Robin van Persie som säsongens bästa spelare verkar de flesta vara överens om.
Men vem har varit säsongens manager?
Jag lägger min röst på den före detta fönstermontören från Wimbledon.

Ni som läste mitt dokument från i går vet att jag talar om Alan Pardew.
Det går att argumentera för Brendan Rodgers och Paul Lambert som gjort underverk med varsin nykomling. Det går att argumentera för Roberto Mancini om Manchester City vinner titeln.
Men för mig är Alan Pardew säsongens manager. Det han gjort är enastående.
För att förstå hur stor Newcastles bedrift är måste vi skruva tillbaka klockan till augusti och minnas hur vi resonerade då.
Att något lag skulle slå sig in bland ”Big Six” var ytterst osannolikt.
Att något utomstående lag skulle kriga om en Champions League-plats var ännu mer osannolikt.
Att detta lag skulle vara Newcastle som tappat tre av sina tyngsta pjäser under sommaren – då snackar vi snudd på mirakel.
Därför anser jag att Alan Pardew är värd priset.

Egentligen borde jag vänta med den här listan ett par veckor säsongen eftersom slutplacering i tabellen väger tungt. Roberto Martínez förtjänar en plats om han lyckas rädda Wigan kvar, men det vet vi ännu inte.
Därför kommer jag att göra en ny och mer gedigen lista när säsongen är slut.
Det här är min topp fem med två omgångar kvar.

Lista: De är säsongens bästa tränare

1) Alan Pardew, Newcastle
50 år, England.
Kommentar: Murarna för att slå sig in i toppen är högre än någonstans. Att Newcastle har lyckats bryta sig in bland Big Six-skaran är en sensation. Det faktum att Alan Pardew & Co gjort det med en klubb som var nykomling i Premier League i fjol – utan att spendera stora summor på transfermarknaden – är extraordinärt.
Läs mer: Mitt dokument om Alan Pardew: ”Fönstermontören som kan göra det omöjliga”

2) Brendan Rodgers, Swansea
39 år, Nordirland.
Kommentar: Alla ställde sig samma fråga inför säsongen: ”Kan Swansea spela samma passningsfotboll i Premier League som man gjort i Championship?”
Nu vet vi att det gick. ”Swans” banbrytande possession-taktik har visat att det är möjligt att överleva genom att vara spelförande. Brendan Rodgers ska ha, och har fått, enorm kredit för det.

3) Paul Lambert, Norwich
42 år, Skottland.
Kommentar: För lite mer än 2,5 år sedan låg Norwich sist i League One. Paul Lambert kom in och nu har han lyft klubben till en mittenplacering i högstaligan – med i stora delar samma manskap och ett gäng budgetvärvningar. Med en rak, effektiv fotboll och en glödhet Grant Holt har Norwich aldrig behövt oroa sig för att bli indraget i bottenstriden.
Läs mer: Mitt dokument om Paul Lambert: ”Sagan om den nye fotbollsprofessorn”

4) Martin O’Neill, Sunderland
60 år, Nordirland.
Kommentar: Tog över ett Sunderland i kris efter Steve Bruce. Fick trolla med knäna eftersom laget saknade en pålitlig striker. Med Stéphane Sessègnon som nödlösning började klättringen i tabellen. O’Neills val att lyfta upp James McClean från b-laget blev ett lyckodrag.
Länk: Mitt dokument om James McClean: ”Från b-laget till glödhet”

5) Roberto Di Matteo, Chelsea
41 år, Italien.
Kommentar: Vad gör han? Hur gör han? Vi vet inte riktigt det ännu. Det vi vet är att Chelsea genomgått en remarkabel uppryckning sedan Roberto Di Matteo ersatte André Villas-Boas. En tränare definieras av resultat och de kan knappast ha varit mycket bättre.
Har varit med lite för kort tag för en högre placering. Och Chelsea kan fortfarande hamna utanför topp fyra och bli titellöst.

***
Vem tycker du har varit säsongens manager baserat på alla turneringar och varför?
Vilken manager tycker du har floppat mest?

***
Ikväll kommer jag att liverapportera FA-cupfinalen mellan Chelsea och Liverpool med start klockan 18.00. Häng gärna med!

Han arbetade som fönstermontör när han borde ha satsat på fotbollen.
Han lade av helt för att arbeta ett halvår i Mellanöstern.
Han har beskyllts av Arsène Wenger för att fälla rasistiska uttalanden.
Han har en svensk fru och gillar pytt-i-panna.
En gång kunde jag själv ha fått träna under honom.
Det finns en del att berätta om Alan Pardew, 50. Mannen som är på väg att göra det som inte borde vara möjligt.

Stamford Bridge, den 2 maj:
Newcastle leder på Stamford Bridge med 1-0 i nyckelmatchen mot Chelsea. Papiss Cissé har gett laget ledningen i första halvlek med ett klassmål. Det är ett mål som kan få enorm betydelse. Lagen krigar om en Champions League-plats värd hundratals miljoner kronor och, inte minst, en ljusare framtid.
På tilläggstid drar Cissé till igen från ett hopplöst läge långt ut från kanten. Bollen går i en båge och skruvar sig in i bortre hörnet bakom Petr Cech.
Det borde egentligen inte vara möjligt, men å andra sidan kanske man inte ska tvivla på någonting som gäller Newcastle den här säsongen.
De har redan lyckats med något som väldigt få trodde var möjligt.
Med två omgångar kvar av Premier League lever drömmen om Champions League. Detta för laget som inför ligastarten tippades få kriga på undre halvan. Inför säsongen hade de släppt tunga pjäser som Kevin Nolan, Joey Barton, José Enrique. Fansen var oroade.
Sedan kom en höst som överträffade alla förväntningar. Sedan dess har många, däribland undertecknad, bara väntat på att raset ska komma, väntat på en period där bollen studsar emot, där resultaten går emot laget. Ungefär som Tottenham fått erfara under våren.
I ”Magpies” fall har svackan aldrig kommit. Visst, 0-4 mot Wigan var inga smickrande siffror, men en dålig dag på jobbet har alla. Det viktiga är att laget med två omgångar kvar är en poäng – en poäng! – bakom Arsenal på tredjeplatsen.

I centrum för framgången står en man som var så hatad när han anlände att hans renommé var i klass med utskällde ägaren Mike Ashleys. Och det var redan innan han började jobbet.
Alan Pardew lyckades vända opinionen. Ändå har inte, förrän senaste veckorna, fått den credit han förtjänar.
När det har diskuterats vem som ska få priset som årets manager har namn som Brendan Rodgers och Roberto Mancini nämnts flitigare under säsongen. Kanske är det ett tecken på att alla räknat med att Newcastle ska visa sig vara en bluff; ett korthus som förr eller senare ska rasa samman.
Det finns några argument för att inte ge priset till Alan Pardew.
Vissa menar att Newcastles scoutingteam med Graham Carr i spetsen har gjort grundjobbet genom att hitta spelare som Yohan Cabaye, Cheik Tioté, Hatem Ben Arfa och Papiss Demba Cissé.
Vissa befarar kanske att en sådan utnämning skulle luft under vingarna för Alan Pardews tränargelikar, de med en egocentrisk ådra. Det är de andra tränarna som röstar och Pardew fick det ryktet bland kollegorna under den tiden då han gled runt i en Ferrari.
Sedan har vi det tyngsta argumentet – att Newcastle blir tomhänta, att de missar Champions League-platsen och får nöja sig med Europa League. Det är förstås också en framgång, men det smäller inte lika högt.
River de murarna slår sig in bland de fyra första skulle vara en bedrift av historiska mått.
Men även om de faller på mållinjen framstår Alan Pardew, enligt mig, som den värdige vinnaren.
Framför Brendan Rodgers som fått Swansea att spela som ett Barcelona-light, framför Paul Lambert som gjort underverk med Norwich och framför Roberto Mancini som kan vinna ligatiteln med Manchester City.

Alan Pardew samtalar med Papiss Cissé, klubbens senaste succéförvärv. 

Alan Pardew har förstås haft tur. I augusti jobbade klubben hårt för att få loss anfallaren Madibo Maïga från Sochaux. Affären gick inte igenom trots att Maïga strejkade för att få till en flytt. Inför januarifönstret skulle övergången ske, men då klarade inte spelaren läkarundersökningen. Alan Pardew hade förstås alternativ – alla klubbar jobbar på det sättet – och det är han glad för idag.
Värvningen av Papiss Demba Cissé framstår en av de bästa som gjorts i ett januarifönster – någonsin. För den nätta summan av £9m fick Newcastle en anfallare som gjort 13 mål på 12 matcher. Igår satte Cissé två drömmål, varav ett kommer att bli ihågkommet länge.
– Så bra att det nästan är kriminellt, sa Jamie Redknapp i Sky.
Newcastletränaren berättade efter matchen att Demba Cissé har scoutats av Graham Carr i flera år.
– Han hade sett honom i Frankrike redan innan han kom till Tyskland, sa Pardew.
Alan Pardew har inte varit sen att lyfta fram ledarstaben bakom honom. Assisterande managern John Carver, coachen Steve Stone, utvecklingschefen Peter Beardsley och chefsscouten Carr. Ledarstaben och spelarna har hyllats så mycket att vi nästan glömt bort mannen som fogat samman delar och skapat en alkemisk essens.
Han som fått spelare som Tim Krul, Fabricio Coloccini, Cheik Tioté, Yohan Cabaye och Demba Ba att spela sitt livs fotboll.
Han som tyglat egensinniga lirare som Hatem Ben Arfa.
Han som fick se båda mittbackarna gå sönder, men ändå lagade läckage med modesta backar som Mike Williamson och James Perch.
Han som ändrat spelsystem för att kunna utnyttja all offensiv kraft och därmed ändra rollerna för spelare som Ba och Jonas Gutiérrez.
Han som i onsdags åkte till Stamford Bridge och besegrade ett formstarkt Chelsea med ett offensivt 4-3-3, bara dagar efter 0-4 mot Wigan.
Han som fått laget, fansen, hela klubben, att le och våga drömma igen.
– Jag spelar med ett leende på läpparna. Så här lycklig har jag aldrig varit, sa försvararen Steven Taylor i höstas.

