Varje vecka skriver jag Premier Manager-tips (Fantasy) inför helgens omgång på Sportbladet.se. Eftersom det ibland dröjer innan de läggs ut på webben så publicerar jag dem i fortsättningen även i bloggen. Då blir det ett tillfälle för er att diskutera era val, spelare som borde övervägas, spelare som borde petas och så vidare.

//

Lagkaptenen har gjort comeback. Då har Liverpool fått ett viktigt anfallsvapen tillbaka.

Jordan Henderson har dragits med skada och missat nästan hela hösten i Premier League.
Förra helgen hemma mot West Bromwich gjorde mittfältaren sin första start i ligan sedan augusti. Och han gjorde avtryck direkt.
I den 21:a minuten störtade han in i straffområdet och placerade in bollen bakom Boaz Myhill. Det var ett typiskt Jordan Henderson-mål, den sortens andravågslöpningar som han gjorde till sitt adelsmärke under succésäsongen 2013/14.
Jordan Henderson hann fylla på med en assist till Divock Origi som något turligt sköt in 2–2 i slutminuten via en West Bromwich-försvarare.
Jordan Hendersons comeback ger Jürgen Klopp fler dimensioner. Lagkaptenen passar utmärkt i Klopps högintensitetsfotboll. Men 25-åringen har även en egenskap som Liverpool saknat under hösten: Passningskvalitet.
När Jordan Henderson var som bäst 2013/14 hade han förmågan att slå den sista avgörande passningen, ett ansvar som vilat alltför tungt på Coutinho senaste månaderna.

Jordan Henderson ägs bara av 0,9 procent av deltagarna i Premier Manager. Han handlas för 6,307 miljoner kronor.
En joker inför julomgångarna?

***
Leighton Baines startade sin första match för säsongen i lördags borta mot Norwich. Han såg lite osäker ut i positionsspelet, men hann med att dunka en stenhård projektil (med högern!) i stolpen. Lär bidra med poäng framöver.

***
Byt in:
Jordan Henderson, Liverpool
Leighton Baines, Everton
Junior Stanislas, Bournemouth

Byt ut:
Dejan Lovren, Liverpool
Daniel Drinkwater, Leicester

José Mourinho fick igår lämna Chelsea. Detta efter en katastrofal höst där laget ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Hur kunde det gå så illa, är det många som undrar.
Men egentligen borde vi inte ha varit förvånade. Tredje säsongen är en kritisk punkt för alla tränare. Än mer för José Mourinho.

Till slut fanns ingen annan lösning. Det spelade ingen roll att Chelsea pratat om långsiktighet. Det spelade ingen roll att José Mourinho själv pratat om att han ”kommit hem” och att han var redo att skapa en dynasti som skulle vara ”över tio år”.
Igår fick han sparken. Det är bara ett halvår sedan han förlängde kontraktet med fyra år. Han hade då avslutat en framgångsrik säsong där han rattat Chelsea till en ny ligatitel.
När han återvände sommaren 2013 stod Londonlaget inför en generationsväxling. José Mourinho sa att hans unga spelare inte var redo första året, men år två, då skulle de vinna ligan. Han fick rätt. Chelsea dominerade Premier League så kraftigt första halvan av förra säsongen att de hade råd att slå av på takten under våren.
José Mourinho hade gjort det igen. Tränargeniet från Setúbal var född vinnare. Efter att ha vunnit ligatiteln i alla stora klubbar han verkat i sedan uppdraget i Porto hade han återvänt till Chelsea och lyft dem till toppen igen efter fem titellösa år.
Var han redo att skapa en dynasti nu, bli en tränare som byggde på lång sikt?
Nej, han var inte det. Inte den här gången heller.

Jag tror egentligen inte att vi behöver fler analyser kring José Mourinho. Vi och andra medier världen över hann med det mesta igår när beskedet kom (ni kan se 20 minuters snack från vår live-tv-sändning nedan).

Det jag tycker är allra mest intressant är diskussionen varför José Mourinho inte klarar att stanna i ett lag på längre sikt. Att det är så är ett faktum och det har vi konstaterat många gånger tidigare. Han lämnade Porto efter 2,5 år. Han lämnade Chelsea efter drygt 3 år. Han lämnade Inter efter 2 år. Han lämnade Real Madrid efter 3 år. Han lämnar nu Chelsea igen efter drygt 2 år.
Varför?
Han har kallats en lagbyggare snarare än en klubbyggare. Men vad är det som gör att han inte klarat att hantera ett lag längre än tre år?
Eftersom det alltid är svårt för oss utomstående att bedöma tränares insatser har vi genom åren fått ägna oss åt gissningar. Den spridda uppfattningen har varit att José Mourinho sliter ut sina spelare fysiskt och mentalt. Fysiskt har vi bevis på; Chelsea hade nio spelare som startade 28 ligamatcher eller fler förra säsongen. Det var avsevärt fler än något annat topp 6-lag.
Men mentalt har vi inga bevis för den tesen. Vi har trott, men jag har aldrig hört någon spelare bekräfta de tankarna förrän igår. Då pratade den före detta Chelseaanfallaren Demba Ba i fransk radio. Han sa att det var ”utmattande att jobba under Mourinho, även om det bara handlade om en säsong”. Demba Ba pratade om hur humöret svängde kraftigt vid förluster.
– När han förlorar känner han att himlen har rasat ned.
Med tillägget att José Mourinho tar det personligt. Allt handlar om honom.
Spelare har berättat, enligt The Times, att Mourinho kräver lojalitet för honom lika mycket som för Chelsea. Han insisterar på att spelarna ska gå ut i krig för honom.
Vissa tar till sig portugisens karisma, inställning och noggrannhet. För andra blir det uttröttande.
När José Mourinhos ledarskap samtidigt bygger på att skapa en ”vi-mot-världen”-mentalitet blir det än mer pressande att vara spelare under honom. José Mourinho ser ett möjligt krig i allt. Den hållningen fungerar ett tag. Under en kort period på ett-två år kan det ge en spelargrupp som är beredd att springa genom väggar. Men efter två år krackelerar fasaden.

