McCarthy hade kunnat bli Readings räddare
När säsongen startade var det inte många som hade koll på Alex McCarthy. Readings unge målvakt var andraval bakom Adam Federici och förväntade sig nog inte att få stå så många matcher.
Men så vacklade Federici i inledningen av Premier League, McCarthy fick chansen – och storspelade.
Jag hyllade honom då och konstaterade att han snart kan vara aktuell för det engelska landslaget (konkurrensen bakom Joe Hart är inte direkt mördande).
Succémålvakten kändes iallafall som Readings livförsäkring. Så kom axelskadan i början av november – förödande både för McCarthy och för Reading. Ett tag befarades att spelaren skulle missa resten av säsongen, men för en månad sedan gjorde McCarthy comeback.
Nu är han tillbaka i höstform.
På lördagen var han planens bästa spelare när Reading bröt förlustraden och fick med sig 0–0 hemma mot Liverpool. Alex McCarthy svarade för elva räddningar, varav flera högklassiga. Så här direkt efter slutsignalen kan jag inte komma på någon bättre målvaktsinsats i Premier League sedan nyår. Inte på hela säsongen faktiskt (kan dock bero på att jag gick upp tidigt i morse och börjar bli trött).
Reading är fortfarande jumbo, sju poäng efter Sunderland ovanför nedflyttningsstrecket. Nytt kontrakt lär bli en övermäktig uppgift.
Frågan är hur lagets situation hade sett ut om Alex McCarthy inte hade missat närmare fem månaders spel.

Omdiskuterad straff räddade Arsenal
I 83 minuter gjorde Norwich det mesta rätt på Emirates. Chris Hughton ställde ut ett defensivt, riskminimerande 4-5-1-lag och beordrade trion Alexander Tettey, Jonny Howson och Bradley Johnson att kväva ytorna för Santi Cazorla och Jack Wilshere.
Det var lyckosamt. Efter en sömnig, tät första halvlek som slutade mållös satte Michael Turner 1–0 för gästerna i den 57:e minuten.
Spelmässigt talade väldigt lite för att Arsenal skulle vända. Hemmalaget var segt och förutsägbart och publiken vädrade sin otålighet. Jack Wilshere var oskarp i comebacken, Gervinho tillbaka som en vandrande källa till frustration.
Arsène Wenger plockade av båda och satte in Theo Walcott och Lukas Podolski. Bytena gav effekt, Podolski dundrade en halvvolley i ribban. Men närmare än så kom inte Arsenal.
Tills assisterande domaren klev in i handlingen.
Först dömde han hörna för Arsenal i ett fifty-fifty-läge (som vanligt kommer Arsenalfansen insistera att det visst var hörna medan deras motståndare kommer slå fast att det inte var hörna, trots att vi inte sett några reprisbilder som kan avgöra saken).
När väl bollen slungades in i straffområdet drog Kei Kamara i Olivier Girouds tröja. Domaren Mike Jones – som numera brukar döma straffar för Arsenal – valde att inte blåsa. Men den assisterande domaren gjorde honom uppmärksam på tröjdragningen och Jones pekade på straffpunkten.
Rätt eller fel?
I min bok var det en korrekt straff. Visst höll Giroud lite lätt i Kamaras arm också, men Norwichspelaren tog ett kraftigt tag i fransmannens tröja och det var det som linjedomaren såg.
Mikel Arteta satte straffen via Mark Bunns fingertoppar.
Arsenal förvandlades till en vinthund som fått vittring.
Några minuter senare hade Giroud tvingat fram ett självmål av Sébastien Bassong och på tilläggstid tryckte Lukas Podolski in 3–1 (efter att Theo Walcott stått offside i förstaläget).
Arsenal vann och klättrade till tredje plats i tabellen.
Norwich gjorde allt rätt i 83 minuter, men får fortsätta leva med hotet från de jagande lagen underifrån.