Elva spelare ut, elva nya in. Den här veckan är det ingen lirare som behåller sin plats i ”Omgångens lag”.
Det var främst yttermittfältet som krävde överväganden.
På högerkanten konkurrerade Sebastian Larsson (två mål mot Manchester City), Hatem Ben Arfa (bra mot Liverpool) och Michael Kightly (vass mot Bolton). Jag valde dock Antonio Valencia som var dominant i går på Ewood Park.
I den offensiva mittfältspositionen var det nästan lika tufft. Stéphane Sessègnon var lysande på Etihad Stadium, Gylfi Sigurdsson på nytt framträdande för Swansea och Adel Taarabt öppnade målkontot. Men tröjan går till Fulhams Clint Dempsey som låg bakom båda målen mot Norwich (2-1).
I övrigt noterar vi två vikarierande spelare:
* James Perch, högerbacken/defensive mittfältaren, som klev in i mittförsvaret för Newcastle och levererade en klockren insats.
* Jack Colback, mittfältaren, som tog plats som vänsterback och klarade testet mot Milner/Silva (som inte blev mycket till test).
Veckans hetaste lirare var dock en herre som äntligen hittade nätet efter flera månaders måltorka.
Omgångens spelare: Fernando Torres, Chelsea.

Mitt ”Omgångens lag”:
Adam Bogdan, Bolton
—————————————
Branislav Ivanovic, Chelsea
James Perch, Newcastle
Matt Kilgallon, Sunderland
Jack Colback, Sunderland
—————————————
Antonio Valencia, Manchester United
Chieck Tioté, Newcastle
Gareth Bale, Tottenham
—————————————-
Clint Dempsey, Fulham
—————————————-
Nicklas Bendtner, Sunderland
Fernando Torres, Chelsea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
David Wheater (Bolton), Michael Kightly (Wolves), Shaun Maloney (Wigan), Adel Taarabt (QPR), Samba Diakité (QPR), Laurent Koscielny (Arsenal), Sebastian Larsson (Sunderland), Lee Cattermole (Sunderland), Stéphane Sessègnon (Sunderland), Marouane Fellaini (Everton), James Collins (Aston Villa), Juan Mata (Chelsea), Papiss Cissé (Newcastle), Mike Williamson (Newcastle), Hatem Ben Arfa (Newcastle), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Emmanuel Adebayor (Tottenham), Younes Kaboul (Tottenham), David De Gea (Manchester United), Rio Ferdinand (Manchester United).

***
Er uppgift är som vanligt att utse ”Omgångens floppspelare”. Känns som det fanns rätt många alternativ att välja mellan…

***
Vill du se tidigare ”Omgångens lag” – klicka här.

***
Långläsningen om Sverigebekantingen som tagit hjälp av Alex Ferguson och lyft sin klubb får vänta till i morgon. Nu ska jag börja ladda inför kvällens stormatch på Camp Nou.

Valencia i sitt livs form
Antonio Valencia var (återigen) mannen bakom Manchester Uniteds seger. Egentligen skulle jag kunna repetera raderna jag skrev häromveckan, men det kan vara läge att lyfta fram den tystlåtne mittfältaren igen när han är så avgörande som han är just nu.
Ecuadorianen har nu gjort lika många assist (12) som David Silva trots att han startat elva matcher färre än Manchester City-spelaren.
Hans mål i kväll var ett mästerverk. Han hävdade själv efteråt att det var 50-50 mellan inlägg och skott, men sättet han svingade kroppen för att få till en ytterskruv talar för att han faktiskt försökte skruva in bollen i bortre hörnet.
I Sky Sports hyllades Antonio Valencia av Gary Neville. För sitt mål, men också för sitt defensiva arbete.
– Valencia is a dream to play with. If I’d played more with him I could have played until 46!, sa Gary Neville.

Martin Olsson gjorde ett beundransvärt jobb på vänsterbacken mot ligans formstarkaste spelare (med god hjälp av understödet från Marcus Olsson). I den 81:a minuten, i ett läge när Marcus krupit för långt in i planen och lämnat brorsan ensam, fick Martin kapitulera. Martin Olsson hamnade på lite för långt pressavstånd (naturligt eftersom han saknade understöd) och Valencia fick utrymme att skjuta in 1-0 bakom en felplacerad Paul Robinson.

