UXBRIDGE, London. Går det att nå Premier League utan en rik ägare som pumpar in pengar och siktar på kortsiktiga resultat?
Brentford FC har bestämt sig för att försöka.
Supportern Matthew Benham köpte den lilla Londonklubben för åtta år sedan. Nu går det spikrakt uppåt tack vare en manager med en annorlunda bakgrund och en spännande ungdomssatsning.
Jag åkte till Londons västra förorter och hälsade på hos en klubb på frammarsch.

Ni som följer Championship har säkerligen noterat Brentfords framfart. Inför kvällens match mot Nottingham Forest har nykomlingen chansen att avancera till nionde plats i tabellen.
Fansen är ursäktade om de tror att de drömmer. Det är 21 år sedan, säsongen 1992/93, klubben spelade i näst högsta ligan. Innan dess hade de inte spelat i andradivisionen sedan 1954.
Nu får de följa ”The Bees” på en fantastisk resa som tids nog kan sluta med Premier League-spel.
I december lämnade tyske Uwe Rösler Brentford för att ta över Wigan.
In kom en herre vid namn Mark Warburton.
Brentford vann de första sex matcherna med Warburton vid rodret. Ett halvår senare hade klubben tagit steget upp till Championship.
Warburtons historia skiljer sig från andra managers inom den engelska fotbollen.
Som tidigare framgångsrik börsmäklare i Londons finansdistrikt valde han för tio år sedan att lämna det jobbet för att satsa på en karriär som fotbollstränare. Hans fru kallade honom ”galen”. Men Mark Warburton var fast besluten om att lyckas. I en intervju i Telegraph berättar han:
– Jag sa till min fru Liz: ”Vi har pengar på banken, huset är betalt, vår livsstil kommer inte förändras. Jag vill göra det här, jag har tio år på mig att lyckas inom fotbollen. Det är nu eller aldrig”.

Hans förflutna har kommit väl till pass. I våras, inför en match mot Leyton Orient, hade Brentford som vanligt inackorderat sig på sitt hotell i Canary Wharf. Då ville Warburton visa sina spelare en annan sorts press. Så han tog med sig andretränaren David Weir, materialförvaltaren Bob Oteng och tre spelare, Jonathan Douglas, Clayton Donaldson och Marcello Trotta till HSBC:s kontor. Där fick spelarna en inblick i hur vardagen kan se ut för Londons finanshajar. En värld Mark Warburton känner väl till.
– Jag var valutahandlare för företag som Bank of America, AIG och RBS. Jag gick upp kl 04.32 i tjugo år, lämnade huset 04.52 och tog mig in till Liverpool Street med 05-tåget, satt vid skrivbordet 05.45 och lämnade inte förrän 19 på kvällen för att sedan vara beredd vid telefon under kvällarna för samtal från New York. Jag tjänade bra och var duktig på det jag gjorde. Det var höga risker, pressen var stor. Min personliga omsättning var ungefär 1,5-2 miljoner pund om dagen, säger Mark Warburton i en intervju i Telegraph.
– Jag är trött på spelare som säger: ”Jag är sliten”. De här bankkillarna kommer in kl 06, åker hem kl 21 och jobbar arslet av sig för sina pengar. Det är press. Spelarna uppskattade det. Det finns många likheter: unga grabbar, teamwork, konkurrens, stor press och belöning om du lyckas. Om du inte gör det, förlorar du ditt jobb.
– Spelarna fick se tradingrummet. De såg killar som tjänar 15 miljoner pund om året, men samtidigt drar in 150 miljoner pund till företaget. Unga arbetare mellan 25 och 32 som visar hunger, passion och som ser till gruppens bästa.

Den före detta valutahandlaren Mark Warburton har gjort succé som tränare i Brentford FC, som är nykomling i Championship. Foto: GETTY IMAGES

