Igår meddelade Thierry Henry att han lägger skorna på hyllan. Därför publicerar jag den här Plus-texten i bloggen som jag skrev åt Sportbladet.se i oktober 2012 (därför stämmer inte alla tidsangivelser).

Under åtta år byggde han upp sin status som legendar.
När han återvände till Arsenal i början av året (2012) hävdade vissa att han riskerade att förstöra sin hjältestatus.
Istället bjöd han på nya magiska ögonblick.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om en av de bästa utländska spelarna som någonsin satt sin fot i England – Thierry Henry.

När Premier League firade 20 år förra säsongen fick fotbollsfansen rösta fram den bäste spelaren sedan starten 1992.
Ryan Giggs vann omröstningen. Det var inte så överraskande. Manchester United-spelaren har hållit hög nivå under en längre tid än någon annan.
Men vem har egentligen varit den enskilt bäste spelaren ligan sett? Vem har nått den högsta högstanivån?
I så fall kan bara om två spelare bli aktuella – de enda två spelarna som vid något tillfälle under 20 års Premier League-spel kunnat titulera sig världens bäste spelare:
Cristiano Ronaldo som vann Ballon d’Or 2008 – eller Thierry Henry.
Det finns alltid en risk att minnen flagnar med åren, att vi inte kommer ihåg exakt hur bra en spelare var förrän han lagt skorna på hyllan.
Thierry Henry spelar fortfarande, i NY Red Bulls, och även om han är vass i MLS – förra månaden skruvade han in en hörna – kan värderingen av honom påverkas av att karriärens sista fem-sex säsonger inte hållit samma klass.
Vi kan förstås nöja oss med orden från Leo Messi, en hyfsad spelare i Barcelona:
– Första dagen han kom in i omklädningsrummet vågade jag inte titta honom i ansiktet. Jag visste allt om vad han presterat i England.
Men det kan ändå vara på sin plats att understryka hur bra han var när han var som bäst.

Hur beskriver man en så komplett spelare som Thierry Henry?
Tänk dig att du har en spelare som öser in mål, levererar assist på löpande band, är stor och stark – men vars enda möjliga svaghet är huvudspelet. Lägg till att denne spelare, brorson till en före detta 400-meterslöpare, springer i ljudets hastighet.
– Han är en trollkarl med fötterna och välsignad med en förmåga att göra mål. Hans bästa egenskap är snabbheten med boll. Han kan vara den snabbaste spelaren som någonsin dragit på sig ett par fotbollsskor. Ingen försvarare i världen kan hänga med honom, sa Lilian Thuram.
Tänk dig att samme spelare har en extraordinär teknik, utan den där överdrivna viljan att showa. Henry var den funktionella teknikens mästare; han gjorde det som krävdes av situationen. Varken mer eller mindre (”styla” gjorde han mest på uppvärmningarna”).
Sedan hade vi det där med förmågan att avsluta. Fotbollsvärlden har sett många målkungar, men det har inte funnits många spelare med samma repertoar när det kommer till avslut som Thierry Henry.
Han kunde gå på kraft – som i mötet med Manchester United 2004 där han, i princip stillastående, hängde en bomb i nättaket (4:23 in i klippet).
Han kunde skruva frisparkar – som borta mot Roma, en match där han satte ett hattrick.
Han kunde, vilket han oftast gjorde, avsluta med finess. Han tog inte i, han placerade bollen retligt utom räckhåll för målvakterna.
Det är dessa avslut som Häcken-tränaren Peter Gerhardsson döpt till ”taktiska avslut” och beordrat sina spelare att praktisera.
– Thierry Henry är ett bra exempel som tar smarta avslut i stället för kraft, han söker alltid det bortre hörnet, han passar in bollen. Rent statistiskt blir det oftare mål, sa Gerhardsson nyligen.
Jag vet inte hur många mål Thierry Henry har gjort när han kommer på vänsterkanten, skär in i plan, vrider upp kroppen och ”curlar” bollen i bortre hörnet (som första målet mot Roma).
Det känns som hundratals.
– Om du tittar på hela paketet, med allt som Henry har, tror jag inte att du kan hitta en sådan spelare någon annanstans. Du ger honom bollen på rätt ställe och hans acceleration kommer att ta honom förbi vilken försvarare som helst i världen, sa lagkamraten Dennis Bergkamp.

