Chelsea vann toppmötet på Stamford Bridge och kan glädja sig åt en pånyttfödd Fernando Torres.
Manchester City förlorade och får oroa sig över att Joe Harts svacka är ett bestående tillstånd.

Back in business igen efter fyra dagars tränarkurs. Egentligen skulle jag ha missat all Premier League-fotboll den här helgen (kan inte minnas när det hände senast), men vi fick sluta lite tidigare så jag hann iallafall hem till söndagens toppmatch mellan Chelsea och Manchester City.
Och det är jag glad för. Vilken underbar show vi fick på Stamford Bridge. Tät, intensiv, jämn, chansrik och högkvalitativ. Säsongens bästa match hittills i Premier League.

José Mourinho ville få till sitt vanliga kontringsspel och valde därför Eden Hazard, Oscar och André Schürrle – hans tre mest, direkta och speediga offensiva mittfältare.
Manuel Pellegrini var oroad för dessa omställningar och valde att spela Yaya Touré som offensiv mittfältare framför Fernandinho och Javi Garcia istället för att använda två strikers (som han gjort tidigare under säsongen).
Matchen blev därefter: City hade mycket boll och byggde tålmodigt upp sina anfall när David Silva och Samir Nasri överbelastade centralt. Chelsea försökte snabbare hitta Fernando Torres i djupled.

Hemmalaget började matchen bäst och skapade två vassa chanser när de hittade in bakom Martin Demichelis. Den nye City-försvararen ersatte Vincent Kompany i mittförsvaret och såg rostig ut. Vid två tillfällen (båda efter Ramires-passningar), försökte han ställa offside (utan press på bollhållaren). Först missade Gary Cahill grovt. Sedan brände Fernando Torres ännu grövre.
Torres skulle dock få sin revansch. I den 33:e minuten ryckte han förbi en passiv Gaël Clichy och spelade in till André Schürrle som dök upp bakom Demichelis och satte 1–0.
Andra halvlek var bara några minuter gammal när glödhete Sergio Agüero bjöd på ett nummer i världsklass. Först smög han in mellan mittbackarna, sedan lurade han Gary Cahill genom att ta klivet upp för att undvika offside, sedan stack han i djupled – och en sekund senare hade han stoppat upp ett avslut i första krysset bakom Petr Cech.

Matchen såg ut att sluta oavgjord, men Fernando Torres skulle även få det sista ordet i den sista ordinarie minuten. På en chansboll jagade han Matija Nastasic i ryggen, stressade City-backen att nicka hem och när Joe Hart var överspelad kunde han enkelt skicka in segermålet.
– Vissa kanske tycker att målet var tur, men för mig handlade det om tro. Fernando fortsatte att tro och sprang till sista centimetern, sa José Mourinho.
Chelseamanagern, som firade genom att hoppa upp på läktaren och krama om fansen (vilket Manuel Pellegrini inte gillade), berömde den spanske anfallaren efteråt. Han som ville sälja Torres i somras konstaterade att spelaren var i fysiskt bra skick. Det syntes inte minst när han ryckte förbi Clichy men det fanns också andra fina moment. Som skottet i kryssribban i första halvlek och den ständiga viljan att gå i djupled.
Segermålet var ett resultat av att han luktade sig till läget. Hade Luis Suárez eller Robin van Persie gjort samma sak hade vi berömt deras förmåga att ”förutspå situationen”. Så credit where credit is due: Torres förtjänade sitt mål för att han fortsatte löpa.

Är Fernando Torres den ”gamle Torres” igen? Nej, det är han inte, men det är oväsentligt. Kollega Erik Niva redogjorde bra i Viasat nyligen för det synsätt man bör ha på Torres:
Han kommer aldrig bli så bra som han en gång var – ”his legs is gone” som Robbie Savage uttryckte det – men det är orättvist att jämföra honom med hur han var säsongen 2008/09. Skadorna försämrade hans främsta vapen – speeden – vilket medförde att han inte kan spela samma spel längre. Han har aldrig varit bra mot låga, tajta försvar. Hans touch är för svag för det. Och utan den där exceptionella snabbheten är han inte heller lika effektiv längre mot höga försvar.
Det är bättre att jämföra honom med vilken annan anfallare som helst. Då ser man att Torres fortfarande gör en massa bra saker. Förra säsongen gjorde han 20 mål i alla turneringar, ett helt okej facit för en spelare som sällan spelade 90 minuter.
För Chelsea är Torres form ett välkommet besked. I inledningen av hösten har de saknat en pålitlig striker – den de har spelar för Everton – men om Torres, Samuel Et’o och Demba Ba kan dela på ansvaret för målproduktionen så har de underlättat José Mourinhos mest brådskande problem.

***
Manchester City? Tja, det är lätt att skrika ut nu att Manuel Pellegrini förlorade coachmatchen, att han var feg som startade med en striker och att han misslyckats med att ge laget trygghet på bortaplan.
Man kan också poängtera att laget hade 1–1 borta i en mycket svår match fram till sista ordinarie minuten när Joe Hart och Matija Nastasic bjöd på ett mål (mest Hart, vi återkommer till det).
Vi kan också, återigen, understryka det faktum att Vincent Kompany saknades och att han betyder enormt mycket för försvaret.

Lagkaptenens frånvaro är besvärande. Joe Harts sviktande form är oroväckande.
Landslagsmålvakten har sviktat under så lång tid nu att det knappast kan kallas en ”svacka” längre. Det är ett faktum att hans karriärkurva pekar åt fel håll.
Han kan fortfarande komma tillbaka till den nivån han höll för ett par år sedan, men känslan är att det skulle behövas något drastiskt för att bryta trenden. En bänkning, idrottspsykolog – någonting.
Det rimmar illa att den vanligtvis så självsäkre målvakten så ofta sätter sig själv och laget i trubbel nuförtiden.