nygård står för förarbetet – och medelst ett direktskott från blålinjen pangar Kleffy Klefbom in en ny ledningspuck.
”Det blir nog ingen tatuering”, suckar Ekeliw på pressläktaren och ser besviken ut.
Nej, någon ny blowout får vi inte se den här gången. Men 5.44 in i tredje ser Lill-Nyllet till att kvittera och den hårda dragkampen ser med säkerhet ut att gå mot förlängning. Fast…nej! Med bara drygt tre minuter kvar slår Oilers-backen Darnell Nurse en hårresande indianare i egen zon, rakt i famnen på Kasperi Kapanen och han kan hånfullt enkelt smacka in 3-2. Därmed är matchen avgjord. Edmonton försöker förstås samla sig till forcering flera gånger men kommer aldrig riktigt till några riktigt dramatiska avslutningar och när Chall och de andra blåvita fansen räknar ner slutsekunderna är frustrationen så stor att McDavid riktar ett slagskott rakt på Morgan Reilly. ”Oavsiktligt”, försöker superstjärnan påstå efteråt men ett upprört Toronto köper inte förklaringen. Det går rentav så långt att Messias himself kallas “Alfie 2” i Toronto Star.
Men spelarna är glada.
– Det är faktiskt roligare att vinna på det här sättet än med 8-1 för man vet att det svider ännu mer för dem, säger Rasmus Sandin och blir med det själv rubrikfodder i Edmonton.
Festen i Toronto blir minst lika vild som häromnatten, men ingen kosackdans utbryter i svensklägret för det är tidig flight tillbaka till Edmonton dagen efter. Sagan fortsätter…

Resultat: 2-3

Ställningen i finalserien är 2-2.

Nästa match spelas i Edmonton natten till onsdag – kanske med en gästreferent här i bloggen…

I bloggens parallella universum har hela Stanley Cup-cirkusen nu flugit från Edmonton till Toronto. Det är dags tredje kapitlet i sagan om 2020 års final….

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 3)
– Det har gått exakt 19 399 dagar sedan det senast spelades en Stanley Cup-final i Toronto. Då – i gamla Maple Leaf Garden 2 maj 1967 – hade världen, som Edmonton Sun påpekar över sitt hånfulla mittuppslag just denna torsdag, bland annat följande framför sig: Vietnam-krigets kulmination och slut. The Summer of Love. Beatles ”Sgt Peppers”. Mats Sundins födelse. Oljekrisen. Watergate. Punk. Mikrovågsugnen. Ronald Reagan. Kreditkortet. Syntpop. Internet. Kompositklubban. Så OERHÖRT länge sedan är det. Men nu – efter att generationer av hockeyfans i Kanadas största stad hunnit komma och gå utan att få ta del av denna heliga högtid – ska det till sist hända. Scotiabank Arena, tidigare känd som Air Canada Center, är all dolled up för Game 3 mellan Leafs och Oilers och Big Smoke…ja, herregud, atmosfären i hela Ontario trotsar alla beskrivningar. Att hoppas på biljett till Scotiabank är som att hoppas på Megamillions-jackpot. Det går inte. En advokat uppges ha erbjudit en Ferrari för en svartabörs-plåt – och fått nobben. De 54 000 som får plats i baseboll-arenan Rogers Centre, där matchen visas på storbildsskärm, ska skatta sig lyckliga. Likaså de 350 000 som säkrar en plats innanför avspärrningarna på Nathan Philips Square, där ytterligare en jättelik bildskärm monterats upp.
”Oerhört att få vara med om något så historiskt”, säger Ekeliw när han en halvtimme innan puckdrop sitter på pressläktaren och ser Maple Leafs-legendarer från tidigare eror paradera ut på isen, bland dem Dave Keon, Börje Salming, Darryl Sittler, Mats Sundin och Jonnas Frögren (jo, till och med han är på plats!). Well, vi som flög med kosackdansaren till Toronto tycker nästan vi varit med om historia så det räcker. För Air Canada-piloterna tyckte det var så oerhört att ha en sådan kändis med på planet att han fick komma in i cockpit och dra sin Hallå-Hallå-Hallå-ramsa i högtalarna – och blev sedan erbjuden att landa kärran. Tack och lov hade mannen som gjort go cart-banor till blodbad förstånd att tacka nej.
Annars är risken stor att vi missat tredje finalronden och det hade varit synd, för den artar sig till en oförglömlig föreställning.
Återigen blir inledningsperioden mållös – men knappast händelsefattig. William Nylander – som varit självkritisk efter två mindre spektakulära framträdanden i Edmonton och lovat att försöka återaktivera energin från tidigare i slutspelet – har till exempel två puckar i stolpen och Freddy Andersen gör en klubbskaftsräddning värd en staty när McDavid kommer loss i ett av sin flygande frilägen. Dessutom blir Jason Spezza i slutet av perioden brutalt knockad av Mike Green. Spezza stormar under en snabb spelvändning över blålinjen, slår en passning till Kyle Clifford på vänsterkanten – och en sekund senare kliver Green upp i banan och sänker den helt oförberedde veteranen med en axel i sidan av huvudet. Spezza blir liggande utslagen på isen medan ursinniga Leafs-spelare jagar Green för att få genom på truten – och buropen från läktarhåll är öronbedövande. Ändå kan Chall, som ju tillfälligt flyttat till Toronto och på något lyckats skaffa biljett på sektionen precis nedanför pressläktarsektion där svensk media häckar, höras genom kören. ”Ut med den jäveln”, skriker hon i falsett så till och med Niklas Holmgren rycker till. ”Hörde du, Wallin, det låter som att Malena Ernman är här och håller på Leafs”. Nå, Chall får sin önskan uppfylld. Green får matchstraff – och lär bli avstängd också. Men Spezza kommer inte kunna spela mer i finalen han heller, han ser riktigt groggy ut när han till slut leds ut i omklädningsrummet.
De skandalscenerna fungerar uppenbarligen som gnistan som till sist får Leafs att ta fyr, för i andra perioden exploderar hemmalaget. Redan efter elva sekunder trampar Lill-Nyllet fram på högerkanten och avlossar ett stenhårt skott som går rakt genom Koskinen. I ett powerplay drygt fyra minuter senare dunkar Mitch Marner in i ett powerplay-mål – och 11.30 soloåker Lill-Nyllet in ett shorthanded-mål. När John Tavares 15.47 gör 4-0, också det på en retur från nära håll, är det karneval i Scotiabank. Chall leder en ringdans på sin sektion – och får till slut hela hallen att hänga på genom stolraderna.
Och då har festen bara börjat. De blåvita lönnlöven gör ytterligare fyra mål i tredje – bland annat fullbordar Lill-Nyllet när han dunkar in en ny pärla i ett PP med bara 31 sekunder kvar – och vinner till slut med utklassningssiffrorna 8-1.
”Det här är största kvällen i hela stadens Torontos historia. Men den kommer snart att överträffas”, slår Toronto Star omedelbart fast på sin sajt.
Efteråt tas hattrick-Wille förstås till podiet för gemensam presskonferens med engelskspråkig media och ett tag ser det ut som att det svenska uppbådet inte ska få något eget ”snack” med hjälten. Men när superstar Ekeliw harklar sig faller Maple Leafs notoriskt besvärliga PR-gubbar till föga. ”Okej”, säger de, ”Hallå-hallå-mannen är här…då får vi hålla en extra presser på svenska här i hörnet”. ”Stort att få möta dig”, säger Nyllet och tar Ondskan i hand. Först därefter berättar att det känns rätt stort även att göra hattrick i en Stanley Cup-final.
Ute på stan är det fest a la Argentina 78 och så mycket folk att det knappt går att röra sig en millimeter, men the new queen of Toronto – Chall – har sedan länge en VIP-avdelning på The Keg bokad och där blir det yster mediabankett…
Resultat: 1-8

Edmonton leder alltjämt finalserien med 2-1.

Game 4 spelas natten mellan lördag och söndag….

P.S Spol-Jansson gissade rätt på vilka verklig finalmatch Game 2 var modellerad efter. Den här följer också ett manus som skrivits tidigare. Borde vara lättare att räkna ut.