Det där sista är intressant. Just förmågan att skapa harmoni i Newcastle – känd som en stormig klubb – är det som imponerar mest på mig.
Alan Pardew har agerat psykolog – och fått ut maximalt av materialet.
Ta bara hanteringen av Hatem Ben Arfa. Den franske stjärnan var känd som ett problembarn. Under Pardew har han spelat drömfotboll i vår. Han tar till och med jobbet för laget. Mot Chelsea imponerade hans presspel lika mycket som hans bollbehandling.
Alan Pardew berättar om Ben Arfa:
– Jag har sett målet mot Everton om och om igen, och känner att det är inte många gånger jag kommer att få jobba med en spelare med den talangen.
– Jag har fått jobba hårt med Hatem. Han hade en hemsk skada. Jag tog tillbaka honom lite tidigt och kände att nästa gång måste det bli rätt. Han var lite besviken först. Jag förstår det, och jag hanterade det bättre än jag hade gjort när jag var yngre.
– Han sätter upp en mur, för att hålla distans, många bra spelare gör det. Teddy Sheringham var också så, men när du väl kommer innanför muren finner du en stark och älskvärd karaktär.
– Jag ger inte så mycket instruktioner offensivt. Med en sån som Hatem måste du låta dem få ha sin värld – när han har bollen är det hans värld. När han inte har den är det min värld. Det har jag fokuserat på, att ge frihet och låta honom uttrycka det.
Ta hanteringen av Demba Ba. När Papiss Cissé värvades fick den förstnämnde acceptera en kantroll. Han har gjort ett lojalt arbete utan att klaga.
– De är väldigt olika. Demba är mer kreativ och kan vara länkspelare och spela fram. Papiss lever för att göra mål.
Vissa tränare, inte minst Alex Ferguson, lyckas få spelare att acceptera att sitta på bänken, acceptera otacksamma roller. I andra klubbar kan det orsaka världskrig.
Alla som sett Newcastle spela den här säsongen, alla som sett att Jonas Gutiérrez aldrig sviker sin ytterback i defensiven, vet att det är ett lag där spelarna jobbar otroligt hårt för varandra.
Alan Pardew verkar ha den där förmågan.
Samme man som blivit sparkad av West Ham, Charlton, Southampton, men tog smällarna och reste sig.

Alan Pardew presenterades som tränare i Newcastle i december 2010 – ett impopulärt val.

Egentligen skulle ha inte ha blivit fotbollsspelare, Alan Scott Pardew. Han föddes i Wimbledon 1961. Som ung kombinerade amatörfotboll med arbetet som fönstermontör och extraknäcket som taxichaufför. Från sitt arbete på byggena i London i slutet av 1970-talet och början av 80-talet kunde han se skymten av Upton Park. Han kunde inte ana då att han en dag skulle träna laget på den arenan.
Pardew spelade för Whyteleafe och Epsom & Ewell. Han hade ingen tanke på en professionell fotbollskarriär. Lönen var blygsam: 70 kronor i veckan, ytterligare 10 kronor i segerbonus. Vid ett tillfälle lade han av med fotbollen för att arbeta i Mellanöstern i ett halvår.
Först 1987, när han skulle fylla 26 år, värvades han till Crystal Palace av Steve Coppell, en affär värd 50 000 kronor.
Alan Pardew tvekade. I en intervju för sex år sedan berättade han:
– Fönsterbranschen var lukrativ på den tiden. Det kostade mig mycket pengar att gå till Palace. Jag tjänade bara 400 pund i veckan.
Tre år senare sköt han det avgörande 4-3-målet i FA-cupsemin mot Liverpool. Han spelade i finalen som Manchester United vann.
Pardew hade inte den naturliga talangen, hans spel byggde mer på inställning och attityd. Han har kallats ”dåtidens Scott Parker”. Hans förre tränare Billy Smith har berättat:
– Han var inte den bästa passningsspelaren. Han har överraskat alla med att lyckas som manager. Han var lite strulig, kom sent till träningar och så.
Innan den aktiva karriären var över hann den hårt arbetande mittfältaren spela för klubbar som Charlton, Barnet och Reading och en kort lånesejour i Tottenham innan han tog jobbet som spelade reservlagstränare i Reading 1997.
Där gjorde han succé. Efter att ha fått huvudansvaret lyfte han laget från botten till avancemang till gamla Division One (Championship) inom ett par år.
Det var året efter det som våra vägar hade kunnat korsas. Alans fru, Tina, kommer från Västerås och via en gemensam vän fick jag en lös förfrågan om jag ville träna med Reading under deras läger i Sverige. Min vän Martin, vars föräldrar kände Alan, nappade och fick köra målvaktsträning med Marcus Hahnemann (som för övrigt är Colorado Avalanche-fan och bara ville prata om Peter ”Foppa” Forsberg). Själv avböjde jag erbjudandet. I efterhand har jag ångrat mig många gånger, men sedan förra månadens slaktarmatch har jag känt att det, trots allt, var rätt klokt.

Framgångarna i Reading gav eko. Alan Pardew handplockades till West Ham där han förde upp laget till Premier League. Första säsongen, 2005/06, slutade ”Hammers” nia i ligan och nådde FA-cupfinal. Pardew var en sen Steven Gerrard-kvittering från att skriva historia och vinna FA-cupen. Den före detta fönstermontören hyllades som en av landets mest lovande managers.
Han var visserligen inte omtyckt av alla. Hans heta temperament och rappa käft – förmodligen ett resultat av jargongen bland byggnadsarbetarna där i början av 80-talet – gjorde att hamnade i luven på andra tränare. I West Ham anställde klubben en mediarådgivare.
Pardew och Arsène Wenger bråkade öppet. En gång i tidningarna sedan Pardew kritiserat Arsenal för att ha spelat en elva utan engelska spelare. Wenger kallade uttalandet ”rasistiskt”.
– En manager som är gift med en svenska och har värvat spelare från hela världen kan inte kallas rasist, svarade Alan Pardew.
Ett halvår senare, i november 2006, hamnade de i handgemäng vid sidlinjen.
Han kom bättre överens med José Mourinho. Alan Pardew var fascinerad av Chelseatränaren och besökte träningsanläggningen.
– Innan jag flyttade norrut var Chelsea det lag jag såg oftast. Jag gjorde en stor studie om Mourinho, hur han spelade och hur han lyckades gå obesegrad på hemmaplan. José hade gjort det med Porto också. Det handlade inte bara om bra spelare, det var något mer.

Vid tidpunkten för fighten med Wenger hade karriärkurvan som pekade uppåt vänt.
Alan Pardew sparkades från West Ham i december efter en tung höst där han inte alls lyckats få in Carlos Tévez och Javier Mascherano i laget. När han lämnade klubben sa isländske ägaren Eggert Magnusson att det var som att ”skära bort en bit cancer”.
Äventyret i Charlton blev inte heller lyckat. Pardew spenderade relativt stora pengar men laget sladdade. I november 2008, efter en förlust mot Sheffield United, stannade hundratals fans kvar och skanderade ”We want Pardew out”.
Sedan kom sejouren i Southampton där han sparkades tre matcher in på säsongen 2010/11.
Efter tre mer eller mindre misslyckade tränaruppdrag var Alan Pardews status körd i botten. Det var därför Newcastles fans reagerade med ilska när han presenterades som ersättare till omtyckte Chris Hughton som sparkats trots en stark höst.
– Chris gjorde ett bra jobb. Han är en bra coach. Men det var tydligt att Mike (Ashley) och Derek (Llambias) inte ville fortsätta med honom. Det var samma sak för mig i Southampton där jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Så jag hade ingen sympati för Chris, jag hade upplevt samma sak; det är så det fungerar, säger Alan Pardew i en intervju med The Times.
Sällan har en ny Premier League-tränare mötts med sådan avsky. En omröstning visade att endast 5,5 procent av fansen var positiva till Alan Pardew.
Men kritiken späddes på av falska teorier. Det hette att Pardew fått jobbet för att han var en av Mike Ashleys pokerpolare från London.
Sanningen, enligt The Times, är att Alan Pardew aldrig hade träffat Ashley när han kallades till en intervju.
– Jag fick en bra känsla med Mike. Det var inget snobbigt med hans attityd om vem som skulle träna Newcastle. Jag var inte ”Pardinho”, men han var inte besvärad av det.

