Startsida / Inlägg

Chelsea mästare – så oerhört rättvist

av Kalle Karlsson

Så orättvist.
Så rättvist.
Chelsea har vunnit Champions League efter en nio år lång ökenvandring.
Så vackert det var.

Jag vet. Jag kan också höra klagosången från fotbolls-Europa.
”Bayern München var överlägsna”. ”Ett lag med en så defensiv taktik ska inte få vinna”. ”Det var en förlust för fotbollen”. ”John Terry borde inte ha fått lyfta bucklan”… und so weiter.
Bayern var, som väntat, bättre och kontrollerade händelserna. Det var en mer ensidig final än när Barcelona körde över Manchester United ifjol. Enligt all logik, hörnstatistik, vetenskap och givna förutsättningar skulle Jupp Heynckes gäng ha vunnit.
Det hade varit rättvist sett till den här matchen.
Men lyfter vi blicken, tittar i backspegeln och ser saker och ting i ett större perspektiv så säger jag bara: Kom inte och prata om orättvisa och Chelsea Football Club.

Det här är klubben som fått uppleva alla tänkbara bittra nederlag i Europa de senaste nio åren.
De åkte ur 2004 mot Monaco sedan managern Claudio Ranieri gjort helt idiotiska byten i ett läge då laget var på väg mot final.
De åkte ur 2005 mot Liverpool efter ”spökmålet”, som José Mourinho kallat det.
De åkte ur 2006 mot Barcelona sedan domaren Terje Hauge (jo, en norrman dömde den matchen också) visat ut Asier Del Horno i första halvlek i första mötet.
De åkte ur 2007 mot Liverpool efter straffar (så de vet hur det känns).
De förlorade finalen 2008 mot Manchester United sedan John Terry halkat när han hade chansen att avgöra i femte straffomgången.
De åkte ur 2009 mot Barcelona efter att dominerat mot Barcelona, blivit rånat på ett par solklara straffar av Tor Henning Övrebö och haft ledningen fram till 89:e minuten då Andrés Iniesta skickade iväg en otrolig yttersida i krysset.
De åkte ur 2010 mot Inter sedan José Mourinho vunnit den taktiska matchen mot Carlo Ancelotti.
De åkte ur 2011 mot Manchester United efter att ha gett bort första mötet.
Chelsea har fått uppleva alla sorters orättvisa. Till slut gör man sig förtjänt av att dra nytta av andras orättvisa.

Det märkliga är att de inte borde ha varit här.
Den här säsongen har varit den svagaste sedan Roman Abramovitj tog över klubben. Chelsea blev sexa i ligan tog bara 64 poäng.
Satsningen på André Villas-Boas blev totalt misslyckad. John Terry var formsvag och blev föremål för en brottsutredning. Frank Lampard och Didier Drogba var bänkade i höstas.
I början av året var laget i kris. Spelet hackade, lagmoralen var som bortblåst. Sedan fick André Villas-Boas sparken. Roberto Di Matteo tog över, satsade på veteranerna – och Chelsea blev ett LAG igen.
Vad det laget var kapabelt till fick vi se den här våren.
De var beredda att slåss för sin dröm en sista gång.
Chelsea utdömda efter första mötet i Neapel. De var fullständigt utspelade mot Barcelona i två matcher. På grund av ett gäng avstängningar på nyckelspelare som Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles och det faktum att finalen spelades på Allianz Arena var de utdömda redan före avspark igår.
De vägrade ta till sig det.
De vägrade ta till sig att de var utdömda när Thomas Müller nickade in 1-0 i 83:e minuten. Att de var utdömda när Arjen Robben lade upp bollen på straffpunkten i förlängningen. Att de var utdömda när Juan Mata missade den första straffsparken.
De vägrade ge upp.
Det finns något fint och beundransvärt i det.