Temperaturen i bloggens parallella universum – där allt är som vanligt och NHL-säsongen på magiskt sätt bara fortsatt som om ingen pandemi nånsin inträffade – stiger.
Vi har nått Game 2 i finalen…

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 2)
– En hel nation tar ett nytt djupt andetag. För medan USA i stort sett har tuned out från den helt rödvita Stanley Cup-finalen 2020 är intresset north of the border rekordartat. Varenda kanadensare ser matcherna. Nej, TSN lyckas under en landsomfattande Gallup faktiskt hitta en 63-årig revisor i Saskatoon som säger att han skiter helt i hockey. Det går inte för sig. Han blir först cancellerad av en rasande Twitter-mobb och sedan dömd till två dagars samhällstjänst för landsförräderi.
Övriga 37 722 889 innevånare följer allt – allt! – som händer i The Battle of Canada. Till och med under presskonferenserna och sändningarna från träningarna dagen mellan Game 1 och Game 2 står landet stilla – och varje kanadensare hör sålunda hur hela Oilers-truppen börjar skrika och skälla för att en lång, snäll ung man från Örby utanför Stockholm i Sverige ställer sig på klubbmärket i hemmalagets omklädningsrum efter träningen. Det ångestladdade ”Hallå hallå hallå” den unge svensken något oväntat yttrar i direktsändning när han inser sitt misstag blir en omedelbar klassiker i The Great White North och flera mediabolag begär intervjuer med mannen. ”Jag heter Jonathan Ekeliw och jag ber hela Kanada om ursäkt ”, säger han i intervju med Sportsnets Chris Johnston. ”Men”, fortsätter ynglingen, ”om ni inte vill ha mig kvar kanske jag kan be om lite hjälp. Jag har tappat mitt pass och kan inte lämna landet om jag inte får tillbaka det”. En taxicaufför ringer omedelbart och meddelar att han ju fick passet av en, som han tyckte, förvirrad passagerare kvällen innan. ”Jag bad om leg och han gav mig passet och bara gick”, säger chauffören. Storyn är så het att även han – Marky Simm – blir intervjuad av tv-kanalerna.
Annars handlar det mesta av tugget mellan de inledande finalmatcherna om hattrick-Nygård (han tvingas flera gånger förklara vad ”hallå hallå hallå” betyder på svenska och förhörs om huruvida Örby är en känd ort) och, förstås, om Matthews och McDavids sensationella slagsmål i Game 1.
De försöker inte helt oväntat tona ner snackisen.
– Vi är goda vänner, det bara hettade till lite, säger McDavid.
– Jag såg inte ens vem det var jag började gruffa med, påstår Matthews.
Få tror dem – och ännu färre gör det när andra matchen väl börjar (efter briljant nationalsångsframförande av Neil Young!) och de återigen hamnar i gurgel direkt i första bytet. Det blir inte slagsmål, men du står med nästipparna mot varandra och skäller på varann.
Ojvoj, som det står i en blogg.
Några mål blir det inte i den här inledningsperioden heller, men Oilers har fått upp tempot och spelar med föredömlig flash och frenesi. Finaler är ju ofta mer schackpartier än frustande fältslag men McDavid & co kör som vore det första Slaget-om-Alberta-duellen mot Flames. Leafs täpper dock till väldigt bra i egen zon – och de skott som ändå kommer igenom plockar den store dansken längst bak enkelt.
Frustrerande för fansen i Rogers-plejset, fast de tröstar sig med en sensationell kändisspaning. Ett gäng precis nedanför pressläktaren får plötsligt syn på Ekeliw och börjar skandera ”Hallå hallå hallå!”. Ramsan sprider sig och snart är hela hallen med. Det slutar med att Ondskan blir inzoomad och med blossande röda kinder tvingas vinka i jumbotronen.
Andra perioden fortsätter hockeymässigt på precis samma sätt, men till slut brister fördämningen. Då kommer en fullträff nationen, ja hela hockeyvärlden, väntat på nästan sedan målskytten gick i blöjor. För det är Messias himself, Connor McDavid, som står för sitt livs första finalmål. Efter 13.01 bryter han en Toronto-passning på rödlinjen, stormar iväg längs vänsterkanten, fintar en en inbrytning i slottet men väljer till sist att runda kassen – och får in pucken köksvägen med en backhand.
Jublet i Edmonton är så enormt att det börjar bubbla i oljekällorna tio mil utanför stan och inte ens Niklas Holmgren hörs när han vrålar ”Hallå hallå hallå, som en landsman skulle sagt!”.
I tredje syns det på gästerna från Big Smoke att de bestämt sig för att de jävlaranamma ska erövra momentum, men slutakten hinner knappt börja förrän de får en ny örfil – av samma Messias-figur. Efter 2.16 studsar en puck lite konstigt i kortplanket till McDavid precis framför Andersen och kan lätt vispa in sin andra för kvällen.
Demoraliserande för Challs pojkar. De försöker samla sig till ny kontra-attack, men med tvåmålsledning börjar Oilers spela smart och snålt och säkert – och Toronto har mycket svårt att komma till riktiga lägen. Hoppet tänds i Maple Leafs Nation när Oscar Klefbom 15.27 åker ut för interference. Men – godnatt. När klockan står på 17.18 är Josh Archibald först på en puck Adam Larsson rensat från egen zon och Oilers-forwarden kan stöta in 3-0 i shorthanded-läge.
Under slutminuterna är Leafs, av förklarliga skäl, griniga och Kasperi Kapanen åker ut för en ful slashing i huvudet på McDavid. Och 19.47 fastställer Leon Draisaitl slutresultatet med en handledspärla från mitt i slottet.
Under avslappningsövningarna efteråt har svenska mediauppbådet roligare än någonsin på The Underground Tap & Grill. En superkändis från Örby ingår ju i sällskapet och medan han dansar kosackdans (!) på bardisken sjunger hela fullsatta baren ”Hallå hallå hallå” till kalinka-melodin – natten lång.
Resultat: 4-0
Edmonton leder med 2-0 i matcher

Nu flyger lagen, mediacirkusen och fansen till Toronto föra Game 3 och 4 i Scotiabank Arena och som sig bör blir det spelledigt i två dagar. Nästa referat kommer sålunda på fredag morgon.

P.S Tidsangivelserna på målen i just den här matchen är kopierade rakt av från en verklig finalmatch under 2000-talet. Vilken? Första rätta svaret får en piggelin av mig nästa gång vi ses.

P.P.S Kung Kenta hälsar att han av någon anledning inte kan kommentera. Vi får se om det blir bättre när han rensat cookies…

Äntligen.
Nu börjar Stanley Cup-finalen i bloggens parallella universum – utan pandemi, ekonomisk depression och sociala konvulsioner.
Edmonton Oilers går upp mot Toronto Maple Leafs – den som vill se hur de tagit sig dit har ett helt gäng inlägg att läsa ikapp! – och för att dra ut på dramat håller vi oss till realistiskt spelschema och presenterar en match varannan eller var tredje dag.
Håll i hatten, Oilers- och Leafs-fans!
(Fotnot: Meningen var att Ondskan Ekeliw skulle sufflera under några matcher men hans käresta från Norge har precis överraskat honom med ett besök i Örby för första gången sedan februari så honom får vi nog ingen kontakt med på ett tag)

