Säkraste vårtecknet: United i mästarform
För nio år sedan kämpade Arsenal och Manchester United om ligatiteln. United hade rest sig efter en svag höst och ätit upp poäng för poäng. Med en månad kvar tills lagen skulle mötas på Highbury den 15 april fällde Alex Ferguson kommentaren som blivit klassisk i engelsk fotboll.
– It’s getting tickly now – squeaky bum time, I call it, sade United-managern.
Det var hans sätt att säga att säsongen gick in i ett avgörande skede, ett skede där marginalerna blev mindre och nervositeten ökade.
Manchester United vann ligan den säsongen, 2002/2003, efter att Arsenal kollapsat under våren.
Det är något visst med Manchester United och vårsäsonger. Av alla Premier League-säsonger kan jag bara minnas två gånger laget har tappat under våren. Dels 2001/02 när hela mittfältet med David Beckham och Roy Keane blev skadade, dels 2003/2004 när laget inlett en generationsväxling och Rio Ferdinand blev avstängd för att ha missat ett dopingtest.

I fjol bjöd Manchester United på medioker fotboll hela hösten för att sedan leva upp lagom till våren och säkra ligatiteln. Många som följde helgen utveckling tippar nu att vi får se samma utveckling igen. Efter att ha suttit i förarsätet och dragit loket sedan oktober har Manchester City gått på tomgång ett tag. I helgen blev det förlust borta mot Swansea, samtidigt som grannen United varvade upp och blåste bort ett formstarkt West Bromwich.
Har Alex Ferguson lyckats spara mästarformen till sist igen? Jag tyckte mig se tendenser till det i helgen.
> David De Gea agerar med större pondus än tidigare.
> Jonny Evans, den enda försvararen som fått vara skadefri under säsongen, har gjort stora framsteg och är mer pålitlig än han varit sedan säsongen 2008/09 när han slog igenom.
> Wayne Rooney var så där bra som han var i början av säsongen. Efter en blek insats i veckan mot Athletic Bilbão lyste han av spelglädje och ökade på målskörden till nio mål på de sex senaste matcherna.
Samtidigt som skadeläget börjar ljusna för Alex Ferguson har Paul Scholes comeback gett laget en dimension som man saknade under hösten: Förmågan att kontrollera matcher, diktera tempot och sätta den sista avgörande passningen.
Ända sedan Manchester City körde över Tottenham på White Hart Lane med 5-1 i augusti har jag trott på laget som mästare. Det står jag fast vid.
Men jag märkte att helgens ”twist” i titelracet gjorde att pendeln svängde över för många andra.

Frågetecknet kring Mancini
Minns ni derbyt mellan Manchester City och Manchester United hösten 2010? Det var en match som haussade som ”tidernas derby”, ett möte där Manchester City skulle kliva ur storebrors skugga. Det blev ett möte där Roberto Mancini var så rädd att förlora att han inte vågade vinna. Hans approach – på hemmaplan – var så defensiv att det slutade med ett tajt 0-0-antiklimax utan målchanser.
Jag hade den matchen i åtanke inför den här säsongen när jag skrev att Roberto Mancini måste bli modigare, äventyrligare för att ta nästa steg med sitt lagbygge. Inte minst på bortaplan där man alldeles för ofta varit för fegt för att öppna motståndarna.
I helgen startade han med Nigel De Jong och Gareth Barry som defensiva mittfältare och Sergio Agüero på bänken. Det var en typisk ”feg” uttagning. Swansea borta är ingen enkel match, tvärtom, men det finns väldigt lite som säger att den är så svår att den kräver en defensiv uppställning från en klubb som köpt spelare för flera miljarder kronor de senaste åren.
Efter 37 minuter tvingades Roberto Mancini rätta till sitt misstag. Han tog av Gareth Barry och satte in Sergio Agüero och fick den reaktion han ville ha. Det kunde dock inte förhindra att Luke Moore nickade in segermålet för Swansea i 83:e minuten.

