Dagen då Roman Abramovitj snyftade över att ha gått miste om Pep Guardiola fick han ännu en anledning att deppa.
Chelsea ledde med 2–0 hemma mot Southampton i paus. Det såg ut att bli en defilering mot tre enkla poäng.
När matchen var över hade nykomlingen hämtat upp till 2–2 och buropen ekade än en gång över Stamford Bridge.
Southampton? De fick betalt för att de vågade tro på det ”omöjliga”.

Det som såg så bra ut för Chelsea i första halvlek när Demba Ba gjorde 1–0 och Eden Hazard ökade på till 2–0, förändrades radikalt när Nigel Adkins skickade in Rickie Lambert från bänken.
Det här blev hans kväll.
Southamptons tränare hade ställt en försvagad elva och bänkat både Lambert och Gastón Ramirez. Förmodligen för att han bedömde poängchanserna som minimala efter 1–5 hemma i FA-cupen för en vecka sedan.
Adkins var även tvungen att avvara skadade mittbacken José Fonte och än en gång lita till Jos Hooiveld (den här gången var den tidigare AIK:aren inte lika lyckad som i helgen mot Aston Villa, han var inblandad vid båda baklängesmålen).
Vid ställningen 0–2 i paus måste till och med den överpositive Adkins ha känt att matchen var i princip körd. Död och begraven.

Att byta in Rickie Lambert i den 55:e minuten var hans sista livlina.
Knappt tre minuter senare hade anfallaren nickat in reduceringen till 1–2 och tänt ett hopp. Det var ändå rätt lite som talade för poäng. Chelsea hade vunnit 87 av 89 Premier League-matcher där de haft ett tvåmålsöverläge i paus.
Men regerande Europamästarna är inte inget homogent hemmalag längre.
Southampton växte med uppgiften. Rickie Lambert imponerade stort under sin dryga halvtimme på planen. Han blev den bollmottagare och referenspunkt som hans lag behövde.
– Det var ett stort beslut att lämna Rickie Lambert utanför laget, men vi visste att han fanns där och kunde förändra matchbilden. Vi hade en matchplan att vara kompakta, att störa, kontra och frustrera motståndarna, sa Nigel Adkins, enligt Daily Echo.
Matchplanen kan ifrågasättas – jag tycker att Lambert skulle ha startat – men Southampton fick betalt för att de inte gav upp.
Med kvarten kvar attackerade underbare vänsterbacken Luke Shaw. 17-åringen slog ett inlägg som landade hos Jason Puncheon som kickade upp bollen till sig själv och fick drömträff från straffområdeslinjen.
Rafael Benítez bytte ut Frank Lampard och satte in Fernando Torres. Hemmapubliken buade.
Torres hade inte riktigt samma ”impact” som Lambert. Han tog sig till ett bra läge, men med ett självförtroende kört i botten var det inte förvånande att avslutet blev misslyckat.
Det blev inget segermål för Chelsea. Det blev tredje raka hemmamatchen utan seger.
Istället blev det en bonuspoäng för Southampton, som bänkat sina två största offensiva stjärnor, Lambert/Ramirez, och fortfarande saknar Adam Lallana.
– Vi reste i väg och visade karaktär trots att vi låg under med 0–2 hemma. Hur snabbt vi lär oss? Well, vi förlorade med 1–5 mot Chelsea förra veckan så det visar hur snabbt, sa Nigel Adkins.
Southampton tar kontinuerligt steg i rätt riktning.
Med rätt försvarsförstärkning (Vegard Forren såg matchen från läktarplats och bör bli klar när som helst) har de goda chanser att klara sig kvar.

Sällan har ett segermål känts mer rättvist – och sällan har en segerskytt känts mer passande.
I 85 minuter hade Jack Wilshere burit Arsenal på sina axlar.
Sedan sköt han sitt lag till sjunde himlen.

En avgörande fullträff hemma mot Swansea i tredje omgången av FA-cupen låter kanske inte vidunderligt. Det där med ”sjunde himlen” är kanske en överdrift, men känslan där och då, var sådan. Sett till Arsenals säsong, tabellposition, status och rådande stämningsläge var ett oerhört viktigt mål.
Uttåg i ännu en cup hade varit ett hårt slag mot Arsène Wengers trovärdighet, mot spelarna och mot supportrarna som drömmer om att få ett slut på titeltorkan.
I den 86:e minuten dök läget upp. Santi Cazorla hittade Olivier Giroud som vrickade bollen till Jack Wilshere som störtade fram och drog till direkt. Michel Vorm, som varit en vägg, touchade bollen, men var chanslös från att förhindra att den sökte sig in i nätet.
– Jag kommer aldrig att ta i så mycket mer i hela mitt liv, sa matchhjälten efteråt, enligt The Times.
Han har gjort flera urstarka insatser senaste veckorna. Det här var kronan på verket. Det slutliga beviset på att han är tillbaka.
Wilshere sprang oavbrutet, krigade, dribblade, ofta med bollen som fastlimmad vid foten. Det spelade ingen roll om han var omringad av Swanseaspelare, på något sätt lyckades han hitta en väg ut.
Han var drivkraften bakom Arsenals bombardemang i andra halvlek. Det var som om Londonlaget försökte slå rekord i missade chanser. Stundtals var det smått otroligt att de inte lyckades få in bollen. Arsenal hade totalt 26 (!) avslut på mål. Michel Vorm var en omutlig. Chico Flores en gigant.
Runt minut 78 började Jack Wilshere tröttna. Han tog ett par felbeslut, slog bort någon passning.
Var det läge att byta ut honom? Vi talar ändå om en spelare som varit skadad i 17 månader och som nu startat nio matcher i rad på kort tid? Nej, det var inte det.
Arsène Wenger behöll Wilshere på planen. Beslutet betalade sig.
– Han var outstanding, sa Wenger efteråt.
Arsenalmanagern placerade Jack Wilshere i en ny roll. Istället för att spela som sittande mittfältare hade han fått platsen som ”tia”, positionen han hade i ungdomslagen. 21-åringen såg ut att trivas; han var automatiskt närmare målet, tog sig till fler skottlägen och fick slå de avgörande passningarna.
– Han är en komplett mittfältare, sa Wenger utan att svara på frågan om var han passar bäst.

Det är egentligen sanslöst att spelaren som var borta från spel i nästan 1,5 år har kommit tillbaka så snabbt. Comebacken kom i slutet av oktober hemma mot QPR. Matchen efter blev ett bakslag med utvisningen mot Manchester United, men sedan dess har Wilshere tagit steg för steg i rätt riktning. Nu är han framme. Senaste matcherna, även i helgens förlustmatch mot Manchester City, har han spelat på samma höga nivå som i det där dubbelmötet med Barcelona för två år sedan då han nästan tangerade Xavi och Andrés Iniesta.
– Han är tillbaka på sin högsta nivå, sa Arsène Wenger.
Michael Laudrup, som är en väldigt klok man, tonade ned epitet som världsklass (”ibland är man för snabb med såna stora ord, världsklass är man när man presterat på den nivån i flera år”).
Men fortsätter Jack Wilshere att leverera såna här toppinsatser finns det snart ingen mittfältare i den här ligan som kan mäta sig med honom.

I en tid när stjärnor lämnat Arsenal på löpande band har Jack Wilshere, trots sin långa frånvaro, mer och mer tonat fram som klubbens hopp.
Finns det någon som kan rädda klubben kvar i toppen är det miniliraren från Stevenage.
I höstas skrev han på ett flerårskontrakt och aviserade att hans långsiktiga framtid finns i Islington och inte i Manchester eller Barcelona.
Thomas Vermaelen är lagkapten, men Jack Wilshere är Arsenals ledare, drivkraft, hjärta och inspiration.
Jag skulle bli förvånad om inte lagkaptensbindeln sitter på tröja nummer tio till nästa säsong.

Giggs renässans kan ge nytt kontrakt
I september efter Manchester Uniteds hemmaförlust mot Tottenham (2–3) slog jag fast att tiden har hunnit i kapp Ryan Giggs.
Då hade veteranen varit sämst på plan i två raka matcher. Han var seg, ointresserad och oskarp. Visserligen har hans repertoar koncentrerats till att slå avgörande passningar de senaste åren, men när inte ens de nådde sin adress blev han oanvändbar. En lyxlirare som kostade avsevärt mycket mer än han smakade.
Så såg det ut större delen av hösten och walesaren spelade bara sporadiskt. Efter den svaga insatsen mot Tottenham startade han bara en ligamatch fram till 26 december – förlustmatchen mot Norwich den 17 november.
Men så kom julhelgerna. Ryan Giggs, som fyllde 39 år i november, började plötsligt röra på sig. Han inledde med ett piggt inhopp borta mot Swansea. Sedan dess har formkurvan varit stigande. I första FA-cupmötet med West Ham blev han poängräddare när han slog en alldeles briljant passning som Robin van Persie förvaltade vilket gav omspel.
I returen på onsdagen var det som om han skruvade tillbaka den där tiden som hunnit i kapp honom.
Ryan Giggs startade som central mittfältare bredvid Anderson. Brassen var hjärnan bakom 1–0-målet med en fin genomskärare till Javier Hernández som serverade Wayne Rooney öppet mål, men sedan var det Giggs som tog över showen.
Han sprang, dribblade, styrde och ställde. Han fixade en straff, som Wayne Rooney sköt upp en bra bit på Stretford End. Det var som om 39-åringen, lagkapten för dagen, fått tillbaka den där spelglädjen han saknade i höstas.
Ryan Giggs sa i dagarna att han kommer att avvakta till sommaren innan han bestämmer sig om nästa säsong.
Sett till hans formkurva går det inte att utesluta att han fortsätter ett år till.
– Han kommer att spela ett år till. Vi ser inga tecken på att han tappar energi. Han är en fantastisk idrottsman, sa Alex Ferguson efteråt till MUTV.

Rooney är en usel straffläggare
Wayne Rooney hade chansen att döda matchen från straffpunkten. Men anfallaren sköt bollen högt över. Och det var ingen överraskning.
Av sina nio senaste straffar han Rooney missat fem.
Under sin tid i Manchester United har han bara gjort mål på drygt 60 procent av sina försök, 19 av 28. Det är tam statistik som borde innebära bannlysning från allt vad straffar heter. Till Rooneys försvar ska sägas att han haft en förmåga att sätta viktiga straffar; i stormötena missar han ytterst sällan.
Alex Ferguson var allt annat än glad när lagets usla straffacit kom på tal efteråt.
– Vi måste skärpa oss. Folk snackar om han Lambert i Southampton som gjort mål på 33 straffar av 33 möjliga. Det är vad straffläggning handlar om. Det har funnits många duktiga genom åren. Jag tror Le Tissier hade 47 av 48 straffar… det fanns en kille i Skottland, i Rangers, som satte 57 i rad (Johnny Hubbard satte 65 av 68 åren 1949–59, min anm). En straff är en möjlighet att utnyttja ett läge, oavsett om det hands eller en foul, sa United-managern och såg bekymrad ut.
Ta det som ett tecken på att Wayne Rooney i fortsättningen får se på när andra spelare kliver fram till elvameterspunkten.