Blackburns approach – helt rätt
Steve Kean har fått utstå spott och spe under säsongen. Det gick så långt att han till och med fick skaffa livvakt för att känna sig trygg.
Men den skotske tränaren förtjänar faktiskt credit för sättet som han förändrat och förbättrat Blackburn under säsongen.
Vi talar om ett lag som inte kunde hålla nollan, ett lag som tappat sina två viktigaste försvarare i Chris Samba och Ryan Nelsen. I det läget är det viktigt att kunna svara rätt på frågan: Vilka är vi?
Indiska ägaren Venky’s har inte kunnat göra det, utan har levt kvar i sin drömvärld med illusioner om David Beckham och Ronaldinho i en blåvit tröja på Ewood Park.
Steve Kean har gjort det. Rock ’n’ roll-Blackburn är ersatt av ett mer solitt, mer disciplinerat lag.
Det är exakt så här Blackburn måste agera om man ska rädda kontraktet i den här ligan.

I kväll gjorde de defensivt en storstilad insats i 80 minuter, taktiskt helt korrekt. De sjönk djupt, lät United ha boll på ofarliga ställen, gav sina ytterbackar understöd, slet för varandra. Trots massivt bollinnehav skapade inte United mer än tre-fyra farliga chanser.
Det hade kunnat räcka till seger för Blackburn om inte Rio Ferdinand fläkt sig fram och gjort en Glenn Hysén-brytning framför fötterna på Yakubu vid ställningen 0-0. Det var ett matchavgörande moment.
– Vi var briljanta i 80 minuter. Kan vi spela så i fortsättningen kommer vi att vara fine, sa Steve Kean.
Applåderna som hemmaspelarna fick efter slutsignalen indikerar att fansen håller med om det.

Alex Ferguson brinner lika mycket som alltid
Karln har vunnit så många titlar att det är svårt att hålla räkningen, han har varit tränare för Manchester United sedan kvarn brann. Spelar ingen roll, Alex Ferguson blir fortfarande lika barnsligt glad vid varje mål.
Det är sällan man ser honom fira en seger så som i kväll, men det finns anledningar till det. Som att Blackburn borta är en svår match för United, ett ställe där de bara hade vunnit två av elva möten, som att det var på den här arenan de i praktiken förlorade titeln 2010.
– Det såg ut att bli en lång kväll, sa Ferguson efteråt.
Nu är det ju ingen som tvivlar på att 70-åringen från Govan brinner lika mycket som förr. Men om – jag säger om – någon gör det så fungerar sekvensen från i går som argument för motsatsen.
United ledde, jag tror det var med 1-0, när inhopparen Danny Welbeck försökte showa med en klackspark till Wayne Rooney. Bollen gick ut över sidlinjen, inkast till Blackburn vid mittlinjen. Ingen fara på taket? Alex Ferguson flög upp ur tränarstolen, skrek sig högröd i ansiktet över Welbeck som garanterat spelade med större säkerhetsmarginaler resterande minuter.
”Management by fear” är sedan länge förlegat i företagsvärlden, men på Old Trafford verkar det fungera utmärkt.
Ingen spelare i Manchester United vågar slappna av, vågar bli nonchalant mer än en gång i halvåret. Då riskerar man en hårtork.
Danny Welbeck fick en påminnelse om det i kväll.

***
Mina spelarbetyg, Blackburn-Manchester United:
Blackburn: Robinson 5 – Orr 6, Dann 7, Hanley 8, Martin Olsson 6 – Pedersen 6, Lowe 6, N’Zonzi 6, Marcus Olsson 6 – Hoilett 6, Yakubu 5.
Avbytare: -.

United: De Gea 7 – Rafael 6, Evans 7, Ferdinand 7, Evra 6 – Valencia 8, Scholes 6, Carrick 6, Jones 5, Rooney 7 – Hernández 5.
Avbytare: Welbeck 5, Giggs 6, Young -.

***
Senare i dag, tisdag, eller i morgon, ska ni få långläsning om en klubb som rest sig trots att de sålt sina bästa spelare. Succén bygger på en Sverigebekanting som tagit hjälp av Alex Ferguson himself.
Och så får vi inte glömma ”Omgångens lag”.

Det ena laget handlade dyrt och tippades slå sig in i absoluta toppen.
Det andra laget handlade billigt och tippades få kriga om kontraktet.
Det blev inte så.
När Newcastle tar emot Liverpool i eftermiddag kan ”skatorna” flyga i väg till elva poängs försprång i tabellen.
Och det är Liverpool som delvis finansierat framgången.