Den store ungerske tränaren Béla Guttmann, som vann Europacupen med Benfica två år i rad 1961-1962, sa att det ”tredje året är kritiskt”. Som tränare är det en avgörande tid då det är svårt att få samma gehör för sina idéer. Guttmann menade att man under tredje året måste byta ut antingen tränaren eller en del av spelartruppen.
Jonathan Wilson gör en annan intressant iakttagelse i magasinet Blizzard varför José Mourinhos byggen rämnar efter två-tre år. Wilson skriver att lag som bygger sitt fotbollstänk på att neutralisera motståndaren snarare än att skapa själva har svårare att bygga dynastier. Det var likadant för Helenio Herrera i Inter på 1960-talet.
Det där är intressant, tycker jag. Du kan göra ”en Mourinho”, bygga en vi-mot-världen-mentalitet, parkera bussen och vinna stora titlar. Men du kommer aldrig bygga något hållbart med den metoden.
José Mourinho har sedan han blev huvudtränare främst byggt sin filosofi på en reaktiv fotboll. Hans lag har ofta fallit ihop efter att han lämnat. Inter är ett exempel där Rafael Benítez fick plocka upp spillrorna av en mentalt sargad trupp.

Med facit i hand är det lätt att dra slutsatser. Jag var inte övertygad i somras om att Chelsea behövde göra tunga värvningar, men nu när vi vet att spelartruppen hade tappat gnistan så var tillskott nödvändiga. Med en ny anfallare i toppklass hade Diego Costa kanske känt konkurrensen, vilket hade medfört att han inte återvänt överviktig till försäsongen.
José Mourinho märkte i våras att Chelsea börjat tappa kraft. Av den anledningen fick de en veckas längre ledighet och en lägre belastning på försäsongen. Det verkar inte ha gett önskad effekt.
Chelsea värvade ingen given startspelare i somras. Klubben hämtade in Asmir Begovic som andramålvakt till Thibaut Courtois, Baba Rahman som vänsterbacksalternativ, Kenedy som påläggskalv och Pedro som start-/rotationsspelare. José Mourinho hade i ett tidigt skede identifierat John Stones och Paul Pogba som önskenamn.
Han gav tidigt på hösten ”stick” till klubbledningen om de uteblivna värvningarna.

José Mourinhos svansföring där han svingar vilt om allt från uteblivna straffar, bollpojkar, spelschema, domarbasen och egna lagläkare bygger på att laget är framgångsrikt. Vinner man matcher kan man göra i princip vad som helst.
Men börjar förlusterna rada upp sig står man sig slätt.
José Mourinho fick erfara det mer än någon.
Han har försökt lyfta underpresterande spelare med alla medel under hösten. Han har bänkat spelare, han har bytt in och bytt ut Nemanja Matic i samma match. Han har både hyllat och kritiserat Eden Hazard. Han har pratat om ”råttor i omklädningsrummet”. Inget har fungerat.
När han efter matchen mot Leicester i måndags, inför tv-kamerorna, sa att han ”blivit förråd” av sina spelare blev det dödsstöten.
José Mourinho lämnar Chelsea och den här gången kommer han inte att komma tillbaka.
Det blev ingen dynasti.
Det finns saker som talar för att det aldrig kommer bli det i hans fall.

José Mourinho har fått sparken från Chelsea. Vi fick beskedet i dag när vi spelade in den andra delen av Sportbladets Premier League-podd. Vi hann med lite Mourinho-snack innan vi gick på live-tv där vi analyserade hans fiasko i höst och kandidaterna som ryktas ta över. Du ser sändningen här:

Premier League-hösten har redan kallats ”crazy season”.
Nu är Marcelo Bielsa på ingång. Han de kallar ”El Loco”, galningen.
Var ska det här sluta?

Jag ska erkänna att jag tog de första uppgifterna om att Marcelo Bielsa, 60, var aktuell för Swansea med en nya salt.
Inte för att Marcelo Bielsa inte skulle vara kvalificerad att ersätta sparkade Garry Monk. Mer för att det helt enkelt lät för galet för en klubb som hittills tagit så trygga, kloka och långsiktiga beslut. Den walesiska klubben har ju inte gått fel med en enda tränarrekrytering senaste decenniet.

Nu har ordföranden Huw Jenkins rest till Sydamerika, enligt uppgift för att diskutera med tre tränarkandidater. Den ene är Jorge Sampaoli, som gjorde succé med Chile i VM förra året, den andre Alejandro Sabella, Argentinas före detta förbundskapten. Det tredje, hetaste, namnet är Marcelo Bielsa. El Loco.
Den här hösten har varit galen på många sätt. Tabellen är uppochned-vänd med Leicester i toppen, Chelsea i bottenskiktet och ett historiskt ovisst fjärdeplatsrace.
Det är inte så att det behövs nya energidoser för att årets liga ska leva upp, men Swansea är på väg att ge Premier League en adrenalinkick på coachsidan som bara kan överträffas av att sir Alex Ferguson gör comeback.
Marcelo Bielsa är en levande legend. ”Världens bästa tränare”, har Pep Guardiola kallat honom.
Men vem är han egentligen? Och vad kan Swansea vänta sig?

