En snabb titt på slutresultatet och målskyttarna antyder att Romelu Lukaku var Merseyside-derbyts förgrundsfigur. Det var han också, sett till sista 25 minuterna, men såg man matchen fanns det också en annan, större bild.

Det mest väsentliga först: a) Kevin Mirallas skulle förstås ha blivit utvisad för överfallet mot Luis Suárez (hur kunde en så sansad man som Roberto Martínez mena att det bara skulle ha varit varning?), b) Det var en exceptionellt underhållande match: händelserik, målrik, chansrik, pulserande – och två lag som gick för seger vilket gav galen Hawaii-fotboll sista tjugo minuterna (vilket Peter Wennman beskrivit väl i sin Pluskrönika).
Men åter till Lukaku. I första halvlek satt jag och tänkte på hur svag och anonym han varit och hur hans form dalat de senaste veckorna efter den blixtrande starten på Evertonsejouren.
Samma sak i andra halvlek – Lukaku uträttade inte mycket första kvarten. Han var visserligen inte lika tafflig som Gerard Deulofeu, inhopparen som ersatte Leighton Baines direkt efter paus och inledningsvis misslyckades med det mesta, men han var inte heller den gedigne superanfallaren som han varit tidigare.
Sedan, i den 72:a minuten: Romelu Lukaku trycker in 2–2 från nära håll, ett måltjuvsmål.
Strax efteråt fick vi se den andra sidan av hans insats: Everton kom fyra mot två med Lukaku som bollförare. Men istället för att enkelt frispela någon av lagkamraterna slarvade han bort jätteläget genom att slå en huvudlös passning rakt i gapet på Liverpools utelämnade försvarare.
Och så, till slut, i den 82:a minuten: Romelu Lukaku nickar kraftfullt in 3–2 på en hörna, ett klassmål.
Spelaren som inte var särskilt bra i matchen hade ändå gjort två mål i derbyt mot Liverpool – och det om något vittnar förstås om hans kvaliteter.
Romelu Lukaku är utlånad till Everton för att samla på sig erfarenhet och få speltid. För att lära.
Om en ”läromatch” innebär två fullträffar i en glödhet match mot Liverpool ser framtiden ganska ljus ut för belgaren, Everton (på kort sikt) och Chelsea (på längre sikt).

Oscar bidrar på andra sätt
Juan Mata satt på bänken, men den här gången fick i alla fall José Mourinho argument som inte kan ha undgått någon.
Vi behöver ju inte upprepa vad det hela handlar om. Juan Mata, Chelseas bästa spelare de två senaste åren, har inte haft någon given plats i startelvan under hösten. På lördagskvällen i derbyt borta mot West Ham var han återigen bänkad, den här gången utan att få hoppa in.
I hans position spelade Oscar – och som han spelade. Brassen ordnade 1–0-målet genom att påpassligt fånga upp Guy Demels misslyckade hemåtpassning och låta sig fällas av Jussi Jääskeläinen. Frank Lampard gjorde inget misstag från straffpunkten.
Sedan gjorde Oscar 2–0 på egen hand med ett välplacerat skott. efter dryga halvtimmen (underbar liten, nätt skarv av Eden Hazard). Redan där kändes matchen avgjord.
Men det var inte bara 22-åringens offensiva bidrag som imponerade. På Upton Park visade han den kvaliteten som Mourinho uppskattar så mycket: Presspelet.
– Jag har aldrig sett en nummer tio-spelare med i hög arbetskapacitet, sa Frank Lampard.
Oscar svarade för sju lyckade tacklingar, mer än någon annan på planen. I José Mourinhos omställningsfilosofi är den typen av arbete utan boll, vilket leder till bollvinster, fundamentalt.
José Mourinho har tidigare förklarat sin tanke. I Independent i september sa han:
– Jag vill bygga med Oscar som tia. Jag vill att de andra två spelarna, från kanterna, anpassar sig till den verkligheten och lär sig att göra saker de inte var beredda att göra tidigare.
– Det är en sak att spela med Ramires och Oscar i laget, de pressar varje motståndare, eller att spela med Mata som tia bakom anfallaren och få smarta assist och smarta passningar eftersom han är en underbar talang. En annan sak är att anpassa sig efter hur vi spelar.
Oscar kommer aldrig att göra lika många assist som Juan Mata, men gårdagens match visade att han kan bidra med annat: Mål, skapade målchanser, rörlighet och bollvinster.
Och eftersom José Mourinho har lagt större tonvikt vid presspelet – och eftersom det fungerar som ett indirekt anfallsvapen – har Oscar en viktig funktion att fylla.

***
Fyllde år i helgen och fick ta emot mor och far på lördagseftermiddagen, vilket gjorde att jag missade nästan hela Arsenal–Southampton. Men av rapporterna att döma gjorde Southampton (bortsett från Artur Boruc) en rätt bra match, eller?