Alan Pardew har hela tiden backat upp sin ägare. Även när Andy Carroll såldes i januari förra året.
– Carroll var ett hårt slag när han gick. Min ambition var att göra honom till Englands näste centerforward. Men budet var… well, vi tittade alla på varandra och sa: ”Vad kan vi göra?”. Budet var löjligt för en spelare med den erfarenheten som han hade, 16 matcher i Premier League.
Mike Ashley har fått kritik för att han hållit i pengarna. Men Pardew förstår strategin.
– Vi kan inte ta risker. Leeds, Portsmouth, Rangers – huvudet i sanden, beslut fattade på impulser. Det finns inte en chans att Mike och Derek kommer att göra det. Mike har satsat ungefär 273 miljoner pund i klubben och inte tagit något tillbaka. Politiskt är det ett minfält för mig. Jag vill ha en god relation till fansen, men jag vill säga till dem, innan de blir upprörda: Mike har investerat 25 procent av sin förmögenhet i klubben.
– Fråga mig efter 25 procent av mina pengar och du har noll chans, jag bryr mig inte om hur bra din idé är.
Fråga 100 procent av Newcastlefansen och de skulle förmodligen vara eniga om att Alan Pardew är årets manager i Premier League.

Källor: BBC, The Guardian, The Telegraph, The Times, Wikipedia

FAKTA/Newcastles spelaromsättning inför säsongen
In: Mehdi Abeid (Lens), Yohan Cabaye (Lille), Demba Ba (West Ham), Sylvain Marveaux (Rennes), Gabriel Obertán (Manchester United), Davide Santon (Inter), Rob Elliot (Charlton).
Ut: Sol Campbell (klubb oklar), Shefki Kuqi (Oldham), Kevin Nolan (West Ham), David Leadbitter (Torquay), Wayne Routledge (Swansea), José Enrique (Liverpool), Joey Barton (QPR).

***
Senare i dag eller i morgon kommer jag att lista de tränare som jag tycker har gjort de största bedrifterna den här säsongen.

Papiss Cissés supershow på Stamford Bridge i går gör att vi måste titta i backspegeln.
Vad har vi att jämföra med under året?
Här är min lista över säsongens snyggaste fullträffar i Premier League.

1) Papiss Cissé, Newcastle
Mot Chelsea 2 maj
Egentligen är det inte någon målchans. Cissé drar till från kanten, långt ut från kanten, på uppstuds och bollen skruvar sig in i bortre hörnet. ”Man kan se att han menar att göra exakt så”, sa Alan Pardew.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/premierleague/article14768638.ab

2) Hatem Ben Arfa, Newcastle
Mot Bolton 9 april
Vändningen fullständigt lurar bort en motståndare. Löpningen där Ben Arfa passerar fyra-fem försvarare. Ett världsklass-nummer.
http://www.youtube.com/watch?v=4MuvmO40YoU

3) Peter Crouch, Stoke
Mot Manchester City 24 mars
Tar emot bollen på volley med ett tillslag och vrider runt kroppen och drämmer till. Bollen seglar över Joe Hart in i bortre krysset.
http://www.youtube.com/watch?v=zo2VMUaN1zM&

4) Luis Suárez, Liverpool
Mot Norwch, 28 april
Ser att målvakten John Ruddy är långt ut och lobbar från halva plan. Bollen går i en båge och seglar in i mål. Att Suárez fullbordade sitt hattrick gjorde inte saken sämre (1:10 in i klippet).
http://www.youtube.com/watch?v=4xvJc-Tc8iU

5) Robin van Persie, Arsenal
Mot Everton 10 december
Den flygande holländaren möter Alex Songs perfekta långboll direkt på volley och bollen sitter otagbart via den bortre stolpen.
http://www.youtube.com/watch?v=okltbBh2JR4

6) Sebastian Coates, Liverpool
Mot QPR 21 mars
Mittbackar som försöker sig på cykelsparkar händer inte varje dag. Mittbackar som gör en halv bicycleta så att bollen sitter stenhårt i nättaket är… ännu mer sällsynt.

***
Vilka har jag missat?
Jag vill inte ha förslag på mål som bara är snygga – jag vill ha förslag på mål som är så snygga att de kan konkurrera med fullträffarna ovan.

Solen skiner, sommaren är här. Då finns det ingen anledning att jag håller er framför datorn i onödan.
Med en sådan sanslös fotbollsonsdag – själv tänkte jag klämma in fem-sex matcher i kväll – så är det bättre att ni gör som jag och går ut i solen och njuter.

Om ni vill ha lite eftersnack kring Manchesterderbyt kan ni alltid spana in dagens Euro Talk där jag medverkade trots senaste dagarnas allergibesvär (därför jag nästan tappade rösten i första delen). Programmet fungerar utmärkt att se i mobilen eller som podcast under en promenad.
Jag riktar bland annat kritik mot Alex Fergusons laguttagning och berättar om Ji-Sung Parks icke-smickrande statistik den här våren.
Här är länken:

Jag siktar på att skriva efter kvällens hyperviktiga matcher istället.

***
Spelprogram:
Ikväll
Chelsea-Newcastle 20.45
Bolton-Tottenham 21.00

Två kritiserade anfallare fick äntligen bitarna att falla på plats – fullt ut.
Luis Suárez har skapat chanser i massor under säsongen, men satt rekord i ramträffar och fått se målvakterna göra idioträddningar. I lördags mot Norwich kunde ingenting stoppa uruguayanen. Hans tredje mål – där han lobbade målvakten från halva plan – var ren fotbollskonst.
Fernando Torres har stundtals sett ut att vara på gång, inte minst i höstas då han gjorde ett par riktigt bra matcher innan han drog på sig ett rött kort och sedan kom ur rytm. I söndags mot QPR blev det ett hattrick och det lär göra gott för självförtroendet. Har det äntligen lossnat för spanjoren?

Det var knappast en helg med prickfria försvarsinsatser. Jag hade faktiskt rätt svårt att få ihop en backlinje. Kyle Walker och Vincent Kompany kändes givna.
Det var nästan lika dålig konkurrens på målvaktssidan.
Tuffare om centrala mittfältsplatserna där jag tvingas rata Steven Gerrard, Frank Lampard, Gareth Barry och Sandro trots starka insatser. Formationen (4-4-2) gör att det inte finns någon ”tia” i elvan – helt enkelt för att få in både Suárez och Torres.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt ”Omgångens lag”:
Ben Foster, West Bromwich
——————————————
Kyle Walker, Tottenham
John Terry, Chelsea
Vincent Kompany, Manchester City
José Enrique, Liverpool
——————————————
Victor Moses, Wigan
Yaya Touré, Manchester City
James McCarthy, Wigan
Steven Pienaar, Everton
——————————————
Luis Suárez, Liverpool
Fernando Torres, Chelsea

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Gareth Barry (Manchester City), Pablo Zabaleta (Manchester City), Samir Nasri (Manchester City), Juan Mata (Chelsea), Frank Lampard (Chelsea), Sandro (Tottenham), Rafael van der Vaart (Tottenham), Nikica Jelatic (Everton), Marouane Fellaini (Everton),Kevin Davies (Bolton), Jack Colback (Sunderland), Matt Jarvis (Wolves), Nathan Dyer (Swansea), Richard Dunne (Aston Villa), Jonas Olsson (West Bromwich), Shaun Maloney (Wigan), Steven Gerrard (Liverpool).

***
Såg du någon lirare som förtjänar titeln ”Omgångens floppspelare”?

Det spelas visst ett derby i kväll.
De säger att det är det hetaste Manchester-derbyt någonsin, den största matchen som spelats i Premier League.
Må så vara. Men det där vet ni ju redan.
Så därför kan vi rikta blicken på andra saker. Inte nödvändigtvis större och viktigare, men mer… genuina. 

Ända sedan Manchester City fick nya ägare och över en natt blev världens mest köpstarka klubb har ju dessa möten haussats något ofantligt. Redan hösten 2009, 4-3-matchen som Michael Owen avgjorde på Fergie-time, kallades det för tidernas derby.
Sedan dess har tempen skruvats upp ytterligare ett snäpp varje gång lagen ställts mot varandra. Inför dagens match slår det alla rekord.
Det känns onödigt att tjata om det. Jag hade tänkt att skriva ett dokument om Carlos Tévez underliga säsong – där han ett tag var upptagen med att spela golf hemma i Argentina – men min kollega Simon Bank skrev en plus-låst text på det temat i går så den idén sprack.
Så jag struntar i att snacka upp matchen i Manchester. Jag tror inte att det behövs. Jag väljer istället att lyfta fram en annan story.
Den om en 40-årig bortglömd hjälte i Preston.

Det kan vara på sin plats just i dag när två av världens rikaste klubbar (beroende på hur man ser det – en är rik på riskkapital, en är rik på intäkter) gör upp på Etihad.
Den här historien handlar om helt andra värden, om en gränslös kärlek till det man håller på med och att aldrig ge upp sina drömmar.
Graham Alexander spelade sin sista match i lördags.
Graham, who?, kanske vissa av er undrar.
Jo, det ska jag berätta för er. Det är nämligen en alldeles speciell herre.

Jag vet inte vad ni gjorde i april 1991. Vissa av er var förmodligen inte ens födda, eller åtminstone så unga att ni inte minns, men det var iallafall då Graham Alexander debuterade i det engelska ligasystemet för Scunthorpe United.
Sedan dess har han – håll i er nu – spelat över tusen proffsmatcher. Han är den andra utespelaren som klarat av den bedriften efter Tony Ford. Milstolpen nådde han i april förra året i mötet med Swansea i Championship.
Tony Ford och Graham Alexander spelade tillsammans i Scunthorpe. Ford var en av de första att hylla Alexander.
– Jag visste att han skulle bli långvarig. Han var en sån som ville spela varje lördag och det har inte förändrats. Han älskar att träna och vill alltid vinna, oavsett om det är five-a-side eller en sprint under försäsongen.

