Gustavo Poyet har blivit ett lyft för Sunderland.
Men tiden är knapp – och historien talar emot dem.
Ska den nye managern lyckas att rädda Sunderland kvar i Premier League måste de vinna lördagens måstematch.

Det var intressant att lyssna på Gustavo Poyet efter hemmaförlusten mot Tottenham 9 december.
Uruguayaren har hållit en positiv min sedan han steg in i Sunderland. Trots det prekära tabelläget har han bubblat av entusiasm. Han har smittat av sig av känslan att det faktiskt kan gå vägen.
Men efter 1–2 mot Spurs var det som om det halvfulla glaset hade blivit halvtomt. Han sa, enligt The Times:
– Baserat på den här insatsen tar vi inte tillräckligt många poäng för att stanna kvar. Att spela på det här sättet kommer inte rädda dig. Alla lag som spelat så här de senaste tio åren har åkt ur. Vi behöver tre-fyra vinster snabbt, det finns inget annat alternativ. Om vi inte tar dem blir det praktiskt omöjligt. Det måste göras nu, om du inte delar den uppfattningen är du inte realistisk.

Gustavo Poyet tog över efter Paolo Di Canio i oktober. Di Canio fick tacka för sig efter fem omgångar då laget låg sist i ligan med blott en poäng. Caretaker Kevin Ball ledde laget i två matcher, två förluster trots lovande insatser, innan Poyet steg in.
Nio omgångar senare är Sunderland fortfarande jumbo. Poängsnittet under Poyet visar en klar förbättring, men inte tillräckligt för att fansen ska känna sig trygga: Under Poyet har laget tagit 0,88 poäng/match mot Di Canio 0,2 poäng/match.
Det finns fortfarande enorma brister i truppen, inte minst demonstrerat av att Sebastian Larsson använts i nummer tio-positionen den här säsongen. Men det finns också indikationer på att Sunderlands kurva pekar uppåt.
> Gustavo Poyet har använt ett 4-1-4-1-system som känts avsevärt mer trovärdigt än Di Canio som ställde upp med något som liknade ett 4-2-4. Italienaren fick beröm av Arsène Wenger, men det gav som bekant inte så många poäng.
> Sydkoreanen Ki, på lån från Swansea, har blivit den bolltrygga regissör som laget skrikit efter i flera säsonger.
> Wes Browns comeback har blivit ett rejält lyft för mittförsvaret.

Ett problem för Gustavo Poyet är att stjärnan Steven Fletcher inte hittat samma form som han höll ifjol. Den skotske landslagsanfallaren började säsongen på skadelistan. När han var tillbaka i slutet av augusti gjorde han mål direkt, men sedan dess har det bara blivit en fullträff på elva matcher för 26-åringen. Senast mot West Ham var han förpassad till bänken. Jozy Altidore, en annan striker som haft svårt att övertyga, fick chansen från start.  Han har gjort ett ligamål på 14 matcher.
Där finns Sunderlands mest akuta problem.

I veckan blev det dock en moralhöjande seger i Ligacupen mot Chelsea. Efter att ha hamnat i underläge kvitterade Fabio Borini i 88:e minuten och i förlängningen avgjorde Ki.
Faktum är att Sunderland såg starkare ut än Chelsea under extratiden. Kan det vara så att Paolo Di Canios profetia om att den hårda sommarträningen skulle ge effekt i december stämmer? I så fall kanske Poyet kan börja skörda frukterna nu och då kan Di Canio få en liten upprättelse.

Imorgon, lördag, får vi se om triumfen i Ligacupen ger energi eller om den kostade för mycket kraft då Sunderland tar emot ett mer utvilat Norwich hemma på Stadium of Light.
Det är en hyperviktig match för båda lagen. Vinner Sunderland går de upp på tolv poäng, ”bara” sex pinnar bakom Norwich som då blir indraget i bottenstriden. En bortaseger skulle betyda att Chris Hughtons gäng får lite andrum.
Norwichs manager har haft samma problem som Poyet med de offensiva spelarna där stjärnan Ricky van Wolfswinkel floppat rejält. Senaste veckorna har dock Gary Hooper fyllt tomrummet med fyra mål på fem starter.