***
Senare idag kommer mer om Arsenal–Swansea och Chelsea–Southampton.

QPR värvar anfallare från Marseille.
Och Harry Redknapp uppges vara nära att även göra klart med Yann M’Vila från Rennes.

Loïc Rémy, från Marseille till Queens Park Rangers
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: För två år sedan hade Loïc Rémy kostat dubbla pengarna. Då, våren 2011, var han en av Ligue 1:s hetaste spelare. Nu är han status inte alls lika hög. Den här säsongen har fransmannen bara startat två ligamatcher (ett mål på två starter och tolv inhopp).
Rémy var på väg till Newcastle när QPR klev in och lockade med en avsevärt fetare lön. Idag skrev anfallaren på ett 4,5-årigt kontrakt med QPR (det ska innehålla en klausul som innebär att klubben kan riva/skriva om avtalet om de åker ur). Rémys snack om att ”Harry Redknapp och Tony Fernandes övertygade honom” tar jag med en nypa salt. I det här fallet var det lönekuvertet som övertygade honom.
Betydelse för laget: QPR har haft brist på anfallsspelare och var tvunget att göra något. Nu får de en landslagsmeriterad 26-åring som både kan spela på kanten och som central anfallare. Kan Rémy nå upp i sin forna form blir han en stor tillgång.
Tänkbar startelva med Loïc Rémy: César – Onuoha, Nelsen, Hill, Fabio – Derry, Mbia – Mackie, Taarabt, Wright-Phillips – Rémy.
Värvningsbetyg: 3/5.

Han slog igenom under Sven-Göran Eriksson och jämfördes med legendaren Colin Bell.
Men skadorna satte stopp för en lovande karriär.
Igår meddelade Manchester City att de rivit kontraktet med Michael Johnson, 24 år.
Det här är hans historia.

City of Manchester Stadium, 15 augusti 2007:
Manchester City har fått precis den starten de önskade. I premiären borta mot West Ham vinner de med 2–0, den här dagen väntar Derby på hemmaplan.
Strax före paus, i den 43:e minuten, tar Michael Johnson emot en boll vid mittlinjen. Han drar en motståndare, väggar med Elano, innan han skickar i väg en svepande yttersida i bortre krysset.
City-fansen jublar. Sven-Göran Eriksson flyger upp från tränarbänken och applåderar. Hasse Backe gör detsamma.
De har sett ett genombrott för spelaren som debuterade ett år tidigare som 18-åring under Stuart Pearce i en match mot Wigan.
Det här var under en tid då klubben fick fram en rad unga, bra spelare. Micah Richards var en. Den ett år yngre Daniel Sturridge spåddes en lysande framtid. När det handlade om ren begåvning stack Michael Johnson ut från mängden.
Han var sortens central mittfältare som kan få mig att gå i spinn: teknisk, passningsskicklig, klok. Det är svårt att undgå kvaliteterna som får City-fansen att jämföra honom med klubblegendaren Colin Bell.
Sven-Göran Eriksson har stora förhoppningar på Michael Johnson. Vid ett tillfälle hävdar svensken att han inte ens skulle byta honom ens mot Steven Gerrard. Vid ett annat tillfälle, när han talar inför en grupp människor på hotell Radisson i Manchester slår han vad 50 pund om att mittfältaren kommer spela minst ett VM för England.
Det känns inte som en högoddsare.
En månad efter drömmålet mot Derby gör Michael Johnson ett nytt fint mål mot Aston Villa. Han sätter ena handen mot örat och lyssnar till fansens jubel.
Framtiden ser ljus ut. Så ljus att han inte ser de mörka molnen som tornar upp sig.

Den 4 maj 2008 spelar Michael Johnson 90 minuter på Anfield. Liverpool vinner matchen med 1–0.
Det är sista gången han får spela en match utan att ha laddat upp med rehabträning.
Mot slutet av säsongen drabbas Johnson av ljumskbråck och tvingas se de sista matcherna från läktaren.
Under sommaren 2008 fick Svennis och hans ledarstab lämna Manchester City. In kom Mark Hughes.
Ett av hans första drag var att ge Michael Johnson ett femårskontrakt. Liverpool hade lagt ett bud på 10 miljoner pund för mittfältaren, men City var i behov av att satsa på sina egenfostrade spelare.
– Vi har alla blivit imponerade av honom och jag tror att han blir en framtida engelsk landslagsspelare, sa Hughes.
Michael Johnson startade de tre första ligamatcherna. Sedan fick han tillbaka problemen med ljumskarna. Förutom en ligacupmatch i september spelade han ingen mer a-lagsmatch säsongen 2008/09. Under våren blir det några matcher i reservlaget.
På hösten är han tillbaka. I slutet av september hoppar han in i slutminuterna hemma mot West Ham. En månad senare, i ligacupen den 28 oktober 2009, byts han in och hinner sätta ett mål under sina 19 minuter på planen mot Scunthorpe.
Det blir Michael Johnsons sista match för Manchester City.

Han fortsätter kämpa för att komma tillbaka. Den 5 december 2009 sitter han på bänken och får se City besegra Chelsea hemma med 2–1 efter mål av Emmanuel Adebayor och Carlos Tévez. Några dagar senare är olyckan framme. på en träning. Michael Johnson skadar knäet. Det är en allvarlig skada. Det första diagnoserna pekar på att säsongen är i fara.
– Vi är besvikna. Han har arbetat hårt för att komma tillbaka till a-laget och har visat alla vilken bra spelare han är. Tyvärr kan han bli borta resten av säsongen, men han ska få den bästa möjliga behandlingen, säger Mark Hughes till klubbens hemsida.
Det blir det sista vi hör om spelaren på länge. Ett år senare, i december 2010, ryktas det om utlåning till Leeds United. Michael Johnson är positiv:
– Jag har alltid varit ett Leeds-fan. Jag skulle älska att spela för dem och ett lån vore idealt, säger han.
Det blir ingen affär. Istället hamnar han i Leicester sommaren 2011. Det är hans förre tränare Sven-Göran Eriksson som ger honom chansen att spela Championship.
I slutet av oktober, efter att Johnson varit dominant i segermatchen mot Watford, säger Svennis:
– Han var fantastisk och jag hoppas att han kan fortsätta så. Jag har alltid sagt att han är en bonus för oss. Vi tog honom och vi visste att det var lite gambling. Det är tidigt på säsongen, men ta i trä, om han kan fortsätta så här är han en stor spelare. Michael kan spela var som helst på mittfältet. Han är en box-to-box-mittfältare. Vi måste vara försiktiga med honom. Våra fystränare kör mycket specialträning med honom, en-två gånger i veckan.
– Jag tror att han kan komma tillbaka till sin högstanivå.
Det gör han inte. Det blir bara fyra matcher till i Leicester. I januari är Michael Johnson tillbaka i Manchester City.

Spelaren kämpar med sin fitness, men vid den här tiden har klubben även börjat tröttna på andra tendenser. Inom City har det inte undgått någon att Michael Johnson spenderar mycket tid på nattklubbarna och på casinon.
Men det är inte bara det.
Bilden tonar fram av en ung spelare som tappat självförtroendet och, helt enkelt, inte klarat av pressen.
Michael Johnson har länge haft svårt att hålla matchvikten. Redan under lagfotot till sommarturnén i Sydafrika 2009 reagerade folk på hur plufsig Johnson blivit.
Mittfältaren beklagar sig över skador, men när läkarna undersöker honom hittar de inga fel. Ofta kommer dessa ”skador” när han kämpat sig tillbaka och är på väg att bli uppkallad till a-laget.
– Vi älskade Michael och ville ha honom i laget, men han verkade ha något problem, säger en icke namngiven City-tränare till Daily Mail.
– Ingen tvivlade på att han hade smärtor. Vi trodde aldrig att han fejkade. Men samtidigt var det tillfällen när vi inte kunde hitta något fysiskt fel.
Klubben försökte. De såg till att Johnson fick träffa en idrottspsykolog. När han fälldes för rattfylla förra året gav de honom ledigt. De erbjuder honom att coacha ungdomslag i klubben, vilket han testar. I maj åker han dit för rattfylla igen när han kraschar med sin Mercedes. Under sommaren kallas han till rättegång.

För några veckor sedan fick jag en fråga på Twitter från en läsare:
”Vad hände med Michael Johnson från City?”.
Utan bättre vetskap svarade jag att ”han fortfarande tillhör City”.
Det jag inte visste då – och som ingen annan heller visste – var att Manchester City redan före jul hade löst ut spelaren från kontraktet som skulle gå ut i sommar. Under dessa fem år uppges Michael Johnson ha haft en veckolön på 25 000–40 000 pund (uppgifterna varierar).
Det faktum att de inte ens meddelade det på hemsidan utan försökte hålla tyst om det visar spelarens status.
De hade förmodligen inte nämnt det om det inte vore för att en bild läckt ut på Twitter i måndags. Den togs i Manchester och föreställer en otränad Michael Johnson på väg ut från en restaurang.
Efter att bilden spridits via sociala medier valde Manchester City att bekräfta att de släppt spelaren som en gång spåddes en lysande framtid.
Manchester Evening News fick tag på Michael Johnson på telefon. Först ville han inte säga något, men senare ringde han tillbaka och berättade att han får behandling för psykiska problem. Han har i flera år gått hos ”Priory Center”, som specialiserat sig på mental ohälsa, alkoholism och spelmissbruk. Kliniken har tidigare hjälpt Stan Collymore och Paul Gascoigne.
– Jag ber om att få vara ifred nu och leva resten av mitt liv.
På frågan om han har någon hälsning till Manchester City-fansen, svarar han:
– Jag är lika besviken som alla andra, men det är så det är.

Bilden från i måndags som spreds på nätet.

Michael Johnson hade fotbollsvärlden vid sina fötter när han sprang igenom Derbys mittfält den där augustidagen 2007.
Men det är inte bara skadorna som satt stopp för en lysande karriär.
Många unga proffsspelare drabbas av skador. De flesta kommer tillbaka.
Andra klarar inte pressen och har inte motivation att ta sig igenom den påfrestande rehabiliteringen.
Då kan det gå som för Michael Johnson.
Det är inte utan att man tycker att det är lite synd.

Källor: Manchester Citys officiella hemsida, Manchester Evening News, Daily Mail, The Guardian, Independent, The Telegraph.

FAKTA/Michael Johnson – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2006/07 Man City…….10…….0
2007/08 Man City…….23…….2
2008/09 Man City……..3……..0
2009/10 Man City……..1……..0
2010/11 Man City……..0……..0
2011/12 Leicester……. 7…….0
2012/13 Man City……..0……..0

Swansea värvar ännu en spelare från Spanien.
Här är done deals från gårdagen.

> Roland Lamah, från Osasuna till Swansea
Pris: Lån i 18 månader med köpotion.
Kommentar: Har hunnit med att spela proffsfotboll i Belgien, Holland, Frankrike och Spanien, trots sin ringa ålder (25). Belgaren är en snabb ytter med bra tillslag.
Betydelse för laget: Swansea fortsätter att hämta in spelare från La Liga. Lamah borde inte ha några större problem att anpassa sig till lagets passningsorienterade spel. Bidrar framför allt med bredd i en position där Swansea till synes har kompetenta alternativ. Lamah konkurrerar främst med Wayne Routledge, Nathan Dyer och Pablo Hernandez.
Tänkbar startelva med Roland Lamah: Vorm – Rangel, Chico, Williams, Davies – Ki, Britton, de Guzmán – Dyer, Michu, Lamah.
Värvningsbetyg: 2/5.

Roberto Mancini förfogar över några av Premier Leagues största och mest välbetalda stjärnor.
Men när han söker efter trygghet – efter en spelare han kan lita på – vänder han sig till sin egen Erlingmark.
Pablo Zabaleta, 28 år, är doldisen som både varit hjälpreda och lagets genomgående bästa spelare den här säsongen.

Sedan Abu Dhabi tog över Manchester City 2008 har klubben lagt ut över tio miljarder kronor för att erövra fotbolls-Europa.
De ha inhandlat superstjärnor som Carlos Tévez, Yaya Touré, Sergio Agüero, David Silva, Edin Dzeko, Mario Balotelli, Javi Garcia… Listan kan göras lång.
Många av värvningarna har varit lyckade; förra året skrev City historia genom att bli den femte klubben som lyfter Premier League-bucklan.
Men i popularitet kan ingen just nu mäta sig med försvararen som köptes för en bråkdel av dessa summor.
Pablo Zabaleta är inte bara spelaren som går hem på läktarna.
Han är precis den spelare som Manchester City behöver.
Som alla lag behöver.

När man ser Manchester City spela är det lätt att förföras av Sergio Agüeros teknik, hans förmåga att med låg tyngdpunkt lura försvararna. Eller av David Silva, som tycks flyta fram över planen och oftast hitta rätt lösning. Eller av Mario Balotelli, som är… Mario Balotelli.
Sådana spelare får rubrikerna.
Pablo Zabaleta är något helt annat.
Han är rollspelaren som sällan får uppmärksamhet, som knappt syns för den oinvigda, som kavlar upp ärmarna vecka efter vecka och tar jobbet i maskinrummet.
Han är en spelare som står när andra faller och kanske den som bäst personifierar den nyvunna never say die-attityden i klubben.
Det är inte bara det att han alltid sliter och kämpar oavsett om blodet flödar, som häromåret när han sprang runt med bandage runt huvudet (bilden ovan) – han gör det effektivare än andra.
Den här säsongen har han vunnit 52 av 67 tacklingar. Endast tre spelare i Premier League har vunnit fler.
Jag kan inte komma på någon spelare i ligan som är lika bra på att neutralisera motståndarnas bästa spelare. Förra säsongen plockade Zabaleta bort Juan Mata, Gareth Bale och Theo Walcott på löpande band. I söndags plockade han bort Lukas Podolski. Efter mötet med Arsenal hösten 2011, sa City-tränaren Roberto Mancini:
– Pablo är en klok spelare. Han visste inför matchen att det skulle bli tufft. Jag sa att om han spelade bra mot Walcott skulle vi förmodligen vinna matchen.
Då hade han tagit klivet över på vänsterbacken.
Positionsbyten bekommer inte Zabaleta. Han en sydamerikan stöpt i Magnus Erlingmark-format.
Hans naturliga plats i elvan är högerback. Men han är lika effektiv till vänster. Dessutom kan han spela defensiv yttermittfältare på båda kanterna, Mancini har använt honom som central mittfältare och ibland har han fått vikariera som mittback. Aldrig med några sura miner.
– Jag vill bara göra mitt bästa för laget, har han sagt.

För mig är Pablo Zabaleta exakt den spelartyp som stora lag behöver.
Han är den spelartyp som Alex Ferguson haft tillgång till med John O’Shea och Darren Fletcher och som José Mourinho beskrev när han förklarade hemligheten med framgångarna i Chelsea. Portugisen pratade om vikten av att ha en mix av ”mycket bra spelare” och ”bra spelare” och lyfte fram Geremi som den typen av rollspelare som alltid var beredd att kliva in där det behövdes.
I det avseendet är Pablo Zabaleta enormt viktig för Manchester City. Han gör ett fullvärdigt arbete i varje match, men klagar inte om han skulle ställas över.
Roberto Mancini sa förra våren:
– Det är fantastiskt för en manager att ha en spelare som Pablo. Han kan spela i nästan varje position. Kanske inte striker, men jag är säker på att han skulle göra det om jag bad honom. Han har gjort det bra överallt, men för mig är han som bäst som mittfältare.
Den här säsongen har Zabaleta spelat mestadels som högerback. Han har varit en av ligans jämnaste spelare och Manchester Citys genomgående bästa under en säsong där Joe Hart och Vincent Kompany svajade under hösten och Sergio Agüero varit skadad. Tvåvägsspelaren från Buenos Aires har knappt gjort en dålig insats under hösten. Förra veckan utnämndes han till månadens spelare i City.
– Han är en av våra bästa spelare i City och ett av de första namnen på laguppställningen. Det är otroligt vad bra ”Zaba” spelar, han är så fokuserad, sa Sergio Agüero i början av månaden till officiella hemsidan.

Till skillnad från många av lagkamraterna har Pablo Zabaleta inte köpts in med hjälp av Abu Dhabis oljepengar. En dag innan shejkerna klev in i Manchester City och ritade om den engelska fotbollskartan blev Zabaleta klar för klubben. Han hämtades från spanska Espanyol för drygt 6 miljoner euro.
Sett till prislappen är det en av Citys bästa värvningar.
Hans bidrag som utility man de senaste fyra åren går inte att förbise, men ”Zabman”, som fansen kallar honom, fyller även en funktion som integrationslänk. Med sin lättsamma personlighet och sina språkkunskaper binder han samman de spansktalande spelarna i omklädningsrummet med den övriga truppen. Ni kanske minns hur han agerat tolk åt Carlos Tévez (som efter snart sju år i England fortfarande har svårt att uttrycka sig).
Det är inte förvånande att City-fansen älskar argentinaren. Han är en gammeldags lirare i en modern fotbollsvärld. Han filmar inte, åtminstone inte lika frekvent som andra. Han tacklar hårt. Han talar alltid gott om klubben och dyker ofta upp och ser utvecklingslagets matcher.
Den breda massan har inte upptäckt Pablo Zabaleta ännu och det är inte säkert att de någonsin kommer att göra det.
I våras gjorde han ett av målen i den avgörande titelmatchen, hemma mot Queens Park Rangers. Men nästan alla tycks ha glömt bort det. Folk minns bara Edin Dzekos kvittering och Sergio Agüeros segermål som gav titlen.
– Mitt mål blev bortglömt, men det spelar ingen roll, sa han i dagarna till The Guardian.
Så talar en lojal fotbollsarbetare.
Och Pablo Zabaleta har ingen anledning att deppa.
Han är ju van vid att få leva i skuggan av de större stjärnorna.

FAKTA/Pablo Zabaleta – år för år
(Säsong, klubb, matcher, mål)
2002/03 San Lorenzo…………11….…0
2003/04 San Lorenzo………….27……3
2004/05 San Lorenzo………….28……5
2005/06 Espanyol………………27….…2
2006/07 Espanyol………………21….…0
2007/08 Espanyol………………32…….1
2008/09 Man City……………….29…….1
2009/10 Man City……………….27…….0
2010/11 Man City……………….26…….2
2011/12 Man City……………….21…….1
2012/13 Man City……………….17…….2

Julio César var den store poängräddaren när Queens Park Rangers fick med sig en poäng mot Tottenham (0–0). Brassemålvakten gjorde en svettig dubbelparad i inledningen och agerade förtroendeingivande resten av matchen.
Pablo Zabaleta är i fin form och svarade för en ny stark insats för Manchester City. I mittförsvaret hittar vi en av ligans mest formstarka spelare. Swanseas Ashley Williams svarade för hela 17 (!) rensningar mot Everton – delat säsongsrekord – och en räddning på mållinjen. Han får sällskap av Fabricio Coloccini, som efter en månads svacka, gjorde en mycket bra match borta mot Norwich. Till vänster i backlinjen väljer jag Jack Colback som gjorde en mycket bra match mot West Ham.
Frank Lampard är förstås given efter sin finfina insats mot Stoke. Michael Carrick var dominant i första halvlek mot Liverpool. Han tappade efter paus och var delvis delaktig i baklängesmålet, men får ändå platsen tack vare sin första halvlek.
James Milner blev inte utsedd till MOTM mot Arsenal (men borde ha blivit det). Stéphane Sessègnon gör säsongsdebut i elvan efter en matchvinnande insats mot West Ham. Eden Hazard var pigg på Britannia och svarade för ett drömmål från drygt 20 meter. På väg att hitta formen igen?
På topp stod valet mellan Robin van Persie och Romelu Lukaku. Jag väljer den sistnämnde som gjorde två mål och prickade virket två gånger mot Reading (även om han bara hade låga 50 i passningsprocent).
Omgångens spelare: Frank Lampard, Chelsea.

Mitt ”Omgångens lag”:
Julio César, Queens Park Rangers (3)
————————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City (4)
Fabricio Coloccini, Newcastle (2)
Ashley Williams, Swansea (3)
Jack Colback, Sunderland
————————————————-
Frank Lampard, Chelsea (2)
Michael Carrick, Manchester United (2)
————————————————-
James Milner, Manchester City (2)
Stéphane Sessègnon, Sunderland
Eden Hazard, Chelsea (5)
————————————————-
Romelu Lukaku, West Bromwich (2)

Siffran inom parentes anger antalet gånger spelaren varit uttagen i ”Omgångens lag” tidigare under säsongen.

Här är fler som utmärkte sig:
Phil Jagielka (Everton) Daniel Sturridge (Liverpool), David Vaughan (Sunderland), Tom Cleverley (Manchester United), Robin van Persie (Manchester United), Patrice Evra (Manchester United), Jack Wilshere (Arsenal), Wojciech Szczesny (Arsenal), Fabio da Silva (QPR), Ryan Nelsen (QPR), Rickie Lambert (Southampton), Chico Flores (Swansea), Mark Schwarzer (Fulham), Giorgious Karagounis (Fulham), Shaun Maloney (Wigan), Garath McCleary (Reading), Jimmy Kébé (Reading), James Morrison (West Bromwich), Simon Mignolet (Sunderland), Jan Vertonghen (Tottenham).

***
Vem tycker du förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”? Och vem förtjänar utnämningen ”Omgångens manager”?

”Done deals” gör comeback i bloggen.
Här har jag samlat ihop de viktigaste spelarövergångarna som skett hittills i januari.

> Demba Ba, från Newcastle till Chelsea
Pris: 7 miljoner pund.
Kommentar: Utköpsklausulen gjorde att det bara var en tidsfråga innan en storklubb skulle hugga Demba Ba. Under senaste 1,5-årsperioden har 27-åringen varit en av ligans bästa spelare.
Betydelse för laget: Chelsea har fått lita till Fernando Torres och när spanjoren inte levererat har laget lidit. Nu kommer en klasspelare in som är kapabel att bära anfallslinjen. Stor, stark, målfarlig – Demba Ba är en klasspelare – så länge knäet håller.
Tänkbar startelva med Demba Ba: Cech – Azpilicueta, Ivanovic, Cahill, Cole – Lampard, Luiz – Moses, Mata, Hazard – Ba.
Värvningsbetyg: 5/5.

> Daniel Sturridge, från Chelsea till Liverpool
Pris: 12 miljoner pund.
Kommentar: Var ordinarie under förra hösten, men när André Villas-Boas fick sparken hamnade Sturridge i kylan. Snabb, irrationell och har visat, inte minst i Bolton, att han kan göra mål. Nu måste 23-åringen bevisa att han hör hemma i en storklubb.
Betydelse för laget: Liverpool har varit helt och hållet beroende av Luis Suárez under hösten. Sturridge ger inte bara bredd, han ger nya dimensioner. Brendan Rodgers har pratat om att ge Suárez en annan roll – i söndagens match mot Manchester United såg vi vad det kan ge. Sturridge såg glödhet ut i sitt inhopp. Utifrån lagets behov var det här en nödvändigt och bra värvning.
Tänkbar startelva med Daniel Sturridge: Reina – Johnson, Skrtel, Agger, Enrique – Lucas, Allen – Sturridge, Gerrard, Sterling – Suárez. Alt: Reina – Johnson, Skrtel, Agger, Enrique – Lucas, Gerrard – Downing, Suárez, Sterling – Sturridge.
Värvningsbetyg: 4/5.

> Alfred N’Diaye, från Bursaspor till Sunderland
Pris: Ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Den store, tunge fransmannen slog igenom i Nancy innan han värvades till Turkiet för 1,5 år sedan. 22-åringen beskrivs som en tuff, fysisk spelare, som även kan spela mittback.
Betydelse för laget: Centralt mittfält har varit Sunderlands problemområde. Det var nödvändigt att få in mer kraft och defensiv kvalitet. Martin O’Neill hoppas att N’Diaye är lösningen. Jag har sett honom för lite för att kunna bedöma det.
Tänkbar startelva med Alfred N’Diaye: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Cuéllar, Rose – A Johnson, Larsson, N’Diaye, McClean – Sessègnon – Fletcher.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Kader Mangane, från Al-Hilal till Sunderland
Pris: Lån med köpoption.
Kommentar: Stor och nickstark mittback som var en nyckelspelare för Rennes. Jag blev förvånad när han valde spel i Saudiarabien.
Betydelse för laget: Sunderlands försvar har svajat. En ny mittback ger Martin O’Neill flexibilitet. Nu kan John O’Shea flyttas ut på en ytterback, kanske till problemområdet till höger.
Tänkbar startelva med Kader Mangane: Mignolet – Bardsley, O’Shea, Mangane, Rose – A Johnson, Larsson, N’Diaye, McClean – Sessègnon – Fletcher.
Värvningsbetyg: 3/5.

> Joe Cole, från Liverpool till West Ham
Pris: Gratis.
Kommentar: Joe Cole kommer hem efter närmare tio år på utflykt. Hans comeback i West Ham blev succé med två assist mot Manchester United. Helgens insats var inte lika lyckad. Frågetecken för spelarens form.
Betydelse för laget: Sam Allardyce har en filosofi som bygger på en annan spelartyp än Joe Cole. Men det betyder inte att det inte finns plats för lite glamour (Sam Allardyce hade ju plats för Jay-Jay Okocha en gång i tiden).
Tänkbar startelva med Joe Cole: Jääskeläinen – Demel, Collins, Reid, O’Brien – Noble, Diamé – Cole, Nolan, Jarvis – Carroll.
Värvningsbetyg: 2/5.

