Januariköpet av Daniel Sturridge har blivit ett lyft för Liverpool.
Här tittar vi närmare på hur lagets formation och taktik förändrats sedan den nye anfallaren anslöt från Chelsea.

När transferfönstret slog igen i augusti hade Fenway Sports Group och frontmannen John W Henry klämt fingrarna.
De lät centertanken Andy Carroll lämna på lån samtidigt som de misslyckades med att få in en ersättare.
Besvikelsen var stor bland fansen. När klockan passerat deadline var upprördheten så utbredd att ”FSG” trendade på Twitter.
Utan förstärkningar fick Luis Suárez bära hela ansvaret för anfallslinjen under första halvan av säsongen. Uruguayanen klarade det bra, mycket bra. Utan hans 13 mål fram till nyår hade laget legat än mer skrynkligt till i tabellen.
Men alla var samtidigt överens om att FSG och Brendan Rodgers var tvungna att göra något till januari. Luis Suárez hade omöjligt orkat att dra lasset själv även under våren.
Så Liverpool hämtade in en landslagsmeriterad anfallare/ytter från Chelseas avbytarbänk. Och vips, så hade han Brendan Rodgers fått en efterlängtad pusselbit.

Så har systemet förändrats med Sturridge
När Liverpool intresserade sig för Daniel Sturridge såg jag honom främst som en högerytter som samtidigt kunde fungera som backup till Luis Suárez. Sturridge ser sig själv som striker (han underströk det med explicit diplomati på första presskonferensen). Men jag var inte säker på om Brendan Rodgers verkligen var beredd att flytta på lagets superstjärna för att blidka nyförvärvet.
Rodgers hade dock andra tankar. Han hade redan planerat för att spela Luis Suárez i en annan roll. När Daniel Sturridge hade debuterat och gjort mål i FA-cupen mot Mansfield sa Liverpooltränaren:
– När han (Suárez) spelade i Ajax spelade han bakom som en ”tia” mellan motståndarnas backlinje och mittfält. Och han spelade som ytter till vänster. Han var inte allra längst ut, han drog sig in mot mitten.
I andra halvlek i den efterföljande matchen mot Manchester United fick vi för första gången se hur Brendan Rodgers tänkt. Daniel Sturridge byttes in i paus och tog platsen längst fram som spets. Luis Suárez agerade ”skuggforward” och sökte ytan bakom Uniteds mittfält.

Under hösten använde Liverpool oftast ett 4-2-3-1 med Luis Suárez som striker och Raheem Sterling och Suso/Stewart Downing som ”inside wingers”, det vill säga yttrar som utgick från kanten men sökte sig inåt i plan. Med Brendan Rodgers possession-filosofi i kombination med djupledshotet från Suárez ställdes Liverpool ofta mot lag som sjönk lågt ned.
Det i sin tur ledde till många inlägg. Redan förra säsongen var Liverpool det lag som slog flest inlägg i Premier League (1102), kanske en följd av att laget värvat Andy Carroll.
Inläggsspelet den här hösten var sällan effektivt då Liverpool dels saknade en stark huvudspelare, dels inte fick tillräckligt många spelare i boxen. Och attackerna centralt var uddlösa eftersom motståndarna kunde centrera, krympa ytorna och i princip bara koncentrera sig på en spelare (Luis Suárez).
Mötet med Aston Villa på Anfield är ett bra exempel på lagets svårigheter att bryta ned låga försvar. Liverpool slog 37 inlägg exklusive hörnor och frisparkar och avlossade 29 avslut, enligt EPL Index. Aston Villa kontrade bort hemmalaget och vann med 3–1.
Med Daniel Sturridge har Brendan Rodgers gått över på ett system med två strikers. Men det är inget traditionellt 4-4-2-system med en höger- och vänstermittfältare. För att inte hamna i numerärt överläge centralt använder Rodgers ändå tre centrala mittfältare och låter vänsterbacken Glen Johnson sköta hela vänsterkanten.
Inläggsspelet har lägre prioritet med den nya taktiken. Mot Norwich slog laget 13 inlägg, som EPL Index noterat. Fyra av målen i 5–0-matchen skedde via attacker centralt i plan.
Två centrala anfallare ökar framför allt chanserna att kombinationsspela sig fram i mitten av plan. 2–0-målet mot Norwich var ett exempel på det. När Daniel Sturridge klev över bollen fanns där en annan djupledslöpande anfallare (Suárez) som kunde plocka upp passningen.
Det direkta samspelet mellan Suárez och Sturridge är annars inte så frekvent som man kan föranledas att tro av highlights-klippen från helgen. Mot Norwich slog Sturridge endast tre passningar till Suárez (exklusive en avspark). Suárez slog sju passningar till Sturridge. De kombinerar alltså ungefär en gång var tionde minut.

Liverpools formation i anfallsspelet med Sturridge

Luis Suárez utgår från vänster på pappret, men han drar sig inåt i plan och blir en nummer tio-spelare. Vänsterbacken Glen Johnson får ansvaret för att sköta vänsterkanten. Jordan Henderson och Lucas Leiva är beredda att täcka upp när Glen Johnson går i väg.

Vi ser spelarnas genomsnittspositioner när vi studerar diagrammet över ”Player influence” från StatsZone. Här ser vi att Glen Johnson är ensam på vänsterkanten och har en mer offensiv roll än högerbacken Andre Wisdom.

Suárez nya roll
Daniel Sturridges entré i startelvan har inneburit en ny roll för Luis Suárez. Istället för att spela längst fram har han fått en friare roll där han kan röra sig över större ytor och agera länkspelare.
Jag fångade en sekvens från mötet med Norwich som visar hans nya roll.

