Det fanns en ögonblicksbild i slutet av första halvlek som visade att Manchester United var väg att tappa järngreppet om matchen.
De hade tagit ledningen med 2–0 efter mål av Javier Hernández (fin passning av Michael Carrick, total missbedömning av Petr Cech) och Wayne Rooney (vars frispark rann hela vägen in i mål men inte gjorde mycket i övrigt), men plötsligt var det som om laget slutade att vinna andrabollar. Rio Ferdinand var en gigant i mittförsvaret, Jonny Evans likaså, men varje gång de nickrensade ut bollen från straffområdet kom den tillbaka nästan lika fort.
Javier Hernández är underbar som kobra i boxen och i djupled, men hans targetkvaliteter är bristfälliga och när varken Tom Cleverley, Nani, Wayne Rooney och Shinji Kagawa tog ansvar och krigade om andrabollarna, blev United satta under massivt tryck. Det ledde inte till några farliga målchanser före paus, men det var bara en tidsfråga innan det skulle göra det.
Ledning 2–0 – då brukar Manchester United kunna spela av matcherna. Men det är sällan jag sett laget fallit ihop så fatalt på hemmaplan av rena trötthetssyndrom.
Annars så pigge och kvicke Tom Cleverley trampade vatten på ett sätt som han aldrig gjort tidigare. Han defensiva arbete efter paus var smått chockerande. Rafael da Silvas felprocent i passningsspelet var häpnadsväckande och Antonio Valencia demonstrerade än en gång att han är mil från formen från förra våren.
Stan Collymore lade skulden på defensive mittfältaren Michael Carrick, men den kritiken var fullständigt missriktad. Carrick var briljant före paus, och hans uppdrag var ett ”mission impossible” i andra halvlek när han skulle hålla ihop mittfältet bredvid en hopplös Tom Cleverley.
I slutminuterna kunde raset ha blivit ett faktum. Juan Mata, som några minuter tidigare trampat snett och grinat illa, vände bort Jonny Evans, gjorde i princip allt rätt genom att avsluta i bortre hörnet, men fick se David De Gea göra en patenterad fotparad och rädda.

Rafael Benítez ska ha credit för sina byten – Eden Hazard och John Obi Mikel byttes in och fick fart på Chelsea. Ramires djupledslöpningar fick mer och mer effekt mot ett slutkört United-mittfält. Det var ingen slump att han gjorde kvitteringen till 2–2. Det var ingen slump att Rafael inte kom tillräckligt nära i press när Eden Hazard elegant skruvade in reduceringen till 1–2 i bortre hörnet.
Scenförändringen handlade mer om att United gick in i Brink-väggen än att Chelsea var fantastiskt, men andra halvlek var ett rejält fall framåt för en pressad manager.
Under första halvlek sjöng Chelsea-fansen ”you don’t know what you´re doing” med riktning Rafael Benítez. När United-fansen skanderade att spanjoren skulle få sparken imorgon bitti stämde bortafansen in. Men Benítez visste åtminstone vad han gjorde när han stoppade in John Obi Mikel. Nigerianen var mycket bra, och faktum är att Benítez gick vinnande ur striden mot antagonisten Alex Ferguson som var svarslös när United började tappa matchen.
Hemmalaget visade klara trötthetstecken till skillnad mot Chelsea som spelade torsdagsmatch i Europa League.
På grund av landslagsuppehåll och Chelseas Europa League-äventyr är det oklart när returen kan spelas.