När Graham Alexander reflekterar över karriären, över det otroliga att ha spelat tusen proffsmatcher, pratar han också om glädjen.
– Jag har varit som en tioåring i 30 år, en sån som går ut och spelar fotboll med kompisarna, sa Graham Alexander förra veckan.
Då stod han framför fotoblixtarna och poserade med en ”merit award”, ett pris som delas ut av spelarföreningen till en spelare som agerat uppoffrande för fotbollssporten. Tidigare har storheter som Eusébio, sir Stanley Matthews och Pelé fått priset.
– När PFA tycker att ditt bidrag bör uppmärksammas säger det allt. Det är den bästa hyllningen man kan ge honom, sa Preston-tränaren Graham Westley.
Alla var överens om att Graham Alexander gjort sig förtjänt av utnämningen. ”Grezza”, som han kallas, är schablonbilden av begreppet ”lång och trogen tjänst”.
Han har alltid varit en klippa, på och utanför planen, alltid lojal oavsett om han spelats som högerback eller som defensiv mittfältare.
Vissa har kallat honom ”The Ultimate Professional”. Han var en sån där sällsynt spelare som vann respekt hos motståndarfansen. För sitt sätt att uppträda, för sitt sätt att spela schyst. Väldigt sällan har han fått de stora rubrikerna.
Engelsk fotbolls Javier Zanetti, om ni vill.
– Jag ville bara göra en match så jag kunde säga att jag varit fotbollsproffs, har han sagt.
Det blev några fler framträdanden.

Efter de första stapplande stegen i Scunthorpe fortsatte karriären i Luton Town och Preston innan han skrev på för rivalen Burnley 2007. Preston ville bara erbjuda ett ettårskontrakt, Burnley lockade med två år.
– Vi vill inte sälja Graham, men han får tryggheten med ett tvåårsavtal i Burnley medan han bara får ett år här, sa Prestons ordförande Derek Shaw.
Själv motiverade Graham Alexander på Prestons hemsida:
– Att lämna Preston var ett gigantiskt beslut för mig, oavsett var jag hade flyttat, även om det var till Real Madrid hade det varit svårt att lämna Preston. Jag har försökt att lämna känslorna utanför och ta det bästa beslutet för karriären och jag tror att det här är rätt.
Flytten blev ett lyft. Efter att ha spenderat hela karriären, 16 säsonger, i de lägre divisionerna fick han vara med och fullborda sensationen när Burnley tog steget upp i Premier League 2009 via playoff. Den säsongen spelade han samtliga 61 matcher. Vid 37 års ålder.

Graham Alexander hade upplevt två bittra playoff-nederlag i sin karriär, 2001 och 2005 med Preston. Det var få spelare som fotbolls-England unnade en framgång mer än honom.
Han var 37 år, på väg att fylla 38.
Skulle Premier League-tempot bli ett brutalt uppvaknande för en spelare som aldrig haft den naturliga talangen utan levt på inställning och träningsvilja? Var det trots allt läge att lägga av?
Nej.
Den 15 augusti 2009 blev han den äldsta Premier League-debutanten när han startade premiären borta mot Stoke.
Den 19 september 2009 blev han en av de äldsta målskyttarna när han gjorde mål på straff i segermatchen mot Sunderland. Månaden efter, nyligen fyllda 38 år, gjorde han båda målen i mötet med Hull City, varav ett från straffpunkten.

Om någon minns Graham Alexander från Burnley är det förmodligen tack vare straffarna.
Jag har aldrig sett en mer elegant straffexekutör.
Det var inte bara det att han alltid gjorde mål, han hade dessutom en säregen teknik. Han tog en rak ansats och träffade bollen med yttersidan av foten. Det gav effekten att målvakten ofta kastade sig åt fel håll. Arsenals Manuel Almunia blev totallurad av en Graham Alexander-straff.
Jag har inte uppdaterad statistik, men i april för två år sedan hade Alexander gjort mål på 73 av sina senaste 78 straffar.
När Alexander gjorde sin första sejour i Preston var tränaren Craig Brown så säker på att han skulle göra mål att han alltid vinkade upp lagkamraterna till mittlinjen för att göra sig redo för avspark. Säsongen 2002/2003 satte Alexander nio fullträffar från elvameterspunkten.

Graham Alexander sätter en straff mot Arsenal i december 2009.

Graham Alexander föddes i England men valde att representera Skottland där pappan var född. Han gjorde 40 landskamper, bland annat var han med i den minnesvärda 1-0-segern över Frankrike 2006.
– För att vara ärlig: När jag började spela fotboll hade jag två mål. Spela i Premier League och spela för Skottland. Jag växte upp och höll på Skottland så långt tillbaka jag kan minnas.
Det dröjde till 37 års ålder innan Graham Alexander uppfyllde drömmen om spel i Premier League. När säsongen var över hade han valts av supportrarna till årets spelare i Burnley.
Men hade han ens kunnat drömma om att avsluta karriären på ett bättre sätt?
Jag tvivlar på det.

Efter förra säsongen fick Alexander inget nytt kontrakt av Burnley. Han var beredd att lägga av. En vecka före premiären var han fortfarande klubblös.
– Jag hade inte pratat med någon klubb. Jag började tänka att det kunde vara över. Jag ville fortsätta, men jag var samtidigt realistisk. Lyckligtvis fick jag ett fint telefonsamtal.
Det var Preston NE, hans forna klubb, som hörde av sig. Graham Alexander återvände till laget där han tillbringat närmare nio år.
I höstas, när han fyllde 40 år, intervjuades han av BBC. På frågan ”om ålder bara är en siffra”, svarade han:
– Jag slutade planera för sju år sedan. Att bli 30 var en stor grej för mig. När du är ung och lirar med någon som är över 30 tycker du att de är från forntiden. Jag är säker på att jag är gammal i andras ögon oavsett om jag är 30 eller 40. Så det är ingen större skillnad.
När tränaren Phil Brown (just det, förre Hull-tränaren) fick sparken blev Graham Alexander befordrad till tillfällig spelande tränare tillsammans med förre Everton-legendaren David Unsworth. Duon ledde laget i fem matcher innan Graham Westley tog över ansvaret.
Det var egentligen inte tänkt att Graham Alexander skulle spela mer. Hans sista framträdande var den 10 december mot Stevenage. Många befarade att han gjort sin sista match.
I förra veckan pratade han känslosamt och bekräftade att karriären var över när vårsäsongen var slut.
– Jag har haft en fantastisk tid och gjort en kort flytt över till Burnley där jag fick vara med om uppflyttning till Premier League. Det var så upphetsande att komma tillbaka till Preston förra sommaren. Det är sorgligt att det är över, men jag spelade min sista match på Deepdale, sa han förra veckan.
Men det var inte riktigt över.
Det fanns ett kapitel kvar att skriva.

I lördags spelade Preston NE den avslutande ligamatchen i League One hemma mot Charlton. Med sex minuter kvar gjorde Graham Westley ett sentimentalt byte. Han tog av Max Ehner och skickade in Graham Alexander vid ställningen 1-2. Det var dels en gest från klubben att visa uppskattning, dels en chans för veteranen att ta farväl av fansen på Deepdale, arenan där han spenderat en stor del av sitt proffsliv.
I slutminuten fick Preston frispark. I säsongens sista match. I den sista matchen i Graham Alexanders karriär.
Ni förstår vad som hände.

http://www.youtube.com/watch?v=-7cuv_W31Ao

Det är vid såna här tillfällen som verkligheten blir bättre än dikten, där den himmelske manusförfattaren överträffar sig själv.
Det fanns förstås bara ett rimligt slut på matchen. Att Graham Alexander gjorde mål.
– Det är viktigt att speciella spelare får speciella ögonblick, sa Graham Westley.
Just därför fick Graham Alexander ett värdigt avslut. Han är en speciell spelare.
Själv var han rörd. Han hade fått göra ett sista framträdande, hans 1 023:e i proffskarriären. Han hade fått göra mål och rädda poäng. Och dessutom framför de supportrar som han har de djupaste banden till.
Inte ett öga var torrt.
– Det var en saga. Jag hade inte kunnat komma på ett bättre slut förutom om jag gjort segermålet. Men då är jag girig.
Han fick en varning för ”överdrivet firande” för att han sprang ut och kramade om fansen.
– Domaren bad om ursäkt för det, men det tar inte bort glädjen. Jag kan dra mig tillbaka som en lycklig man.

Källor (citat): BBC, Daily Record, Telegraph, Wikipedia

***
Har ni inte fått nog av Graham Alexander kan ni kolla den här videon.

Tre omgångar kvar. Slaget om Champions League-platserna är hetare än någonsin.
En eller två platser står på spel. Det vet vi inte förrän i efterhand, när Champions League-finalen har avgjorts. Så raffinerat är läget.
– Jag kommer sätta ölen i halsen om Chelsea vinner Champions League, sa Alan Pardew innan Chelsea hade spelat bort Barcelona.
Här har jag tagit tempen på klubbarna som slåss om CL-biljetterna. Det är en nulägesanalys, inte en profetia om hur det slutar.

Tabelläget 
1) Man United 35   83
2) Man City 35   80
3) Arsenal 36   66
4) Tottenham 35   62
5) Newcastle 35   62
6) Chelsea 35   61
7) Everton 35   51

3) Arsenal, 66 poäng, +24

Återstående program: 4
Norwich (h), West Bromwich (b)
Kommentar: Två överkomliga matcher. Norwich har tappat fart senaste månaden. WBA på The Hawthorns är ingen munsbit, men Roy Hodgsons gäng har i jämförelse väldigt lite att spela för i den matchen.

