För drygt ett år sedan utbuad av de egna fansen.
Den här säsongen en av ligans bästa spelare.
Aaron Ramseys väg från att vara utfryst till att bli en av Arsenals viktigaste spelare gick fortare än någon kunnat ana.

Jag hade ju egentligen inte tänkt att skriva om Aaron Ramsey i den här miniserien som jag kallat ”Rising star”.
Arsenalmittfältaren är visserligen typexemplet på en stigande stjärna, men jag har ju redan avhandlat hans historia i det här dokumentet från september. Där beskrev jag hans långa resa tillbaka från det otäcka benbrottet i februari 2010 då han fick benet avsparkat av Ryan Shawcross.
Men så var det en liten detalj, en kommentar från en läsare, som fick mig att ändå tänka om.
Det var i samband med att jag tog ut mitt höstens lag i Premier League. Den här läsaren (minns inte om det var via Twitter eller via mejl) ifrågasatte uttagningen av Ramsey med motiveringen att ”han har gjort många mål men har inte varit så bra spelmässigt”.
Finns det folk som verkligen tycker det?! undrade jag för mig själv. Finns det folk som lever i tron att Aaron Ramseys form i höstas bara handlade om att han råkade vara på rätt ställe och petade in några mål?
I så fall är det på sin plats att understryka hur det egentligen ligger till. En gång för alla.

Vi behöver inte gå in så djupt igen på Aaron Ramseys svarta tid i Arsenal. Han kämpade sig tillbaka från benbrottet. Efter nio månader gjorde han comeback, men formen lät vänta på sig. Efter 1,5 år utan märkbara framsteg hade fansen tröttnat och Ramsey var en av spelarna som sågs som symbolen för en stagnerad klubb som inte vunnit en titel sedan Martin Keowns dagar i klubben. I oktober 2012 blev han utbuad på Emirates hemma mot Queens Park Rangers.
Men så kom några skador, vilket gav Ramsey chansen att spela i sin bästa position, centralt på mittfältet istället för till höger.
Då kom lyftet. Under våren var han en av orsakerna till att Arsenal knep den fjärde Champions League-platsen.
Trots den starka avslutningen på säsongen 2012/13 var hans plats inte gjuten inför den här säsongen. Arsenal letade förstärkningar, bland andra ryckte de i Luiz Gustavo. Var det någon lagdel där det fanns hyfsad bredd var det mittfältet.
Men Ramsey var en revitaliserad spelare som skulle stiga fram som den självklara pådrivaren.

När Arsenals framtid stod och föll på ett dubbelmöte med Fenerbahçe i kvalet till Champions League var det Ramsey som visade vägen. Han gjorde mål i bortamötet där Arsenal vann med 3–0. Han gjorde båda målen i returmötet (2–0).
Sedan fortsatte den galna målformen.
Det blev två mål borta mot Sunderland i Mesut Özils debutmatch.
Efter nio matcher hade walesaren gjort nio mål.
Produktionen stannade av något efterhand, men åtta mål i ligan på 18 matcher är ändå anmärkningsvärt för en spelare som tidigare gjort som mest tre mål på en hel säsong.
Men var det bara målen som utmärkte Aaron Ramseys spel under hösten?
Nej, det fanns mer att förundras över.

Det som imponerade mest på mig med Aaron Ramsey under säsongens första halva var hans allroundspel. Han kom fram som en ytterst lovande mittfältare för sex år sedan. Man kunde se att det fanns ett embryo till något stort, men på grund av skador och dåligt självförtroende har han sällan fått visa det. Nu hade han plötsligt alla bitar på plats.
Vid sidan av Yaya Touré (och i viss mån Fernandinho) framstår Aaron Ramsey som ligans mest kompletta box-to-box-mittfältare.
Arsène Wenger framhöll att spelaren förbättrat sin teknik och sitt passningsspel och så är det onekligen, men frågan är vad som var hönan och vad som var ägget.
För mig tror jag att förklaringen stavas fysik.
När Aaron Ramsey rehabiliterade sig från sin långvarigaskada tillbringade han åtskilliga timmar i gymmet. Efter att han kommit tillbaka till fotbollsplanen har han fortsatt att lägga ned extra tid på att bygga upp sig. I somras körde han hårdare försäsongsträning än någonsin tidigare.
Det har betalat sig.
Även tidigare, de dagar då hans spel stämde, kunde man se att han hade drivet inom sig. Men sedan starten av den här säsongen har den där motorn växlat upp ytterligare ett snäpp. Upp till en nivå där hans fitness gör skillnad.