Det har talats flitigt senaste tiden om storköpen som inte levererat i Liverpool.
Managern Kenny Dalglish har fått kritik, liksom fotbollsdirektören Damien Comolli.
För att sammanfatta snabbt:
John Henry, ägaren, kom till Anfield med en vision om att överföra ”Moneyball” till fotbollen. Filosofin har använts med framgång i baseballen. Den handlar om att underbygga värvningar med statistik för att på så sätt ”finna värde hos undervärderade spelare”.
John Henry är en så stor anhängare av idén att han är porträtterad i filmen ”Moneyball”. Med Damien Comolli handplockad till en nyckelroll kunde det inte gå fel.
Det gjorde det.
Och det blir inte tydligare än i dag när Newcastle står för motståndet och Andy Carroll, Craig Bellamy, José Enrique och Kenny Dalglish återvänder till Tyneside.

I januari förra året sålde de Andy Carroll till Liverpool för £35m. Det kan visa sig vara en av de bästa spelarförsäljningarna som gjorts i Premier League – någonsin.
Ägaren Mike Ashley värvade ingen ersättare. Alan Pardew fick ännu gråare hår förra våren när han fick nöja sig med ett paniklån av Shefki Kuqi. Ashley fick hård kritik, men en del pengarna från Carroll har använts på ett mycket smart sätt.
Med god hjälp från chefsscouten Graham Carr har Newcastle levererat den ena fullträffen efter den andra.
Kolla bara:

Newcastles nyckelvärvningar
2010, aug: Hatem Ben Arfa, Marseille, £2m (låneavgift), plus £2m-£5m i övergångssumma.
2010, aug: Chieck Tioté, Twente, £3,5m
2011, jun: Yohan Cabaye, Lille, £4,8m
2011, jun: Demba Ba, klubblös, gratis
2011, aug: Gabriel Obertán, Manchester United, £2m
2011, aug: Davide Santon, Inter, £5m
2012, jan: Papiss Cissé, Freiburg, £9m
Summa: ca £29,3m.

Det kan jämföras med Liverpools värvningar:
2011, jan: Andy Carroll, Newcastle, £35m.
2011, jan: Luis Suárez, Ajax, £23m.
2011, jun: Jordan Henderson, Sunderland, £16m.
2011, jul: Charlie Adam, Blackpool, £9m.
2011, jul: Stewart Downing, Aston Villa, £20m.
2011, aug: Sebastian Coates, Nacional, £6m.
2011, aug: José Enrique, Newcastle, £5m.
2011, aug: Craig Bellamy, Manchester City, gratis.
Summa: £124m.

Jag har skrivit tidigare om Newcastles lyckade strategi, som lagt grunden till årets framgång där man i skrivande stund slåss om en Europaplats.
Klubbledningen och Alan Pardew och hans ”staff” förtjänar all credit. Det har bara hänt en gång i Premier League under 2000-talet att en klubb slagit sig in i toppen utan att spendera stora summor: Everton säsongen 2004/05.
Om Newcastle spräcker ”Big Six” den här säsongen är det en nästan lika beundransvärd prestation.
Hur har de burit sig åt? Succén bygger på att arbeta effektivt och strukturerat.
Tittar man på uppställningarna ovan kan man konstatera att ”undervärderade spelare”, ”value in the market” som Alex Ferguson kallat det, knappast hittas i England.
Newcastle lät Graham Carr, med ett stort kontaktnät i Europa, främst i Frankrike, att arbeta långsiktigt. Nu skördar de frukterna.
Demba Ba och Papiss Cissé har gjort sammanlagt 21 mål på sina 32 matcher för klubben.

Newcastle har också haft något som är nog så viktigt: tur.
Sättet de fick Hatem Ben Arfa till reapris kan bli klassiskt. Det fallet hade Newcastle tur i oturen.
Hatem Ben Arfa var en av Europas största talanger. Han kom fram samtidigt som Karim Benzema i Lyon och vann fyra ligatitlar med klubben. När Ben Arfa flyttade till Marseille fick karriären en vändning. Han drog inte jämnt med vare sig tränaren Didier Deschamps eller lagkamraterna. Graham Carr fick nys om det och rekommenderade ett köp.
Marseille ville bara låna ut. Så blev det, men efter en lovande inledning i Premier League förra säsongen bröt han benet efter en tackling av Nigel De Jong. Det fanns frågetecken om Ben Arfa skulle kunna hämta sig, om han skulle kunna bli samma spelare igen. Newcastle chansade och erbjöd Marseille £2m. Den franska klubben accepterade budet och Newcastle hade fått spelaren som liknats vid Zinedine Zidane till ett sanslöst reapris.
Den som såg Hatem Ben Arfas uppvisning mot West Bromwich förra helgen skulle betrakta affären som rena rånet.

Så frågan är: Var hade Liverpool varit i dag om man haft en scout i klass med Graham Carr? Om man letat fynd i andra ligor istället för att insistera på att handla engelskt?