Foto: AP

Marcelo Bielsas egen spelarkarriär hemma i Argentina, där han representerade Newell’s Boys i högstaligan, tog slut när han var 25 år. Bielsa utbildade sig till idrottslärare och började intressera sig för tränarrollen.
Vi i Sverige minns honom från VM 2002 där han ledde det argentinska landslaget. Det blev ju som bekant uttåg redan i gruppspelet sedan Anders Svensson skruvat in en minnesvärd frispark, men Bielsa stannade kvar i landslaget och fick sin revansch när han ledde nationen till OS-guld 2004 i Aten.
Tre år senare, 2007, tog han över Chiles landslag och det blev succé i VM 2010 då laget dels presterade en sevärd fotboll, dels nådde åttondelsfinal.

Mystiken kring Marcelo Bielsa var stor, framför allt i Europa. Många hade ju fått följa honom på avstånd. Vi hade förstått att han var en speciell herre, besatt av sporten. Det sades att han samlat på sig ett bibliotek i hemmet med tusentals videoband med fotbollsmatcher och sekvenser, enligt skrönor världens största samling av fotbollsvideos.
Därför var det oerhört spännande när Athletic Club anställde Marcelo Bielsa som tränare inför säsongen 2011/12. Athletic är en speciell, principfast klubb och nu skulle de dessutom få en speciell, principfast tränare.
Bielsa hade förstås tittat på alla lagets 38 ligamatcher på video från föregående år innan han bestämde sig för att tacka ja. Noggrannhet är hans ledord.
Det började inte alls bra resultatmässigt i Spanien. Fram till sista helgen i september var stolta Athletic segerlöst i alla turneringar. Men sedan hade Marcelo Bielsa fått ut sin spelidé och då radade laget upp segrar. Det var under argentinarens ledning som Muniain, Susaeta, De Marcos, Llorente, Iraola och Javi Martínez spelade sin bästa fotboll. Athletic Club förlorade bara tre matcher fram till mitten av februari.
Jag minns 2–2-matchen på San Mamés mot Barcelona som en av de bästa La Liga-matcher hittills under 10-talet. Det var ett Athletic som började forma en identitet genom att neutralisera Barcelona med deras eget vapen: Intensivt presspel. Pep Guardiola var imponerad.
– Dina spelare är monster, sa han till Bielsa.

Det var inte oväntat att Bielsas filosofi tog tid att implementera. Argentinaren är en ideolog som inspirerats av totalfotbollen från Rinus Michels i Ajax på 1970-talet. Hans fotbollstänk bygger på possessionspel, men framför allt på intensiv press. Nästan hela tiden. Han varierar mellan 4-2-3-1 och det innovativa 3-3-1-3. Om hans lag leder med 2–0 vill han inte stänga matchen och backa hem som andra tränare. Helst vill han öka på ledningen.
– Han är en fotbollsromantiker, har Manchester United-mittfältaren Ander Herrera sagt.
Många är de tränare som inspirerats av tankarna från Marcelo Bielsa. Pep Guardiola är en. Mauricio Pochettino, som spelat under Bielsa, en annan. Jorge Sampaoli ytterligare en. Innan Pep Guardiola skulle inleda sin tränarkarriär reste han till Argentina för att söka råd hos Bielsa. Trippen kunde liknas vid en pilgrimsresa. Efter att ha blivit ”upplyst” av gudfadern Bielsa var Guardiola än mer beslutsam om att lyckas som tränare.

Marcelo Bielsas träningar är ett kapitel för sig. Jag har sett ett antal träningspass som han har hållit och jag kan konstatera att det inte handlar om några standardövningar från förbundspärmen. Jag minns en komplicerad övning som byggde på ”motsatta rörelser”, där spelare sprang hit och dit. Det dröjde ett bra tag innan man som utomstående kunde klura ut syftet.
Det mest udda inslaget är att han delar upp lagdelarna till den grad att de ibland tränar på olika tider.
– Det hände att vi inte såg anfallarna, har försvararen Roberto Ayala berättat.
– En man med nya idéer är galen tills han lyckas, har Bielsa sagt.
Ander Herrara, som spelade under Marcelo Bielsa i Athletic Club, har berättat:
– Han är den mest originella personen jag mött i hela mitt liv.
– Han har en otrolig hjärna, en enorm intellektuell kapacitet för fotboll. Ingenting lämnas åt slumpen, allt studeras in i minsta detalj. Han vet vad varje spelare kan göra och inte kan göra. Han ser till att alla är på tå. Jag har sett honom prata med planskötaren i 45 minuter. Jag är säker på att han studerat konsten att sköta en plan innan det snacket.
– Han ställer samma krav på andra som han ställer på sig själv. Jag har aldrig mött en ledare som arbetar så hårt. Han blir galen om en stolpe träningsplanen står en halv meter fel. Jag hade en gång fötterna på stolen. Han kom fram och sparkade undan stolen. ”Ser du mig sitta med fötterna på stolen?”, frågade han.
– Du måste verkligen älska fotboll om du ska orka med honom. Jag hade tur för jag gör det. Det finns spelare som bara vill lira fotboll. De lider under honom.
Det här med fascinationen för detaljer märka när Marcelo Bielsa har matchgenomgång. De kan vara i timmar. Till VM 2002 sades det att han tagit med sig 2000 av de där videobanden. Om det väntas regn så kan han beordra att blötlägga träningsplanen för att spelarna ska vänja sig vid förhållandena. En gång ritade han en instruktion på sin sko om var på foten tillslaget skulle ske. Han använde samma skor i en vecka efteråt.
Presskonferenserna kan vara nästan lika långa eftersom Bielsa sätter prestige i att svara utförligt på varje fråga. Han ger inga exklusiva intervjuer.

