Ryktet om Englands död är betydligt överdrivet.
Efter ett EM som blev en besvikelse, en gyllene generation som börjar se slutet av karriären, behövde Roy Hodgson en insats som tänder en gnista av hopp.
Det var precis det han fick.

Nu var det visserligen bara Moldavien, ett rätt kasst fotbollslandslag, som stod för motståndet, men det fanns så mycket positivt att plocka från den här matchen.
Jag såg inte varje minut – jag kunde inte slita blicken från det händelserika mötet mellan Holland-Turkiet på den andra skärmen – men jag kunde iallafall uppfatta några saker.
* Som att Frank Lampard var ”gamle Lampard” i rollen som box-to-box-mittfältare. Han satte 1-0 från straffpunkten (hårt, lågt, till höger från målvaktens synfält) och nickade sedan in 2-0 på ett fint inlägg från Glen Johnson. När Lampard tog löpning in i straffområdet var det som om han skruvat tillbaka klockan sju-åtta år, till tiden då han var Premier Leagues bästa djupledslöpande mittfältare.
– Frank var excellent. Precis som Steven Gerrard är han en kvalitetsspelare och kvalitet är permanent, sa Roy Hodgson på presskonferensen efteråt.
* Som att Tom Cleverley i tröja nummer 10 gjorde en finfin insats som rörlig, idérik, offensiv mittfältare.
* Som att Alex Oxlade-Chamberlain gjorde en lovande insats som ytter med licens att vika in i banan. Det gjorde han exemplariskt i förspelet till Jermain Defoes 3-0.
* Som att James Milner gjorde en mycket bra match som rollspelare.
* Som att Lampard/Gerrard för en gångs skull fungerade på samma mittfält, även om motståndet var modest.
England vann till slut med 5-0. Det är ett resultat som alla länder skulle vara nöjda med på bortaplan.
– Det här visar vad vi är kapabla till, säger Leighton Baines.
– Det är inte många lag som skulle komma hit och göra 5-0. Moldavien har spelat några tajta matcher mot Holland nyligen och det här visar att vi kan göra mål.

Det här var åttonde raka matchen utan förlust för Roy Hodgson (bortsett från straffar). Trots det kämpar han i motvind när VM-kvalet drar igång.
Efter det negativa spelet i EM, extremdefensiven, har Hodgson ambitionen att göra England mer offensivt, mer sevärt. Långt från alla är övertygade om att han är rätt man för det uppdraget.
Men om den nya generationen med Alex OC och Tom Cleverley kan fogas in och laget samtidigt kan dra nytta av rutinen från spelare som Steven Gerrard (defensiv mittfältare i går) kan det bli riktigt bra.
Med flera besvikelser i bagaget från de senaste mästerskapen är dessutom risken för det engelska övermodet – vilket alltid överdrivs – mindre än någonsin tidigare.

***
Det gick åt mycket tid igår till att svara läsare som ifrågasatte i kommentarfältet och på Twitter ”varför man gör en lista över säsongens sämsta värvningar efter tre omgångar”.
Så vi kan väl bena ut ämnet.

Det var lite märkligt att få dessa reaktioner med tanke på att det fjärde året i rad som jag tippar vilka spelare som ska bli säsongens bästa och sämsta värvningar. Det har ALDRIG tidigare varit nån som kritiserat valet att göra dessa bästa/sämsta-listor inför en säsong.
Tvärtom har flera läsare senaste veckorna mejlat och undrat ”när du ska ranka bästa/sämsta värvningarna?”.

Nog för att jag kan vara ute och cykla ibland – det kan vi alla – men så vilsen att jag gör en lista och baserar den på tre omgångar (!)…nej, så snurrig har jag inte blivit.
Listan är givetvis en gissning vad spelarna presterar sett över hela säsongen.
En läsare ifrågasatte varför vi gör listor överhuvudtaget. Motivet är väldigt enkelt: Folk älskar att läsa listor och rankningar.
Som mest trafik har den här bloggen när jag årligen, efter säsongen, rankar de 50 bästa spelarna eller inför säsongen när jag levererar det obligatoriska tabelltipset.
Listorna över bästa och sämsta värvningarna klickades i sådan frekvens att jag för första gången gick om MrMadhawk och tog förstaplatsen i sportkategorin på Bloggportalen.se. En historisk dag, alltså.
Det är det som är grejen med listor. Man behöver inte hålla med, man kan tycka att de är helt felaktiga, men man vill ändå läsa dem.

Ett misstag som vissa gör är att ta ett banalt tips över vilka värvningar som är bra/dåliga alltför allvarligt. Det är ju rena gissningar! Precis som när vi årligen tippar hur tabellen ska sluta, vem som bli skyttekung eller vem som blir lagens nyckelspelare. Det är också gissningar.

Tyvärr medför listans fördel – att den är så lätt att ta till sig och sluka – att många struntar i att läsa vad den baseras på. Det var uppenbarligen fallet igår.
Gårdagens inlägg visar också tydligt svårigheten med att göra alla nöjda.
Vi sportjournalister får ju ibland kritik för att vi drar våra slutsatser med ”facit i hand”. Det är den enkla vägen; säga vad som borde ha gjorts när alla förutsättningar är kända.
När jag, som i torsdags och fredags, istället väljer att vara modig nog att leverera en åsikt utan facit, innan matcherna är spelade – då är det också fel.
Men det är väl det som är utmaningen i den här branschen.

Till sist: Vissa läsare vägrar förstå att jag – och andra skribenter – är prestigelösa efter att ha publicerat en sån här lista.
Jag skulle bara bli genuint glad, men förbanna mitt dåliga omdöme, om Markus Rosenberg och Olivier Giroud dunkade in 30 mål vardera och visade hur fel ute jag var.