Det som såg så spännande ut i premiären har utvecklats till en ny, intetsägande säsong.
Aston Villa söker fortfarande efter sin identitet.

Emirates, 17 augusti:
Hemmafansen vill inte tro att det är sant. Arsenal har än en gång fått uppleva ett jobbigt transferfönster och förlusten hemma mot Aston Villa är för mycket för vissa av supportrarna. I slutskedet av matchen vädrar de sin vrede. Vissa kräver Arsène Wengers avgång. Fransmannen har aldrig varit mer pressad under sin tid i klubben.
Samtidigt på bortalagets tränarbänk: En ung, lovande coach som tagit sig igenom skärselden och nu ser ut att kunna ta sats mot toppen.

Paul Lambert hade en tuff debutsäsong på Villa Park. Hans lag sladdade i tabellen, spelade tråkig fotboll och räddades endast av en briljant Christian Benteke i anfallet. Det såg ut som han åldrades med tio år första sex månaderna. Men framåt våren var känslan ändå positiv.
Aston Villa klarade kontraktet, de gjorde det med ligans ungdomligaste startelva. Det fanns anledning att tro att dessa spelare, med ett års Premier League-spel i benen, skulle kunna ta ytterligare kliv framöver.

Det var därmed inte konstigt att optimismen bubblade efter att Aston Villa åkt till Emirates och vunnit premiären. Jag fick mejl från Villa-fans som med nytänt hopp trodde att laget skulle utmana om Europaplatser.
Det är lätt att skena i väg och det fanns ju flera anledningar till att göra det det: I försvaret imponerade lovande namn som Nathan Baker och Matthew Lowton. Fabian Delph såg ut som den där supertalangen som skapade så stor hausse i Leeds. Anfallet med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke hade bibehållit formen från förra våren.
Den entusiasmen dog ganska fort, i takt med att förlusterna radade upp sig under hösten. Christian Benteke blev skadad och tappade formen. Avsaknaden av en kreativ mittfältare var uppenbar.
Så det som lovade så mycket ebbade ut. Det här ser ut att bli en ny intetsägande säsong för Aston Villa. De har legat i ett ingenmansland hela tiden. Inte under strecket så att vi fått anledning att ta fram krisstämpeln. Inte i närheten av toppskiktet så vi fått anledning att uppmärksamma dem.

Så vad är problemet? Aston Villa har onekligen en hel del talangfulla spelare.
I min bok handlar det om en brist på ledartyper.
Medan andra klubbar i samma region av tabellen har åtminstone en mittfältstyp som kan gå i bräschen för lagkamraterna, en karaktärsspelare, står Aston Villa utan.
Cardiff har Gary Medel, West Ham har Mark Noble (även om han varit sämre den här säsongen), Norwich har Alexander Tettey/Bradley Johnson, Hull har Tom Huddlestone, Fulham har Steve Sidwell/Scott Parker, Southampton har Morgan Schneiderlin, West Bromwich har Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob. Till och med Crystal Palace har den sortens ledartyp i Mile Jedinak. Stoke har ingen sådan mittfältare, men istället ett helt koppel av fysiska spelare som skrämmer slag på motståndare.
Aston Villa har en positionssäker Ashley Westwood, en box-to-box-spelare i Fabian Delph och en frisparksspecialist i Leandro Bacuna. Men ingen spelare som sätter sig i respekt hos med- eller motspelare.
Gabriel Agbonlahor är Aston Villa ”through and through”, men inte den spelaren man lutar sig emot när det blåser. Han är en ”ketchup-spelare”; han gör sina mål i klump, sedan kommer ingenting under ett par månaders tid.

Den enda ledarfiguren Aston Villa har är Ron Vlaar. Gott så, men det räcker inte. Laget står och faller med honom. Det är han som styr försvarskollegorna med järnhand, likt en John Terry.
Det är ingen slump att Aston Villa inte vunnit en enda match utan Vlaar den här säsongen. Poängsnittet med och utan holländaren är slående. Med Ron Vlaar i startelvan tar Aston Villa 1,35 poäng per match. Utan honom är snittet 0,2 poäng per match.
Det kan förstås bero på att mittförsvaret är tunt utan Vlaar och långtidsskadade Jores Okore, men det kan också vara så att det understryker det faktum att laget saknar ledargestalter.

Det här, avsaknaden av ledare, är bara ett av Paul Lamberts bekymmer. Igår blev det en poäng efter en mållös batalj i Wales mot Cardiff, men det var knappast någon fantastisk insats som Aston Villa-tränaren ville få det till.
Aston Villa hade visserligen vunnit om anfallarna visat bättre effektivitet och inte David Marshall gjort en fantastisk räddning på tilläggstid, men man ska inte bortse från att Cardiff hade två bollar i virket i första halvlek.
Lamberts laguttagning var uppseendeväckande. Inte nog med att vänsterbacken Joe Bennett spelades på mittfältet. Mittfältaren Leandro Bacuna startade som högerback.
På ett sätt kan man dra en parallell mellan Paul Lambert och David Moyes. De verkar helt svarslösa kring hur laget ska spela en attraktiv fotboll och samtidigt vinna matcher. Vissa av Villas insatser den här säsongen har varit hemska att bevittna.

Aston Villa ligger på elfte plats i tabellen, ett klart godkänt facit. Men samtidigt är det en chimär. Det är bara fyra poäng ned till Sunderland under nedflyttningsstrecket. En skada på Ron Vlaar i det här läget skulle kunna innebära katastrof.
Jag kan inte se att de skulle åka ur (såvida Vlaar är hel), jag kan heller inte se dem klättra särskilt mycket i tabellen. De ligger där de ligger.

Så tills vidare får Aston Villa fortsätta att famla sig fram. Paul Lamberts expansiva ungdomssatning var beundransvärd, men känslan är att klubben stagnerat och söker efter sin identitet. Vad vill ägaren Randy Lerner? Är han beredd att finansiera en satsning i sommar? Förmodligen inte. Är han beredd att ta den ekonomiska risken att laget kan åka ur utan förstärkningar? Förmodligen inte det heller. Det blir antagligen en mellanväg, vilket betyder att klubben hankar sig vidare med förhoppningar om att de unga spelarna ska utvecklas till gedigna Premier League-spelare.
Vad som står helt klart är att laget i sommar behöver få in en till ledartyp.