I Premier League var det en vedertagen sanning att lämna Thierry Henry i ett en mot en-läge var den åttonde dödssynden. När fransmannen petade fram bollen och tryckte ifrån var det som om försvararna förvandlades till koner.
Den 25 november 2003 fick resten av fotbollsvärlden se det med egna ögon.
Arsenal skulle spela en viktig match borta i Champions League mot Inter. Italienarna hade vunnit första mötet på Highbury med 3–0 när Obafemi Martins och Andy van der Meyde sårat Arsenals försvar med vassa omställningar.
I returen blev scenariot det omvända. ”Gunners” tog en minnesvärd 5–1-seger, men minnet är att det var en enmansshow.
Om det var något vi visste före den matchen var det att Javier Zanetti var näst intill omöjlig att springa förbi. När Thierry Henry kontrade vid ledning 2–1 väntade han in Zanetti – för att sedan rycka förbi argentinaren och kruta in bollen.
I klippet hörs kommentatorn utbrista:
– Steve Bruce sa att han var världens bäste spelare i helgen – är det någon som argumenterar mot det?
Där och då var Thierry Henry världens bäste anfallare. Kanske den bäste spelaren i världen.
Men han fick aldrig det där individuella priset som hade varit kronan på verket. En utmärkelse som idag hade kunnat fungera som ett argument och bevis för hans storhet.
En månad senare, i december 2003, mottog Pavel Nedved Ballon d’Or. Henry kom tvåa i omröstningen.
Han föll ständigt på mållinjen i kampen om de individuella priserna.
Två år i rad slutade Henry tvåa i omröstning om Fifas pris, 2003 bakom Zinedine Zidane, 2004 bakom Ronaldinho.

Det var kanske den potentialen Arsène Wenger såg när han betalade Juventus 10 miljoner pund sommaren 1999. Många höjde på ögonbrynen. Summan var hög för en yttermittfältare som visserligen visat framfötterna i VM 1998, men som misslyckats kapitalt i Italien.
Wenger hade en plan. Han såg Thierry Henry som anfallare och en direkt ersättare till Nicolas Anelka.
Arsenaltränaren hade ett gott öga till Henry sedan han plockade över en gänglig 16-åring till Monaco.
Efter fyra tunga månader i London hade Henry döpts till ”den franske Perry Groves”.
– Jag fick bildligt talat gå tillbaka till skolan och lära om allt om konsten att vara anfallare, berättade han i en intervju i Observer.
Han lärde sig snabbt. Resten är, som det brukar heta, historia.
Han växte ut till Arsenals bäste spelare. Sedan till ligans bäste spelare. Sedan till en av världens bästa spelare.
När kom genombrottet? Den förre Arsenalanfallaren Alan Smith minns en signifikativ match:
– Jag såg honom mot Liverpool runt 2001. Han terroriserade dem. Efter pratade jag med flera fotbollsproffs och de sa alla att de aldrig sett något liknande.
Säsongen 1999/00 gjorde Henry 17 ligamål. Året efter 17. Därefter blev det två säsonger med 24 mål innan han 2003/04 slog till med 30 mål på 37 matcher – 41 procent av Arsenals målskörd.
Den säsongen, när Arsenal gick obesegrade genom ligan, spelade inte Thierry Henry i engelska ligan.
Han spelade i en egen liga.
Det var som om han gjorde mål när han kände för det. Som den där hemmamatchen mot Leeds när han satte fyra mål och vi fick nypa oss i armen för att inte tro att vi drömde.
Hur tänkte han själv? Hur kändes det att förnedra motståndare vecka efter vecka? I en intervju 2004 berättade han:
– Well, Youri Djorkaeff brukade säga när vi spelade i Monaco att han kände att jag skulle bli en bra spelare. Men när jag hade bollen kände han inte att det var ”min boll”. Men just nu, när jag kliver in på plan, vet jag att bollen är min. Det är bara en känsla. Du vet när vissa spelare har bollen att något kommer att hända. Nu vet jag att jag har förmågan att göra skillnad i en match.

Det fanns ingen överlägsenhet i hans ord, snarare ett simpelt konstaterande.
Thierry Henrys målgester – där han ofta hade allvarsamma uttryck – må ha varit kaxiga, men utanför planen gjorde han sig känd som en ytterst ödmjuk idrottsman.
En glad, simpel kille, som gillade att lira boll.
Canal Plus-kommentatorn Anders Fredriksson, som följde Premier League på plats i England under 18 år, berättar för mig att Thierry Henry stack ut ur mängden:
– Han var jäkligt schysst. Jag kände ju inte honom, men när han kom gående från spelarbussen morsade han alltid på mig. Det gör ju inte någon annan spelare. Och han är den bäste spelaren jag sett live i Premier League.
Kanske behöll ”Titi” värderingarna från uppväxten i den tuffa miljön i Les Ulis, en förort till Paris dit föräldrarna flyttat från Guadeloupe.
Trots alla mål var Thierry Henry en spelare som vann respekt även hos motståndarfansen.
Han filmade ytterst sällan.
Han vågade visa känslor; han grät öppet under en tyst minut för avlidne Manchester City-spelaren Marc-Vivien Foé.
Om han tyckte att en artikel var orättvis kunde han personligen ringa upp reportern. Journalister har berättat om konversationer som börjat med en uppläxning för att sedan sluta med att Henry frågat hur familjen mår.
Därför var det olyckligt att denne företrädare för sportmanship stämplades som fuskare när han med hjälp av handen skickade bort Irland i playoff till VM 2010.
– Jag ska vara ärlig, det var handboll. Men jag är inte domare, sa Henry.
Hans rykte var inte längre fläckfritt. Gillette, som använt Henry som reklampelare, bojkottades av irländska fans.

