I EM för två år sedan fick vi ett smakprov.
Nu kan vi tala om en trend.
Trebackslinjen har fått en renässans.
Varför? Är den här för att stanna?
Och förtjänar den att kallas trebackslinje eller är det i själva verket en fembackslinje?

Den här texten kunde egentligen – eller borde – ha skrivits i den här bloggen för två år sedan.
Trenden med trebackslinje/fembackslinje är inget vi ska sortera in under år 2014.
Utvecklingen har pågått ett tag.
För fem år sedan var trebackslinjen i princip utdöd. Fyrbackslinje och positionsförsvar, var standard överallt, utom i vissa sydamerikanska lag som höll fast vid markeringsförsvar.
Men så blåste förändringens vindar in över italiensk fotboll.
Det var föga överraskande att Italien gick i bräschen. Italien har alltid legat långt fram i utvecklingen gällande försvarstänk. Det var ju under Helenio Herreras dagar i Inter som begreppet catenaccio myntades. Och det är från Coverciano som många av de mest slipade taktikerna fått sin tränarutbildning: Marcelo Lippi, Fabio Capello, Arrigo Sacchi, Carlo Ancelotti, Walter Mazzari…
Dessutom fanns det en viss ”hönan och ägget”-princip. I Serie A har kantspelet sällan varit prioriterat. Medan andra ligor har satsat på rena wingspelare har italiensk fotboll ofta fått se ett centrerat spel, inte sällan med formationen 4-3-1-2. Den naturliga följden är förstås att försvarsarbetet blir mer centrerat och då är trebackslinje ett alternativ.

Även om det funnits enskilda ideologer som stått fast vid en 3-4-3-filosofi (exempelvis Alberto Zaccheroni, Carlo Mazzone och Gian Piero Gasperini) kan den nya vågen av trebackslinje tillskrivas Francesco Guidolin. Han gjorde framstående resultat i Udinese trots knappa resurser. Receptet: Trebackslinje med två löpstarka wingbackar i Pablo Armero och Dusan Basta/Mauricio Isla.
Fotbolls-Europa tog intryck. I Napoli hängde Walter Mazzarri på. Båda dessa, Guidolin och Mazzarri, hade under sina karriärer förespråkat fyrbackslinje. Men något fick dem att tänka om.
Sedan hakade andra på. I England började Roberto Martínez experimentera med ett 3-4-3-system i Wigan, vilket räddade deras kontrakt våren 2012. Roberto Mancini testade trebackslinje i Manchester City.
Juventus blev en fanbärare för trebacklinje. Med trion Leonardo Bonucci, Andrea Barzagli och Giorgio Chiellini byggde Antonio Conte ligans tätade försvarsmur.

Jag minns när jag verkligen fastnade för användandet av trebackslinje. Det var när Italien neutraliserade Spanien i gruppspelsmötet i EM 2012. Vid den tidpunkten var Spanien regerande Europamästare och världsmästare. Deras gyllene generation stod på toppen och några veckor senare skulle de säkra en ny EM-titel.
Inför EM hade fotbollsvärlden fotbollsvärlden klurat på hur man skulle stoppa dem. Pressa dem högt? Sjunka lågt? Parkera bussen utanför eget straffområdet? Spela brutalt? Väldigt lite tycktes hjälpa när Xavi och Andrés Iniesta drog i gång sin passningskarusell.
Men så kom den där gruppspelsmatchen mellan Italien och Spanien i juni 2012. Cesare Prandelli mönstrade en trebacklinje där Daniele De Rossi spelade mittback mellan Chiellini och Bonucci. Italiens försvarsspel var ruskigt disciplinerat och effektivt. Matchen slutade oavgjort, 1–1, och Italien var nära att knipa en sensationell seger efter att ha tagit ledningen med 1–0 en bit in i andra halvlek.

Italiens fembackslinje mot Spanien i EM 2012. Foto: SVT

Inför finalen, där lagen möttes igen, gick jag i planerna om att skriva om trebackslinjens återkomst, om att det var den bästa taktiken för att neutralisera Spanien. Jag hann tyvärr inte det, utan det stannade vid att jag gick ned till Marcus Leifbys dåvarande webbtv-EM-studio på Aftonbladet och berättade om det muntligen.
Hur tänkte jag? Jo, så här:
Eftersom Spanien alltid vill anfalla centralt, eftersom de endast använder kanterna till att ”vila med bollen” snarare än inläggsspel – varför ska man då offra fyra spelare (två ytterbackar och två yttermittfältare) till att utgå från ytterzoner? Dessa kommer ju ändå att få kliva in i plan när Spanien överbelastar centralt. I så fall är det bättre att formera ett lag med tre mittbackar och tre centrala mittfältare och se till att stänga den ”röda zonen” utanför det egna straffområdet.

Problemet med 4-4-2 mot Spanien (röda prickar) var att motståndarna hamnade i numerärt underläge centralt i banan.