Mark Warburton har gått den långa vägen. Den Londonfödde 52-åringen började ta coachuppdrag i Watford parallellt med arbetet som valutahandlare. Som spelare nådde han inte längre än lärlingskontrakt i Leicester och spel i USA i samband med att han fick arbete i staterna. När han lämnade finansbranschen i början av 2000-talet, gav han sig ut på en resa i Europa för att studera klubbar som Sporting Lissabon, Ajax, Valencia, Barcelona och Wilhelm II.
Han fortsatte i Watford där han arbetade sig upp genom ungdomsleden. Först med U9-U16 för att sedan bli ansvarig för akademin 2006. I klubben fanns tränare som Brendan Rodgers, Sean Dyche, Aidy Boothroyd och Malky Mackay – alla har senare nått Premier League. Utbytet dem emellan var lärorikt.
– Vi hade alla en passion för sporten och vi pratade mycket fotboll. Vi var överens om vissa principer: närvaro, att hålla tider och uppträdande, säger Mark Warburton.
Hans filosofi bygger på attraktivt spel och humanitet. Han minns hur han blev pressad som lärling i Leicester av en hårdför tränare vid namn Jock Wallace.
– Vi fick springa på sanddynerna tills vi spydde. Jag kommer aldrig att behandla en spelare så.
Warburton lämnade Watford i februari 2010 för att starta NextGen Series, turneringen för framstående ungdomslag. NextGen dog ut efter ett par år på grund av brist på finansiering. Nu har Uefa startat sin egen turnering, Youth League, men där får endast klubbar som finns med i Champions League delta. Det innebär att Aston Villa, som vann NextGen, inte får vara med.
– Det är skandal att projektet inte fick leva vidare. Det finns ett tomrum. När jag reste runt till Sporting, Inter, Ajax, Valencia och Manchester City kunde vi prata i timmar. Det som framkom var diskussioner om spelare som var 17-18 när a-lagsspel fortfarande är långt bort, framför allt i toppklubbar. Samtidigt var U19 och U21 inte tillräckligt utmanande. Engelska lag mötte varandra fyra gånger om året i akademierna, men plötsligt kunde Manchester City ställas mot Barcelona och Chelsea mötte Ajax. Det var nytt och klubbarna uppskattade det.

I februari 2011 fick Nicky Forster jobbet som tillfällig manager i Brentford. Rollen som first team coach gick till Warburton sedan han lärt känna klubbens ägare Matthew Benham via NextGen-projektet. Forster och Warburton sökte jobbet som permanent manager sommaren 2011, men det gick istället till Uwe Rösler. Mark Warburton utsågs till sportchef, överordnad till tjänsten han själv sökt. Med sin bakgrund inom ekonomi och finans var han klippt och skuren för rollen.
Hans första uppgift blev att se över faciliteterna på träningsanläggningen. Sedan tog han tag i spelarnas diet.
– Maten var en nyckelfråga. Du kan inte tala om en bra klubbkultur om spelarna drar till McDonalds på vägen hem. Vi har förstklassiga medarbetare inom fysiologi och idrottsvetenskap och de kunde inte ens överväga att arbeta i klubben om spelarna inte åt rätt, säger han i en intervju med matchprogrammet ”Bees Review”.
Mark Warburton försvarar sportchefsrollen som börjar få fäste i England. Han menar att mycket tid numera läggs på att snacka med agenter. Dyrbar tid som tränarna inte har.
– Intensiteten och kvaliteten på träningen har ökat dramatiskt. Arbetsbelastningen på en manager är enormt mycket större nuförtiden. På den tiden jag var lärling i Leicester är jag säker på att tränaren skrev ned övningarna på ett cigarettpaket två minuter innan vi gick ut.
I december 2012 hade Mark Warburtons arbete gett sådant eko att han var aktuell att bli sportchef i West Bromwich, men jobbet gick till Richard Garlick. Mark Warburton blev kvar inom Brentford och hans vision var att förbättra akademin.
Efter att han tagit över som manager förra året skickade han assistenten David Weir till Barcelona för att hämta inspiration hos La Masia. Ett annat led för att förbättra talangutvecklingen var att bygga en ny inomhushall vid Uxbridge High School i utkanterna av västra London. Komplexet, som kostade klubben runt 60 miljoner kronor, är endast avsett för akademispelare under 14 år.

Brentfords U8-spelare spelar 4 vs 4 på småmål i en del av den nya inomhushallen.

Så igår när Champions League fångade fotbollsvärldens uppmärksamhet satte jag mig på ett tåg på Picadilly Line till Uxbridge för att besöka akademiträningarna för klubbens U7-, U8-, U9- och U10-lag. Resan tog närmare två timmar, det kändes som jag nått världens ände innan jag var framme.
När jag anländer i entrén välkomnas jag av Josh och presenteras för några av ungdomstränarna. Ingen får vistas vid planerna utan en Brentfordjacka så när jag fått låna en från en vänlig ungdomstränare kan jag kliva in i det imponerande bygget. Hallen inrymmer två sjumannaplaner, gym och en cafeteria med utsikt över hallen dit besökande föräldrar hänvisas. Scoutansvarige Graham berättar att satsningen på akademin blivit mer omfattande sedan Mark Warburton tog över som sportsligt ansvarig.
– Allting idag handlar om att fostra egna spelare. Vi kan inte köpa in spelare som de stora gör. Vi måste producera våra egna, säger Graham.
Han är heltidsanställd som ”Pre academy-ansvarig” för att scouta de yngsta spelarna. Han berättar att han letar efter guldklimpar överallt: I sina ordinarie pojklag, i skollag eller i parken där det spelas spontanfotboll.
Graham arbetade tidigare för Chelseas akademi. En gång upptäckte han en ung, lovande spelare vid namn Raheem Sterling som spelade för Queens Park Rangers. Han rekommenderade honom till de ansvariga som också gillade vad de såg. Men när QPR begärde 500 000 pund drog sig Chelsea ur.