Swansea upplever en liten kris. De har gått som tåget genom divisionerna i Football League och deras Premier League-äventyr är en enda framgångssaga förutom en tuff period under Michael Laudrup. Garry Monk gjorde ett fantastiskt jobb i 1,5 år, men fick sparken förra veckan.
Om Swansea väljer att plocka in Marcelo Bielsa är det en gigantisk chansning.
”El Loco” må vara världens bästa tränare på träningsplanen och en inspiratör för tiotusentals tränare runt om fotbollsvärlden, men man vet aldrig vad man får.
Efter sin första säsong i Athletic Club återvände Bielsa till försäsongen bara för att hamna i bråk första dagen, ett bråk som nästan ledde till att han lämnade jobbet (han uteblev från träningarna några dagar). Dispyten var inte av den vanliga sorten, med klubbledningen på grund av uteblivna värvningar. Nej, Bielsa bråkade med byggarbetare för att de inte klarat att hålla tidsplanen. Träningsanläggningen framstod mer som en byggarbetsplats när truppen återvände efter semestern.
Samtidigt är han tränaren som en gång blev stoppad i Bilbão av ett gäng barn som bad honom att signera deras samlaralbum med fotbollsbilder. Bielsa avböjde, han tog albumen och sa åt barnen att möta honom samma tid, vid samma plats den efterföljande dagen. När de dök upp ett dygn senare hade hela Athletic-laget skrivit sina autografer.

Med Marcelo Bielsa kan vad som helst hända. Det var samma sak i Marseille.
Det var ett häftigt karriärval när Biesla valde Ligue 1 som nästa uppdrag för 1,5 år sedan. Första säsongen blev succé. l’OM radade upp segrar på hösten och var främsta utmanaren till PSG. Fansen, även de neutrala i Frankrike, älskade vad de såg. Marseille var uppfriskande att se. Den höga pressen, de direkta återerövringarna, tempot – det var sällan trist att se deras matcher.
Men säg den lycka som varar för evigt med Marcelo Bielsa vid spakarna. Som vanligt tappade hans lag energi ju längre spelåret förlöpte. Men det skulle bli värre och mer dramatiskt än så.
När årets säsong skulle sparka igång i augusti mötte Marseille Caen i premiären. Laget föll med 0–1. På presskonferensen efteråt analyserade han matchen, som han alltid gör, sedan meddelade han:
– Jag har avslutat mitt arbete här. Jag åker hem.
Inför en chockad presskår hade han sagt upp sig – en omgång in på säsongen.

Marcelo Bielsa kommer sätta färg på Premier League. De engelska fotbollsjournalisterna kommer att gå i spinn. Bielsa är en media-darling, i högre utsträckning än självaste Harry Redknapp.
Swanseas spelare kommer få en unik tränare och ett upplägg de inte upplevt tidigare.
Om det slutar väl? Bielsa, ej engelskspråkig ska betonas, kommer att vara fågel eller fisk, han är sällan något däremellan. Han lämnar ingen oberörd, varken med fotbollen hans lag presterar eller med sin personlighet.
Han kanske räddar Swanseas säsong, rycker upp spelarna och får laget att lyfta med ett presspel som chockar motståndarna. Han kanske kommer in och stökar till allt ännu mer.
”Galningen” är på väg att stiga in mitt under crazy season.
Den här säsongen kan plötsligt bli ännu roligare.

Källor: The Guardian, Manchester Evening News, Wales Online.

En omgång med flera fina målvaktsinsatser får Newcastles Rob Elliot platsen mellan stolparna. Elliot som vikarierar för Tim Krul svarade för ett par svettiga räddningar, vilket lade grunden till att Newcastle var kvar i matchen i första halvlek. I andra vände man och plockade alla tre poängen.
I backlinjen är Allan Nyom given till höger. Han imponerade på mig redan i första omgången och han har varit stabil större delen av hösten. Simon Francis är normalt högerback, men på grund av skador har han fått ta klivet in centralt i Bournemouth. I lördags var han en jätte i segermatchen mot Manchester United. Jonas Olsson var minst lika bra för West Bromwich. Svensken hittade rätt två gånger (!) på Anfield, den andra fullträffen blev godkänd. Dessutom var Olsson en jätte i eget straffområde. Till vänster väljer jag Christian Fuchs, som har blivit en viktig pjäs för Leicester, inte minst tack vare de långa inkasten.

På mittfältet var Yohan Cabaye lysande för Crystal Palace. Aaron Ramsey har fått chansen centralt för Arsenal och briljerade med ett box-to-box-mål mot Aston Villa, där han vann bollen vid eget straffområde och sedan avslutade kontringen med att sätta bollen i öppet mål. Men den bästa mittfältsinsatsen denna omgång bevittnade vi på King Power Stadium där N’Golo Kanté var enorm för Leicester. Kanté är höstens fynd i Premier League, en rörlig bollvinnartyp som inte heller är oäven i passningsspelet.

I fronttrion är Riyad Mahrez (ett klassmål och en klassframspelning) gjuten till höger. Olivier Giroud gjorde mål på straff men han sysselsatte också Aston Villas försvar med smart länkspel. Till vänster tar jag Junior Stanislas som skruvade in en finfin hörna bakom David De Gea.
Omgångens spelare: Riyad Mahrez, Leicester.

Mitt omgångens lag:
Rob Elliot, Newcastle (2)
————————————-
Allan Nyom, Watford (2)
Simon Francis, Bournemouth
Jonas Olsson, West Bromwich
Christian Fuchs, Leicester
————————————-
Yohan Cabaye, Crystal Palace
N’Golo Kanté, Leicester (2)
Aaron Ramsey, Arsenal (2)
————————————-
Riyad Mahrez, Leicester (4)
Olivier Giroud, Arsenal
Junior Stanislas, Bournemouth

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Harry Arter (Bournemouth), Odion Ighalo (Watford), Jack Butland (Stoke), Marc Albrighton (Leicester), Moussa Sissoko (Newcastle), Declan Rudd (Norwich), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Paulo Gazzaniga (Southampton), Philipp Wollscheid (Stoke), Adrián (West Ham).

