Pratade med Manne Jönsson som är polisintendent på länspolismästarens kansli i går. Han har ansvar för att de nationella målen för utredning och lagföring uppfylls i Stockholm.

Målen ser ut så här:
Våld i offentlig miljö, polisen ska skicka 19 procent av förundersökningarna till åklagaren.
Tillgrep genom inbrott, 3,3 procent ska gå till åklagare.
Brott i nära relation, 22,8 procent ska gå till åklagare.

Till Aftonbladet har flera poliser berättat om sin frustration över att de känner att de inte kan ägna tid åt att utreda mer komplicerade narkotikaärenden.
– En ”pundare” på plattan är lika mycket värd som en ungdom som precis börjat ta droger och förmodligen kräver större resurser för att stoppa, säger polisen Anders som arbetar i yttre tjänst i Stockholm.
Manne Jönsson känner igen invändningen.
– Den kritiken kan vara befogad. Sedan vill jag påstå att den är inte att hänföra till hur målen är uppbyggda utan snarare till hur lokala chefer har tolkat målen.
Misslyckats ni att föra ut vad ni menar med målen?
– Vad gäller målen på brottsförebyggande sidan så är det inte min huvudsakliga område. Så det vill jag inte ge mig in på.
Poliser berättar även hur de själva blåser i alkometern för att få upp blåsstatistiken?
– När det gäller de här alkoholkontrollerna så är är det att betrakta som fullständiga avarter.
En annan typ av fusk som vi tagit upp här i bloggen är de så kallade fusk-fupparna. Ofullständiga förundersökningar lämnas in till åklagaren. Polisen får en pinne i statistiken, även om ärendet sedan läggs ner.
– När det gäller de så kallade fuskfupparna så är det förstås fullständigt fel. Vi ska jobba med bibehållen hög kvalitet. I allt vi gör. Det innefattar även i vilka ärende vi lämnar vidare till åklagare.
Att finns ett sådant begrepp vad tyder på?
– Jag tror att det är en komplex problembild. Jag tror dels att det på lokal nivå  kan betyda att man har haft svårighet att kommunicera målen. Att man har haft svårighet att väcka engagemang inför det. Det kan bottna i att medarbetare inte har intresse i den verksamhet de är satta i. Eller att man har en svag arbetsledning.
Är ni medvetna om att den här typen av fusk förekommer?
– Det ingår i uppföljningen. Är det så att vi hittar avarter när vi höjer kraven så tar vi naturligtvis tag i det för att det inte ska innebära någon genväg till resultat som egentligen inte är resultat.
En av dina strategier är att bryta ner målen om färdiga utredningar på individuella utredare. Finns det inte en risk att man då frestas att skicka just ful-fuppar för att få en pinne i statistiken?
– Den enskilde handläggaren skickar inte själv det här till åklagaren. Utredningen granskas alltid av en gruppchef eller en förundersökningsledare innan de skickas i väg. Därmed inte möjligt att skicka iväg tomma papper. Är det så att skickar iväg det till åklagare så måste man ha vidtagit ett antal utredningsåtgärder.
Men eftersom det sägs förekomma så kallade ful-fuppar i dag varför kan man inte göra det i framtiden?
– Det är väl möjligt att fulfuppa något om man i chefslinjen är överens om det. Men det kräver att man i arbetsledningen har gått in i ett beslut att man ska fulfuppa. Det räcker inte att den enskilde utredaren bestämmer sig för att göra det.
Är det aldrig så att en utredare ensam har hand om ett ärende?
– Det förekommer att polisiära FU-ledare har egna ärenden. Även om det vanligaste är att det inte är så.
Du ser ingen risk att ful-fuppandet ökar när ni ska bevaka antalet genomförda utredningar på individnivå?
– När vi genomfört den här individuppföljningen på ett par olika distrikt har vi sett att produktionen ökar, arbetsglädjen ökar och måluppfyllnaden ökar. Där har vi inte sett några tendenser till att fusket har ökat utan kvaliteten har bibehållits.