Utskälld och förlöjligad i inledningen av säsongen. Igår var Younes Kaboul kung när Sunderland tog en mycket viktig seger borta mot Crystal Palace.

Tillbaka på svensk mark efter en semesterhelg i London. Det är märkligt, men man ser sällan så lite fotboll som när man är på plats i England. Jag såg bara en av helgens matcher och har därför en del att ta igen nu.
Därför kom måndagsmatchen lägligt. Det här mötet, Crystal Palace-Sunderland, bevittnade jag på plats förra säsongen på Selhurst Park och skrev en lång text om en pånyttfödd engelsk läktarkultur.
Gårdagens drabbning blev ingen spelmässig höjdare men vi fick iallafall se en spelare få en liten upprättelse.

Sunderland startade säsongen med att släppa in sju mål på två första matcherna. Den store syndabocken var mittbacken Younes Kaboul. Den tidigare Tottenhamspelaren kom till Sunderland med en diger meritlista och förhoppningen var att han skulle kunna återfinna den nivå som gjorde honom till en viktig pjäs i Tottenham under Harry Redknapp.
Men Kaboul såg ut att ha glömt allt vad försvarsspel innebär. Han sprang runt som en huvudlös kyckling och bjöd på mål efter mål.
I en annan, bättre, klubb hade Kaboul gjort sitt med såna undermåliga insatser. Han hade blivit petad och aldrig fått chansen mer. Men Sunderland har inte den bredden. Ersättarna var ju inte ett dugg bättre. Nye tränaren Sam Allardyce måste använda det material han har tillgängligt och då är det bara att göra det bästa av situationen.

Vi ska akta oss för att fastslå att Younes Kaboul är ”tillbaka”, men vi kan konstatera att han höjt sig rejält. Det är en månad sedan han smekte fram en assist som om han var Andrea Pirlo i derbyt mot Newcastle. Igår på Selhurst Park var Kaboul en klippa i mittförsvaret när Sunderland tog en smash ’n’ grab-seger över Crystal Palace.
Sam Allardyce vann coachduellen mot Alan Pardew. Allardyce formerade ett 5-3-2 och Crystal Palace hittade inga vägar fram. Hemmalaget hade mycket boll, men de skapade väldigt lite av värde.
Allardyce testade fembackslinje mot Everton också, vilket slutade med storförlust (2-6). Men då saknades Kaboul och John O’Shea. ”Big Sam” hade ”balls” att testa systemet igen trots fiaskot mot Everton och han bekräftade efteråt att det kan vara ett gångbart koncept för Sunderland på bortaplan framöver. Fembackslinje, sitta lågt, kontra med hjälp av två anfallare.

Sunderland har ju det bekymret att Jermain Defoe är lagets bästa målkälla. Men Defoe passar inte som ensam anfallare så Allardyce måste hitta ett system med två strikers för att få ut Defoes kvaliteter. Men spelar han ett 4-4-2 blir istället centrala mittfältet och backlinjen för utlämnade. Så då återstår 5-3-2 där Sunderlands mittbackar får täckning och där man samtidigt får tre man centralt i plan. För Younes Kaboul är fembackslinjen avsevärt bättre då han sällan hamnar i en mot en-situationer mot kvicka strikers, och mer sällan i lägen då han måste vända sig och löpa hemåt. Nu får han stå lågt och nicka undan. Bonusen med 5-3-2 är att Defoe och Steven Fletcher kan jobba som ett klassiskt anfallspar.
Båda gjorde det bra ikväll mot Palace och det var Jermain Defoe som snappade upp en slumpchans sedan Scott Dann och Wayne Hennessey missat fatalt i kommunikationen (jag skyller mer på Dann än Hennessey eftersom Dann borde ha sett han var först på boll och bara kunde lägga ut den till inkast). Nåväl, Defoe högg och rullade in segermålet i tomt mål med tio minuter kvar.
Oj, vad viktig den segern var för Sunderland och för Sam Allardyce.

Sunderland kommer att slåss runt nedflyttningsstrecket den här säsongen, var så säkra, men det fanns några saker som gav hopp igår ikväll:
Fembackslinjen fungerade; Sam Allardyce har hittat en ultradefensiv, riskminimerande modell som gav första bortasegern för säsongen.
Younes Kabouls stigande form betyder att laget kanske fått den så viktiga försvarschefen som tidigare saknats.