Oavsett utgången imorgon kommer Sunderland ligga sist i ligan på juldagen. Endast ett lag har grejat nytt kontrakt efter att ha legat sist i tabellen den 25 december – West Bromwich 2004/05.
Historien talar alltså emot Sunderland. Men det finns en omständighet som man bör beakta innan man dömer ut lagtets chanser: Spelschemat.
Sunderland kommer att möta nästan alla lag på undre halvan på hemmaplan. Fram till 12 februari då man möter Manchester City kommer man inte att ställas mot något lag från den förhandstippade ”top six”.
– Jag kan slåss med dig, men om du sänker mig en gång, och sedan två gånger, så kommer jag inte tillbaka en tredje gång. Så dum är jag inte. Det måste finnas ett ögonblick där det inte finns några ursäkter eller otur längre. Där är vi nu, sa Gustavo Poyet häromveckan.

FAKTA/Sunderlands återstående hemmamatcher
21 dec: Norwich
1 jan: Aston Villa
18 jan: Southampton
28 jan: Stoke
8 feb: Hull City
1 mar: West Bromwich
15 mar: Crystal Palace
29 mar: West Ham
12 apr: Everton
26 apr: Cardiff
11 maj: Swansea

Två lag svarade för imponerande insatser i helgen och det ger utslag i omgångens lag. Elvan domineras av spelare från Manchester City och Liverpool.
Målvaktsposten går dock till David Marshall i Cardiff. Han har varit nära att bli uttagen vid ett par tillfällen under säsongen, men nu får han platsen efter att ha hållit nollan och räddat tre poäng åt sitt lag.
I backlinjen var Vincent Kompany gjuten efter den gedigna insatsen mot Arsenal. Pablo Zabaletas löpningar längs högerkanten var ett av Citys främsta anfallsvapen medan Phil Jones var en jätte på Villa Park och såg till att Christian Benteke blev mållös igen. Jon Flanagan tar plats i laget igen efter en urstark insats mot Tottenham. Liverpoolförsvararen har tagit klivet över till vänster och fick dessutom göra sitt första Premier League-mål.
Raheem Sterling var fantastisk, framför allt i första halvlek för Liverpool, när han förnedrade Kyle Naughton. 19-åringen verkar ha lämnat allt strul bakom sig och har nu hittat formen.
Yaya Touré var fullständigt dominant första 20 minuterna mot Arsenal. Sedan slarvade han och gav bort bollen när Arsenal kvitterade. Då reste han sig igen, smekte fram en yttersida som gav 2–1 och blev en härförare igen. Yaya har verkligen varit en av ligans absolut bästa spelare i höst. Den här dagen överglänstes han dock av mittfältskompisen Fernandinho som var exceptionellt bra, även utöver de två målen. Jordan Henderson, som var mycket bra för Liverpool, väljs bort då City-duon briljerade mot tyngre motstånd (ligans bästa mittfält).
Till vänster väljer jag Craig Noone som gjorde en fin match för Cardiff och bland annat spelade fram till segermålet.
På topp var det tämligen enkelt att välja de två namnen. Danny Welbeck satte två mål för Manchester United och klackade fram (!) till två frilägen. Luis Suárez misslyckades med det mesta första 15-20 minuterna av andra halvlek. I övrigt spelade han som bara han kan och bjöd på en ny magisk show. Uruguayanen gjorde två läckra mål och var inblandad i de övriga tre mål på White Hart Lane. Han och Sergio Agüero har slagits om tronen senaste veckorna. Nu blir Agüero borta cirka sex veckor och då kan Suárez koppla ett järngrepp om priset till årets spelare.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
David Marshall, Cardiff
———————————–
Pablo Zabaleta, Manchester City (2)
Vincent Kompany, Manchester City (3)
Phil Jones, Manchester United (2)
Jon Flanagan, Liverpool (2)
———————————–
Raheem Sterling, Liverpool
Yaya Touré, Manchester City (5)
Fernandinho, Manchester City (2)
Craig Noone, Cardiff
———————————–
Luis Suárez, Liverpool (4)
Danny Welbeck, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren blivit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jonny Evans (Manchester United), Antonio Valencia (Manchester United), Nathan Redmond (Norwich), Gary Hooper (Norwich), David SIlva (Manchester CIty), Samir Nasri (Manchester City), Theo Walcott (Arsenal), Steven Pienaar (Everton), Jack Cork (Southampton), Ahmed Elmohamady (Hull), Jordan Henderson (Liverpool), Mamadou Sakho (Liverpool), Marc Wilson (Stoke), Jussi Jääskeläinen (West Ham).