***
Omgångens mål: Joshua King, Bournemouth. Vi hade lika gärna kunnat lyfta fram Bournemouths 1–0-mål, hörnan direkt i mål av Junior Stanislas, men jag väljer ändå hörnvarianten, men minutiöst planerade och utförda varianten som gav 2–1 mot Manchester United.
Omgångens manager: Eddie Howe, Bournemouth. Andra raka segern mot tippade toppkandidater. Och detta trots att Bournemouth dras med skador på flera nyckelspelare.
Omgångens floppspelare: Simon Mignolet, Liverpool. Målvakten hängde tvätt när Craig Dawson kvitterade till 1–1 och Mignolets osäkerhet i luftrummet gav WBA hopp vid varje fast situation.

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.

Denna omgång har jag synat Chelsea.

Matchen (Leicester borta)
Det var ett topplag som ställdes mot ett bottenlag igår på King Power Stadium. Hade någon för fem månader sedan sagt att Leicester skulle vara laget från den övre halvan av tabellen och Chelsea laget från den undre, hade folk skrattat. Men gårdagen blev en påminnelse om varför Claudio Ranieris lag gått så bra – och varför Chelsea inte fungerat i höst. Leicester backade hem och högg när man fick läge genom sina matchvinnare Jamie Vardy och Riyad Mahrez. Chelsea hade påtagligt svårt att hitta öppningar. Det verkar inte finnas vare sig energi eller idéer. Eden Hazard utgick med skada i första halvlek. Som om inte han upplevt nog med elände i höst. Chelsea hamnade i underläge och från det ögonblicket var det en komplicerad uppgift mot ligans bästa kontringslag. Leicester var disciplinerat bakåt, men det är uppenbart att Chelsea inte är i form. Diego Costa hade ett gyllene läge att reducera tidigt i andra halvlek, men lyckades inte överlista Kasper Schmeichel. Ifjol hade det varit ett givet mål. Med kvarten fick Chelsea kontakt då Loïc Rémy nickade in Pedros fina inlägg. Men Chelsea kom inte närmare. Nionde förlusten i ligan var ett faktum.
José Mourinho sa efteråt att Leicester varit bättre i ”60 minuter av matchen”.

Spelarbetygen
Thibaut Courtois 2
—————————————
Branislav Ivanovic 2
Kurt Zouma 1
John Terry 2 (’53)
César Azpilicueta 1
—————————————
Ramires 1
Nemanja Matic 1
—————————————
Willian 2
Oscar 1 (’65)
Eden Hazard 1 (’31)
—————————————
Diego Costa 1

Ersättare:
Pedro 2 (’31)
Cesc Fàbregas 2 (’53)
Loïc Rémy (’65) –

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Man får skrapa rätt länge under ytan för att hitta glädjeämnen i Chelsea just nu. Men Loïc Rémys inhopp igår var positivt. Rémy har inte fått så många chanser i höst. Han har bara startat en ligamatch och gjort sex inhopp sedan starten av säsongen. Och då gjorde han ändå sju ligamål förra säsongen, trots blott sju starter. Igår var fransmannen aktiv när han hoppade in och det var ingen slump att det var just Rémy som dök upp i rätt ögonblick i straffområdet och nickade in 1–2 på Pedros inlägg. Rémy borde kanske få fler chanser, eller åtminstone längre inhopp?

Tummen ned
Eden Hazards och Cesc Fàbregas formsvackor har vi dokumenterat under hösten. Branislav Ivanovic fick utstå spott och spe efter sin ursvaga start på säsongen. Dock har Oscar klarat sig tämligen bra från kritik i höst. Men brassens facit i ligan är skralt: Ett mål och det kom redan i premiären mot Swansea. Sedan dess är Oscar mållös. Igår var han återigen misslyckad i sin nummer tio-roll. Den 24-årige brassen har varit upp och ned under sin tid i Chelsea. Det var Oscar som Mourinho ansåg var för bra för att petas. vilket ledde till att publikfavoriten Juan Mata såldes. Men Oscar har inte heller övertygat tillräckligt över tid. Är han bra nog för att vara tia i ett lag som Chelsea?
Det ryktas om intresse för Oscar från Juventus. Kanske finns det utrymme för en rockad i den positionen redan i januari?

Taktisk spaning
En av José Mourinhos främsta egenskaper som tränare är att han är en mästare på att scouta motståndarlag och förbereda sina egna spelare på vad som ska komma. Hans reaktiva hållning har präglat alla hans lag. De går främst ut på planen för att neutralisera motståndarnas hot, snarare än att hota framåt själva. Det är inget fel i den filsofin, det är befriande att det finns fler sätt att spela på.
Igår ställdes José Mourinho mot Leicester, ett rent kontringslag. Hemmalaget hade 34 procent i bollinnehav. Att Chelsea inte lyckades hitta öppningar mot ett lågt, frenetiskt kämpande Leicester var inte överraskande. Så har det ju sett ut i många matcher i höst. Det som dock överraskar mig är att José Mourinhos lag uppträder så valpigt i försvarsspelet. Hur kan det som för ett år sedan framstod som Europas tätaste försvarsmur haverera fullständigt? I defensiven brukar Mourinhos lag vara nästintill felfria. Igår stod Kurt Zouma och sov när Jamie Vardy tog en diagonal löpning in i straffområdet och César Azpilicueta lyckades inte avstyra Riyad Mahrez starka fot när den sistnämnde fick skottläge från nära håll.
– Jag arbetade med den här matchen och förberedde allting gällande motståndarna. Jag identifierade fyra rörelser som har lett till merparten av deras mål. Mina spelare fick all information, men ändå släpper vi in det första och det andra målet från dessa rörelser, sa José Mourinho.
Vad är det som gör att Chelseas stjärnor plötsligt inte klarar att utföra enkla saker på en fotbollsplan? Det måste sitta i huvudet, för jag tvivlar på att Azpilicueta plötsligt blivit en dålig försvarare. Direkt efter matchen sa Mourinho att han kände sig ”förrådd” av spelarna som inte lyssnat till hans instruktioner. Chelseatränaren bär så klart en del av ansvaret för höstens fiasko, men spelarna måste också ta sin skopa av kritiken och se sig själva i spegeln. Förra säsongen satte backlinjen knappt en fot fel, nu gör de misstag i varje match.
Och ett Chelsea utan sin vattentäta defensiv skrämmer inte något lag i Premier League.