Lucas Leiva har fallit ned mellan mittbackarna och är på väg att sätta igång ett uppspel.

Istället för att ligga och hugga vid offsidelinjen kan Suárez i sin nya roll möta uppspel längre ned i plan. Det i sig är inte så anmärkningsvärt, men hans rörelse efteråt visar hans fria roll.

Istället för att söka sig högre upp i plan rör han sig ut mot kanten.

…och hamnar i högerbacksposition. Jordan Henderson är istället den som trycker ned motståndarförsvaret med en djupledslöpning.

Suárez blir kvar här.

Får tillbaka bollen från Lucas Leiva.

…och blir den som slår en längre boll framåt i plan.

När bollen några sekunder senare spelas in från kanten mot mål är Suárez långt från situationen.

Suárez friare roll kan vi se när vi studerar diagrammet från StatsZone över hans ”mottagna passningar” från mötet med Norwich.

Luis Suárez tar sig till färre avslut i sin nya position. Trots det rejäla spelövertaget mot Norwich hade 25-åringen ”bara” tre avslut i matchen. Det kan jämföras med att han under säsongen snittat på sex avslut per match.
Av den anledningen – som bildserien ovan visar – kan uruguayanens målproduktion sjunka under våren. Men om Daniel Sturridge intåg minskar antalet skarpa målchanser för Luis Suárez ger det Liverpool så mycket mer.
Förr räckte det med att stoppa Luis Suárez för att stoppa Liverpool. Det gör det inte längre.
Nu finns Sturridge redo att hugga i boxen (som måltjuvsmålet mot Norwich visade). Med ytterligare en anfallare ökar möjligheterna till kombinationsspel centralt (vilket Suárez mål mot Norwich visade).
Att Suárez i sin roll som tia, ”between the lines” som Brendan Rodgers säger, trycker ned motståndarnas mittfält och ger Steven Gerrard och de andra mittfältarna mer tid med bollen är en synergieffekt.

Fördelen med Gerrard längre bak i plan
Steven Gerrards position har ständigt varit ett ämne för debatt. Tidigare i sin karriär – på den tiden  4-4-2 var standard – var han den perfekta box-to-box-mittfältaren. Sedan har han använts både som ”sittande mittfältare” och som offensiv mittfältare. Som ”tia” var han inte minst framgångsrik när han agerade länk till Fernando Torres.
Nu har Brendan Rodgers valt att använda Steven Gerrard som sittande mittfältare bredvid Lucas Leiva. Och där har lagkaptenen hittat storformen. Hans insats mot Norwich i helgen var extraordinär. Enligt en statistiktjänst, minns inte vilken, var det den bästa mittfältsinsatsen i Europa den gångna omgången. Gerrard slog 115 passningar, varav 107 till rätt adress (93 %).
Det jag gillar med Gerrard, även som defensiv mittfältare, är att han har förmågan att slå ”hotande” passningar; passningar som får saker att hända.
Ola Andersson i Viasat visade en genomskärare som Gerrard slog in i straffområdet i första halvlek, men jag fastnade mest för en passning på egen planhalva efter paus och jag tänkte visa betydelsen av just den typen av passningar.

Här ser vi hur Norwich genomfört en defensiv omställning. De ser ut att vara bra formerade, de har fått hem alla spelare på rätt sida om bollen. Det ser trångt ut. Passningsvägen till Jordan Henderson (närmast kameran) är stängd, övriga spelare markerade. Det är lätt att då slå en intetsägande passning i sidled, i det här fallet till någon av mittbackarna, och lägga över ansvaret på någon annan.

Men ska man få saker att hända måste man ta kalkylerade risker och spela in bollar till hotande spelare. Här har Raheem Sterling sökt sig in i en fin yta centralt. Om passningen når fram är det det bästa alternativet.

…Steven Gerrard hittar förstås den passningen. Notera hur han lurar Norwich spelare genom att maskera passningen. Han tittar mot mötande Stewart Downing (längst ned till höger i bild), men kommer att spela in passningen rakt igenom Norwichs mittfält.

Sterling vänder med, hittar Suárez, som vänder ut på kanten – och så har laget skapat ett läge.

Vikten av hotande passningar, av spelare som har förmågan att hitta tidiga uppspel framåt i plan, kan inte nog understrykas.
Jag tycker ofta skillnaden mellan topplag och bottenlag är att de bästa lagen har spelare som hittar den här typen av öppnande passningar. Passningar som ställer frågor, som sätter motståndaren på prov, tvingar motståndaren att flytta sig och därigenom skapar ytor någon annanstans.
Steven Gerrards förre lagkamrat Xabi Alonso är i mina ögon bäst i världen i den grenen. Michael Carrick är en annan som kan konsten.
Som sittande mittfältare får inte Steven Gerrard utnyttja sin förmåga att sätta in avgörande ”instick” på sista tredjedelen.
Men för ett lag som Liverpool som ofta möter motståndare som sjunker djupt är de tidiga uppspelen allra viktigast.
Där är Gerrards kvaliteter guld värda.

***
Läs mer:
5 jan: ”Analys: Lagarbetet bakom Suárez mål”.
3 jan: ”Steven Gerrards renässans”.

***
Underbart att se glädjescenerna igår när Bradford blev klart för Ligacupfinal efter semifinalseger över Aston Villa.
Vill ni läsa mer om den bragden rekommenderar jag Peter Wennmans krönika (pluslåst).