Eftersom Spaniens främsta anfallsvapen är instick centralt är det mest kritiska att säkerställa att man inte lämnar ytor mellan ytterback och innerback eller mellan mittbackarna.
För mig var det självklart att Prandelli skulle fortsätta med trebackslinje i finalen eftersom det fungerade så klockrent i gruppspelet. Av någon outgrundlig anledning startade Italien med en fyrbackslinje i finalen. Spanien vann med 4–0. De två första målen i första halvlek kom till efter att spanjorerna hittat luckor mellan ytterback och innerback.

FÖRDELAR MED TREBACKSLINJEN

Kortare avstånd
Just det här – minimering av avstånd mellan spelare i backlinjen – är enligt mig den främsta fördelen med trebackslinje.
När Barcelona förändrat den moderna fotbollen har inläggsspelet blivit mer och mer eftersatt. Possession-fotbollen har främst handlat om attacker centralt i plan. Spel ut mot kanterna för att dra isär, absolut, men i Barcelonas fall var målet nästan uteslutande att hitta instick eller väggspel centralt.

Fyrbackslinjen ger större avstånd mellan försvararna.

…jämfört med fembackslinjen.

Lättare med markeringsspel
Den andra fördelen är att det blir lättare att följa en droppande anfallare i ryggen i en fembackslinje eftersom du är trygg i att de andra kan täcka upp bakom. I en fyrbackslinje är det vanskligt att lämna sin position eftersom det skapar enorma hål i backlinjen. I Hollands möte med Spanien kunde vi se hur försvararna Martins Indi och Stefan de Vrij följde spanska anfallsspelare så långt att de hamnade högre upp än sina mittfältare. Se bilderna nedan.

Martins Indi följer sin spelare, David Silva, i rygg högt upp i plan. Det hade han knappast kunnat göra i en fyrbackslinje. Foto: SVT

Stefan de Vrij följer i rygg, trygg i att de övriga försvararna kan bilda en fyrbackslinje bakom honom. Foto: SVT

Det här har fler och fler insett. Fembackslinjen har blivit ett sätt att neutralisera possession-fotbollen. Sedan drygt ett år regerar kontringsspelet. Då handlar det om att a) Se till att täta defensiven genom att sjunka hem, b) Ställ om blixtsnabbt.
Det var den taktiken som Bayern München använde ifjol när de spelade bort Barcelona med sammanlagt 7–0 i Champions League. Det var den taktiken som Real Madrid använde när de spelade bort ett Pep Guardiola-influerat Bayern i våras.
Det är, inte minst, den taktiken som har varit mest framgångsrik i VM hittills.
Av vad jag noterat har sju nationer – Mexiko, Holland, Chile, Argentina, Costa Rica, Uruguay, Italien – använt trebackslinjer i VM (samtliga utom Italien har gått vidare från gruppen). Alla utom Argentina har gjort det för att de använt en reaktiv spelidé. De vill inte kontrollera bollinnehavet utan backa hem och få tillfällen att kontra.
Jag granskade statistiken för lagen som kontinuerligt använt trebackslinje som en defensiv taktik under turneringen.
> Mexiko har haft mer bollinnehav än motståndaren i en match (mot Kamerun).
> Holland har inte haft mer bollinnehav än motståndaren i någon match.
> Chile har haft mer bollinnehav än motståndaren i två matcher (mot Australien och Holland, som också använde trebackslinje).
> Costa Rica har inte haft mer bollinnehav än motståndaren i någon match.

Av det kan vi utläsa att trebackslinjen i de flesta fallen är en defensiv taktik. Den handlar om att täta bakåt. När en trebackslinje möter en annan trebackslinje blir matcherna låsta och chansfattiga. Mötet mellan Holland och Chile är ett bra exempel.
Chile vill vinna bollen högt, men eftersom Holland ständigt söker sina offensiva spelare tidigt fick inte Chile ut något av sin höga press.
Holland vill sjunka hem och vänta på omställningslägen, men dessa blir färre i möten med lag som själva utgår från sin defensiv.
Italien-Uruguay är ett annat exempel. Oscar Tabarez insåg att Italien skulle spela 3-5-2. Han ville kontra och följden blev att mittfälten tog ut varandra och väldigt lite skapades framåt. Detta trots att Uruguay behövde vinna matchen.