EDMONTON OILERS – TORONTO MAPLE LEAFS (GAME 1)
– För första gången på 31 år ska två kanadensiska lag göra upp i en Stanley Cup-final. Då, 14 maj 1989, spelades första matchen mellan Calgary Flames och Montreal Canadiens i Saddledome i Calgary – bara ett år tidigare epicentrum under olympiska vinterspelen i samma stad. Nu heter skådeplatsen Rogers Place och det futuristiska hockeypalatset mitt i oljemetropolen – byggt för just den här sortens stora happenings – skälver av förväntan och eufori. Igen: Ja, Oilers var i final så sent som 2006 – rätt så länge sedan det med, bara inte i den här motståndarens perspektiv… – men det var i hög utsträckning en fluke. Nu, när Wayne Gretzkys verklige arvtagare för första gången ska delta i hockeyns ultimata uppgörelse, är känslan en helt annan. Och den känslan tar organisationen förstås vara på. Under pre game-ceremonierna inför öppningsfajten arrangerar man en mäktig parad med gamla mästare på isen. Ut i spotlight-skenet kommer Mark Messier, Paul Coffey, Jari Kurri, Glenn Anderson, Grant Fuhr, Willy Lindström, Kenta Nilsson, Esa Tikkanen, Kevin Lowe och, förstås, Gretzky himself – presenterad som ”dåtidens Connor McDavid”. Sedan lägger speakern till att även Toronto förstås vunnit Stanley Cup tidigare. ”Men”, konstaterar han, ”det har inte hänt sedan Lyndon Johnson var president i USA”. Den spydigheten landar inte helt rätt hos motståndarna. Det märks redan när första bytet i hela finalen efter 23 sekunder blåses av för en icing i hemmazonen. Då åker Auston Matthews förbi just McDavid – och rappar honom med klubbladet på ena skridskon. Det går som en stöt genom hela Rogers-plejset – och hela Kanada. De två största profilerna i finalen, tillika goda vänner, är redan i luven på varann! ”Ojvoj, stjärnornas krig har utbrutit”, ropar Ekeliw på den väldiga pressläktaren. Där han, bloggen, The CEO of Everything, Kajsa Kex, Lönta Lindqvist, Smedjebacken-Uffe, Simba Sjöberg, Gunnar från Expressen och Niklas Holmgren med bisittaren Richard Wallin utgör blågult pressuppbåd.
Annars händer det inte så mycket de inledande 20 minuterna. Det är ett tag sedan lagen spelade match senast och som så ofta i finalen ägnar de sig inledningsvis åt att, som det heter, känna på varandra. Det hindrar inte Holmgren från att skrika så isen nästan spricker av tryckvågen när Lill-Nyllet sätter en puck i stolpen efter 14.12.
I mittakten börjar det dock röra på sig. Oilers tar för sig mer, drar upp tempot och utmanar mer offensivt. Det är dock gästerna som drar first blood. I ett powerplay smeker Tyson Barrie iväg ett dragskott från blålinjen och precis innan Koskinen bara ska stöta bort pucken med klubban får Matthews – public enemy number one i Edmonton – fram sin klubbspets och styr in den mellan benen på finländaren. ”IIIIIIIIIIIIIII”, skriver Chall, på plats i fullsatta Scotiabank Arena i Toronto för jumbotron-sändning, i kommentatorsspåret. Det tar dock bara Oilers ett par minuter att replikera. Neon Leon och och Joakim Nygård klapp-klappar sig fram över blålinjen och det slutar med att Nygård nyper in en handledare på Andersen. Rogers-plejset exploderar i ett vanvettigt vrål – men likafullt hörs Holmgrens ”Nygååååååååååård” genom larmet. Innan perioden är över sker det igen. Då sticker svensken iväg som den värsta Hagelin just som McDavid bryter en passning i egen zon. En halv sekund senare har han pucken i friläge, går rakt på mål, gör några snabba Wallin-finter och snärtar in 2-1. Smedjebacken-Uffe försöker hålla masken men ramlar av pressläktarstolen av upphetsning. Nu blir det grejor att skriva. Holmgren har ingen stol att ramla från. Han står sedan länge upp och sjunger ”Du gamla, du fria”.
I sistaperren blir matchen extremt tajt, men Leafs måste ju framåt och trycker metodiskt på, lyckas skaffa sig visst momentum och precis som en direkt förgrymmad Chall förutspått i pausen fixar Lill-Nyllet till slut kvitteringen. Under en snabb spelvändning får han pucken precis innanför blålinjen, tränger sig in mellan bacduon Nurse och Bear och vinklar in en backhand.
Då återstår drygt fyra minuter av ordinarie matchtid – och det räcker för att världen ska få se ett förstummande slagsmål. McDavid har inte glömt Matthews fuling i första bytet. Tvärtom. De har gafflat och gruffat efter nästan varje avblåsning när de varit på isen samtidigt och nu kokar det över. I en närkamp bakom Koskinen börjar McDavid slå Matthews i nacken och sekunden senare är det full boxningskalabalik. ”Inte sedan Iginla och LeCavalier 2004”, flämtar Ekeliw. Precis.
”Det här är ett av de största draman som du och jag och alla andra varit med om”, förkunnar Holmgren när förlängningen börjar, men inte riktigt. Wallin hinner inte ens invända förrän showen är över. Direkt efter tekningen i första bytet får Draisaitl fram pucken till Nygård på högerkanten och vad händer? Han ser inte ut att ha något särskilt läge alls, men dammar mitt i steget på ett våldsamt slagskott – och plötsligt har han avgjort en finalmatch och på samma gång fullbordat ett hattrick.
Tjugo minuter senare försöker Holmgren få hjälten att stämma in i nationalsången, men han avböjer. ”Är det ok om jag bara säger något? Okej, det här var såklart kul, men finalen har ju bara börjat”.
I sanning.
Det hindrar inte The CEO från att bjuda hela Bodega Highlands på champagne ett par timmar senare. ”Det är en ed jag svor för många år sedan: Gör en svensk hattrick i Stanley Cup-finalen måste jag visa att smålänningar kan bjuda hela huset”, förklarar han.
Resultat: 3-2 (OT)
1-0 i matcher till Edmonton.
Nästa match avgörs natten till tisdag.

Okej, okej, bloggens fiktiva Stanley Cup-final har dröjt lite längre än det var tänkt.
Det är, om ursäkten godkänns, inte alldeles lätt att fokusera på hittepå-hockey, i det minst sagt skarpa läge som råder i Amerika för närvarande.
Men nu är den på G och därför fyrar vi traditionsenligt av Stora Finaltipset.
Det är inte lika omfattande som vanligt, av förklarliga skäl, men en legendar och en bunt älskade kollegor svarade i alla fall på frågan:
Hur går det i Stanley Cup-finalen mellan Edmonton Oilers och Toronto Maple Leafs?

– Bjurre, du måste sova om nätterna! Den finalen vinner Edmonton med 4-3 i matcher då deras storstjärnor drar sista strået.
Nicklas Lidström

– Toronto Maple Leafs så klart, visst spelar Salming och Sundin där?
Johanna Frändén

– Ska jag singla slant, försöka mig på att spå i kaffesump eller helt enkelt bara gissa? Jag tänker att det parallella, härliga sport-älskande universum som det här är också öppnar för nya sätt att tippa. Första försöket att singla slant gick dock åt skogen, för i den moderna värld som fortfarande finns använder ingen kontanter och jag äger alltså inga mynt. Kaffesumpen säger inte så mycket heller, ungefär som mina hockeykunskaper för att vara helt ärlig. (Hockeykunskaper som jag hade otroligt höga förväntningar på efter att ha väckt till liv efter att faktiskt ha sett en omgång av Stanley cup play offs på plats i NYC förra året och efter att ha jobbat med SHL Pride week fram till februari i år.) Hur som, side note. Så efter att ha lusläst några otroliga referat så verkade Toronto Maple Leafs släppa in lite väl mycket mål? Där trodde jag att jag hade svaret, men så insåg jag snabbt att det var ännu värre åt andra hållet. Vem förlorar en viktig match med 0-6 när hela staden förväntat sig att fira med parad? Nej nej. Det håller inte. Med det sagt: det är Toronto Maple Leafs som tar hem denna! 
Frida Söderlund

– Jag såg en video på Al Macinnis häromdagen och blev chockad över att min gamla hockeykortshjälte nu såg ut att lika gärna kunna ha varit min pappas gamla hockeykortshjälte.
Det var skakande och har egentligen inte något med det här tipset att göra men jag får så sällan prata hockey och behövde verkligen få det ur mig.
Så, tack! Oilers vinner förresten med 4-3 i matcher.
Patrik Brenning

– Det krävdes en corona-pandemi för att jag äntligen skulle få min drömfinal. Att två kanadensiska lag gör upp om Stanley Cup.  Det händer alltför sällan. Och jag har glasklara minnen av när det hände senast. Calgary Flames mot Montreal Canadiens 1989, som var lika mycket Håkan Loob v/s Mats Näslund här hemma.  Loob vann och åkte hem för att spela i Färjestad säsongen efter. Som 29-åring. Idag hade han väl skrivit ett sjuårskontrakt värt 7-8 miljoner dollar per säsong. Nåja. Den här gången välkomnar jag en ny helkanadensisk final. Och jag tippar med hjärtat och säger Toronto. Det vore det bästa för hockeyn och Kanada. Att Maple Leafs fick vinna efter 67 års väntan. Fansen lär väl riva stan den dag det händer, men lite spill får man räkna med. Så Toronto lyfter bucklan – även om det inte är på ”riktigt”.
Mitt tips: Toronto vinner med 4-3 i matcher
Mats Wennerholm

