Uttåg ur Champions League, den sista titelchansen är borta.
Arsenal var nära att göra det omöjliga, men föll på mållinjen. Ändå kan den här matchen ha lagt grunden för en ljusare framtid.
Det här var kvällen när publiken på Emirates på allvar återfick tron på sitt lag.
– Jag vet inte om det är vår stoltaste kväll, men det är en kväll när spelarna kan vara stolta över att spela för den här klubben, sa Arsène Wenger efteråt.

Den bestående minnesbilden så här minuten efter slutsignalen är förstås Robin van Persies ofattbara chans i mitten av andra halvlek.
Arsenal hade gjort 3-0 under en magisk första halvlek, ett mål från holländaren hade betytt 4-4 sammanlagt. Men van Persie, vanligtvis ligans mest kliniska avslutare, valde att försöka chippa en liggande Abbiati. Milanmålvakten fick på något sätt upp en arm och räddade. Det var ett ”Sjevtjenko-moment”, likt ukrainaren som hade ett drömläge att avgöra Champions League-finalen 2005.
”van Persie scores when he wants”, brukar Arsenalfansen skandera. Den sången tappade lite i slagstyrka i det ögonblicket.
Men trots att det inte räckte hela vägen, trots att Arsenal kommer att få se resten av den här turneringen från tv-soffan, var det ytterligare ett jättekliv framåt.

Arsenal gick in i den här matchen med 0-4 från San Siro. Arsène Wenger pratade i går om att ”om Milan kan göra fyra mål så kan vi också göra det”.
Det är lätt att säga det. Det är svårt att verkligen få ett lag, en arena, att tro på det och agera därefter.
Men Wenger gjorde det enda rätta och satte allt på ett kort. Han körde ett 4-3-3 med Alex Oxlade-Chamberlain i en av de defensiva (!) mittfältspositionerna. Nu har Alex OC visserligen spelat central mittfältare som junior, men det lade onekligen an tonen. Det var bara full fart som gällde.
Emirates, där stämningen stundtals varit så negativ tidigare i vinter, kokade redan från första minuten. Det var länge sedan jag kände en lika hängiven publik.
De fick en elektrisk första halvlek. Arsenal pressade sönder Milan, sprang på allt, vann varenda andraboll. Framför allt Tomas Rosicky surfade vidare på framgångsvågen. Han flöt fram och låg bakom det mesta.
Utdelningen kom direkt. Laurent Koscielny nickade in 1-0, Rosicky gjorde 2-0. Plötsligt spelade Arsenal för mer än hedern.
Fansen började drömma.
I halvlekens sista minut tog Alex Oxlade-Chamberlain en sån där löpning som man bara tar om man är ung och oförstående. Han sprang rakt på Mesbah, fick straff och innan halvleken var över hade Robin van Persie prickat in 3-0.
Milan var paralyserat och började minnas demoner från Deportivo 2004 och Liverpool 2005.

Det var Arsenal när de är som bäst. Gamla Arsenal. Laget som bara öste på framåt.
Den här klubben borde alltid ligga under med ett par mål, slänga hängslen och livrem all världens väg, för att prestera på topp. Att falla tillbaka, ligga lågt med laget och styra, har aldrig passat Gunners.
Till starten av andra halvlek möttes de av 60 000 som sjöng: ”Stand up if you still believe”. Det fanns inte en kotte bland hemmafansen som inte hade börjat tro i det läget.
Tyvärr mattades presspelet efter paus. Det var väntat, men ändå olyckligt. Med en bredare bänk hade Wenger kunnat skicka in fräscha ben och ge order om att fortsätta pressa högt. Nu fick vi se Pat Rice, andretränaren, stå vid sidlinjen och ropa fram sitt lag i den 66:e minuten.
När Alex Oxlade-Chamberlain och Theo Walcott gick sönder (Alex OC var sjuk dagen före match och tveksam till spel) och Wenger tvingades skicka in Marouane Chamakh och Park Chu-young var det i princip över.

Arsenal åker ur CL, men det här var ändå ett statement som kommer att föra något positivt med sig. För bara ett par veckor sedan var supportrarna mer kritiska och uppgivna än någonsin tidigare under Wenger-eran.
Sedan dess har de fått en klassisk vändning mot Tottenham, en seger på Anfield och 3-0 mot Milan.
Emirates var den där tolfte utespelaren i kväll. Den extra resursen kommer att behövas i vår när Champions League-biljetten ska säkras.
Därför finns det så mycket positivt att hämta för Arsenal från den här kvällen.
Det finns även andra aspekter. Arsenal behöver skicka signaler till Robin van Persie om att det här laget kan mäta sig med de bästa. Hans kontrakt går ut om 18 månader. Hans beslut kommer inte huvudsakligen att baseras på hur stort lönekuvert han får – utan på om han tror att klubben kan vinna titlar inom de närmaste åren.
En sådan här insats visade supportrarna, Robin van Persie och omvärlden att det finns en högstanivå som kan fälla de stora.

***
Zlatan gjorde inte mycket av värde. Han är aldrig bra mot eng… det var inget förresten.

***
Mina spelarbetyg, Arsenal-Milan:
Arsenal: Szczesny 7 – Sagna 7, Vermaelen 7, Koscielny 9, Gibbs 6 – Song 6, Oxlade-Chamberlain 8, Rosicky 8 – Walcott 7, van Persie 7, Gervinho 6.
Avbytare: Chamakh -, Park -.

***
I skuggan av Champions League spelade Chelsea i kväll sin första match under nye tränaren Roberto Di Matteo.
Det blev seger i omspelet i FA-cupen borta mot Birmingham med 2-0.
Juan Mata tryckte in 1-0 och Raul Meireles fastställde 2-0 med ett drömskott. Fernando Torres fixade en straff. Publiken och medspelarna ville att han skulle slå den, men spanjoren ville inte själv så Mata fick ta hand om den. Han missade.
Det roligaste på St Andrews var annars ramsorna från de tillresta Chelseafansen.
De sjöng om Roman Abramovitj: ”Roman sacks who he wants”. Och om Rafael Benítez, som spekuleras vara ett av de aktuella tränarnamnen: ”Fuck off, Benítez, we don’t want you here”.