***
Omgångens mål: Luis Suárez. Underbar chipp över Hugo Lloris.
Omgångens floppspelare: Antonio Luna, Aston Villa. Kom helt fel in i matchen och var rundningsmärke resten av matchen.
Omgångens tränare: Brendan Rodgers. Vann den taktiska matchen mot André Villas-Boas på knockout.

Lite snack inför januarifönstret, del 4:

Lite snack inför januarifönstret, del 3:

Lite snack inför januarifönstret, del 2:

SINGAPORE. Transferfönstret närmar sig med stormsteg. Idag är det comeback för Sportbladets Silly Season-blogg och det ska även spelas in ett avsnitt av Silly Season-podden på hemmaplan. Här är lite snack inspelat nyss från poolkanten i Singapore kring hur Premier League-klubbarna bör resonera inför januari:

Fotnot: Jag säger i klippet att Aston Villa har de lägsta bollinnehavet i ligan. För att undvika missförstånd: De har den näst lägsta (42 %) noteringen, något högre än Crystal Palace (40 %).

Fotnot 2: Hotellet har alla möjliga tv-kanaler så igår slumrade man till reprisen av Norwich-Swansea. Räknar med att lämna ett omgångens lag senare idag.

SINGAPORE. Under gårdagens toppmöte mellan Tottenham och Liverpool hade hemmafansen satt upp en banderoll på Park Lane. ”Enough Is Enough” var budskapet. Supportrarna protesterade mot de alt högre biljettpriserna för bortafans.
Det är möjligt att Daniel Levy, i takt med att baklängesmålen trillade in, sneglade upp mot banderollen och tänkte på André Villas-Boas.
Det som utspelade sig framför ögonen på Levy och publiken på White Hart Lane var inte det som vi hade trott.
Jag hade väntat mig en tuff, jämn kamp mellan två lag som fajtas om Champions League-platserna.
Det blev en total utspelning där Liverpool var allt som Tottenham inte var: Snabbt, rappt, idérikt.
Inför matchen funderade jag och många andra hur Liverpool utan Steven Gerrard skulle klara av Spurs fysiska mittfält med Dembélé, Sandro och Paulinho. Liverpool var överlägset på mitten. Och på kanterna. Raheem Sterling hade lekstuga med stackars Kyle Naughton.
André Villas-Boas var förstås inte hjälpt av det faktum att Jan Vertonghen, Vlad Chiriches och Younes Kaboul saknades och att Danny Rose precis återhämtat sig från skada. Men det är vid såna här tillfällen man får följdfrågor. Varför lånades Benoït Assou-Ekotto ut? Varför såldes Steven Caulker så Tottenham tvingas spela mittfältaren Etienne Capoue i försvaret? Tottenham drabbas ju alltid av försvarskris, det är ett problem som återkommer varje säsong.

Förra hösten vann Spurs det här mötet med 2–1 efter mål av Aaron Lennon och Gareth Bale. Då var Brendan Rodgers satt under press.
Sedan dess har Tottenham gått bakåt medan Liverpool har utvecklats enormt. Det var uppenbart att Rodgers visste hur hans lag skulle såra Tottenham: Löpningar bakifrån mot Spurs höga backlinje. Jordan Hendersons djupledslöpningar lade grunden till tre av målen.
Taktiskt klädde Liverpooltränaren av André Villas-Boas. Och det blev portugisens sista insats i Tottenham.

