Förra säsongen:
Premier League: 13.
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Är det möjligt att överge en långbollsfilosofi för ett passningsorienterat spel utan att byta ut halva laget – om man samtidigt vill nå resultat?
Stoke City kommer att ge oss en fingervisning om det den här säsongen.

Alla som har något som helst intresse av engelsk fotboll känner till den allmänna schablonbilden av Stoke.
Rugbylaget. De långa bollarna. Fokus på fasta situationer. Det enda laget i proffsfotbollens historia som gjort inkast till sitt främsta anfallsvapen.
Stoke var den fula ankungen i Premier League. När Tony Pulis ville tona ned kritiken kom Optas statistik som ett slag långt ned i magen: Stoke hade minst bollinnehav av samtliga lag i Europas fem toppligor. År efter år.
Det var tacksamt att raljera över Stoke.

Samtidigt var det, i mina ögon, underbart att det fanns en motvikt till allt det andra. Hur kul vore det om alla lag var en spegelbild av Barcelona eller Bayern München? Det fantastiska med fotbollen är ju att det öppnar för så många olika spelstilar.
Stoke City spelade på myten om sig själva.
Och, framför allt: de nådde resultat.
Tony Pulis lyckades göra det som få tränare klarar: Etablera sin klubb i Premier League.
Men klubben nådde ett vägskäl. Under Tony Pulis nådde man till en viss nivå, inte längre. Om man ville ta nästa steg var en förändring en förutsättning.

Det var lite överraskande att ägaren Peter Coates valde att anställa Mark Hughes som ny tränare. Ville man bryta upp med det gamla var det inget jättesteg från Pulis-eran.
Mark Hughes Blackburn var en light-version av Stoke; de slutade alltid sist i fair play-ligan och satsade på långa bollar.
Men Hughes är mannen som har fått i uppdrag att göra Stoke mer attraktivt.
För att det överhuvudtaget skulle vara möjligt hade jag räknat med en storstädning i sommar. Men den har uteblivit.
Stoke har en gång för alla klippt banden med sin tidigare livsåskådning genom att inte ge Rory Delap nytt kontrakt. Dean Whitehead, Mamady Sidibé och Matthew Upson gick samma öde tillmötes. Michael Owen har lagt av.
Värvningarna består av Försvararen Marc Muniesa från Barcelona (fatta den kulturkrocken!) och vänsterbacken Erik Pieters från PSV. Anfallaren Juan Agudelo från MLS ansluter i januari.
Räcker det för att lägga om taktiken?

Det är det som är det mest intressanta. Går det ens att spela bollen efter marken när anfallsbesättningen består av Peter Crouch, Jon Walters, Kenwyne Jones och Cameron Jerome?
Det blir ett ack så intressant experiment.
På mittfältet har Mark Hughes ett par spelare som skulle kunna hantera en omläggning av spelidén: Steven N’Zonzi och Charlie Adam. Wilson Palacios bör kunna klara det om han hittar formen som han höll under tiden i Wigan och första tiden i Tottenham.
Men klarar backlinjen med Robert Huth och Ryan Shawcross att ställa om till uppspel efter backen? Eller vilar hela det ansvaret på La Masia-skolade Marc Muniesa?
På kanterna är det fortfarande små, snabba lirare som Matthew Etherington, Michael Kightly och Jermaine Pennant som ska stå för inläggen.
Hur man än vänder och vrider på det, hur mycket Mark Hughes än förändrar, måste Stokes främsta anfallsvapen ändå vara bollar någonstans i närheten av Peter Crouchs hjässa.

Tänkbar startelva:
Begovic – Huth, Muniesa, Shawcross, Pieters – Kightly, N’Zonzi, Whelan, Etherington – Walters, Crouch.

Transfers In: Erik Pieters (PSV Eindhoven, £3m), Juan Agudelo (New England Revolution, Undisclosed [January 1]), Alex Grant (Portsmouth, Free), Marc Muniesa (Barcelona, Free).
Out: Matthew Lund (Rochdale, Free), Carlo Nash (Norwich, Free), Matthew Upson (Brighton, Free), Dean Whitehead (Middlesbrough, Free), Rory Delap (Burton Albion, Free).
Released: Michael Clarkson, Matthew Gledhill, Jadan Hall, Andrew Musunga, Jermaine Pennant, George Rigg, Mamady Sidibe.
Retired: Michael Owen.
Nyckelspelaren: Ryan Shawcross.
Håll ögonen på: Steven N’Zonzi.