Nyss hemkommen från Fotbollskanalen Europa där jag gjorde ett gästspel. Klockan är mycket, men man är så uppe i varv efter en sådan sändning att jag ändå inte kan sova. Så då kan jag lika gärna utveckla min syn på Wayne Rooneys nya kontrakt. Jag trodde att jag skulle få snacka lite längre om det, men tiden går så fort, så fort när man sitter där i rutan. Så jag hann ju inte utveckla vad jag egentligen tycker om dealen.

Är Wayne Rooney värd sin nya lön på cirka 3,3 miljoner kronor i veckan? Är han värd att vara en av de bäst betalda spelarna i fotbollsvärlden? Är det vettigt av Manchester United att lägga ut så mycket pengar på en spelare som fyller 29 i år och som förmodligen har sina bästa år bakom sig? Är det lämpligt att belöna en spelare som så tydligt velat lämna klubben vid två tillfällen med tidernas största Premier League-kontrakt?
Nej.
Men som alltid är det här större och mer komplext än att svara på fyra raka frågor.
Faktum är att Manchester United inte hade något val. De var tvungna att betala vad spelaren och hans ökände agent Paul Stretford begärde.

I fredags kväll kom offentliggörandet att Wayne Rooney skrivit på ett nytt kontrakt med Manchester United. Det nya avtalet löper över 5,5 år, till sommaren 2019, och gör Rooney till ligans bäst betalda spelare. Engelska tidningar uppger att han kommer tjäna 300 000 pund i veckan, cirka 3,3 miljoner kronor, varav 240 000 pund är grundlön och övriga pengar handlar om så kallade ”image rights” och reklambonusar.
Det är en hisnande pengar (Daniel Taylor på The Guardian hävdar att det troligen är så att Rooney tjänar ännu mer).
Bra business? Det återstår att se, men Glazers gör sällan affärsmässiga val om de trodde att det skulle kosta mer än det smakar.

Wayne Rooneys betydelse i dagsläget för Manchester United går inte att ifrågasätta. Den här säsongen har han varit lagets bästa spelare. Sett över tid har laget avsevärt högre poängsnitt med Rooney i laget än utan honom.
Efter förra årets debacle där han visade tveksam form och bänkades i den avgörande matchen mot Real Madrid i Champions League visade han direkt i premiären att han var revanschsugen. Han såg lättare ut, kändes skarpare.
Men han fyller 29 år i oktober. Hur länge kan han hålla sig kvar i toppen?
Innan man svarar på den frågan bör man ha i beaktning att Rooney har en annan sorts fysik än, låt oss säga, Ryan Giggs. Rooney får jobba hårdare för sin fitness, han har ofta en lång startsträcka efter att han kommit tillbaka från skador. Med åren kan man ana att skadorna inte blir färre och att rehabiliteringen kommer att bli svårare.
Han kommer förmodligen aldrig mer att nå upp till nivån han höll 2009/10 då han valdes till ligans bästa spelare.
Jag ser i spåkulan att han om ett par, tre år tar ett steg bakåt i planen och blir central mittfältare. Kan han anpassa sitt spel med åren med samma skicklighet som Frank Lampard, Steven Gerrard och Paul Scholes kommer han kunna ha inflytande i matcherna för många år framöver. Så mycket fotboll har han i sig. Men det kommer kräva disciplin och noggrann uppbyggnads- och underhållsträning. Kolla på Giggs som lyckats förlänga karriären tack vare yoga.

Det är inte helt okomplicerat att ge ett så långt och lukrativt kontrakt till en spelare som inte står på toppen av sin karriär. Manchester United har tidigare velat begränsa sig till att förlänga kontraktet med ett år i taget för spelare över 30 år. Nu har man flyttat gränserna.
Så länge Wayne Rooney levererar på planen är det inget problem. Bekymren kommer om han spelar dåligt. Då kommer andra spelare ifrågasätta varför inte de tjänar tillnärmelsevis lika bra.

För en del Manchester United-fans sticker det i ögonen att just Wayne Rooney får det här kontraktet. Det här är trots allt spelaren som 2010 gick ut med att han inte ville förlänga kontraktet och hotade att lämna för rivalen Manchester City och som förra sommaren flirtade intensivt Chelsea.
Hans lojalitet har sviktat.
Även om han slår Bobby Charltons målrekord (249) och blir klubbens bästa målgörare genom alla tider så kommer många att se på honom på samma sätt som de gjort de senaste åren: Som en girig fotbollsspelare som bara velat mjölka ut så mycket pengar som möjligt (vilket han knappast är ensam om). En historisk spelare behöver man inte vara älskad.
Rooney är omtyckt på Stretford End för sitt slit på planen, men älskad? Nja, inte längre.

Manchester United har lagt sig platt på ett sätt som man aldrig gjorde under Alex Fergusons tid. David Moyes och Ed Woodward har gjort ett bra jobb som övertygat Rooney att stanna, men det kostade också en massa pengar och en del uppseendeväckande löften.
I det nya avtalet garanteras Rooney en roll som ambassadör (!) efter karriärens slut. Ytterst märkligt att ge sådana löften nu, tycker jag. Man vet ju aldrig vad som händer under kommande år. Rooney är ju knappast en spelare som hållit sig undan skandaler tidigare. Det rapporteras i England att han fått indikationer om att bli lagkapten i klubben och att han getts insyn i kommande transfers. Mer logiskt, men knappast något som lovats till spelare tidigare. Där har också gränser flyttats.
Jag antar att det här vittnar om Manchester Uniteds vikande status. Plötsligt satt spelaren med trumf på hand. Klubben satt inte med några trumf alls.

För Manchester United handlar den här affären om ren pragmatik. Det hade kostat ännu mer att locka till sig en spelare av samma kaliber. Den spelaren hade i så fall tarvat både en övergångssumma på cirka en halv miljard kronor och en saftig lön.
Klubben har också hamnat i ett läge där man måste visa omvärlden att man fortfarande är att räkna med. Att då visa att man är en klubb som säljer sina bästa spelare är otänkbart. Framför allt med förra sommarens transferfiasko i minnet. Framför allt med tanke på att stöttepelare som Nemanja Vidic, Rio Ferdinand och Ryan Giggs kanske lämnar klubben i sommar.
Att då förlora Wayne Rooney och eventuellt Patrice Evra hade inneburit att United förlorat den återstående kärnan från det lag som vann Champions League 2008.
Jag upplever också att det finns en brist på spetsspelare i fotbollsvärlden idag. Med nya maktfaktorer som PSG, Manchester City och Anzji (för nåt år sedan) är det fler klubbar som slagits om de allra bästa spelarna senaste åren. Får man chansen att värva en stjärna hugger man direkt även om den spelartypen kanske inte är det som man i första hand söker (som United gjorde med Juan Mata och Arsenal med Mesut Özil).
Och då blir det, förstås, ännu viktigare att hålla hårt i de stjärnor man redan har.
Nu kan Manchester United alltid visa upp för potentiella nyförvärv att Wayne Rooney minsann förlängt kontraktet med drygt fem år. Även om det blir missat Champions League-spel nästa år så tror åtminstone klubbens största stjärna, att klubben kan ta sig tillbaka dit.

Missat Champions League-spel kostar enormt mycket för en klubb som Manchester United, som ska fylla en arena för 75 000 åskådare.
Om Wayne Rooney förbättrar klubbens chanser att nå dit – och det gör han – så är han värd en jättelön.
Förtjänar han de kommande åren att tjäna mer än någon annan spelare i Premier League gjort?
Nej.
Men Manchester United hade inte råd att avstå från att öppna plånboken.