– Man gillar ju underdogs. Eftersom jag kan räkna på en hand hur många gånger ”Edmonton Oilers” har dykt upp i min värld fram tills nu antar jag att det är dem i detta fall. 4-3 kanske? 
Frida Fagerlund

– 4–3 till Toronto.
Kasperi Kapanen gör som han gjorde i JVM-finalen 2016 (i detta skrivande universum, alltså) och smäller in avgörande i sudden death i game 7.
Sedan slipper han också bli trejdad till Carolina i höst.
Jarkko Päiväniemi

– Edmonton Oilers mot Toronto Maple Leafs. En helkanadensisk final med två av NHL:s största loserklubbar under 2000-talet. Det krävs nästan ett inställt, eller åtminstone uppskjutet, slutspel för att något sådan ska ske. 
Men nu är vi där och vilken sluggerfest det kommer att bli när McDavid/Draisaitl ställs mot Matthews/Tavares. 
Dessutom ett 392 centimeter nordiskt JÄTTEmöte i de båda målen: Koskinen och Andersen
När krutröken har lagt sig står Edmonton som segrare med 4–3 i matcher. 
Hans Abrahamsson

– Wow! Vilken sjuhelvetes final, den här har jag väntat på sedan jag begrep vad ishockey var för något, och jag kommer att sitta uppe klarvaken varenda natt, precis som jag gjorde under Canada Cup 1976. Och då är jag ändå född 1979. En finalserie mellan Edmonton och Toronto är som skapt för att gå till bäst av sju, förstås, och när Börje Salming och Willy Lindström fått prata sig fördärvade var och varannan dag i Aftonbladet, Expressen, Arbetet, Värmlands Folkblad, Idrottsbladet och närradion i Torsby på 106,4 vinner Edmonton serien. 4-3 i matchen, 4-3 i matcher.
Marcus Leifby

– Det här blir tajt.
Ruggigt tajt.
Allt avgörs i game seven.
Inget ser ut att kunna skilja lagen åt.
Sanslösa 7-7 efter ordinarie tid.
Alla stjärnor gör stort väsen av sig.
Imponerar mest gör Mitch Marner (2+3).
Till slut vinner dock Edmonton.
Leon blir den store hjälten.
Andreas Käck

– Kanadick-final? Kaos-final, snarare.
På tiden när vi lirade innebandy i jobbavbrotten på Sportbladet tog jag på mig rollen som lagets diva, helt utan någon som helst täckning. Minns med stolthet en gång när PeoPop Larsson skrek åt mig att försvara i ett avgörande läge av en prestigematch, hur jag svarade direkt från hjärtat:
– Men… Jag JOBBAR JU INTE DEFENSIVT!
Ni fattar, jag gillar Connor McDavid. Oilers går in i finalen med de offensiva motorerna på övervarv, McDavid kan inte stoppa en nysning hemåt men kör åttor genom Leafs försvar. Zack Kassian sliter sitt hår (en metafor, s a s) men gör grundjobbet för att hålla laget flytande, och längst bak visar det sig att Koskinen är den sorts målvakt som kan stå stadigt över sex matcher. Med andra ord det som krävs.
Leafs defensiv håller plötsligt Babcock-klass igen, de läcker sex, sju och åtta mål i de första tre matcherna, Draisaitl och McDavid har aldrig haft roligare. Till match fyra glider David Ayres sensationellt in på sin zamboni för att ta över målvaktsjobbet. Det räcker till att rädda serien till match sex, men inte längre.
Oil Country vänds upp och ner i den största fest stan sett på 30 år. Zack Kassian dedikerar titeln till Tkachuk. 4–2. Good times.
Simon Bank

– Oilers 4-1
Tomas Ros

– Det är ju för det första helt otroligt att president Trudeau har godkänt att utöka det kanadensiska dygnet till 26 timmar under de här finalveckorna, för att TSN och Sportsnet ska kunna mätta befolkningens behov av analyser. Vilka som vinner till slut? Jag slår till med Toronto, 4–3 i matcher. De vände ju 0–3 till 4–3 mot mitt Tampa i förstarundan. Efter en sådan dramatisk (traumatisk) bragd går de väl och vinner hela skiten nu…
Jonathan Ekeliw

Så – vilka får Toronto Maple Leafs möta i Stanley Cup-finalen i det parallella universum som bara finns här i NHL-bloggen?
Svaret kommer nu, när den västra konferensfinalen mellan Edmonton och Nashville avgörs.
Som vanligt refereras de två första matcherna av en mycket fantasifull Jonathan Ekeliw…

EDMONTON OILERS – NASHVILLE PREDATORS

•Match 1 (gästreferent: Jonathan Ekeliw)
– Det är nästan läge att hoppa direkt till match 2, för då tänder den västra konferensfinalen till på allvar och det blir dramatik monumentale.
Men okej, match 1 först.
Den här serien inleder med ett riktigt ställningskrig, Edmonton och Nashville har stor respekt för varandra. Ont om hisnande McDavid-ruscher, knapert med vägvinnande klapp-klapp-kombinationer mellan Forsberg, Arvidsson och Johansen i JOFA-kedjan. Istället tycks båda lagen fokusera på effektivt styrspel och att undvika misstag.
Förresten, minns ni Jürgen Dreschler?
Den galne tysken, reportern som är utsänd av tv-kanalen ADR för att punktmarkera Leon Draisaitl under slutspelet. Han är kvar i Las Vegas – och utreds av polis. Jürgen får inte lämna stan efter incidenten där han hällde kaffe över en Golden Knights-anställd, och stoppas därför från att att följa Draisaitl på plats i Edmonton.
Allas vår Bjurre Biff tycker så synd om sin tyske vän att han låter honom liveblogga i den andra perioden – från hotellrummet i casinometropolen.
”Ich hasse Nashville schon! Ich hasse auch die Polizei!”, skriver Dreschler och förbrukar därmed sitt förtroende även hos Bjurman. Han lovade att hålla sig till engelska i bloggen, men övergår snabbt till tyska svordomsramsor istället.
Ett misstag av Jürgen och till slut även ett antal misstag av Edmonton. Halvvägs in i den tredje perioden slår Darnell Nurse en indianare i egen zon och Matt Duchene serveras öppet läge i slottet. En subtil skottfint får Mikko Koskinen i Oilers-buren ur balans och Nashville-stjärnan kan enkelt sprätta upp ledningspucken i nättaket. Några minuter senare – i Oilers ivriga kvitteringsjakt – slarvar hemmalaget igen och Predators kontrar elegant in 2–0 (Mikael Granlunds första mål i slutspelet). Innan matchen är över hinner dessutom Calle Järnkrok fastställa slutresultatet till 3–0 i öppen kasse.
– McDavid? Draisaitl? Pfft… Jag såg inte mycket av dem. Vi är Nashville och vi är inte lätta att spela mot, säger Preds-coachen John Hynes självsäkert på presskonferensen efteråt.
Det börjar bli 2017-swagger kring Nashville igen…
Resultat: 0–3