På måndagen kom beskedet att han får sparken. ”Gemensamt beslut”, skriver klubben på hemsidan, men det är en omskrivning. AVB har fått foten. Så sent som igår sa han på presskonferensen att han ”inte är någon quitter”.
Det finns två sätt att se på det här:
Det är förvånande eftersom Tottenham tagit en poäng mer jämfört med vid motsvarande tidpunkt ifjol, att laget trots alla storförluster bara är fem poäng från fjärdeplatsen och ligger två poäng före Manchester United. Vidare är laget vidare i både Ligacupen och Europa League, i EL tog man full pott i gruppspelet. Det är förvånande eftersom Tottenham har värvade massor av nya spelare i somras, varav flera är unga och lovande. Alla ”visste” att dessa behövde tid. Deras coach gav inte samma tålamod.
Däremot är jag inte särskilt förvånad om man ser till stämningsläget kring klubben.

Jag minns hur känslan var hos fansen och experterna efter den övertygande vinsten mot Norwich den 14 september. Tottenham hade förlorat mot Arsenal i tredje omgången med 0–1 på Emirates (lagets första insläppta mål för säsongen), men två veckor senare manglade de Norwich på White Hart Lane.
– You played brilliantly, inledde en reporter på presskonferensen efteråt.
– Thank you very much, sa André Villas-Boas och log.
Spurs vann bara med 2–0, men hade kunnat vinna med tvåsiffrigt sett till spelövertaget. Efter att ha tagit knappa och icke övertygande segrar mot Crystal Palace och Swansea var det första gången ”nya Spurs” gav en hint i ligaspelet om potentialen i truppen. Gylfi Sigurdsson gjorde två mål vilket underströk hur bred truppen var), Christian Eriksen var planens kung och gav hopp om en ljusnande framtid – och försvarsspelet var tätt.
Oj, vad avlägset det känns nu när vi börjar närma oss juletid.

Chockförlusten hemma mot West Ham med 0–3 kändes som ett snedsteg i arbetet, men den blev snarare ett tecken på att något inte stod rätt till.
Spurs har framför allt haft svårt att få till anfallsspelet. Egentligen hela säsongen.
Det är ytterst märkligt med tanke på att André Villas-Boas är känd som en duktig taktiker och teoretiker. Nog borde han ha verktygen för att skapa mönster i offensiven? Hans Porto spelade en rak och effektiv attackfotboll. I höst har hans lag spelat en seg, trist, sidledsfotboll.

Har Spurs gått bakåt i höst? Det råder delade meningar här. Vissa menar att Tottenham var lika taffligt ifjol men att Gareth Bales briljans räddade dem då (men när laget kallades ”one-man team” förra säsongen så protesterade ändå vissa högljutt).
Jag håller visserligen med om att spelet var torftigt i många matcher förra säsongen, men jag tycker ändå att det fanns fart och en tanke om hur man ville anfalla (med hjälp av sina vassa kanter).
Nu finns varken speed eller några idéer i offensiven. Det verkar som om spelarna inte har en aning om hur de ska skapa målchanser. Det är uppseendeväckande. Man måste kunna kräva mer av en trupp med så många kvalitetsspelare.
Roberto Soldado värvades för stora pengar i somras för att bli den pålitliga skyttekungen, men spanjoren har floppat. En förklaring är att han inte har använts på rätt sätt. Där ligger förstås en stor del av ansvaret på tränaren. AVB har försökt förändra men hittills har han inte hittat några lösningar. Och det är det han har betalat för.
Erik Lamela är en annan storvärvning som haft det svårt. Enligt uppgift var det Franco Baldinis köp, mot AVB:s vilja. Det kan förklara en del.
Men det är inte bara offensiven som gett bryderier.

Defensiven – den tidigare så säkra defensiven – har havererat.
Storförlusten med 0–6 borta mot Manchester City kanske man kan förklara med att Manuel Pellegrinis lag är fantastiskt på hemmaplan (det fick inte minst Arsenal erfara i helgen). Men igår mot Liverpool så var det som om AVB bad om stjärnsmällen.
Mot Luis Suárez, Europas just nu hetaste spelare och en av ligans bästa djupledsspelare, valde han att återigen spela med sin höga försvarslinje. Den som han korrigerade med lyckat resultat efter torsken mot Manchester City. Detta trots att Michael Dawson kamperade ihop med mittfältaren Capoue i mittförsvaret.
Det slutade med katastrof. Liverpool utnyttjade gång på gång att Spurs stod för högt och hittade ytan bakom.
Inte ens när Paulinho blivit utvisad och matchen var förlorad valde man att sjunka hem. Följden blev att Liverpool gjorde fem mål och hade bud på ett gäng till.

