I höstas vann de matcher utan att spela bra.
Nu börjar spelet stämma allt bättre samtidigt som segrarna radas upp.
Han fick ordning på det till slut, Louis van Gaal.

Den holländske tränaren har fått utstå en hel del kritik under säsongen. Det var naturligt. I somras spenderade klubben runt 1,5 miljard kronor på nya spelare. Efter en trevande inledning i ligan försäkrade Louis van Gaal att resultaten skulle synas först efter tre månader.
Men tre månader in på säsongen syntes ingen utveckling. Snarare tvärtom. Manchester Uniteds spel var stundtals katastrofalt; idéfattigt, lättläst. Experimentet med trebackslinje föll inte alls väl ut.

Louis van Gaal har fått tvista hit och dit innan han hittat rätt modell. Det dröjde till mars månad när han satte ihop ett 4-1-4-1 (som i anfall blir ett 4-3-3).
Det gav en mycket övertygande seger mot Tottenham, bortatriumfen mot Liverpool och igår en komfortabel trepoängare hemma mot Aston Villa.
Men det är inte vinsterna som fansen jublar mest åt. Det är att Manchester United, för första gången sedan tiden före David Moyes-eran, ser ut som gamla Manchester United. De sätter an tonen i matcherna, går ut med attityden att de ska och är bra nog för att dominera.
Även om rörligheten i anfallsspelet imponerat senaste matcherna, även om om den ultrabegåvade Juan Mata hittat en formtopp i en ny kantroll och Wayne Rooney visat att han är lagets bäste striker, är det försvarsspelet, enligt mig, som är nyckeln till lyftet.

Louis van Gaal är en man av den holländska skolan och som en tidigare Barcelona-tränare bär han på arvet från Katalonien: bollinnehav, snabb återerövring, en vilja att styra matcher på sin egen skicklighet, inte på motståndarnas misstag,
Förra sommaren i VM med Holland gjorde han bedömningen att hans material inte höll för att spela en proaktiv fotboll. Han snickrade ihop ett 5-3-2 och knep en bronsmedalj trots att backlinjen bestod av begränsade spelare från Eredivisie.
När han anlände till Old Trafford gjorde han samma SWOT-analys. Han såg begränsade försvarare som Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling och bedömde att de inte klarade att hålla tätt i en fyrbackslinje.
Men när Louis van Gaal ställde ut ett reaktivt 5-3-2-lag gick han emot sin filosofi.
Han har alltid värderat bollinnehav. Nu skickade han ut ett manskap som spelade för att inte förlora, istället för att spela för att vinna.

Resultatmässigt gick det okej i höstas, poängen trillade in, men fansen hade svårt att ta till sig det trista, tröga anfallsspelet.
Därför har övergången till 4-1-4-1/4-3-3 blivit en fullträff – försvarsmässigt. I mina egna digra, men icke-vetenskapliga fotbollsundersökningar är det snudd på omöjligt att pressa högt med ett 5-3-2-system. Jag har inte sett något lag som gjort det med framgång. Bytet av spelsystem var en signal att spelarna skulle ändra sitt tänk: Istället för att avvakta – vinn boll så tidigt som möjligt.
De senaste matcherna har Manchester United stressat och pressat sönder sina motståndare. Nu handlar det inte längre om att ligga lågt och vänta på misstag. Nu ska misstagen forceras fram.
Igår mot Aston Villa lade den här taktiken grunden till segern. Gästerna fick inte en lugn stund när Ander Herrera och Michael Carrick tog steget fram istället för att falla.
Herrera, som dessutom satte två mål, är en nyckel i detta spel. Spanjoren var med i det Athletic Club som pressade sönder Manchester United på samma arena 2012. I höstas spelade han knappt, och många undrade varför, men efter skiftet av spelidé har han fått en skräddarsydd roll på mittfältet. Samtidigt har Daley Blind imponerat som vänsterback med sitt kloka, positionssäkra spel.

Vi vet fortfarande inte hur Manchester Uniteds nya spelsätt står sig i längden och det är en bit kvar innan laget säkrat Champions League-biljetten. Kommande tre omgångar väntar Manchester City (h), Chelsea (b), Everton (b). Tre förluster och tonläget kommer vara annorlunda.
Men Louis van Gaal har åtminstone gett supportrarna en tilltalande fotboll. Han har gett dem något att tro på.