•Match 2:
– Dramatiken börjar redan på uppvärmningen. Någonting står inte rätt till med Mikko Koskinen. Oilers-målvakten har visserligen mask på sig, men de plågade grimaserna därunder syns hela vägen upp till bloggen på pressläktaren. Finländaren har uppenbarligen ont någonstans – kommer han att kunna spela match 2?
Svaret blir: Lower body injury. Koskinen är inte ens ombytt.
När de officiella laguppställningarna presenteras är det istället Mike Smith – skakig tidigare i slutspelet – som står uppskriven som förstekeeper för Edmonton, och ett sorl av osäkerhet snarare än förväntan sprider sig i Rogers Place.
Men den känslan försvinner nästan i samma sekund som pucken släpps, för tvärtom är det revanschlystnad som skiner igenom hos hemmaspelarna. De backar inte hem den här gången – de sätter full fart direkt. Och får utdelning. Connor McDavid och Leon Draisaitl har uppenbarligen sporrats av John Hynes kaxiga ”pfft”-utspel, för det är just de två som läckert samarbetar vid 1–0-målet några minuter in i matchen – och spräcker Pekka Rinnes nolla i serien. Därefter fortsätter Edmonton att trycka på och har flera högoktaniga lägen att öka på ledningen.
Men ojvoj.
Vips så spårar konferensfinalen ur helt…
Häng med nu:
I slutskedet av den första perioden kvitterar Nashville på ett högst kontroversiellt sätt. När Mattias Ekholm dumpar in pucken i offensiv zon studsar den på linjedomaren, tappar fart och stannar mitt i slottet. Där är Filip Forsberg först på plats och smäller till direkt. KLING! 1–1, ribba in. Edmonton-spelarna rasar, omringar domarkvartetten och kräver att målet ska dömas bort. Men istället visas både Adam Larsson och burväktare Smith ut för osportsligt uppträdande – och då blir det rena rama upproret även på läktarplats.
Allra argast är Dustin Johnson, golfstjärnan som är partner till Wayne Gretzkys dotter Paulina. Han formligen kokar av ilska och vräker plötsligt en golfboll mot den linjedomare som pucken studsade på. Men kastet är illa riktat och istället träffar bollen rakt i ansiktet på den nästan lika bindgalne Mike Smith (som slet av sig masken i affekt direkt efter kvitteringsmålet).
Oilers-keepern faller pladask till isen, ymnigt blödande från näsan, och Johnson omhändertas av vakter.
Smith kommer inte att kunna spela vidare – och eftersom även Koskinen är borta sedan tidigare har Edmonton ingen ombytt reserv att slänga in. Det enda kvarvarande alternativet: Todd Lanigan, emergency backup.
Den 38-årige skolkuratorn har som främsta hockeymerit att han 2005–2012 vaktade kassen för Edmonton Flying Mushrooms i amatörligan ABCDHL. Nu ställs han mot glödheta Nashville-stjärnor i Oilers Stanley Cup-jakt.
Matchen blir en världsnyhet. Dels för att självaste Dustin Johnson – likt Jürgen Dreschler i Las Vegas – utreds av polis. Dels för att Lanigan håller nollan och är den stora hjälten när Edmonton vinner med klara 4–1 till slut.
Bloggen är förstås en del av det enorma pressuppbåd som möter upp succé-Todd i omklädningsrummet efteråt.
– Ja, vad ska jag säga. Jag har inga ord. Det här är helt obeskrivligt, säger han med glädjetårar rinnande längs kinderna.
Står du även i nästa match?
– Det får vi se…
Resultat: 4–1

•Match 3
– Men svaret i Nashville tre dygn senare lyder: Nope. Koskinen har fått intensivbehandling för sin lower body-skada och är i stridbart skick igen. ”Todd gjorde det bra, men kom igen…ni kan ju inte mena att vi ska fortsätta med en emergency-målis”, ryter coach Tippett på en presskonferens ett par timmar före nedsläpp åt de reportrar som i flera dygn kampanjat för att Lanigan borde starta, oavsett de andra målvakternas status. Den förolämpningen fungerar uppenbarligen som tändvätska för den väldige finländaren också,för han gör sitt livs match. Påeldade av vilda hemmafans, som pepprar isen med både kladdiga catfish-exemplar och tyghundar som ska föreställa nya maskoten Manfred, inleder Preds med en furiös rivstart och sköljer över Oilers i anfallsvåg efter anfallsvåg. Men att göra mål på Koskinen visar sig vara lika svårt som att föra en konversation i kaoset på Tootsie’s en lördagkväll. Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Matt Duchene och Roman Josi har alla grymma lägen i första perioden – Arvy ska bara dunka in pucken i öppen kasse efter en frustande två-mot-en-rush med Ryan Johansson – men Oilers-keepern står för akrobatiska konstnummer gång efter annan. När första perioden är över gör han en lov förbi Pierre McGuire – som hört till de som förespråkat Lanigan – i kommentatorsutrymmet mellan båsen och lipar åt honom. ”Han är för rolig”, replikerar NBC-reportern men låter lite orolig. Andra börjar på samma sätt, Koskinen avväpnar Rocco Grimaldi i friläge och sedan går luften ur Preds. Det går att se på den kollektiva kroppshållningen och på hur enskilda spelare grimaserar i båset. Inte ens HEK:s gormanden i bloggens kommentatorsspår om att ”LAGET inte får ge upp” hjälper. De orkar inte mer. Istället tar Oilers över, kommer loss i en serie frenetiska attacker och har gått upp i 3-0-ledning när mittakten är över – efter bland annat två mål av lysande Neon Leon Draisaitl. Det hade Jürgen Dreschler gillat, men han har utvisats ur landet och i ett sista sms till bloggen meddelat hockey bara är scheisse och alla kan dra åt helvet. Predators och dess frustrerade fans får lite hopp när Filip Forsberg några minuter in i slutperioden ändå lyckas spräcka Koskinens nolla med ett sylvasst handledsskott precis som han passerat blålinjen. Den våldsamma push det målet borde generera kommer dock aldrig, hemmaspelarna är för utmattade, framförallt mentalt – och skickliga Oilers-spelare tillåter det inte. De styr spelet helt och när Nugent-Hopkins med 14.16 styr in 4-1 är det över, förstår alla inblandade.
– Jag säger inte att vi har det här, men det har vi, kluckar Kleffy Klefbom när bloggen och The CEO of Everything träffar honom efteråt.
På Broadway är stämningen några timmar senare dämpad, men den lyfter när The CEO får tag i en gitarr på Legend’s Corner och framför en egen version av ny Manfred-hymnen ”Who Let The Dogs Out” – med Manfred på på live-skall via HEK:s telefon i Bristol.
Resultat: 4-1

•Match 4
– En skandalmatch. Inte för att det är hårt och fult och bråkigt. Tvärtom. Det här slutspelet må ha slagit rekord i galenskaper tidigare (om inte annat så för att en viss Ekeliw varit med och fantiserat ihop det…), men vid det här laget har insatserna vuxit sig så väldiga att ingen har råd att fokusera på något annat än att spela så effektiv hockey som möjligt. Men den fram till dess oerhört maffiga dragkampen, under vilken ingen på isen vill ge upp så mycket som en millimeter och ingen lyckas sätta en enda puck, får en oerhört kontroversiell upplösning. ”Var det inte sånt här som fick kommissionärens huvud att explodera ifjol och skulle bort till i år? Jag tror jag skaffar ett handeldvapen snart”, vrålar den vanligtvis timide Predators-coachen Hynes på sin presskonferens en kvart efter slutsignalen. Vad som hänt? Under ett kalabalik-kluster framför Pekka Rinna när inte mycket mer än tre minuter återstår boxar Zack Kassian in 1-0 för gästerna – och trots 20 minuter lång videogranskning godkänns målet. Motiveringen att ”det ändå ser ut som att pucken också nuddar Kassians skridskospets” går inte hem i Nashville – och inte någon annanstans heller. Upprördheten under de återstående minuterna är så våldsam att kravallpolis måste kallas in. De hindrar fansen från att ta sig in på isen för ett ”samtal” med domare Furman South, men inte Ryan Johansen från att crosschecka honom i bröstkorgen just som slutsignalen ljuder – så stackars Furman brakar in i sargen och bryter fyra revben. Därmed har Johansen såklart spelat färdigt för resten av säsongen och kanske hela karriären, men det var det i så fall värt, hälsar han media efteråt – och får medhåll av en HEK som nu skriver alla inlägg med versaler och hundratals utropstecken.
– Ett är säkert. Om dom vinner serien efter det målet, då ska årets Stanley Cup-final ha en asterisk i alla historieböcker, ryter Mattias Ekholm åt The CEO medan ”Kleffy” bara slår ut med armarna när bloggen träffar honom. ”Jag såg inte situationen”…
Broadway stängs på grund av de uppiskade stämningarna av – Oilers-fans får på rent europeiskt vis löpa gatlopp runt Country Music Hall of Fame – men The CEO, som har ett sjätte sinne när det gäller vattenhål, ledsagar hela mediaföljet till en hemlig dive-bar i The Gulch och kör sin konsert där istället.
Resultat: 1-0.