Nu letar Graham nya förmågor för Brentford. Han pekar ut en åttaåring med Christian Karembeu-liknande hår som briljerar med sin skicklighet.
Nivån på spelarna är häpnadsväckande hög. Ett av lagen besegrade QPR:s motsvarande lag med 9–0 häromveckan. Spelarna drillas i avancerade övningar där de testas i både teknik och spelförståelse. Övningarna avbryts ofta för diskussioner om vad som gjordes bra och vad som kan förbättras. Efter en övning, där de tränas att spela passningar i vinklar snarare än rakt fram, får de frågor av coachen. Jag tänker att de borde vara svarslösa. Men åttaåringarna svarar ivrigt på frågorna och förklarar hur de tänkte i olika situationer.
Jag påpekar för Graham att det var en rätt komplicerad övning för åttaåringar, jag flikar in att den utan problem hade kunnat appliceras på 14-åringar.
– Den där coachen genomför sin tränarutbildning nu. Han är här på prov. Det var nog därför han körde en extra svår övning.
Tränarna i Brentfords akademi måste inneha Uefa B-licens, motsvarande gamla steg 2. En del är heltidsanställda, andra får betalt per genomfört pass. Jobben är prestigefyllda, men inte alls välbetalda.
Efter cirka tio-tolv minuter skickas spelarna till en annan del av hallen där de får utföra andra moment under guidning av en annan tränare.
Graham trivs i Brentford.
– Det är en familjär klubb. Den är inte större än att alla tränare i akademin känner igen varandra. Alla hälsar på alla, säger han, precis innan en av åttaåringarna kommer fram och skakar hand med Graham och besökaren från Sverige.
Här i inomhushallen får de bästa spelarna vara. Dessa spelare tillhör ett vanligt Sunday League-lag, men får extraträningar tre gånger i veckan, uppdelat på två 1,5-timmarspass och ett 2-timmarspass. Det betyder att de får fem timmars bolltid i veckan hos Brentford. De spelare som inte får plats i akademin, breddspelarna, får träna utomhus med sina lag på planer av varierande kvalitet. Denna tisdag innebär det mörker och ihållande regn. Utvecklas de och visar rätt inställning kan de få tag steget in i akademin.

Inomhushallen i Uxbridge. På övervåningen får föräldrarna stå och titta på träningarna.

Den nya inomhushallen, som öppnade för knappt ett år sedan, är ett led i Brentfords satsning för att nå kategori 2-status. Sedan FA:s nya Elite Player Performance Plan lanserades (av tidigare Brentford-ordföranden Greg Dyke) rangordnas alla akademier enligt en fyragradig skala. Brentford har numera kategori 2-status, oerhört viktigt för att attrahera spelare. Skillnaden mot klubbarna som har kategori 1-status (just nu 16 Premier League-klubbar plus sex klubbar i Football League) är att de lägger ännu större pengar på sin akademi och har fler heltidsanställda tränare. Graham understryker att det inte bara borde handla om pengar utan om hur man använder pengarna.
När EPPP sjösattes skrotades de tidigare reglerna om att klubbarna bara fick värva spelare under 18 år som bodde inom 90 minuters resväg från träningsanläggningen. Nu får klubbar sondera hela den engelska marknaden. Jag frågar Graham hur Brentford står sig mot de större klubbarna i kampen om de mest lovande spelarna.
– Självklart är det tufft med Arsenal och Chelsea i samma stad, men vi kämpar på, svarar han och berättar om en kille som gör sin andra träning och som redan övertygat.
Kan du se på en åttaåring om han har det som krävs för att lyckas?
– Ingen kan veta med säkerhet. Men efter tjugo år i branschen så vill jag tro att man kan se vissa egenskaper.
Ungdomstränaren Alex berättar för mig att klubbar som Tottenham och Liverpool letar spelare med snäva kriterier.
– De vill ha spelare som är bra i en mot en-situationer. Vi tittar bredare. Vi kan ta en liten spelare som har god teknik eller en snabb spelare som har lite sämre touch.