Skadeläget: 3
Mikel Arteta (resten av säsongen), Theo Walcott (oklart), Jack Wilshere (resten av säsongen), Per Mertesacker (14 maj), Emmanuel Frimpong (september).
Kommentar: Försvarskrisen är över. Skadan på Mikel Arteta ställer till det för Arsène Wenger som inte får samma balans på mittfältet.

Formen: 2
Kommentar: Arsenal var glödhett i mars, men sedan Mikel Arteta gick sönder i inledningen av matchen mot Wigan har maskineriet hackat. En förlust och två kryss på de tre senaste matcherna.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Robin van Persie har tappat sin sanslösa målform. Hittade rätt i helgen mot Stoke, men det var första spelmålet i ligan sedan 12 mars.

Tränare: 4
Kommentar: Arsène Wenger har erfarenheten och kunnandet för att inte darra när säsongen går in i ett avgörande skede. Har hans trupp det?

Totalt: 15/25

4) Tottenham 62 poäng, +20

Återstående program: 2
Bolton (b), Aston Villa (b), Fulham (h).
Kommentar: Två matcher på bortaplan mot lag som slåss om kontraktet. Dessutom svårspelade Fulham på hemmaplan i sista matchen.

Skadeläget: 3
Benoit Assou-Ekotto (oklart), Louis Saha (oklart), Niko Kranjcar (oklart), Heurelho Gomes (oklart), Michael Dawson (resten av säsongen), Jermaine Jenas (resten av säsongen), Tom Huddlestone (resten av säsongen).
Kommentar: Spurs skadelista har varit lång hela säsongen, men nu är åtminstone nyckelspelarna hela. Av dessa namn är det bara Assou-Ekotto som kan klassas som ordinarie.

Formen: 1
Kommentar: Spurs har kollapsat efter den fina hösten. Visserligen blev det seger i dag, men den trepoängaren kom mot hopplösa Blackburn. Bara två segrar på de tio senaste i ligan.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: Gareth Bale har spelat helt okej, men haft marginalerna emot sig under våren (träffar i virket och lagkamrater som inte förvaltar chanserna han skapar). Gjorde en mycket bra insats i dag.

Tränare: 2
Kommentar: Harry Redknapp har gjort ett fantastiskt arbete med Spurs sedan han tog över hösten 2008, men sedan han kopplades ihop med förbundskaptensjobbet har varken han eller klubben arbetat i harmoni. Ligaavslutningen kommer att definiera hans säsong.

Totalt: 11/25.

5) Newcastle 62 poäng, +7

Återstående program: 1
Chelsea (b), Manchester City (h), Everton (b).
Kommentar: Ett nytänt Chelsea borta, ett titeljagande City hemma och en avslutning borta mot Everton som alltid är bättre på våren. Schemat talar kraftigt emot Newcastle.

Skadeläget: 3
Gabriel Obertan (2 maj), Haris Vuckic (oklart), Danny Guthrie (2 maj), Peter Lövenkrands (resten av säsongen), Sammy Ameobi (oklart), Steven Taylor (resten av säsongen), Sylvain Marveaux (2 maj).
Kommentar: Många som trängs på rehabcykeln, men ingen av de ordinarie spelarna, bortsett från mittbacken Taylor.

Formen: 3
Kommentar: Newcastle hade sex raka segrar och hade spelat drömfotboll fram till helgen. Sedan kom 0-4 borta mot Wigan. Ett olycksfall i arbetet eller starten på en tyngre trend? Det återstår att se.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Med Steven Taylor på skadeligan är Fabricio Coloccini centralfiguren i försvaret. Han har varit lysande senaste månaderna, men han såg precis som resten av laget, rätt vilsen ut i går. Samma sak här: Var det ett snedsteg?

Tränare: 3
Kommentar: Alan Pardew borde ligga bra till för att bli utsedd till årets manager i Premier League. Så imponerande är arbetet han gjort med det här manskapet. Bristfällig rutin från liknande toppstrider.

Totalt: 14/25

6) Chelsea 61 poäng, +23

Återstående program: 2
Newcastle (h), Liverpool (b), Blackburn (h).
Kommentar: Ett revanschsuget Newcastle kan bli nog så tufft. Dessutom Liverpool på bortaplan direkt efter att lagen ställts mot varandra i FA-cupfinalen.

Skadeläget: 2
Ryan Bertrand (oklart), Gary Cahill (oklart), David Luiz (oklart).
Kommentar: Hanterbart sett till antalet, men att ha två mittbackar borta i ett så här avgörande skede av säsongen är inte optimalt. Står och faller med John Terry och Branislav Ivanovic för tillfället.

Formen: 5
Kommentar: Sedan Roberto Di Matteo tog över i början av mars har Chelsea spelat 16 matcher och förlorat en (borta mot Manchester City). Slog ut Barcelona i Champions League och vann med 6-1 i dag. Chelsea glöder.

Formen hos nyckelspelare: 3
Kommentar: John Terry har gjort en stark vår. Visst, hjärnsläppet i Champions League som gör att han missar finalen var ren idioti, men spelmässigt har han visat att formen är på topp, inte minst i första mötet med Barcelona.

Tränare: 4
Kommentar: Roberto Di Matteo är en rookie i sammanhanget men allt han rör vid för tillfället verkar bli till guld. Har fått laget att vinna, Fernando Torres att göra mål och Roman Abramovitj att le. Sett till dagsformen är han värd en femma i betyg.

Totalt: 16/25.

———————————————-

Fotnot: Om Chelsea vinner Champions League och inte slutar bland de fyra första i ligan kommer fjärdeplatsen endast att ge spel i Europa League. Chelsea får då den fjärde Champions League-platsen. Alla engelska CL-lag slipper då att kvala till turneringen.

***
Vad tror du om slaget om Champions League-platserna?
Vilket lag ser hetast ut?
Vad kommer att bli avgörande?
Kommer Chelsea vinna Champions League och därmed snuva någon av konkurrenterna på en av CL-biljetterna?

***
Mitt tips: Arsenal slutar trea. Tottenham slutar fyra. Bayern München vinner Champions League.

De spelade FA-cupfinal 2003 och tog sig till Uefacupen.
Några år senare hade de rasat ned i tredjedivisionen och stod på randen till konkurs.
Southampton FC överlevde och började den långa vandringen tillbaka.
De fick en ny ägare, plockade in en schweizisk bankman i en nyckelroll och anställde en före detta fystränare som manager.
På lördagen kan de vara tillbaka i Premier League.
– Att nå dit med Southampton skulle betyda så mycket när man varit här under de mörka tiderna, säger stjärnan Adam Lallana.

St Mary’s Stadium, 1 oktober 2011:
Nigel Adkins har precis fått se sitt lag sopa banan med Watford. Målkungen Rickie Lambert sätter två straffar, Adam Lallana snurrar återigen upp motståndarförsvaren. Siffrorna stannar vid 4-0.
Oh, when the Saints… go marching on!
Oh, when the Saints go marching on…
Hemmafansens sång ekar på Itchen Stand. Marscherar är precis vad Southampton gör – i rask takt genom det engelska ligasystemet.
Den här säsongen har de gått fram som en ångvält i Championship. Segern mot Watford är 16:e raka hemmavinsten. Nigel Adkins, tränaren, försöker göra sitt bästa för att dämpa euforin.
– Folk talar om oss som potentiella mästare, men det bara gått tio matcher. Det är en lång väg kvar, säger han.
Två dagar senare tillägger han:
– Vi lever inte under några illusioner. Det är en tuff, tuff division – 15 eller 16 lag har aspirationer på att nå Premier League. Vi ligger i topp nu, men det kan förändras väldigt fort.

Orden är från i höstas, men Southamptons tabellposition har inte förändrats nämnvärt.
Laget blev visserligen passerat av Reading för ett par veckor sedan när man förlorade hemma i seriefinalen med 1-3. Reading säkrade uppflyttning till Premier League förra helgen.
Men idag kan allt vara glömt för Saints-fansen. Då kan Southampton lägga beslag på den andra direktplatsen genom att besegra redan nedflyttningsklara Coventry hemma på St Mary’s. Saints har två poäng tillgodo på trean West Ham som möter Hull City hemma.
– Jag har spelat några stora matcher, men det är är den största med tanke på vad den gäller, säger Adam Lallana. Jag var här när vi åkte ned i League One så jag känner att jag är skyldig klubben något.
Arenan är förstås utsåld sedan länge. Klubben har sålt 32 300 biljetter, vilket betyder klubbrekord. Merparten åskådarna kommer att bära fram sitt lag. Stämningen i stan har nått kokpunkten. Åtta medlemmar ur Southamptons supporterklubb på Malta kommer att resa till matchen.
– Jag är upphetsad inför varje match, men lördagen kommer att bli speciell, säger Nigel Adkins.
Mycket talar för att Southampton grejar det. De har ligans bästa hemmastatistik, Coventry är ligans sämsta bortalag.
Skyttekungen Rickie Lambert, som gjort 31 mål under säsongen, kommer dessutom att ställas mot 17-årige mittbacken Jordan Willis. Willis har bara spelat en halvtimmas ligafotboll.
Det enda som möjligen talar emot avancemang är att Southampton haft svårt att vinna när matcherna direktsänds i tv. Efter förlusten mot Middlesbrough förra helgen är det tre raka tv-förluster. Lördagens tidiga match (avspark 13.30) sänds världen över, bland annat i TV4 Sport.
Tränaren Nigel Adkins struntar i vidskepligheten.
– Vi vann den första matchen som sändes live mot Leeds och vi kommer att vinna den sista som går live, säger han.
Bara att Southampton talar om Premier League gör att fansen får nypa sig i armen. Det är bara två år sedan de låg de i botten av League One.
På lördagen kan de vara tillbaka, bara en vecka efter det att värsta rivalen Portsmouth ramlat ned i tredjeligan.
Den här storyn börjar vi dock några år tidigare.