•Match 5
– Den största match som spelats i Edmonton sedan 1980-talet. Visst, Oilers gick till final även 2006, men alla i Albertas hockeymekka vet att det bara var en ”fluke”. Nu har Wayne Gretzkys verklige arvtagare chansen att ta den anrika klubben till himlen. En seger till bara…hela staden gungar, barerna är fullsatta från tidiga morgonen och polisen har börjat spärra av downtown för parad. I Sverige har spåret-veteranen Don Enrico samtidigt skrivit till regeringen och begärt allmän flaggdag för Oscar Klefbom, Adam Larsson och Joakim Nygård om Edmonton vinner. När han får höra om det hissar HEK sin flagga på halv stång i Bristol.
Men som så ofta…när de kommer så nära drömmarnas mål får de unga Oilers-spelarna frossa och kan knappt hålla i klubborna längre. Samtidigt kokar gästerna från Nashville fortfarande av vrede över boxningsmålet i Bridgestone Arena och går till ursinnig attack direkt. Redan under de tio första minuterna får Koskinen, som det heter, se mer gummi än en död skunk på en parkway i New York – och han kan omöjligen hålla fortet. Calle Järnkrok forcerar in 1-0 efter 5.22 och Ryan Ellis ökar, i ett powerplay, på till 2-0, fem minuter senare. I början av andra går det att se att Tippett försökt elda på sina mannar med allt han har, de biter ihop och gör i alla fall ett försök att matcha Nashvilles intensitet – särskilt kedjan med McDavid, Draisaitl och Nygård börjar få mer liv. Men nu är Pekka Rinne istället den finländske målis som excellerar så no cannoli. Istället kontrar Nick Bonino och Filip Forsberg in varsitt mål under andra halvan av perioden och ridån går ner i ett mycket snopet Edmonton. Det värsta är dock inte att Oilers försätter chansen att avgöra hela konferensfinalen på hemmaplan. Precis i slutet gör Koskinen ett onödigt, överambitiöst försök att stoppa Forsberg från att bli tvåmålsskytt – och sträcker en ljumske. Det är så illa att han inte kan spela de avslutande 90 sekunderna och nej, även om tv-producenterna zoomar in en blek Todd Lanigan behöver Oilers inte kalla in kuratorn igen. Istället får 21-årige Stuart Skinner, uppkallad från farmarlaget i Bakersfield efter kaoset i andra matchen i serien, ta över. Och han håller i och för sig nollan under sitt korta framträdande, men paniken är ett faktum i Alberta: Ska Oilers behöva förlita sig på en helt oprövad rookie i fortsättningen?
”Karma, karma, karma”, jublar HEK i spåret.
På Edmontons gator är besvikelsen i den sena kvällen tung. Det skulle ju vara parad. Istället sitter en hel stad och surar i sina Molson-öl. Inte ens CEO lyckas pigga upp dem med sin gitarr. Då är det illa.
Resultat: 0-6

•Match 6
– Edmontons mardröm besannas. Koskinens ljumskar är kaputt, bägge två, och Mike Smith kommer fortfarande inte ur sängen efter Dustin Johnsons golfboll-attack. Så Oilers har inget annat val än att ställa Stuart Skinner mellan stolparna. ”Man kan nästan se Predators stjärnor slicka om sig om läpparna”, konstaterar Pierre McGuire under uppvärmingen. Och det är inte direkt som att de slutar med det när Viktor Arvidsson redan i första bytet skickar in en puck mellan benen på den darrige rookien. ”Det här kan bli tidernas slakt”, hojtar McGuire upphetsat. ”Ja”, replikerar HEK i spårett, ”gör slarvsylta av dem!” Men nästa skott, avlossat av en ivrig Craig Smith i bytet därpå, lyckas Skinner plocka – och med ens hittar han sitt groove, börjar spela utmärkt och stoppar sedan ett helt batteri chanser som hemmalaget med vild aptit testar honom med. ”Slakten är inställd”, slår McGuire fast. ”Fan också”, snäser HEK. Han blir dock desto mer euforisk när Filip Forsberg – vem annars? – likafullt lyckas pricka in 2-0 precis innan inledningsperioden är över. Sedan följer en hård, välspelad mittperiod utan mål – utom ett underkänt som Zack Kassian boxar in igen, den här gången så tydligt att han själv skrattar. Det gör inte Nashville. Decibelstyrkan i orkanen av burop får håret att fladdra på coach Tippett och andra ledare i båset. Några minuter in i tredje kommer dock reduceringen – och det är McDavid, Draisaitl och Nygård som formligen rullar upp Preds-försvaret i en underbar klapp-klapp-sekvens. Den slutar med att just Draisaitl stöter in pucken. Sedan går Oilers, anförda av sin gyllene förstakedja, all in för kvittering, varmed hemmalaget får ständiga chanser i kontringar och det är flera gånger gastkramande nära att Tim McGraw ska få sjunga i Bridgestone igen, men Skinner står för den ena bragdräddningen efter den andra – ”Res en staty över honom”, skriker Mark Spector på pressläktaren efter en särskilt spektakulär benparad när Arvidsson sånär styr in ett Rocco Grimaldi-skott – och 16.47 smäller på det andra sidan isen istället. McDavid vinner en närkamp bakom Rinnes kasse, fintar passning till Nygård – och viftar in kvitteringen med en omöjligt snabb backhand köksvägen. Som sig bör blir den förlängning som slutligen vidtar ett andlöst drama. De första tio-tolv minuterna är extremt avvaktande, ingen vågar riskera någonting, men sedan trycker bägge lagen till på gaspedalen och istället utbryter the shootout i OK Corral. Det smäller om och om igen i stolpar och ribbor och åskådarna står oavbrutet upp och skriker rakt ut. Likadant är det på pressläktaren. Det har blivit en sådan kväll när kavajer hängs på stolsryggar, skjortärmar kavlas upp och svettdroppar torkas ur pannor. Allt tar slut dryga fem minuter in i andra OT-perioden – och precis som tidigare i slutspelet är det en inte helt väntad svensk som blir superhjälte. Adam Larsson kommer släpande när Nygård och McDavid stuckit i en två-mot-två-rush och när han får pucken av sin kapten mitt i slottet drämmer han till med ett av sitt livs hårdaste slagskott och det hjälper inte att Pekka touchar gummit med plocken. Det fortsätter in i nätmaskorna och den västra konferensfinalen är avgjord.
– Jag beklagar att ni inte får äta fler ribs på Martin’s BBQ, men jag var tvungen att dynga in den pucken, flinar han åt bloggen och The CEO i tumultet i omklädningsrummet.
Vi förstår…
Resultat: 3-2 (OT)

Edmonton vidare med 4-2 i matcher
• • •
Det var det.
Nu har vi, för första gången sedan 1989, en helkanadensisk Stanley Cup-final och därmed är det ju också klart att bucklan kommer ”hem” för första gången sedan 1993.
Edmonton Oilers går upp mot Toronto Maple Leafs – och första matchen spelas om en vecka eller så…

Klimax närmar sig i bloggens Stanley Cup-slutspel – det som helt ljuvligt pågår i ett parallellt universum utan pandemier.
Nu är vi framme vid konferensfinaler och den östra, mellan Philadelphia och Toronto, avgörs i dagens post.
Jonathan Ekeliw hjälper, som traditionen numer kräver, till med referaten i de två första matcherna.
Håll ordentligt i hatten!