Jag är inget fan av att sparka tränare. Jag tror på kontinuitet. Sett från utsidan av klubben tycker jag att André Villas-Boas borde fått mer tid på sig, åtminstone säsongen ut. Han borde ha fått chansen att odla ett passningsspel kring Christian Eriksen, fått chansen att använda Danny Rose på vänsterbacken och invänta de skadade mittbackarna.
Men så fungerar det inte i toppfotbollen. Inte när en klubb spenderat en miljard kronor på spelarköp.
Det är ingen nyhet. Känslan direkt efter slutsignalen igår var att det återigen skulle blåsa rejält kring AVB.
Därför var jag inte speciellt förvånad. Katastrofalt anfallsspel, en havererad defensiv, ett gäng storförluster. Ja, det kostade AVB jobbet. Trots att han har den högsta vinstprocenten av alla Spurstränare under Premier League-eran (54 %).

Jag vill skjuta in en brasklapp kring det där om att Villas-Boas skulle fått mer tid:
Om han förlorat förtroendet från spelarna fanns inget annat val.
Och det kan mycket väl vara så. Det lär vi få veta eller åtminstone få en hint om tids nog.
Spelarna har upplevt tillkortakommandena i offensiven och farorna med det höga försvarsspelet. Om de sedan åker på en rad storförluster och tränaren inte visat några tecken på att lära sig av misstagen finns risk att de börjar tvivla. På sig själva och på coachen.
Portugisen har visat bristande rutin, både taktiskt och psykologiskt. När resultaten gick emot honom påstod han att media var emot honom. Det kändes märkligt att som Tottenhams tränare ens bry sig om några negativa ord i en tidning efter en skral insats. Hans agerande blev ifrågasatt av flera tränarkollegor, de som annars brukar hålla ihop och stötta varandra.
Ett lag i motgång behöver en stark ledare. AVB har inte framstått som en.
Efter debaclet i Chelsea går nu André Villas-Boas gå från ytterligare en klubb. Hans aktier har sjunkit markant sedan förra säsongen då det ryktades om intresse från Real Madrid.
Men inte så mycket så att han inte kommer tillbaka. Han är bara 36 år, han har tiden för sig och kan säkert vara tillbaka i cirkusen inom kort.
Men det lär inte bli i Premier League.

***
Vem ska ta över Tottenham? Tim Sherwood har fått uppdraget tills vidare, men är tveksamt om det blir en permanent lösning. Om de kan få loss Vincenzo Montella från Fiorentina vore det ett spännande namn.
Den nya tränarens uppgift blir att utveckla det befintliga materialet, inte bygga om truppen. Spurs lag är byggt för en kontinental tränare så jag utgår från att Daniel Levy blickar utomlands. Eller mot Swansea där en viss Michael Laudrup finns. Dansken har sagt att han inte vill träna storlag, men han kanske går att övertala. Det snackas om Fabio Capello, men han står knappast för någon attraktiv fotboll.
Daniel Levy, förresten. Karln är fantastisk på att göra bra business under silly season och sälja spelare för otroliga priser. Men när det handlar om att rekrytera tränare är han inte lika framgångsrik.

Toppmöte i Premier League imorgon mellan Manchester City och Arsenal. Jag kommer att se matchen på en bar i Singapore. Här är mina tankar inför mötet (har tyvärr ingen taktiktavla med på resan, men det fick gå ändå):

Fotnot: Tack till lillebror Joakim som höll i kameran.

***
Vad tror ni om matchen på Etihad imorgon?

Newcastle inledde säsongen nattsvart med storförlusten mot Manchester City i premiären. Nu är Alan Pardews gäng plötsligt Englands mest formstarka lag med fem vinster på de sex senaste matcherna. Hur gick det till?
Eftersom det regnar en gång om dagen här borta i Singapore så fick jag tid över till en videoblogg. Här är lite tankar om ”skatornas” uppryckning.