Hela hösten har vi tagit dem med en nypa salt.
Leicester leder ligan. So what, typ?
Det går inte längre. Leicester leder ligan efter 16 omgångar. Deras orealistiska dröm att nå en Champions League-biljett känns fullt rimlig.

Jag har varit en av pessimisterna, det ska erkännas.
Man har ju en del empiri att stödja sig emot när man tvivlar på att en uppstickare ska kunna slå sig in i toppen i Premier League.
Senaste åren har det alltid funnit ett skrällag på hösten som hotat toppklubbarnas hegemoni. Newcastle, West Bromwich, Southampton, West Ham, till och med Hull City under Phil Brown var uppe och bråkade i täten om vi går tillbaka några år.
Ingen av dem har hållit distansen ut. Ingen har kunnat slå sig in på topp fyra.
Så nu i höst när Leciester överträffat allas förväntningar så har jag varit snabb med att tona ned förhoppningarna om att få se sensationen bli ett faktum.
Men för varje vecka har Leicester klarat test efter test. För två veckor sedan konstaterade vi att Leicester gick in i en tuff period med idel svåra matcher på programmet. Min känsla var att laget skulle få bekänna färg, komma ned på jorden och att den där avlägsna drömmen skulle framstå som just en dröm.
Facit efter tre av dessa tuffa matcher: Sju poäng av nio möjliga.
Det är sanslöst imponerande.
Sky Sports konstaterade att Leicester, statistiskt, har 97 procents chans att sluta på topp fyra. Det var redan före matchen idag.
Alltmer talar för ett mirakel av sällan skådat slag i den moderna toppfotbollen.

Jag har trott att Leicesters brist på eget offensivt spel ska fälla laget i det långa loppet, men denna Premier League-säsong när kvalitén är lägre än tidigare (?), har Claudio Ranieris taktik fungerat perfekt.
Sitt lågt med ett disciplinerat positionsförsvar – och ställ om snabbt med hjälp av ligans bästa omställningsspelare.
Jamie Vardy nöjde sig med att gå mållös i en match. I den första halvleken tog han löpningen i exakt rätt ögonblick och stötte han in ett perfekt inspel från Riyad Mahrez.
Och Mahrez, ligans hetaste spelare i höst, underströk den tesen när han ordnade 2–0 i andra halvlek. Mahrez tog ned en crossboll, vrickade lite hit och dit med César Azpilicueta innan han skruvade in ett skott i bortre hörnet bakom en chanslös Thibaut Courtois.
När Marseille fick möjlighet att värva Riyad Mahrez i januari svarade presidenten Vincent Labrune: ”Ingen spelare i Leicester kan väl förstärka oss i Marseille?”.
Vi kan nog utgå att han ångrar sig nu.
Riyad Mahrez är den typen av värvning som kommer beskrivas som superfynd. Han kostade fem miljoner kronor. Samtidigt har offensiva spelare värvats för hundratals miljoner kronor utan att prestera en tiondel av vad Mahrez gjort i höst.
Men trots Mahrez uppvisning blev jag ”kär” i en annan spelare ikväll.

N’Golo Kanté köptes till Leicester från lilla Caen i franska ligan. Den här hösten har allt ljus fallit på den fantastiska duon Vardy och Mahrez. Men Kanté framstår mer och mer som en nästan lika viktig spelare.
Den lilla centrals mittfältaren kanske framstår som en ”mini Makelélé”, men han har ett större register än så. Visserligen är hans främsta egenskap hans bollvinnande – jag höll inte räkningen på hur många bollar han samlade upp ikväll. Men han har också en rörlighet och ett tvåvägsspel som gör honom till en box-to-box-mittfältare. 24-åringen är klok i passningsspelet, notera den yttersida han slår i upprinnelsen till 1–0-målet ikväll mot Chelsea.
Fullträffarna på transfermarknaden har lagt grunden till Leicesters succé.
N’Golo Kanté, köpt för cirka 80 miljoner kronor, är ett av säsongens fynd i fotbolls-Europa.

Hur neutraliserar man världens bästa lag?
Deportivo La Coruña testade en innovativ variant i helgen.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen gör vi en avstickare till Spanien.

Under de senaste årtiondet har vi sett olika strategier för att stoppa Barcelona. Vi har sett allt från helplanspress till parkerade bussar. Väldigt lite har fungerat och när de väl har gjort det så har inget varit bestående.
Om man ska generalisera så kan man säga att de flesta lagen som möter Barcelona vill ta hem så många spelare som möjligt på rätt sida om bollen. Fembackslinje har varit ett frekvent inslag senaste åren. Vissa lag är djärva och försvarar sig bara med två raka fyror, ”two banks of four”, och spelar ett lägre, centrerat positionsförsvar.
Därför var det intressant att Deportivo La Coruña kom till Camp Nou med en taktik jag tidigare inte sett, åtminstone inte i den formen.
Tränaren Victor Sanchez valde att stanna högt med tre spelare (!), och bara försvara sig med fyra backar och ett tremannamittfält. Samtidigt stannade nummer tio-spelaren Fayçal Fajr högt för att man-man-markera Sergio Busquets. Anfallarna Jonathan Rodríguez och Lucas Perez drog sig långt ut mot kanterna i spelet utan boll för att isolera mittförsvararna och skapa 1 vs 1-situationer vid omställning.