Millennium Stadium i Cardiff, 17 maj 2003:
”Svensson, Svensson” sändes inte längre i svensk tv, men för dem som bänkade sig på Millennium stadium den här dagen med blågula glasögon var det lite av repris. ”Svensklaget” Southampton var framme i FA-cupfinal – Svensson och Svensson startade.
Southampton var ett gediget gäng. Managern Gordon Strachan hade satt sin prägel på truppen. Det var en sorts skotsk arbetarklass över manskapet. Southampton hade inga stjärnor, men hade ändå spelat sig till en finfin åttondeplats i ligan.
Där fanns målvakten Antti Niemi, ansedd som en av ligans bästa. Där fanns mittbacksparet med Michael Svensson och norrmannen Claus Lundekvam, i Matthew Le Tissiers självbiogafi omnämnt som ”ett av de bästa han sett i Premier League”. Där fanns mittfältslungor som Chris Marsden och kloka fotbollshjärnor som Anders Svensson. Där fanns trotjänare som Francis Benali, kultspelare som Marian Pahars och komplementsspelare som Jason Dodd. Där fanns en ung Rory Delap. Där fanns, inte minst, målkungsmaterial som James Beattie.
När jag pratade med Michael Svensson i höstas berättade han för mig:
– Vi hade ett otroligt starkt lag. Vi var inget fantastiskt spelskickligt lag, men det hände att vi slog de stora lagen och tog våra skalper. Vi hade James Beattie där framme, han gjorde väl en 20 mål. Ett bra försvar och James som trygghet framåt, det räckte långt.
I den här finalen räckte det inte, Arsenal vann med 1-0 efter ett segermål av Robert Pirès, men finalplatsen gav en biljett till Uefacupen. ”Saints”, änglarna, svävade bland molnen. De såg inte helvetet som öppnade sig framför dem.
För Southampton blev FA-cupfinalen början till det som Michael Svensson senare ska beskriva som ”fallet”.

Vad hände efter den där minnesvärda dagen i Cardiff? Vad hände med det gedigna lagbygget som Gordon Strachan format till att bli så svårslaget?
Vi vet att Gordon Strachan lämnade tränarposten i februari 2004, enligt den officiella motiveringen ”för att ta ett break från fotbollen”, vi vet att hopplöse Steve Wigley tog över i en månad innan ännu mer hopplöse Paul Sturrock försökte få rätsida på skeppet. Det gick inte alls. Sturrock lämnade efter fem månader för att ersättas av… tada! Steve Wigley.
Michael Svensson berättar om den bakomliggande orsaken till att laget som kom åtta i Premier League tappade sin slagstyrka:
– Ledningen behöll inte spelare och tränare som man borde ha gjort. Gordon Strachan lämnade och det finns ju olika spekulationer till varför han gjorde det. Klubben ville bygga på åttondeplatsen 2003 och stabilisera laget på den nivån men i stället släppte man spelare.
Var det ekonomin som satte stopp?
– Nej, det fanns pengar. Spelar man i Premier League finns det pengar. Southampton hade ju inte en av de högsta lönenivåerna, tvärtom var vi säkert ett av lagen i botten av den kategorin.
När Southampton sladdade hösten 2004 under Wigleys ledning var ägaren och ordföranden Rupert Lowe mäkta impopulär bland supportrarna. Hans nästa beslut var inte direkt något pr-drag.
När Wigley fick gå ersattes han av ingen mindre än Harry Redknapp – från värsta rivalen Portsmouth. ”Pompeys” ledning rasade och kallade övergången ”det största möjliga sveket”.
– Jag tycker inte att det är något svek. Det är mitt liv och det här är en fantastisk chans för mig, sa ”Dirty Harry” när han poserade med Rupert Lowe och en matchtröja med ”REDKNAPP” på ryggen.
Michael Svensson menar att tränartillsättningarna Southampton saknade känsla.
– Det var inte så genomtänkt när man plockade in managers.
Att plocka över Harry Redknapp kändes lite som en panikåtgärd, en sån där grej som en klubb utan ”en röd tråd” gör?
– Ja, framför allt med tanke på hans historia, att han kom från värsta rivalen. Gör man det har man inte den bästa starten. Lyckas man inte blir fallet tungt. Personligen gillade jag Redknapp, men hade vi inte tillräckligt bra spelare. Vi hade ingen stabilitet. Det får man inte som spelare om man ständigt byter tränare.

Southamptons tränarkarusell snurrade snabbare än i andra klubbar. Efter att Gordon Strachan lämnade i februari 2004 avverkade Southampton tolv tränare på drygt sju år. Efter Steve Wigley följde, i tur och ordning, Paul Sturrock, Steve Wigley (igen), Harry Redknapp, George Burley, John Gorman, Nigel Pearson, Jan Poortvliet, Mark Wotte, Alan Pardew, Dean Wilkins innan Nigel Adkins tog över.
Harry Redknapps entré blev inget lyft för Southampton. Det var inte så enkelt att rädda ett sjunkande skepp, inte ens om man är ”Harry Houdini”. Vid det här laget hade Southampton börjat ta in vatten.
Den symboliske kaptenen, härföraren i försvaret, var dessutom indisponibel. Michael Svensson hade drabbats av en allvarlig knäskada. Från läktaren fick han se laget med bland andra Anders Svensson, Andreas Jakobsson och Mikael Nilsson, åka ur Premier League i sista omgången våren 2005.
– Det var tungt. Man stod bredvid utan att kunna hjälpa till. Vi gick från att spela FA-cupfinal och sluta åtta i Premier League till att rasera allt.
Southampton hade trillat ur högstaligan efter 27 år i finrummet.
Michael Svensson märkte av det dystra stämningsläget i stan:
– Fotbollen är deras liv. Där ser man skillnaden England kontra Sverige. Vi har åkt ur med Halmstad och det svider förstås hos våra supportrar. Men där, i England, blir folk deprimerade, vi snackar riktig depression.

Saints-fansen deppar efter att laget åkt ur Premier League 2005.

Harry Redknapp stannade i klubben för att ställa saker till rätta och ordna en snabb comeback. Så blev det inte. Efter att ha lett laget under hösten i Championship bestämde han sig för att vandra tillbaka (!) till Portsmouth efter att ha försonats med ägaren Milan Mandaric.
George Burley ersatte Redknapp och ledde laget till playoff 2006/07. Det blev en temporär framgång innan det började gå utför igen. Både på och utanför planen.
Säsongen 2007/08 blev man tvingade att sälja Gareth Bale och Kenwyne Jones för att undvika att försätta klubben i förvaltning. ”Saints” klarade att undvika nedflyttning på sista speldagen.
Året efter blev mardrömmen ett faktum.
Michael Svensson kämpade länge med att komma tillbaka till spel. Den här våren hade han i princip gett upp och fungerade istället som assistent till holländaren Mark Wotte. När de tog över ansvaret i januari efter Jan Poortvliet var skadan för stor för att reparera. Southampton ramlade ned i tredjedivisionen för första gången sedan 1960.
Men det skulle bli ännu värre.
I april 2009 dömdes Southampton till tio poängs avdrag för att klubben försatts i förvaltning. Straffet betydde att laget inte kunde klara kontraktet. Men eftersom Southampton hade åkt ur i vilket fall så fick man istället ta med sig poängavdraget till nästa säsong i League One. Michael Svensson beskriver poängavdraget som ”ytterligare en kniv i ryggen”.
I april 2009 var konkursen nära. Fansen samlade in 1,4 miljoner kronor för att klubben skulle täcka spelarlönerna.

Sommaren kantades av spekulationer. Det snackades om ett 30-tal intressenter. Ett konsortium med legendaren Matthew Le Tissier som frontman var länge den hetaste spekulanten. Men i stället hamnade klubben i händerna på Markus Liebherr, en tyskfödd schweizisk miljardär som fått ärva familjeföretaget Liebherr.
Entré: Nicola Cortese.
Idén till köpet av Southamptons var nämligen inte Liebherrs egen. Den kom från hans bankman i Schweiz, Nicola Cortese. Han tittade över intressanta investeringsmöjligheter för sina klienter, och hade två år tidigare läst om att Microsofts Paul Allen ryktades lägga bud på en fotbollsklubb i södra England. Cortese fastnade för Southampton och tipsade Liebherr. En dag senare stod de i mittcirkeln på St Mary’s Stadium.
– Markus gillar kultur och historia och läste snabbt in sig på klubbens bakgrund, berättade Cortese för BBC.
Markus Liebherr stod som ägare men lät Nicola Cortese driva sin nya ”leksak”. Cortese lämnade bankjobbet i Schweiz och blev ”executive chairman”.
Övertagandet innebar att tränarduon Mark Wotte/Michael Svensson lämnade sina poster. En vecka senare, den 17 juli 2009, presenterades Alan Pardew som ny manager för Southampton.
– Vi är överlyckliga över att vi lyckats få hit Alan till St Mary’s, sa Markus Liebherr när affären var klar.
Alan Pardew hade inget tacksamt läge. ”Saints” startade säsongen med tio minuspoäng, men han lyckades åtminstone lyfta laget till en sjundeplats, precis utanför playoff.
Det var inte tillräckligt för Cortese. Nicola Corteses plan var att Southampton skulle nå Championship inom två år och Premier League inom fem år. För att infria målen hade inte Southampton råd att misslyckas igen.
Så tre omgångar in på säsongen 2010/2011 i League One sparkades Alan Pardew efter 4-0-segern (!) över Bristol Rovers. Vid en första anblick såg det ut som ett förilat beslut av en klubb som tidigare gjort sig känd för att sakna tålamod. Fansen var missnöjda.
Men senare framkom att beslutet handlade om en ansträngd relation mellan Pardew och Nicola Cortese samt övriga ledare som viskat om samarbetssvårigheter. Ordföranden ville dessutom ha en manager som såg klubben i ett bredare perspektiv, som såg ett värde i den fina akademin som producerat stjärnor som Theo Walcott och Gareth Bale.