> Marouane Chamakh, från Arsenal till West Ham
Pris: Lån.
Kommentar: Marockanen har varit iskall under sin tid i Arsenal och klubben har försökt att göra sig av med spelaren. Nu får han en chans att visa att han håller i Premier League.
Betydelse för laget: Inte mer än att alternativen på strikerpositionen blir fler. Allardyce har redan Andy Carroll och Carlton Cole. Jag ser inte att Chamakh tillför något som klubben inte redan har.
Tänkbar startelva med Marouane Chamakh: Jääskeläinen – Demel, Collins, Reid, McCarthney – Noble, Diamé – Cole, Nolan, Jarvis – Chamakh.
Värvningsbetyg: 1/5.

Mathieu Debuchy, från Lille till Newcastle
Pris: Ca 5 miljoner pund.
Kommentar: Newcastle jagade spelaren i somras, men då kom klubbarna inte överens om prislappen. Debuchy har varit en av franska ligans bästa högerbackar senaste åren och imponerade för Frankrike i EM.
Betydelse för laget: Stor eftersom Newcastle saknat ett klockrent alternativ till höger i backlinjen. Med Debuchy får de en offensiv kraft.
Tänkbar startelva med Mathieu Debuchy: Krul – Debuchy, Williamson, Coloccini, Santon – Anita, Tioté, Cabaye – Ben Arfa, Cissé, Gutiérrez.
Värvningsbetyg: 4/5.

Tal Ben Haim, klubblös till QPR
Pris: Gratis.
Kommentar: Den förre Chelsea-, Bolton- och Portsmouth-försvararen lyckades spela till sig ett kontrakt efter att ha tränat med QPR en tid.
Betydelse för laget: QPR är visserligen i behov av förstärkningar, men jag tvivlar på att Ben Haim är lösningen.
Tänkbar startelva med Tal Ben Haim: César – Onuoha, Nelsen, Ben Haim, Fabio – Derry, Mbia –Mackie, Granero, Wright-Phillips – Taarabt.
Värvningsbetyg: 1/5.

***
Norske Vegard Forren, som ryktats vara på gång till Liverpool, ska endast provträna med laget några dagar.

Nu ska jag damma av en avdelning som jag körde förra året:
Betygsättning av januarivärvningar.

När den här bloggen startades i januari ifjol införde jag en programpunkt som jag kallade ”Done deals” där jag skrev en kort analys av de genomförda affärerna i Premier League.
Jag borde förstås ha varit beredd med direkt vid nyår när fönstret öppnade, men ni vet hur det är: Allt hinns inte med.
Nu gör dock ”Done deals” comeback så framöver blir det en kort analys av varje ny spelare som Premier League-lagen signar i januari.
För att sparka igång silly-temat börjar vi med en sammanställning över de värvningar som gjorts hittills i januari.

Arsenal
In: Ingen.
Ut: Marouane Chamakh (lån, West Ham), Johan Djourou (lån, Hannover).

Aston Villa
In: Ingen.
Ut: Ingen.

Chelsea
In: Demba Ba (Newcastle).
Ut: Daniel Sturridge (Liverpool).

Everton
In: Ingen.
Ut: Ross Barkley (lån, Leeds).

Fulham
In: Chris David (Twente).
Ut: Stephen Kelly (Reading)

Liverpool
In: Daniel Sturridge (Chelsea).
Ut: Joe Cole (West Ham), Nuri Sahin (lån, Dortmund, tillhör Real Madrid), Adam Morgan (lån, Rotherham).

Manchester City
In: Ingen.
Ut: Ingen.

Manchester United
In: Ingen.
Ut: Angelo Henriquez (lån, Wigan), Joshua King (Blackburn), Scott Wootton (lån, Peterborough), Davide Petrucci (lån, Peterborough), Robbie Brady (Hull City).

Newcastle
In: Mathieu Debuchy (Lille).
Ut: Demba Ba (Chelsea).

Norwich
In: Ingen.
Ut: Elliot Ward (lån, Nottingham).

Queens Park Rangers
In: Tal Ben Haim (klubblös).
Ut: Kieron Dyer (brutet kontrakt).

Reading
In: Stephen Kelly (Fulham), Hope Akpan (Crawley), Daniel Carrico (Sporting).
Ut: Dominic Samuel (Colchester).

Stoke
In: Ingen.
Ut: Danny Higginbotham (Sheffield United), Michael Tonge (Leeds).

Southampton
In: Ingen.
Ut: Sam Hoskins (lån, Stevenage).

Sunderland
In: Alfred N’Diaye (Bursaspor), Kader Mangane (lån, Al-Hilal).
Ut: David Meyler (Hull City).

Swansea
In: Ingen.
Ut: Ingen.

Tottenham
In: Lewis Holtby (Schalke, ansluter i sommar), Zeki Fryers (Standard Liège).
Ut: Carlo Cudicini (LA Galaxy).

West Bromwich
In: Ingen.
Ut: Chris Wood (Leicester), Gonzalo Jara (lån, Nottingham).

West Ham
In: Joe Cole (Liverpool), Marouane Chamakh (lån, Arsenal), Wellington Paulista (lån, Cruzeiro).
Ut: Ingen.

Wigan
In: Angelo Henriquez (lån, Manchester United), Roger Espinoza (Kansas), Joel Robles (lån, Atlético Madrid).
Ut: Rob Kiernan (Brentford).

* Jag har bortsett från spelare som är okända och/eller långt från a-laget.