Det här ledde till flera följdeffekter:
1) Barcelona fick anfalla 6 vs 7. 7 vs 7 när en av ytterbackarna fyllde på. Så brukar det aldrig se ut.
2) Barça fick inte möjlighet att vända spel via Busquets, vilket man ofta vill göra. Busquets slog bara 66 passningar i matchen, i vanliga fall hamnar han runt 100.
3) Om Barça skickade fram båda ytterbackarna lämnades Gerard Piqué, Javier Macherano och Sergio Busquets 3 vs 3 med Deportivos offensiva trio.
4) Deportivo fick fina möjligheter att såra Barcelona genom direkta omställningar.

Det jag tycker är mest intressant med Deportivos försvarsuppställning i lördags är att normalt så anpassar sig alla lag efter Barcelonas offensiv. Nu formerade Victor Sanchez visserligen laget efter Leo Messi & Co – i vanliga fall alternerar han mellan 4-4-2 och 4-2-3-1 – men hans djärva idé gjorde att hemmalaget också fick anpassa sig.
I vanliga fall flyger Dani Alves och Jordi Alba fram längs kanterna. Nu blev de mer försiktiga.

Barcelona hade svårt att skapa chanser mot Deportivos disciplinerade försvarsmur. Leo Messi skruvade in 1–0 i slutet av första halvlek med en magnifik frispark. I andra halvlek sköt Ivan Rakitic 2–0 från distans. Depor ändrade aldrig sin taktik utan låg kvar högt enligt 4-3-1-2-modellen.
Med kvarten kvar reducerade Lucas Pérez och med fem minuter kvar kvitterade Alex Bergantiños.
– Det var överraskande att se så få motståndare försvara sitt straffområde, men det fungerade för dem, sa Barcelonatränaren Luis Enrique.

Victor Sanchez Deportivo har övertygat hittills i La Liga och ligger på sjätte plats efter 15 omgångar. Den tidigare Deportivo-stjärnan – Victor var en bärande spelare när laget var som bäst under första halvan av 00-talet – stärkte sina aktier än mer efter helgens skrällpoäng.

SÅ FUNGERADE DEPORTIVOS TAKTIK

Så här såg Deportivos uppställning ut när Barcelona etablerat spelet på offensiv planhalva (Messi i blå ring är bollhållare). Fyra backar, tre mittfältare och Fajr som stannar högt.

Fajr spelade man-man-spel mot Sergio Busquets.

Barcelona spelade oftast 6 vs 7 på offensiv tredjedel.

Deportivos extrema centrering gav enorma kantytor. När Jordi Alba väl gav sig i väg på offensiv utflykt (sen bilden ovan) blev det 7 vs 7-spel på offensiv tredjedel – men det gav å andra sidan Deportivo möjligheten att kontra 3 vs 3.

När Deportivo vann bollen så kontrade man genom att anfallarna gick brett mot varsin kant för att isolera Barcelonas försvarare.

En svensk spelade huvudrollen på Anfield.
Jonas Olsson hittade rätt två gånger, en av fullträffarna blev godkänd och räckte så när till en skrällseger mot Liverpool.

Liverpool har fortfarande svårt att bemästra de sämre lagen. Under Jürgen Klopp har de levererat toppinsatser mot stora lag som Chelsea och Manchester City, men de har samtidigt förlorat hemma mot Crystal Palace, borta mot Newcastle och idag så när åkt på ett nytt nederlag hemma mot West Bromwich.
Liverpool började bra. Jag gillade det jag såg första tjugo minuterna när Coutinho styrde och det gav ett ledningsmål när Jordan Henderson störtade in i boxen med en andravågslöpning och satte 1–0.
Men WBA reste sig och detta mest för att Liverpool inte lyckades hålla uppe sin nivå. Christian Benteke gjorde återigen en slät figur. Belgaren är stor och stark som en oxe, men endimensionell i sitt spel.

Tony Pulis kom till Anfield med ett 4-1-4-1 med Jonny Evans (!) som mittfältskvast. Evans i den rollen innebar att WBA i nödfall kunde formera en fembackslinje när Liverpools tryck blev som störst.
Offensivt utnyttjade WBA Liverpools svaghet på fasta situationer. När Simon Mignolet ”hängde tvätt” efter en hörna var Craig Dawson framme och petade in 1–1.
Några minuter senare stötte Jonas Olsson in 1–2 efter en kantfrispark, men det målet dömdes bort efter offside. Det framstod som rätt beslut vid reprisen, men jag skulle vilja se Sky Sports inzoomade specialkamera för det är något ben som sticker fram bakom Olsson och det borde vara ett Liverpoolben (en WBA-spelare som springer framåt borde inte ha den fotställningen).
Nåja, Olsson en av planens bästa spelare, fick göra sitt mål till slut.
I den andra halvleken nådde han högst på en hörna och gav WBA ledningen.
Boaz Myhill gjorde en fin benparad när Adam Lallana var fri minuten senare, men mycket mer än så skapade in Liverpool. Misären blev än värre när Dejan Lovren fick bäras ut på bår efter en ful tackling från Craig Gardner (spelar ingen roll om man träffar bollen när man fullföljer på det sättet). Tyvärr har jag dålig feeling när det gäller Lovrens skada, den påminde lite om den typ av smäll som drabbade Stuart Holden en gång i tiden.
Salomon Rondón fick ett jätteläge att spika bortasegern, men han brände och när Divock Origi i 96:e minuten sköt från distans studsade bollen äntligen Liverpools väg.
2-2 och en poäng, men faktum kvarstår: Det här var ytterligare två förlorade poäng för ett Liverpool som fortfarande inte får till spelet mot sämre motstånd.