Eftersom jag bor på hotellet som Gud glömde (ingen wi-fi på rummen) så fick jag gå ned i hotellfoajén mitt i natten här borta för att ladda uppklippet. Tog nästan två timmar så jag hann streama lite av St Gallen-Swansea i Europa League.
Efter en mållös första halvlek var walesarna rejält tillbakatryckta efter paus. Gerhard Tremmel (en underskattad målvakt!) räddade två frilägen innan han fick kapitulera. Det stod 1–0 när jag stängde ned. Nu är klockan 03.47 och det är hög tid att dra sig tillbaka.

Fotnot: Tack till Joakim som höll i kameran och Emil som stack in med frågor.

På grund av semestervistelsen har omgångens lag blivit lite försenat. Jag har inte sett lika många matcher som jag brukar göra, men som tur är har jag haft mina scouter på hemmaplan som hållit utkik och hjälpt till. Så här är omgångens lag levererat från hotellfoajén i Singapore.

Newcastle är Premier Leagues mest formstarka lag för tillfället. I lördags blev det seger borta mot Manchester United och det avspeglar sig i omgångens elva.
Fabricio Coloccini har hittat storformen efter sin skada och var en gigant i backlinjen. Han får sällskap i mittförsvaret av Arsenals Laurent Koscielny, som neutraliserade Romelu Lukaku på Emirates.
Mathieu Debuchy gjorde en bra match mot Nani och stack upp några gånger offensivt, bland annat när han var nära att sätta 1–0 i första halvlek. Luke Shaw underströk än en gång att han är en av ligans mest lovande spelare med en fin insats mot Manchester City. Bakom den här kvartetten väljer jag John Ruddy som höll nollan för Norwich.
På mittfältet var konkurrensen hård där Cheik Tioté, Jack Cork, Mousa Dembélé och Stephen Ireland var framträdande. Men jag väljer Yohan Cabaye som styrde spelet på Old Trafford och sköt segermålet samt Leroy Fer som blev matchvinnare för Norwich.
De offensiva platserna går till André Schürrle (två mål för Chelsea), Ross Barkley (bästa offensiva spelaren på Emirates) och Coutinho (som var planens lirare för Liverpool).
Längst fram steg en gammal bekant fram och påminde om sin klass: Dimitar Berbatov. Bulgaren har varit iskall under hösten och det har talats om klubbskifte till januari, men spelar han så här kommer René Meulensteen göra allt för att få behålla honom.
Omgångens spelare: Dimitar Berbatov, Fulham.

Omgångens lag:
John Ruddy, Norwich
———————————————-
Mathieu Debuchy, Newcastle (2)
Laurent Koscielny, Arsenal (2)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Luke Shaw, Southampton
———————————————-
Leroy Fer, Norwich (2)
Yohan Cabaye, Newcastle
———————————————-
André Schürrle, Chelsea
Ross Barkley, Everton (3)
Coutinho, Liverpool (2)
———————————————
Dimitar Berbatov, Fulham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagit ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Jonjo Shelvey (Swansea), Ahmed Elmohamady (Hull City), Cheik Tioté (Newcastle), Mike Williamson (Newcastle), Moussa Sissoko (Newcastle), Joel Ward (Crystal Palace), Marouane Chamakh (Crystal Palace), Barry Bannan (Crystal Palace), Luis Suárez (Liverpool), Mamadou Sakho (Liverpool), Per Mertesacker (Arsenal), Tim Howard (Everton), Gareth Barry (Everton), Bryan Oviedo (Everton), Dejan Lovren (Southampton), Jack Cork (Southampton), Steven N’Zonzi (Stoke), Stephen Ireland (Stoke), Kyle Walker (Tottenham), Mousa Dembélé (Tottenham), Lewis Holtby (Tottenham).

***
Kan vara så att det dyker upp en videoblogg härifrån inför helgen. Ska försöka lösa tekniken och få fram en vettig kameraman.