Det är ingen slump att Brentford arbetar efter en sund och långsiktig modell. Klubbens ägare har varit en livslång supporter och växte upp på ståplatsläktaren på Griffin Park.
Matthew Benham är en av anledningarna till att det är lätt att tycka om Brentford FC och deras resa uppåt i ligasystemet.
Granskar man klubbarna som nått Premier League senaste åren kan man se ett mönster.
Cardiff nådde dit tack vare pengar från kontroversielle ägaren Vincent Tan.
Leicester nådde dit tack vare pengar från thailändska King Power.
Queens Park Rangers nådde dit tack vare pengar från Tony Fernandes.
Visst finns det undantag. Southampton är ett, Crystal Palace ett annat.
Brentford skulle kunna jämföras med Southampton. De har en sund, långsiktig modell som i framtiden ska bygga på egenfostrade spelare. Matthew Benhams ambition är att forma klubben och fotbollen efter de värden som rådde innan de utländska ägarna kom in i bilden. Andra ägare skulle säkert kunna använda samma fina ord, men Matthew Benham känns genuin tack vare sin bakgrund.
Han är supportern som blev rik tack vare sitt bettingföretag. När han fick möjlighet och Brentford var i kris köpte han in sig som majoritetsägare i klubben han älskar.
– Jag gick på min första match när jag var 11, mot Colchester 1979, berättar han i en intervju med London Evening Standard. Jag minns inte mycket förutom att vi vann med 1–0 och att Jim McNichol gjorde målet. Nu är min son maskot och jag vill tro att det kommer att fortsätta så i flera generationer. Jag har absolut ingen intention att sälja. Jag är tillfreds med att fortsätta stötta klubben.
Hittills har han investerat cirka 500 miljoner kronor i Brentford FC. En ansenlig summa, men det som skiljer honom från de många utländska ägarna är att han ser till hela klubbens bästa. Det finns inga krav på snabba resultat. Brentfords strategi är att bygga upp klubben steg för steg, satsa på ungdomsverksamheten och inte driva på den lönekarusell som snurrar allt snabbare. I League One tjänade Brentfords bäst betalda spelare 4500 pund i veckan, cirka 50 000 kronor.
– Budgeten kommer att vara en av de lägre i Championship, men jag är säker på att vi kommer att använda slantarna bättre än de flesta tack vare (klubbdirektören) Frank McParland och Mark Warburton.
Managern Warburton menar att fler klubbar borde ta ansvar för sin ekonomi.
– Om du tittar på skuldsättningen hos vissa klubbar – är det någon skillnad mot bankerna? Vem hade sagt 2005 att Lehman Brothers skulle gå under. Det gick från att vara största företaget till noll, men det skedde. Jag ser lag i Championship som har dubbla eller tredubbla löner jämfört med våra spelare.
– Vi gömmer oss bakom tv-pengarna. Okej, du går in på en bar i fjärran östern och ser Premier League på tv. Men vi är fortfarande efter klubbar som Bayern München. Den tyska finansiella modellen fungerar bra. Om du nämner topp fem bland klubbar i Europa så skulle de inte vara engelska. Hälften av klubbarna i Championship säger att de inte kan uppfylla FFP.

Matthew Benham, som i somras köpte in sig i danska Midtjylland, har förståelse för att Brentfords resa kan ta tid. Visst finns målet om att nå Premier League där någonstans vid horisonten, men det ska ske när klubben är redo.
– För många företag som är framgångsrika handlar de första åren om att spendera. Sedan kommer framgångarna längre fram. Jag är helt lugn med det. Mitt företag hade ett liknande koncept. Första åren investerar du, bygger upp, och sedan betalar det sig själv, säger Benham.
Denna beundransvärda hållning har gjort att fansen på Griffin Park sjunger hans namn. ”There’s only one Matthew Benham”, kan man höra på hemmaarenan. Ägaren är inte helt positiv till uppskattningen.
– Jag gillar inte när fansen skanderar ägarens namn. Det tilltalar inte mig, det är som musik efter att laget gjort mål. Det ska inte behövas. Det behövs ingen sång för mig om de inte har någon sång för någon som vår ytterback Jake Bidwell.
Brentford-fansen kommer inte sjunga överhuvudtaget på Griffin Park i framtiden. I somras togs de första spadtagen för det som ska bli en helt ny arena i området Kew Bridge i västra London. Den nya arenan, Brentford Community Stadium, står klar 2016 och har plats för 20 000 åskådare.
Var Brentford befinner sig i seriesystemet om två år är oklart, men känslan är att de har något på gång.
En tränare med en fascinerande bakgrund, en ägare med en sund inställning till klubbygge, en ny arena på gång och en expansiv ungdomssatsning – bli inte förvånade om ni tids nog får se Brentford FC i större sammanhang.

Källor (citat med Mark Warburton och Matthew Benham): ”Bees Review”, The Guardian, London Evening Standard, The Telegraph.