Det där reser en fråga om Mancini. Har han förmågan som matchcoach? Av Citys 21 vinster har 18 kommit efter att laget gjort matchens första mål före den 63:e minuten. Det är – som Alex Ferguson berättat – runt den tiden i matcher som tränare oftast börjar fundera på byten och förändringar.
Av dessa tre segrar var en mot QPR där Mancini inte förändrade särskilt mycket men Yaya Touré avgjorde en tajt 3-2-match. En var mot Everton i september där Mario Balotelli byttes in efter en timme och blev en injektion. En var mot Tottenham där Mario Balotelli avgjorde på straff i den 95:e minuten.
Det visar att den enda gången City gjort ett matchvinnande mål från minut 80 och framåt är mötet med Tottenham (där man lika gärna kunde ha förlorat eftersom Jermain Defoe missade ett jätteläge på tilläggstid). Däremot har man släppt in matchavgörande mål i slutskedet av matcher vid tre tillfällen: Sunderland, Chelsea och Swansea.
Alltså: När matcher inte går planenligt har Roberto Mancini svårt att förändra med taktiska dispositioner. Det är inget drag som karaktäriserar mästarlag.

Arsenal har redan ersättaren till Arsjavin
Arsène Wenger valde att släppa Andrej Arsjavin i februari i ett läge då han inte längre hade möjligheten att plocka in någon ersättare. Det förvånade många eftersom Arsenals alternativ varit relativt få på grund av den långa skadelistan.
Med ryssen borta kan det vara skönt att veta att hans ersättare redan finns inom klubben – i Bolton.
Innan den här säsongen startade hade jag bara sett Youtube-klipp och ett framträdande i en träningsmatch av Ryo Miyaichi. Han såg spännande ut, men det kan många spelare göra på Youtube. Nu har han gått på lån till Bolton och där har han visat sin potential.
Japanen påminner om en ung Cristiano Ronaldo med sina frekventa överstegsfinter. Det som gör mig optimistisk är att han samtidigt har den så viktiga förmågan att värdera lägena, den förmågan som tog Ronaldo ett par år att skaffa sig.
I lördags, i ödesmatchen hemma mot QPR, tog han emot en passning, väntade ut rätt tillfälle och serverade Ivan Klasnic som rullade in segermålet (2-1).
Jack Wilshere, Alex Oxlade-Chamberlain, Wojciech Szczesny, Aaron Ramsey, Francis Coquelin, Joel Campbell och Ryo Miyaichi – Arsenal har sannerligen ett gäng lovande spelare.
Men får bygget bli färdigt någon gång?

Allvaret börjar för Di Matteo
Nye Chelseamanagern Roberto Di Matteo har fått en ”mjukstart” med FA-cupmöte med Birmingham och sedan en hemmamatch mot ett Stoke i tabellens mittenregion. Nu väntar allvaret mot Napoli i Champions League.
Italienaren konstaterade inför helgen att det inte var ett jobb där han skaffade nya vänner. Sant så.
Därför var det intressant att se hur han valde laget till helgens möte med Stoke (1-0). John Terry, Frank Lampard och Didier Drogba – lagets informella ledare – startade.
Fernando Torres utanför startelvan var kanske naturligt med tanke på spanjorens form, men bänkningarna av Juan Mata och Daniel Sturridge måste ha varit med tanke på veckans Champions League-avgörande.
Hur Roberto Di Matteo formerar laget mot Napoli ska bli hyperintressant att se. Vågar han peta Frank Lampard i en avgörande match? Vem ska spela bredvid John Terry – Gary Cahill eller David Luiz?

Ödesdigra tränarbyten
När Queens Park Rangers sparkade tränaren Neil Warnock låg man på 17:e plats i ligan med 17 poäng på 20 matcher. Det ger ett snitt på 0,85 poäng/match.
Ägaren Tony Fernandes motiverade det med att laget behövde en förändring. Hittills har Mark Hughes inte blivit den positiva injektion man letade efter.
Med Hughes har QPR – trots januaris värvningar – tagit fem poäng på åtta matcher och ligger under strecket. Snittet är blygsamma 0,63 poäng/match.
Om QPR skulle åka ur kommer tränarbytet framstå som ett av de mer korkade som genomförts i den här ligan.
Wolverhampton sparkade Mick McCarthy utan att ha fått klart med en ersättare. När alla kandidater tackade nej flyttade man istället upp assistenten Terry Connor.
Det såg ut som ett djärvt, ödesdigert, val från början att ge jobbet till en herre utan managererfarenhet. Efter 0-5 mot Fulham och 0-2 hemma mot Blackburn är det svårt att ändra den uppfattningen.
Inför matchen hyllades Terry Connor av publiken, men efter slutsignalen märktes ett annat tonläge. Fansen vänder sig i första hand mot ägaren Steve Morgan och vd:n Jez Moxey, men 0-2 hemma mot krislaget Blackburn var det sista Terry Connor behövde.
Han kommer att få leva med en enorm press under säsongsavslutningen.

***
Tankar om Liverpool och Tottenham – det finns såna också – spar jag för den här gången.