Ersättaren blev Nigel Adkins, en oprövad herre som bara tränat mindre klubbar. Det var inget namn som fick Saints-fansen att göra vågen, men efter förlust i debutmatchen mot MK Dons (0-2) lyckades han skapa lugn i en klubb som upplevt alla former av kaos.
Adkins historia är intressant. Han kom närmast från Scunthorpe, en klubb han förde upp i Championship för första gången på 40 år (sedan åkte de ur, för att sedan gå upp igen). Innan dess hade han arbetat i tio år som fystränare i klubben. Han blev snabbt populär och fansen på Glanford Park tillägnade honom läktarramsan:
”Who needs Mourinho, we’ve got our physio!”
När säsongen var över hade han lett Southampton tillbaka till andraligan. Att de gjorde det med en offensiv, passningsorienterad fotboll var ännu mer glädjande för supportrarna som fortfarande drömmer sig tillbaka till tiden då Matthew Le Tisser dominerade på klassiska The Dell.
Tyvärr fick inte Markus Liebherr vara med och skriva historia. I augusti för två år sedan avled han efter en tids sjukdom. Men hans minne lever kvar och tack vare Nicola Cortese drar klubben numera åt samma håll.
– Jag använder ofta frasen ”together as one”” och det är det vi är, säger Nigel Adkins.
– Vi är en klubb som är förenade. En klubb handlar om människorna och vi försöker ge alla möjligheten att bli så bra som möjligt. Vi har en väldigt ärlig och hårt arbetande grupp av spelare och ledare. Alla är ambitiösa och vi bygger en kultur och miljö där folk är inställda på hårt arbete.

Nigel Adkins är den analytiska tränarsorten. Han ser varje match tillsammans med spelarna med hjälp av video. Efter varje match gör managern en lista på fem positiva aspekter och en negativ för att utveckla laget.
Michael Svensson, som träffat Adkins vid ett tillfälle, har bara positivt att säga om 47-åringen från Birkenhead.
– Han är väldigt sympatisk och har en väldigt bra stab runt omkring. Han verkar verkligen vara ”down to earth” och är duktig på det han gör.
Southamptons lirare verkar trivas under en manager som kör allt annat än den diktatoriska ledarstilen. Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom förra säsongen och köptes av Arsenal i somras. I år handlar det mycket om spelare som Rickie Lambert, Lee Banard och Adam Lallana. Den sistnämnde har tagit över Adel Taarabts roll som Championships mest begåvade spelare. Michael Svensson minns mycket väl när en ung Lallana kom fram ur de egna leden.
– Han kom upp i A-truppen 08, han kan varit uppe och känt på det 07, men 08 spelade han hela säsongen i Championship. Jag minns att han hade bud från Premier League då men klubben sa nej. Det kanske var rätt att stanna kvar och få rutin. Nu tycker jag att han är mogen för Premier League.
I januari värvades Billy Sharp från Doncaster. Han bildar ett vasst anfallspar med Lambert.

Adam Lallana är en av stjärnorna i Southampton.

Southamptons toppade Championship hela hösten. Trots Nicola Corteses femårsplan blev Premier League plötsligt realistiskt redan i år.
Optimismen hos fansen spirar. Även hos spelarna. Förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, nu på lån från Celtic och förra säsongen på lån i FC Köpenhamn, sa i höstas att laget är tillräckligt bra för att spela i Champions League.
– Du kan se på sättet vi spelar, ibland är det briljant. Det påminner mig om spelet i Europa.
Hooiveld ger Nigel Adkins credit.
– Det är tack vare coachen och hur han vill spela. Vi tränar mycket på det. Vi spelar ungefär som Köpenhamn förra året och de gick till åttondelsfinal i Champions League. Jag tycker inte att det är stor skillnad mellan oss och dem, säger Hooiveld.
Och kanske har Hooiveld en poäng. Norwich har gjort en liknande resa från botten av League One. Få trodde att de skulle klara anpassningen till Premier League. Men med tre omgångar kvar ligger de på 13:e plats, och har egentligen aldrig varit nära nedflyttningsstrecket.
Adam Leitch, sportreporter på lokaltidningen Daily Echo, berättar för mig:
– Laget har väldigt lite PL-erfarenhet. De kommer att behöva förstärka, helt klart. Framför allt med en mittback, mer snabbhet på kanterna, kanske en Premier League-proven striker och en rutinerad central mittfältare.
Jos Hooiveld lär få följa med upp i Premier League om laget gör sitt jobb mot Coventry. Han har spelat en viktig roll för Southampton. I båda mötena med West Ham (1-0 hemma, 1-1 borta) gjorde han lagets mål.

För supportrarna ger årets framgångar perspektiv. Det var inte länge sedan klubben var på väg att stupa. Nu har de både ett bra lag och ordning på ekonomin. Southampton är en av få engelska klubbar som är skuldfria.
Michael Svensson, som minns smärtan när klubben åkte ur Premier League, är imponerad av tålamodet hos supportrarna.
– De har aldrig förlorat tron på att laget skulle ta sig tillbaka. Det är bara att titta på publiksnittet – runt 20 000 i tredjedivisionen. Det säger väl allt.
Bland de lokala sportreportrarna i Southampton finns det – förutom ekonomin och en svag klubbledning – en enklare förklaring till att Southampton en gång rasade ur Premier League:
Michael Svenssons knäskada som förstörde hans proffskarriär.
”Hade inte Svensson gått sönder hade inte Saints åkt ur”, heter det. Svensson skrattar till när han hör påståendet:
– Det är mitt fel då… Nej, men det är kul att de inte har glömt bort det lilla man gjorde där. Det blev inte så många säsonger men jag har stort hjärta för klubben.
Du kanske får chansen att återvända som tränare?
– Det vore fantastiskt.

Källor: Daily Echo, Guardian, BBC, Skysports, Wikipedia, Saints.co.uk

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min förra blogg på Eurosport.

FAKTA/Southamptons lag i FA-cupfinalen 2003
Antti Niemi – Chris Baird, Claus Lundekvam, Michael Svensson, Wayne Bridge – Paul Telfer, Matt Oakley, Anders Svensson, Chris Marsden – Brett Ormerod, James Beattie.
Bänk: Paul Jones (mv), Paul Williams, Danny Higginbotham, Fabrice Fernandes, Jo Tessem.

Chelsea tog ett steg tillbaka, började lita på gammelgubbarna och tog sig till Champions League-final.
Läge att skjuta på generationsväxlingen och ge Roberto Di Matteo jobbet på heltid?
Nej. Det är inte så enkelt.
Historien visar att Chelsea måste genomföra sin förändringsprocess för att inte tappa mark.
Det räcker med att studera Leeds United.

Scenen var Camp Nou, datumet den 24 april. Laget i vitt jublade.
De hade stått emot ett av världens bästa klubblag, trots att de reducerats till tio man, vunnit med sammanlagt 3-2 mot Barcelona och blivit klart för Europacupfinal.
Det var en sensationell utveckling efter en säsong där de tidigare varit i kris.
En ung, lovande manager som skulle komma in och göra det han gjort i andra klubbar tidigare, hade misslyckats och lämnat sin post efter att ha haft meningsskiljaktigheter med några ur det äldre gardet.
Istället kom en interimslösning in och räddade det sjunkande skeppet. Ligatiteln var körd, men de lyckades hanka sig fram till finalen där den största trofén stod på spel.
Där väntade Bayern München.

Det anmärkningsvärda med den lilla resumén ovan är att den inte beskriver Chelsea.
Den handlar om Leeds United säsongen 1974/75.
Likheterna med Chelsea 37 år senare är slående, som Jonathan Wilson skriver i The Guardian.
Leeds var precis som Chelsea ett fysiskt lag. De hade tuffingar som Joe Jordan och Billy Bremner. Säg så här, det var mer tackling än tiki-taka.
Barcelona var ett av de stora lagen även på den tiden. Klubben leddes av legendariske tränaren Rinus Michels. På planen fanns stjärnor som Johan Cruyff och Johan Neeskens.
Leeds vann visserligen förstamötet med 2-1 och tog ledningen med 1-0 i returen på Camp Nou. Gordon McQueen blev utvisad för Leeds, om än med blott fem minuter kvar. Barcelona fick bara 1-1 i returen (sammanlagt 3-2 till Leeds).
”Det var en förvånansvärt svag insats av laget som många trodde skulle krossa allt i deras väg i Europa under säsongen”, skrev The Guardian om det spanska storlaget.
Likheterna, inte minst att datumet var detsamma, är skrämmande.
Visst, André Villas-Boas och Brian Cloughs ledarfilosofi skiljer sig markant, men bakgrunden till att de lämnade mitt under säsongen var snarlika. Cloughs sejour varade, som ni säkert vet, i 44 dagar och blev senare en film (”The Damned Utd”) .
Men det finns också andra lärdomar som Chelsea kan dra av Leeds United.