PHILADELPHIA FLYERS – TORONTO MAPLE LEAFS

•Match 1 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Det är lika bra att vi börjar med vad som händer i slutet, för det är så snöpligt det bara kan bli.
”Ojvoj”, konstaterar Bjurre i bloggen flera gånger.
Ojvoj var ordet, ja.
Vid ställningen 2–2 – med bara halvminuten kvar av den tredje perioden – trycker Toronto på för ett avgörande. Mitch Marner ser att såväl John Tavares som Kasperi Kapanen finns framför kassen och slår en passning på chans in i slottet. Men pucken passerar båda Leafs-spelarna och hamnar istället hos den förre Toronto-forwarden James van Riemsdyk i Philadelphia.
Och vad händer då?
Jo, han glömmer plötsligt bort sin nuvarande lagtillhörighet, slår till med ett direktskott som ställer Carter Hart i Flyers-buren fullständigt och jublar lyriskt över det blytunga 3–2-målet för gästerna.
Åtminstone i någon sekund – sedan inser JVR sin osannolika blunder och tycks vilja försvinna från jordens yta.
Lagkamraterna är helt förstummade, ja, paralyserade av vad som precis har skett, medan Marner, Tavares och Kapanen snabbt är framme hos sin gamle vän för att trösta honom.
Spelet sätts igång igen, men sekunderna tickar ner snabbt och när Philadelphia-spelarna lämnar isen är det flera i publiken som kastar skor mot olycksfågeln van Riemsdyk. (Varje åskådare fick i samband med inträdet till matchen en svart loafer, Flyers nya gimmick efter coach Vigneaults sko-utbrott i serien mot Washington.)
En av de som kastar är självaste Gritty, maskoten, som är helt vansinnig och skriker okvädningsord som hade hörts i tv om det inte vore för tv-produktionens hastiga ”beepande”.
– Jag är helt förstörd, skäms som en hund. Jag har lust att bryta mitt kontrakt och skänka alla pengar till våra fans som kom hit i kväll, säger en gråtfärdig van Riemsdyk i omklädningsrummet efter matchen.
Flyers-backen Robert Hägg till bloggen:
– Vi kommer att resa oss från det här. Det var en oerhört jämn match och vi känner att vi kan slå Toronto.
Resultat: 2–3

•Match 2 (Referent: Jonathan Ekeliw)
– Inför den andra matchen i serien är den stora snackisen att Kasperi Kapanen har blivit avstängd – av sin egen klubb. Precis som i vintras har finländaren försovit sig till ett lagmöte och sådant beteende accepteras inte, allra minst inför en viktig slutspelsbatalj.
Händelsen går förstås inte Flyers-fansen obemärkt förbi, så förutom skor viftar mängder av supportrar nu även med filtar och kuddar när Toronto-spelarna glider in på isen för uppvärmning. ”Kasperi Nap-anen” står det på en skylt, ”Toronto Maple Leafzzzzz” på en annan. Över en halv sektion i Wells Fargo Center håller åskådarna upp ett jättestort plakat, på vilket John Tavares syns ligga nedbäddad under ett Maple Leafs-påslakan i barndomen (den klassiska bilden han spred i sociala medier efter att ha skrivit på för klubben 2018). Under plakatet är en banderoll upptryckt: ”Past your bedtime! Go to sleep, Toronto!”
Apropå lagkapten Tavares:
Han inleder matchen med att göra självmål. Helt frivilligt och faktiskt väntat.
Leafs-spelarna tyckte så synd om van Riemsdyk efter rond ett att de bestämde sig för att ge Philadelphia en gratis 1–0-ledning i rond två.
– Det känns mest fair. Vi vill vinna, men inte på det sätt som avgjorde det första mötet, förklarade Tavares inför drabbningen.
Ingen Flyers-spelare nuddade pucken innan Torontos självmål, så Ivan Provorov skrivs upp som målskytt eftersom han var den siste att nudda pucken i matchen innan. (Inte helt enligt regelboken, men det är åtminstone den initiala bedömningen…)
Därefter blir det återigen en jämn och tät tillställning. William Nylander fortsätter att visa Conn Smythe-form när han elegant snirklar sig förbi två Flyers-backar och sprätter upp kvitteringen i nättaket. Men det här visar sig vara Flyers match och i slutskedet rinner det till och med iväg på resultattavlan. Med fyra minuter kvar skickar Claude Giroux in ledningspucken i powerplay, och innan slutsignalen ljuder hinner såväl Matt Niskanen som Travis Konecny (öppen kasse) öka på hemmalagets segersiffror till 4–1.
– De behöver inte ge bort några mål till oss. Kanske van Riemsdyk snarare ska ge bort några fler mål till dem, skrockar en uppsluppen coach Vigneault på presskonferensen efteråt.
Hans motsvarighet i Toronto, Sheldon Keefe, är inte på lika gott humör.
– Det är patetiskt hur vissa fans här i Philly håller på, hur Gritty beter sig och hur du, Alain Vigneault, uttrycker dig på den här presskonferensen. Hur kan ni driva med stackars van Riemsdyk, er egen spelare, gång efter annan? Det är en hyvens pôjk som har erkänt sitt misstag. Ni kommer att få det jobbigt i Toronto, Alain. Det kan jag lova er, fräser coach Keefe.
Resultat: 4–1

•Match 3
– Den största matchen i Toronto på nästan ett decennium går i badtofflans tecken. Praktiskt taget alla 19 800 som lyckats skaffa biljett till Game 3 i den östra konferensfinalen, och ytterligare tiotusentals på plats utanför, har badtofflor i händerna. Det beror på Chris Johnston på Sportsnet. Han har snappat upp att coach Vigneault i en viss svensk blogg kallas just Badtofflan och föreslagit att det är på det temat hemstaden ska svara på promenadsko-gimmicken i Philly. Han får, milt uttryckt napp. Redan under matchvärmningen haglar de fula skodonen över isen – och ner på en mycket förgrymmad Vigneault. Redan då förenas hela hallen också i rungande jubel varje gång James van Riemsdyk rör pucken. Så fortsätter det även efter att själva matchen börjar – och då kompletteras jublet dessutom av ”One of us, one of us, one of us”-ramsor efter varje byte. Leafs-spelarna må tycka synd om gamle lagkamraten, men fansen visar no mercy. JVR får dock sin revansch denna afton. Det är han som, efter en förbluffande tät och tillknäppt öppningsperiod, kommer släpande i ett anfall Kevin Hayes och Travis Konecny iscensatt i början av andra – och plötsligt finner han sig ensam med pucken i slottet, laddar på ett ruggigt slagskott och får in fanskapet. I rätt kasse. Toronto tystnar tvärt – och Flyers-spelarna bildar tv-puckshög på den förre olycksbrodern.
Resten av matchen täpper gästerna från söder om gränsen till egna planhalvan som hade de en jättelik kniptång tillhands – och de ytterligt få gånger hemmaspelarna ändå slinker igenom och skapar något som liknar målchanser är Carter Hart som vanligt obeveklig. Lill-Nyllet kommer närmast i sex-mot-fyra i slutminuten, när Shayne Gostisbehere håller på att ställa till genom att ta en slashing-utvisning, men just som han ska snärta in pucken i en jättelucka får Hart ut ett ben snabbare än glödlampan tänds när man trycker på lysknappen – och istället kan Jakub Voracek lägga in 2-0 i tom kasse momentet därpå.
I den här bloggens kommentatorsspår har ett sko-krig samtidigt utbrutit mellan Kung Kenta och Chall. De håller, som alltid, hövlig ton – men de försöker knocka varandra med på bilder på dojor. Kenta radar upp de snyggaste promenadskor och Chall letar rätt på de fulaste badtofflor hon hittar. Hon vinner kvällens rond med en bulgarisk variant från 1976, men är ändå förkrossad. ”Värsta förlust jag varit med om. Men det kommer väl ännu värre framöver”, suckar hon. Kenta, å sin sida, lägger upp två hundra glada gifar och memes i ett och samma segerinlägg. Plus ett par glänsande Gucci-pjucks.
Resultat: 2-0

•Match 4
– Vad hände egentligen i Game 4 i östra konferensfinalen i Stanley Cup-slutspelet 2020? Det kommer hockeyintresserade människor att debattera i decennier. Fram tills denna match har Flyers spelat strålande slutspelet igenom – och Carter Hart varit rena rama Dominik Hasek-reinkarnationen. Men helt utan förvarning blir han plötsligt Roberto Luongo-i-Boston-2011 istället. Redan det första skottet Mitch Marner föser iväg på måfå från sargen på högerkanten går in mellan skridskorna på den unge hjälten. Och därmed är tonen satt. Till Scotiabank-publikens – och Challs! – besinningslösa glädje går allt in. Efter en period står det 4-0 till Leafs och när det gått tio i andra blinkar 7-0 på resultattavlan – efter tre mål av Lill-Nyllet och två av Tavares. Först då tar Badtofflan ut sin sargade målvakt och sätter in Brian Elliott. ”Han måste avgå nu, mitt i serien. Detta är tjänstefel”, rasar Niclas Viberg på Twitter och får 1400 likes av Kung Kenta. Resten av matchen blir förstås transportsträcka monumentale. När fem minuter återstår lyckas Claude Giroux slafsa in ett tröstmål – och passar samtidigt på att ”markera” inför fortsättningen genom att drämma klubban i huvudet på Frederik Andersen. Då blir det rallarslagsmål och utöver ”G” drar även Provorov, Nick Thompson och Robert Hägg på sig matchstraff. De får ett gäng badtofflor med sig ut i spelargången.
Från Memphis rapporters att en galen svenska badar i fontänen På Graceland, i Leafs-tröja.
Resultat: 1-8

•Match 5
– ”Hur vi kommer tillbaka efter den smällen? Enkelt. Vi bara glömmer. Det är mycket värre att förlora en jämn match än att åka på en sådan knock”, påstår Badtofflan under sin presskonferens efter morgonvärmningen hemma på Broad Street – som han för övrigt genomför i…just det: Badtofflor. Mannen har humor. Och han tycks veta vad han pratar om också, för det är ett helt annat Flyers som kommer ut till femte ronden – med chansen att skaffa sig slagläge i serien. Att kapten Giroux stängts av för sitt övergrepp på Andersen – själv oförmögen att spela på grund av nackskada och ersatt av Jack Campbell – spelar ingen roll. Det tycks ha svetsat samman resten promenadsko-laget. Mest anmärkningsvärt av allt: Carter Hart uppträder som om inget särskilt hände i Toronto för bara två dygn sedan. För Leafs, som efter the blowout på Bay Street åter glänser av samma slags självförtroende som i serierna mot Tampa och Boston, spelar också förträfflig hockey. Under långa sekvenser i samtliga perioder har de allt momentum och radar upp fina chanser, men Hart är Hart igen och har hängt sin ”Sorry, we’re closed”-skylt i målburen och håller, otroligt nog nollan. När nämnda momentum istället svänger över i Flyers favör – och det gör det frekvent – får de också slita mot en inspirerad Campbell, men är ändå mer effektiva och bakar tre cannolis, signerade i tur och ordning Hayes, Provorov och Raffl. Den senare sätter trean med fyra minuter kvar och hela Wells Fargo kan börja fira till nya segerhymnen ”These Boots Are Made For Walking”.
”Skit”, lyder Challs lakoniska sammanfattning i spåret, medan Kung Kenta kramar ur sig ett ”jaaaaaaa” så långt att Sportbladets server kraschar.
Resultat: 3-0

•Match 6
– Claude Giroux fick bara en matchs avstängning —”Tidernas största skandal”, som alltid återhållsamme Steve Simmons skriver i Toronto Sun – och när han nu återvänder och har chansen att leda Flyers till Stanley Cup-final är han så självsäker att han kommer med garanti. ”Vi ska inte bara vinna”, säger han i en intervju med Dan Rosen på nhl.com dagen innan, ”vi ska bränna ner hela Toronto till grunden”. Den kommentaren passerar inte obemärkt i Big Smoke, om man säger så. Flyers-kaptenen blir Public Enemy Nummer 1 i hela Ontario – men han får inte, som han hoppas, någon Mark Messier-effekt. Löftet fungerar bara som tändvätska för ursinniga lönnlöv. De gör sin bästa match på hela jäkla säsongen – bragderna i slutspelsserierna mot Tampa och Boston inräknade. Tidvis är tempot och intensiteten i deras attacker på övernaturliga nivåer att det ser ut som en Playstation-match. Särskilt overklig är Conn Smythe-favoriten Lill-Nyllet. Han gör återigen hattrick och är plötsligt på väg mot alla tiders poängrekord i slutspelet.
”Det ser ut som att stan står kvar”, säger han under en presskonferens i de kaotiska katakomberna i Scotiabank efteråt.
Resultat: 1-5

•Match 7
– En Game 7 världen aldrig glömmer. Och eftersom det råkar handla om en lördagsmatiné är hela världen verkligen med och tittar också. Aldrig tidigare har en NHL-match exempelvis haft högre tittarsiffror i Sverige, intresset är enormt. Därför är också bloggen – som i huvudsak fokusera på den västra konferensfinalen och trots eget privat-jet haft svårt att hinna över till östkusten – på plats. Liksom Ondskan Ekeliw. Jo, faktiskt. Han skrotade alla planer på resor över Atlanten när Lightning under så förnedrande omständigheter åkte ut i förstarundan, men har ändrat sig. ”Man måste vara med när historia skrivs”, meddelar han. Han glömmer dock gamla lektioner och börjar sin första vistelse i Philly med att ställa sig mitt på Flyers klubbmärke i omklädningsrummet efter sista träningen dagen innan det stora avgörandet. ”Hallå! Vad gör du? Du kan inte stå där”, vrålar Giroux och Voracek i kör och när Örbys egen Pierre LeBrun inser att det hänt igen, att han ånyo placerat 46:orna mitt i ett klubbmärke och ännu en gång får en utskällning av NHL-legendarer blir han så nervös att han får något slags tuppjuck och börjar sjunga på hockeysången som inleder podcasten han till vardags driver med en annan person. Ett dåligt omen för Flyers ska det visa sig – och Kung Kenta kommer aldrig förlåta Ekan…
De inleder visserligen helt otroligt och går upp i 3-0-ledning i första perioden. Inget Flyers-lag har, påstår Doc Emrick i NBC-sändningen, någonsin spelat bättre hockey och läktarsektionerna i Wells Fargo ser ut som the moshpit på en Metallica-konsert under extranumren. Men i första paus begår en nervös Badtofflan karriärens blunder och beordrar laget att backa hem. ”Nu räcker det, vi försvarar ledningen resten av matchen”, framkommer det långt senare att han sagt. Det blir katastrof. De unga Leafs-stjärnorna får omedelbart blodvittring och lyckas vända till 4-3-ledning i mittakten. Så Badtofflan, nu duktigt svettig om överläppen, tvingas byta taktik igen. ”Han gör bort sig helt enkelt”, säger Svennis, som Viasat av oklara skäl ringt upp i tv-soffan i Torsby.
Men ett tag till är gudarna med den stackars coachen. När de får spela som de vill lyckas Flyers ta kommandot på nytt, pressar tillbaka lönnlöven större delen av tredje – och till slut, med tre och en halv minut kvar, lyckas Kevin Hayes utjämna efter en kalabalik-situation runt Andersen, tillbaka i Leafs-kassen igen.
”Möcke bra”, hälsar Svennis i pausen som följer innan förlängningen. Som blir så gastkramande att det rapporteras om galopperande hjärtinfarktsepidemi i både Ontario och Pennsylvania. Claude Giroux och Auston Matthews har både gyllene tillfällen att avgöra under de tio minuterna, men missar båda pucken när de ska skjuta – och på samma sätt lyckas Travis Konecny helt oförklarligt ramla i ett friläge i sista minuten i första OT. Närmast kommer dock Sean Couturier i början av femte perioden. Flyers har PP och han blir plötsligt stående helt ren precis till höger om målgården, med en flaxande Andersen nere på isen – och prickar insidan av stolpen med det skott som borde avgjort hela serien. ”Gör man inte mål i såna lägen är det kört”, förkunnar en uppjagad Ekeliw på pressläktaren. Mycket riktigt. Bara två minuter senare går ridån ner för Flyers. Jason Spezza, den ärrade gamle veteranen, vinner en närkamp mott Matt Niskanen bakom Harts kasse, vickar en backhand genom målgården – och där dyker storvuxne Pierre Engvall upp och stöter in målet som skickar Toronto Maple Leafs till Stanley Cup-final för första gången sedan 1967.
– Jag tror jag drömmer. Det kan inte vara sant, flämtar Torontos evige hjälte när bloggen och Ekeliw först av alla lyckas hitta honom i korridoren utanför det vanvettigt segerrusiga omklädningsrummet och via Ekeliws mobiltelefon får hem en live-feed till Sportbladets redaktion, där Börje Salming och Mats Sundin sett matchen och high-fajvar över Linn Nordströms hjässa i studion.
Chall? Hon har kastat sig på sista kvällsflighten från Memphis till Toronto och där ska hon, hinner hon meddela i ett sista meddelande i spåret, ”tillbringa resten av våren”.
Resultat: 4-5 (OT)

Toronto vidare med 4-3

• • •
Ah, se där!
Vi har en Stanley Cup-finalist.
Men vilka får Maple Leafs möta i den slutgiltiga uppgörelsen om hockeyns heliga graal?
Edmonton eller Nashville?
Svar kommer närmare helgen…