***
Nog borde Jonas Olsson finnas med i en svensk landslagstrupp? Med tanke på vilken mittbackskris Erik Hamrén haft så hade jag haft med Olsson alla dagar i veckan.
Jag kan förstå att Jonas Olsson inte var klockren på den tiden det svenska landslaget åkte till Amsterdam med uppumpade bröstkorgar med ambitionen att rulla ut Holland.
Men nu när svenska landslaget förstått att man ska spela ett enklare, rakare och lägre 4-4-2-spel så anser jag att Jonas Olsson passar bra för spelidén.
Jonas Olsson var inte självskriven i Tony Pulis startelva när säsongen började, men på sistone har han fått chansen. Idag var det en ”Jonas Olsson-match”, mer krig än skönspel, och då är han oerhört värdefull för sitt West Bromwich.

***
Crazy season rullar vidare. Inte nog med att WBA höll på att chocka Anfield, på White Hart Lane tappade Tottenham 1–0 till 1–2 mot Newcastle. Den här säsongen går inte att förutspå.

Tyvärr, Aston Villa. Det här är på väg att ta slut när det roliga knappt har börjat.

Vi har inte ens kommit till julperioden ännu, men Aston Villa börjar redan sladda i tabellen.
Om någon behövde förklaringar till att Villa ligger sist i Premier League fungerade dagens drabbning med Arsenal som bevismaterial.
Aston Villa agerade precis som en jumbo. Man började okej första fem minuterna och fick ett skenbart övertag i bollinnehav. Men när både kvaliteten och självförtroendet är så avlägset som i Villas fall så leder det sällan någon vart. Den lovande inledningen handlade väldigt lite om att hemmalaget osade skicklighet, snarare om att Arsenal lät dem gå i fällan.
I de avgörande ögonblicken var skillnaden mellan lagen uppenbar.
I den sjunde minuten fick Theo Walcott en stickare i djupet. Alan Hutton tog då det ödesdigra beslutet att försöka matcha Walcott i löpduellen och fifty-fifty-situationen istället för att ta den kortare vägen mot det egna målet och försäkra sig om att Arsenalspelaren inte skulle kunna gå runt på utsidan. Det gick förstås inte. Hutton blev tvungen att dra ned Walcott och domaren Kevin Friend blåste för straff (efter att ha fått hjälp av sin assisterande domare).
Efter ledningsmålet skapade Aston Villa väldigt lite av värde. Remi Garde hade valt store Rudy Gestede längst fram, men laget spelade inte efter centertankens styrkor. Med nickspecialisten Gestede på plan hade det varit en idé med fler längre bollar och mer inlägg, istället för korta passningar i sidled. Villa är ju inte tillräckligt bra för att öppna ett Arsenal genom kombinationer och när man väl försökte så tappade Gana bollen i den 38:e minuten. Aaron Ramsey vann duellen och satte full fart framåt precis som ett par tre andra Arsenalspelare.
Om gästernas omställning var ett skolexempel på hur de spelar när de är som bäst så var Aston Villas agerande ett exempel på hur lag, oavsett nivå, inte bör agera. Det var smärtsamt att se. Jores Okore tog ett huvudlöst beslut att taffligt försöka stöta mot Theo Walcott och blev överspelad. Carlos Sanchez borde ha löpt hemåt, men stannade av halvvägs och småjoggade när Arsenalsspelare blåste ifrån honom.
Det blev inte speciellt svårt för Arsenal att förvalta ett 3 mot 1-läge och Mesut Özil fick samla på sig en assist till.

Agerandet vid baklängesmålen var signifikativt för årets Aston Villa. De är, helt enkelt, inte tillräckligt bra. Inte på långa vägar. De har en samling andraklassens spelare där merparten, på sin höjd, är bra nog att vara breddspelare i lagen i mitten av tabellen.
Det som är problemet med Villa är att de inte har det som de andra bottengängen (ibland) visar. Bournemouth är välorganiserade och jobbar för varandra. Newcastle agerade prickfritt defensivt och slet som djur i segermatchen mot Liverpool.
Aston Villa spelar som om de är Arsenal, när de i själva verket är jumbo, på väg mot Championship.

Nu finns det visserligen många plankor i årets Premier League. Varken Sunderland, Newcastle eller Norwich skrämmer någon sett till spelarmaterialet. Bournemouth borde rimligen få tufft sett till sin skadelista, men de har slagit Chelsea och Manchester United på raken.
Det är trots allt bara åtta poäng upp till platsen ovanför nedflyttningsstrecket för Aston Villa. Det som talar emot laget är att de redan har spelat ut kortet med tränarbyte. Det är inte möjligt att ringa krislinjen och få in Tony Pulis. Remi Garde har redan hämtats in för att rädda det sjunkande skeppet. Hittills har det fortsatt att ta in vatten.
Tiden börjar rinna ut.

***
För Arsenal var det en komfortabel dag på jobbet, tre poäng och inga skador. De behövde inte vara särskilt bra för att vinna idag, men det fanns flera positiva punkter.
> Aaron Ramsey har visat fin form efter comebacken då han fått spela i favoritpositionen centralt. Nytt mål idag och två mål och två assist på tre matcher.
> Olivier Giroud fortsätter att göra mål, denna gång från straffpunkten. Det var sjätte målet på sex matcher för fransmannen.
> Mesut Özil levererar assist som ingen annan. Det här var 13:e målgivande framspelningen från tysken.
Jag upprepar det jag skrivit tidigare: I den tunna toppen är det Arsenal som framstår som bäst och mest stabilt.