Leif GW Persson är professor i kriminologi, tidigare anställd av Rikspolisstyrelsen och numera pensionär.
Han är skicklig på att förtydliga komplicerade sammanhang.
Ringde därför upp bad honom förklara den märkliga pinnjakten och varför det ser ut som det gör inom polisen.

Varför styr polisen sin verksamhet genom att bestämma hur många ordningsböter som ska utfärdas och utandningsprov som ska genomföras?
– Man har låtit sig inspireras av företagskonsulter. För 15 år sedan så började man svänga sig med termer som resultatstyrning och sådana saker. Så hade man allmän idé att det fanns ett samband mellan reella åtgärder och olika typer av masskontroller som utandningskontroller. Och det blev ett prestationskriterium. Det är väldigt lockande att tillgripa eftersom det är väldigt enkelt att genomföra.

Hur menar du?
– Om man genomför blås i Stockholms city mitt på dan så är de som kör runt på fyllan ganska få. Och det tar man för intäkt för att det är effektivt och att folk sköter sig och att laglydnaden är hög och sådant trams. Anledningen till att man inte ställer sig och lurpassar bakom stadshotellet i Sunne på fredag natt är för att det blir mycket mer personalkrävande och naturligtvis mer effektivt.

Men polisen vill väl vara effektiv?
– Det som räknas det är antalet blås du har gjort. Det andra skiter vi i. Den typen av åtgärder är naturligtvis trams. Du vill ha ett mått på att du jobbar och då är det lätt att kommendera ut folk mellan fikarasten och lunchen och säga till dem: ”Kom inte tillbaka till station innan ni gjort hundra blås”.

Men varför började man med den här resultatstyrningen? Var kommer det ifrån?
– Möjligtvis är det så illa att man tillsatte poliser med någon slags ekonomutbildning utan erfarenhet av polisarbete – som Björn Eriksson (rikspolischef 1988-1996 reds. anm.). Han hade gått på handelshögskolan och hade säkert läst sådana där böcker.

Du menar att det var han som införde den här styrningen?
– Nej, man han är en del av detta. Man knycker tänkandet från ett helt annat område utan att reflektera över vad man håller på med. Resultat i polisiär mening är något helt annat än ett visst annat utandningskontroller.

Vad får det här för konsekvenser för polisarbetet?
– Polisen jobbar inte med det som är jobbigt och ofta har ett värde. Man gör sådant som är lätt. Man gör det här i stället för att göra mer mödosamma och ofta meningsfulla uppgifter. För att kunna visa på att man faktiskt har gjort något.

I SVT:s ”Veckans brott” har ni fokuserat mycket på vardagsbrotten som polisen aldrig tar tag i. Men bland de hundratals människor som hört av sig till oss är det många som blivit utsatta för väldigt grova brott där inte många utredningsåtgärder vidtagits. Sprider det här sig även till de grövre brotten?
– Vi har mängder med folk som har hört av sig som har blivit rånade, slagna på käften eller våldtagna och där man har haft en känd gärningsman men ändå har skrivit av det. Den andel av de här brotten som går till åtal ligger på en av tio. Sett mot bakgrund av det faktum att mer än hälften av  gärningsmännen i de här fallen är kända.