Det här var den retroaktiva betalningen för alla misslyckanden.
När Chelsea borde ha varit vinnare förlorade de. När hela den gyllene generationen i princip var förlorad kunde de vinna.
Därför kunde jag se det vackra i att Frank Lampard, Petr Cech, Didier Drogba och, jo, även John Terry fick vinna Champions League.
Ta Petr Cech som var världens bästa målvakt när han drabbades av en otäck huvudskada 2006. Han kunde ha vunnit en stor titel redan 2004 då hans Tjeckien spelade drömfotboll i EM i Portugal, men åkte ur sedan Greklands Trainos Dellas nickat in ett mål i förlängningen. Cechs karriär såg ut att ha börjat dala för ett par, tre år sedan, men igår fick han rädda tre straffar och vinna den titel som hans talang förtjänar.
Ta Frank Lampard som varit en av 2000-talets bästa mittfältare, som varit med och upplevt alla dessa bittra CL-nederlag. Han måste ha tänkt tanken att drömmen om Champions League blåst förbi, att han aldrig skulle få vinna det största klubblagspriset. Igår fick han äntligen göra det, som lagkapten dessutom.
Ta Didier Drogba och försök prata om orättvisa.
Han har varit en av 2000-talet bästa anfallare i världen. Han har varit de stora matchernas man, men han riskerade att bli kungen utan krona eftersom han misslyckats när han snuddat vid de stora titlarna.
Han missade en straff när Elfenbenskusten förlorade Afrikanska mästerskapen 2006. Han skulle ha slagit en straff i CL-finalen 2008 men blev utvisad. Han brände straff under ordinarie tid i finalen i Afrikanska mästerskapen i år.
Nu nickade han in 1-1 i slutminuten, orsakade Bayerns straff i förlängningen, innan han avgjorde och sköt titeln till Chelsea.
From hero to zero to hero.
Chelsea har erövrat Europa.
Det var inte så snyggt.
Men kom inte och säg att det var orättvist.

***
Roman Abramovitj köpte Chelsea 2003 efter att han blivit fotbollsfrälst som åskådare under en magisk Champions League-match mellan Manchester United och Real Madrid.
Sedan den dagen har Roman varit besatt av att vinna Europas mest prestigefyllda turnering.
I går stod den ryske mångmiljardären med salig blick, iklädd kofta, och tog emot spelarna när de vandrade uppför trappan för att ta lyfta pokalen.
Han såg ut som ett barn på julafton och jag unnar honom verkligen den här stunden.
Det har trots allt kostat honom runt 11-12 miljarder kronor att nå hit.

***
Pratar vi orättvisa kan vi bortse från Bayern München – de slarvade trots allt bort sitt eget öde – och istället prata om Tottenham.
De har slutat fyra i Premier League. I alla säsonger sedan Uefa utökade antalet platser i de stora ligorna har fjärdeplatsen gett Champions League-spel.
Nu fick de se Ivica Olic och Bastian Schweisteiger strimla sönder den biljetten.
Jag såg finalen bredvid ett gäng Spursfans igår och de slets mellan hopp och förtvivlan på samma sätt som Bayern- och Chelseafansen på Allianz Arena.
Man måste lida med dem.

***
Det går väl knappast att dissa Roberto Di Matteo efter det här, va?

***
I morgon fortsätter min ranking över säsongens 50 bästa spelare i Premier League.

***
Chelsea seger innebär att London fått sin första Europacupvinnare. Det innebär också att England tog sin tolfte seger totalt. Chelsea slutade sexa i ligan. Ett tecken på Premier Leagues konkurrenskraft eller bara en slump?

Statistiken – land för land (winners, runners-up, finals):

Spanien…..…13……….9………22
Italien………….12…….14………26
England……..12……..7……….19
Tyskland………6………..9……….15
Holland………..6………..2………8
Portugal………..4……….5………9
Frankrike……….1………5……..6
Skottlland………1………1……..2
Rumänien………1……..1………2
Jugoslavien……1……….1……..2
Grekland….……0………1………1
Belgien………….0………1………1
Sverige………….0…..….1………1

  • Tjänstgörande sportredaktör: Adam Borg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB