Det finns så många grejer man kan plocka fram med Manchester Uniteds insats igår. Om hur lagets uppbyggnads- och anfallsspel inte fungerar (inget nytt under solen där), om hur Rafael da Silva är pigg offensivt med pinsamt benägen att göra misstag bakåt (inget nytt under solen där heller), om hur Phil Jones går in för vårdslöst i en duell och bjuder Liverpool på en straff när Joe Allen är helt ofarlig och på väg bort från målet, om hur veteraner som Vidic, Evra, Ferdinand åldrats med rasande fart på ett år, om hur Marouane Fellaini är för seg och intetsägande för att spela som box-to-box-mittfältare i ett topplag, om hur Juan Mata blivit så avskuren på kanten som jag befarade. Inget nytt under solen överhuvudtaget.
Det som möjligen är en ny tendens är att Adnan Januzaj tappat formen senaste tiden. Nu kan United-fansen inte ens glädja sig åt hans framfart.

Stora lag som krisar brukar kunna resa sig, samla sig, till ett derby eller en enskild match och jag hade misstänkte att Manchester United skulle kunna göra det mot Liverpool. Inte vinna, men åtminstone få ett kryss. Men icke. Det som knappt kunde bli värre når nya bottennivåer för varje vecka.
Och på onsdag väntar returen mot Olympiakos…
Nu var laget inte så utspelade i första halvlek igår som vissa gör gällande. Första var relativt jämn, med skillnaden att Liverpool kändes mer giftigt när de gick till attack, mer homogent som lag (trodde också Liverpool var avsevärt bättre i första tills jag kollade reprisen av matchen).
Det fanns en väg in i matchen om United fått in en reducering vid ställningen 0–2 i andra halvlek, men istället filmade Daniel Sturridge och Nemanja Vidic blev felaktigt utvisad. Från det ögonblicket fanns det ingen väg tillbaka och då finns alltid risken att siffrorna rinner i väg. Framför allt om man är Manchester United, spelar på hemmaplan och inbillar sig att det går att resa sig trots tio man. Samma fenomen som fick siffrorna mot Manchester City att rinna i väg till 1–6 för snart tre år sedan.
Därför förstår jag faktiskt varför David Moyes bytte in Rio Ferdinand i 87:e minuten. I det läget var slaget förlorat, då handlade det om att se till att siffrorna inte rinner i väg ännu mer eftersom det är förödande mentalt.

Det här överskuggar förstås inte det faktum att Manchester United återigen gjorde en svag insats. Liverpool behövde inte ens spela på sin högsta nivå för att vinna med 3–0. Det säger förstås en hel del.
Avsaknaden av en bärande spelidé blir tydligare och tydligare för varje match som spelas. David Moyes ser fortfarande lika svarslös ut.
Allra mest uppenbart blir förfallet när man studerar Robin van Persie. Förra säsongen var han Manchester Uniteds bästa spelare, fundamental när laget vann ligatiteln.
Den här säsongen har han varit slätstruken. Visst har han dragits med skador, men senaste månaderna är det som om han tappat spelglädjen, entusiasmen.
Under ytan viskades det om att han inte trivs under David Moyes. Det ser verkligen ut som det är så. Han agerar som en stjärna som demonstrerar sitt missnöje på planen.
Hans samarbete med Wayne Rooney är obefintligt. Holländaren tar sig inte längre till mållägena. Och när han gör det, som mot Olympiakos, bränner han dem. När han får ett halvläge, som det igår i första halvlek mot Liverpool – sådana som han tidigare alltid förvandlade till åtminstone ett vasst avslut – blir det noll och inget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Robin van Persie inte bara är långt från fjolårsformen. Han ser ut att vara missnöjd med sin roll, med lagkamraterna och situationen som sådan. Och då blir det knappast enklare att ta sig ur svackan.
United var avsevärt bättre mot West Bromwich efter att Danny Welbeck bytts in. Är Manchester United ett bättre fotbollslag idag med van Persie på bänken? Hade frågan ställts i somras hade man skrattat åt påståendet, men nu är den relevant.