Den förbättrade fysiken har lett till att Ramsey orkar ta fler offensiva löpningar. Ramsey tog sig till lägen tidigare också, men nu är det som om han har energin att följa med i varje anfall och det är inte minst hans andravågslöpningar som lett till den ökade målfabrikationen (som jag skrivit tidigare: Olivier Girouds länkspel som felvänd target bygger på att det finns djupledslöpande mittfältare som Ramsey).
Målen har i sin tur gett ökat självförtroende.
Och självförtroendet har gjort att Aaron Ramsey vågat spela ut hela sitt register.
Man har sett tidigare att han har bra spelförståelse, men då hittade hans genomskärare inte fram. Den här säsongen tappade jag snabbt räkningen på hur många läckra passningar som han levererat. Direktpassningar efter marken, crossbollar, känsliga lyftningar till en fristående medspelare – Ramsey har demonstrerat allt detta.
Vad självförtroende kan göra med en spelare fick vi ett bevis för när Aaron Ramsey hoppade in mot Norwich hemma i oktober. Han har aldrig gjort sig känd som någon dribblar, men här fintade han ett par, tre bortaförsvarare innan han skickade in bollen i nät.
Hade han ens tänkt tanken att göra den sista dragningen för två år sedan? Nej, han hade förmodligen avslutat redan i förstaläget. Bollen hade, förmodligen, landat på läktaren.

Aaron Ramsey och Jack Wilshere fick kritik efter premiären mot Aston Villa (1-3) för att mittfältet varit för naivt i sitt positionsspel.
Men sedan Ramsey fick en mer defensivt tänkande mittfältare bredvid sig (Mathieu Flamini eller Mikel Arteta) har han framstått som den perfekta box-to-box-mittfältaren i Arsenal.
Den sorten som jag trodde var utdöende, men som nu börjar blossa upp igen (Fernandinho! Arturo Vidal!).
Det faktum att Aaron Ramsey enligt statistiken är en av ligans mest effektiva tacklare säger en hel del. Inte nog med att hans målproduktion gör anfallare avundsjuka (Ricky van Wolfswinkel hade nog gärna bytt stats) – det är bara sex spelare i Premier League som har ett högre snitt på utdelade tacklingar per match jämfört med Ramseys 3,7.

Det som är mest kittlande med Aaron Ramseys snabba resa till toppen är att han fyllde 23 år för ett par veckor sedan.
Han har alla chanser att bli ännu bättre.
Hur ska han gå till väga?
För det första handlar det om att bibehålla formen över tid. Där har hans senaste skada satt käppar i hjulet. Han väntas vara tillbaka i spel snart, men det finns risk att han förlorat sitt momentum.
För det andra handlar det om att få (ännu) större inflytande i matcherna.
Det betyder inte att förbättra eller ens matcha mål- och assistproduktionen från inledningen av den här säsongen. Det offensiva bidraget är en bonus.
Det är snarare om att fortsätta utveckla allt det andra. Bollvinnandet, passningsspelet, speluppbyggnaden, förmågan att styra rytmen i matcherna.
Aaron Ramseys spel bygger ju, som sagt, på så mycket mer än mål och assist.

Fotnot: De sex spelare som har flest tacklingar per match är Lucas Leiva, Claudio Yacob, Cheik Tioté, Joel Ward, Morgan Schneiderlin, Pablo Zabaleta.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.

***
Du har väl inte missat att lägga din röst i Svenskafans-tävlingen ”Guldskölden” där läsarna/tittarna utser Sveriges bästa sportjournalister? Länk.