NACKDELAR MED TREBACKSLINJE
Det finns inget spelsystem som är perfekt. Allt handlar om situationen, spelarnas egenskaper och motståndet. Men det man kan konstatera är att uppställningen med fembackslinjen har en del att önska offensivt.
David Platt, andretränare i Manchester City under Roberto Mancini, diskuterade det för ett par år sedan:
– Vi använde det litegrann förra året (2011) för att stänga matcher, men det managern har försökt att jobba på under försäsongen är förmågan att bli mer offensiv än defensiv med den uppställningen.
– Vi gjorde det av rent taktiska skäl i skeden när vi ledde med 2–0 med 20 minuter kvar och motståndarna skickade in en stor anfallare. Eller i lägen när motståndarna skickade fram hur mycket folk som helst. Men för att lägga till en dimension måste vi titta på det utifrån ett offensivt perspektiv där de yttre mittbackarna måste vara beredda att gå fram och sköta uppspelen och vi trycker upp våra wingbacks.
Manchester City lyckades aldrig med det och slopade systemet rätt fort.
I VM i Brasilien har fembackslinjen använts som en defensiv åtgärd. Ofta har det varit lyckat, men det har också varit totalt misslyckat. När Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella mönstrade en fembackslinje (med fyra naturliga mittbackar) i premiären mot Bosnien var det ett rejält snedsteg. Bosnien använde bara en striker (Edin Dzeko) och Argentina körde fast fullständigt före paus. I andra halvlek återgick man till 4-3-3 och då flöt spelet bättre.
Ergo: Lag som vill föra matcher använder inte fembackslinje och gör man det är det stor risk att man hamnar snett.

Trebackslinjer är på intet sätt något nytt. Snarare en återgång till vad som var standard under 1950- och första åren under 1960-talet.
När Brasilien spelade VM-final 1950 hemma på Maracana startade man med en trebackslinje med Augusto, Juvenal, Bigode. När Tottenham spelade FA-cupfinal 1961 under Bill Nicholson mönstrade man en trebackslinje med Baker, Norman, Henry.
I modern tid avpolleterades trebackslinjen i samma veva som tvåmannaanfallen försvann. Försvarsspel har sedan länge byggt på principen att ha en spelare mer i backlinjen än motståndarna har anfallare, en ”spare man”. Mot ett tvåmannaanfall – använd tre mittförsvarare. Mot ett enmansanfall räcker det med två mittbackar.
Men under senaste året hände det grejer i Premier League. Tvåmannaanfallen gjorde comeback. I Manchester City startade Mauricio Pellegrini säsongen med Edin Dzeko och Sergio Agüero på topp mot Newcastle. När Luis Suárez var tillbaka från sin avstängning (den förra) satsade Brendan Rodgers på ett tvåmannaanfall med Suárez och Daniel Sturridge.
Dessa superduos skrämde slag på PL-försvararna så lösningen på att möta dessa lag var att använda tremittbackar och därmed få en ”spare man”. Steve Bruce gjorde det i Hull City (han testade det redan året före i Championship), Gus Poyet använde det i Sunderland, Paul Lambert i Aston Villa, för att ta några exempel.
I England har trenden med tvåmannaanfall framkallat behovet av fler mittförsvarare.

Skillnaden mellan dagens ”trebackslinjer” och de som användes på 1950-talet var att man numera har täckning av wingbacks.
Alla lag i VM 2014 som har använt trebackslinje har i defensiven sjunkit lågt med sina wingbackar vilket fått uppställningen att likna en fembackslinje. Enda undantaget här är Chile som ibland pressar så högt att wingbackarna framstår som mittfältare.
Därför är det egentligen inte rätt att tala om renässans för trebackslinjen i VM. Det är snarare så att vi ser en utveckling mot fembackslinje.
Det har visserligen också använts tidigare. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet var det inte ovanligt att lag använde libero och två markerande spelare. När markeringsspelet arkiverades till fördel för zonförsvar, försvann liberon och därmed även fembackslinjen.

Fembackslinje med libero och två markerande innerbackar.

SLUTSATS
VM-turneringen i Brasilien har inneburit en renässans för uppställningarna med tre mittbackar. Men det är inte rätt att tala om trebackslinjer, utan det handlar snarare om fembackslinjer.
Sedan kontringsfotbollen klev upp på tronen mark (Bayern seger över Barcelona ifjol och Brasiliens seger över Spanien i Confederations Cup är ”landmärken” för mig) ses fembackslinjen som ett effektivt sätt att hantera possession-fotbollen.
Sjunk djupt, stäng till bakåt och se till att kontra.
Eftersom inläggsspelet är nedprioriterat numera (kan ni komma på något topplag förutom Atlético Madrid som använde inlägg effektivt förra säsongen?) är 5-3-2 ett gångbart system. Du undviker att hamna i numerärt underläge centralt och har ändå ett tvåmannaanfall som kan få fast bollen.
Det blir intressant att se om någon kan utveckla den här spelidén till att även kunna föra matcher.

Fotbollens utveckling går i cykler och fembackslinjen kommer säkerligen att sprida sig till andra ligor och lägre ned i seriesystemet kommande året.
Sedan dyker det upp någon innovationsbenägen tränare som hittar ett sätt som tar udden ur det systemet och då är vi tillbaka på fyrbackslinje igen.
Så har historien sett ut och så lär det fortsätta.