Det var intressant att lyssna till Manuel Pellegrini inför matchen. Chilenaren slog fast att han ”inte gillade att prata taktik” och att hans Manchester City ”skulle spela som de alltid gör på hemmaplan”.
Sedan ställde han ut en elva som indikerade flera taktiska val och fick se sitt lag spela som de aldrig gör på hemmaplan.

Alla som sett City demolera motståndarna i Premier League på Etihad den här säsongen (förutom Chelsea i ligamötet) vet att de har tryckt gasen i botten, struntat fullständigt i om de släppt in något mål eftersom de varit trygga i tanken om att de ändå gör fler mål. Det var därför siffrorna mot Arsenal tilläts rinna i väg till 6–3.
Jag trodde inte ett dugg på det där om att City skulle spela likadant mot Barcelona som de gör mot Norwich och Stoke. Det går nämligen inte, vilket jag konstaterade i bloggen inför matchen.
Oavsett vad José Mourinho säger – han pratar mycket strunt – så är Barcelona fortfarande ett fantastiskt fotbollslag, ett av världens allra bästa. Och de visade igår att de inte är så värst mycket sämre än under glansåren 2008–2011.
Manuel Pellegrini valde ett reaktivt lag, inte alls den sorgfria trycka-gasen-i-botten-formationen vi är vana vid att se. Det blev inget 4-4-2, utan 4-5-1 med David Silva framför mittfältet. Vänsterbacken Aleksandar Kolarov spelade vänstermittfältare, som jag spekulerade i, för att neutralisera hotet från Dani Alves.

Pellegrini sa inför matchen att City inte hade råd att låta Barcelona göra mål på bortaplan. Och om det nu var målsättningen var hans taktik rimlig.
Barcelona hade ett enormt bollinnehav och visade upp ett passningsspel från en annan planet. (För mig som älskar passningstrianglar var det en ren njutning att beskåda. Nästan lika stor som när Barcelona kom till Emirates 2010 och presterade den bästa fotbollen jag sett på en engelsk arena i första halvlek mot Arsenal (2–2-mötet där Zlatan gjorde två mål). Jag har viss förståelse dem som tycker det blir långtråkigt när Barcelonaspelarna inte hotar framåt utan istället rullar i sidled, men sättet de löser svåra situationer på genom ren skicklighet, är underhållning nog för mig).
På samma sätt var det en njutning att se Manchester Citys försvaragerande. Riskminimerande. Extrem noggrannhet i överflyttningarna.
Särskilt många målchanser skapade inte katalanerna i första halvlek. Jag kan inte komma ihåg en enda. Möjligen var det halvfarligt när Andrés Iniesta tog sig fram till skottläge och Yaya Touré störde honom i skottögonblicket, men mer var det inte (den chansen föranleddes av ett litet, litet felbeslut av Fernandinho som missade i pressen mot Iniesta, vilket visar hur små marginalerna är). Leo Messi fick sällan bollen i giftiga lägen, endast när han droppade djupt ned i plan.
City hade mer klara chanser. Så långt fungerade taktiken.

Åtta minuter in på andra halvlek grusades Manuel Pellegrinis planer. Jesús Navas tappade bollen (jag tycker inte att det var frispark, spanjoren låtsades först ha ont, sedan studsade han upp så fort han insåg att domaren inte blåst), Martin Demichelis låg för högt upp, vilket gav Leo Messi ett friläge. Själva domslutet har vi redan diskuterat i ett tidigare inlägg så den diskussionen lämnar vi här.
Det man bör ifrågasätta är valet att spela Demichelis. Jag har aldrig varit övertygad om hans storhet. Han började svagt i höstas, växte in i det efterhand, men är knappast den mittbackspartner som Vincent Kompany förtjänar. Kompany var briljant igår (igen) och hans betydelse för City går inte att överdriva.

Det man också kan reflektera över är Manuel Pellegrinis taktik. Även om den var lyckad i första halvlek – var den särskilt klok? Var det rätt att satsa på att hålla nollan på hemmaplan snarare än att försöka vinna?
Problemet när du möter Barcelona är att du kan göra allt rätt i stora delar av matchen, men bli straffad av enskilda misstag.
Går det att genomföra matcher utan att göra misstag? Ja. Men det är ytterst svårt. Att spelare gör misstag är knappast någon ny vetskap.
Manuel Pellegrini visste att han startade med Martin Demichelis mot Leo Messi, något av en missmatch. Demichelis skötte positionsspelet bra i första halvlek (inte passningsspelet), det ska sägas, men sedan kom en ödesdiger miss som blev kostsam.
Så var det hållbart att, i hemmamötet på Etihad, satsa på att göra en fläckfri 0–0-match? Borde City ha satsat på att vinna igår och sparat extremdefensiven till Camp Nou?
Det är förstås enklare sagt än gjort, och än svårare utan Sergio Agüero, men känslan efteråt är att City inte gav sig själva chansen. Ett 0-0 med sig i returen hade inte heller varit optimalt då Barcelona är så enormt starkt på hemmaplan.

Det var först efter utvisningen och Leo Messis mål som Manchester City började visa ambitioner att skapa och ta risker. Pellegrini gick över på ett 4-4-1 med lite mer offensiva ytterbackar. Gaël Clichy tog sig fram till ett bra läge, men missade inlägget. Pablo Zabaleta satte ned en underbar Yaya-crossboll på bröstet på David Silva, som drog iväg ett vasst volleyskott. City hade lägen att kvittera.
Barcelona hade å andra sidan lägen att öka på ledningen. Cesc Fábregas blev felaktigt avvinkad för offside, Xavi sköt över från nära håll och Dani Alves hade ett avslut som strök stolpen. Alves fick mer och mer ytor efter att Kolarov bytts ut och brassens 0–2-mål dödar förmodligen spänningen i det här mötet.