En som följde fransmannen på nära håll under storhetstiden var Rami Shaaban. Den förre svenske landslagsmålvakten berättar för mig:
– Det fanns ingen i hans klass. Det var han och Ronaldinho på den tiden. Men i Premier League fanns det ingen på hans nivå.
Hur minns du honom som spelare?
– Ostoppbar. Om man nu ska använda ett ord. Man märkte det hos motståndarna. De hade olika taktik hur de skulle göra mot honom. Markera med en gubbe, två gubbar, falla, pressa högt… Han löste det ändå.
Hur upplevde du hans avslut – han måste ha överlistat dig på träningarna många gånger?
– Man lärde sig med tiden att han ”curlade” i bortre, men det var ändå svårt eftersom man inte kunde gå för tidigt. Man vet att skottet kommer, men det kommer så fort. Det ser så lätt ut, målvakten vet om det, ändå sitter bollen där. Och står man lite mer på vänsterbenet då satte han den i närmsta hörnet. Det såg ut som enkla mål, men sedan ska du göra det nio gånger av tio som han gjorde.
Du måste minnas matchen mot Roma när han gjorde hattrick och du vaktade målet?
– Ja, matchen låg och ”vippade” när de leder med 1–0. Sedan gör han 1–1, och sedan… Han var skillnaden. Men den största grejen som jag minns är målet mot Tottenham när han springer över hela plan. Han sprang mot mitt mål firade. Jag var först fram med Ashley Cole och Sol Campbell.
Henry kändes som en gentleman. Var han lika trevlig bakom kulisserna?
– Han var väldigt jordnära, en väldigt trevlig kille. Vi bodde i samma område och han skjutsade mig till träningarna efter mitt benbrott. Han var en sådan som respekterade alla. Det smittade av sig när Vieira och Henry, två högprofilerade spelare, visade sådan ödmjukhet. Då blev det svårt för en mindre spelare att kaxa upp sig.
– Henry var väldigt gentlemannaaktig – samtidigt var han en otrolig vinnarskalle. Den balansen, det är inte många som klarar den.

I Arsenal var Thierry Henry alltid älskad. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin kärlek till klubben.
– Jag är besatt av att skriva historia. Och Arsenal är mitt paradis, har han sagt.
Ändå övergav han paradiset sommaren 2007 för Barcelona. Många fans unnade honom en reell chans att vinna Champions League.
– Med tanke på hur länge jag varit i klubben, att jag var kapten och min vana att skrika på bollen, gjorde att medspelarna ibland gav mig bollen när jag inte var i den bästa positionen. Så på det sättet var det bra att jag lämnade laget.
Henry återvände ofta som åskådare till Emirates, ofta med en Arsenal-halsduk runt halsen. Han har kvar sitt hus i London som han har storslagna planer för.
I mars 2010 anlände han till Emirates som motståndare med Barcelona. Efter matchen gjorde han ”en Sören Cratz”. Han lät sig hyllas till den grad att han retade upp Barcelona.
Om den återkomsten var känslosam var det ingenting mot i december i fjol (2011) när han stod utanför Emirates och avtäckte statyn som han, Tony Adams och Herbert Chapman hedrats med.
– Jag kunde inte drömma om att jag skulle få en staty utanför arenan till laget jag älskar, sa Henry och torkade en glädjetår.

Det var med det här bagaget som Thierry Henry skrev på ett lånekontrakt med Arsenal i januari i år (2012).
Han var en publikfavorit som kom hem i ett läge då klubben behövde en fadersfigur.
Vissa menade att han med en misslyckad sejour riskerade att förstöra hans hjältestatus, devalvera minnet av hans 226 mål för klubben.
Den risken var överdriven och det dröjde inte länge innan hans comeback framkallat andra känslor.
FA-cupmötet med Leeds var mållöst i den 78:e minuten när Thierry Henry tog emot en passning från Alex Song. Sekunden senare hade han placerat in segermålet, 1–0. Givetvis med ett välplacerat skott i bortre hörnet, ett ”taktiskt avslut”.
Det torkades en och annan tår när Henry firade målet med att springa ut mot bänken och krama om Arsène Wenger.
Före matchen hade han bett om att inte kallas hjälte. Det var svårt att förhindra det efter en så succéartad återkomst.
Debuten var för bra för att vara sann, men avslutningen var minst lika bra.
En månad senare gjorde han sin sista match innan låneavtalet gick ut. Sunderland väntade på bortaplan, ligan var i ett läge där Arsenal var i desperat behov av poäng i kampen mot Champions League-platserna.
När matchen var inne på tilläggstid dök Henry upp i straffområdet och styrde in 2–1.
– Thierry avslutade storyn om en legendar, sa Arsène Wenger.
När Thierry Henry återvänt till New York Red Bulls hade han inte bara bibehållit sin hjältestatus i Arsenal med comebacken.
Han hade byggt på den.

Källor: Arsenals officiella hemsida, The Guardian, L’Equipe, The Observer, The Telegraph, The Times.

Fotnot: Om du tecknar Plus kan du läsa hela artikelserien ”Premier League-legendarer” (41 delar) på Sportbladet.se.