Efter att Brian Clough lämnat Leeds på hösten 1974 tog Jimmy Armfield över. Han ledde laget till en niondeplats i ligan, men Europaframgången, finalen mot Bayern München (där Leeds förlorade med 0-2 efter en kontroversiell domarinsats), gav honom förtroendet att ta jobbet permanent.
Det skulle dröja lång tid innan klubben nådde samma höjder.
Leeds slutade aldrig högre än femma i ligan innan man rasade ur ligan 1982. Jimmy Armfield lämnade 1978. Varken han eller efterträdarna Allan Clarke, Eddie Gray eller Billy Bremner klarade att genomföra generationsväxlingen.
Det är där Roberto Di Matteo kommer in i bilden.

Roberto Di Matteo är dagens Jimmy Armfield. Han tog över Chelsea den 4 mars och har sedan dess gjort nästan allt rätt. En tränare bedöms alltid utifrån resultat och det går knappast att kräva mer än det Chelsea presterat under Di Matteos ledning.
Den 41-årige urmakarsonen från schweiziska Schaffhausen framstår nu som den givna lösningen att ta över Chelsea permanent från och med sommaren.
Men det är här, menar jag, man bör vara försiktig.
Chelseas framgångar de senaste månaderna har varit frukten av pånyttfödda veteraner.
Åldermän som Didier Drogba, 34, Frank Lampard, 34 i juni, John Terry, 32 i december, har skruvat tillbaka klockan. Presterat toppfotboll.
Det visar att André Villas-Boas gjorde en förhastad bedömning när han inte gav dem förtroende i höstas, men det visar inte att dessa gubbar automatiskt kommer att kunna leverera även i fortsättningen.
Jag hör folk som säger att Chelsea måste förlänga med Didier Drogba efter hans hjälteinsatser mot Barcelona. Det är lätt att bli sentimental och dra såna slutsatser, men det är inte så enkelt. Tiden kommer ikapp oss alla. Det är troligt att det är sista gången Drogba sprattlar till i sin karriär.
Framgångsreceptet är att klippa banden i rätt tid.
Chelseas generationsväxling måste därför genomföras – även om man vinner finalen på Allianz Arena den 19 maj.

Jag läste en kurs på högskolan en gång som hette ”Förändringsledning”. Den handlade, kortfattat, om att företag, för att bli framgångsrika över längre tid, måste förändra redan innan man nått toppen. När de väl nått toppen av en cykel kommer det att gå för fort utför för att förhindra ett fall.
Det där går att översätta på fotbollslag.
Alex Ferguson har lyckats med konststycket; han ligger alltid steget före.
Det är därför han blivit kvar i snart 26 år i Manchester United. Han vågar revolutionera när laget står på toppen. I mitten av 90-talet dumpade han veteranerna och satsade på ”Fergie’s Fledglings”. Efter ligasegern 2007 gick han ut och värvade fyra spelare (Owen Hargreaves, Anderson, Nani, Carlos Tévez).
Chelseas största misstag nu vore att slå sig till ro för att man nått en Champions League-final.
Deras trupp är ålderstigen, dessa spelare är ännu äldre i höst. Generationsväxlingen måste ha fortsatt prioritet. Annars kan finalen mot München bli början på fallet.
Precis som för Leeds United.

Är Roberto Di Matteo rätt man för att genomföra den?
Jag vet inte. Ingen vet.
Vissa, bland andra Avram Grant, menar att Di Matteo ska få fortsätta. Avram Grant själv förde Chelsea till Champions League-final 2008. Han var en straff i stolpen från att bärga titeln.
Väldigt få skulle idag hävda att det var ett misstag av Chelsea att göra sig av med honom.
Det vi vet är att det för Di Matteo väntar ett helt annat jobb framöver än det han gjort i vår.
Den förre Chelseaspelaren – som inte hade tänkt att bli tränare efter spelarkarriären och som för fyra år sedan aldrig hade lett en träningsövning – befordrades från sin assistentroll och lyckades ena gruppen. Det har han gjort exemplariskt, och ingen kan säga att han inte satt sin prägel på laget. Han har infört ett mer defensivt och rakare spel, skräddarsytt efter truppens kvaliteter. Han har plockat in utfrysta lirare som Salomon Kalou och John Obi Mikel och istället gett mindre speltid till Daniel Sturridge och Fernando Torres.
Men framöver kommer det att krävas en visionär. Nästa Chelseatränare förväntas genomföra det arbetet som André Villas-Boas inte fick avsluta. Bygga om laget, skeppa ut och handla nytt. Det förutsätter fingertoppskänsla på transfermarknaden. Det kommer att krävas ett nära samarbete med Chelsea-hierarkin där beslutsordningen är ytterst oklar.

Hur Roman Abramovitj tänker kring tränarfrågan skulle vara intressant att veta. Tränarkarusellen i Chelsea har snurrat för fullt sedan han köpte klubben 2003. Vill han fortfarande ha ”sexig fotboll” eller räcker det med pragmatik och titlar?
Ryssen har säkerligen imponerats av det arbete som Roberto Di Matteo gjort sedan mars.
Hans lakoniska, avslappnade tränarstil är den diametrala motsatsen till några av hans föregångare (läs José Mourinho och Luiz Felipe Scolari).
Kanske var en ”laid back Italian” precis vad Chelseas omklädningsrum behövde? Nu kan John Terry kombinera flera roller – mittback, lagkapten och informell tränare.
– Managers ska inte synas särskilt mycket. Vi ska göra jobbet som ingen ser. Spelarna ska vara huvudrollsinnehavarna. Det är så jag ser på management, har Di Matteo sagt.
Räcker triumfen mot Barcelona för att blidka Roman Abramovitj?
Min känsla är att finalen i München kommer att avgöra tränarfrågan.
Vinner Chelsea titeln som Abramovitj drömt om kan inte klubbledningen eller Abramovitjs förbise tränaren som fixade den på tre månader.
Förlorar de mot Bayern München och missar att ta en av de fyra första platserna i Premier League kommer man att kunna peka på ligan som en missräkning och få ett legitimt skäl för en ny röst i omklädningsrummet.

***
Vem tror du tränar Chelsea nästa säsong? Och vem anser du är bäst lämpad för jobbet?

Herregud.
Man har sett mycket, men inget som det vi fick uppleva ikväll.

Jag trodde verkligen inte det här.
Jag trodde inte det här före det här dubbelmötet.
Jag trodde inte det här efter första matchen som Chelsea vann med 1-0.
Jag trodde inte det här när Gary Cahill gick sönder i inledningen.
Jag trodde inte det här när Sergio Busquets gav Barcelona 1-0 i den 35:e minuten.
Jag trodde inte det här när John Terry drog på sig en helt idiotisk utvisning två minuter senare.
Jag trodde definitivt inte det här när Andrés Iniesta rullade in 2-0 med ett par minuter kvar av första halvlek.
Jag trodde inte det här när Ramires Davor Suker-chippade in 2-1 i första halvlekens slutminut. Det kändes mest kul att det trots allt ”blev spänning igen”.
Jag trodde inte det här när Leo Messi lade upp bollen på straffpunkten.
Jag trodde inte det här ens när minuterna tickat fram till den 90:e minuten.

Det borde inte ha varit möjligt. Chelsea gjorde det. På samma arena där ett annat engelskt lag utspelat de mest dramatiska slutminuterna i Europacupens historia.
Så oerhört imponerande.
Att stå emot laget som kallats historiens bästa utan sina två mittbackar och med en man mindre…
Det här är den mest heroiska insatsen (heroiska, inte bästa) ett engelskt lag gjort i Europa.

Några snabba:
* Chelsea har gett uttrycket ”parkera bussen” en ny innebörd. Deras uppställning i andra halvlek framstod, utan att överdriva, som 6-3-0. Bara det faktum att Petr Cech var den Chelseaspelare som slog flest passningar till ”sista tredjedelen”.
* Didier Drogba – vilken insats. Ramires – vilken insats. Petr Cech – vilken insats.
* John Terry – vilken idiot. Hur tänkte han? Nu får han ju inte chansen att ta revansch för 2008.
* Fyra man – Terry, Ivanovic, Ramires och Meireles – avstängda i finalen. Ivanovic verkade inte känna till det själv.
* Roberto Di Matteo är pojken med guldbyxor. Det går inte längre att vifta bort möjligheten att han får tränarjobbet permanent.
* Fernando Torres nyss: ”Det bästa laget vinner inte alltid”. Nej, tack och lov. Det är därför vi älskar den här sporten. Annars skulle Barcelona vinna varje match.
* José Mourinho mot Chelsea i finalen? Det vore något.
* Slaget om tredje- och fjärdeplatsen i Premier League blev nu ännu hetare.
* Vilka tankar surrade hos André Villas-Boas när Fernando Torres rullade in 2-2 och säkrade finalplatsen?

Till sist:
Gary Nevilles känslor tangerade nog vad många engelsmän kände i kväll när Fernando Torres (av alla människor) rundade Victor Valdés och sprang in med 2-2. Lyssna här.