Ett koppel av topptränare har gjort entré i Premier League.
Här tittar vi närmare på hur en av dem har förändrat sitt nya lag.
Istället för att titta åt samma håll som alla andra så gör bloggen denna gång en avstickare till sydkusten. Att analysera Pep Guardiolas debutmatch i Manchester City med sina ”invärtes full-backs”, indragna ytterbackar, kändes givet. Men José Mourinho, Antonio Conte och 3–4-fyrverkeriet på Emirates tror jag har diskuterats flitigt både här och där. Så därför kan vi ju ägna oss åt ett lag som inte fått samma uppmärksamhet efter helgens premiär.
Southampton har återigen tvingats släppa både sina framträdande spelare och sin populäre tränare. Ronald Koeman flyttade till Everton i sommar. Hans ersättare blev Claude Puel, 54, ett aktat namn i fransk fotboll efter sejourer i Monaco, Lyon och senast OGC Nice.
Claude Puel annonserade redan under försäsongen att han skulle införa spelmässiga förändringar och några var tydligt direkt i 1–1-mötet hemma mot Watford.
Mittfältsdiamant
Claude Puel använde en mittfältsdiamant ifjol i Nice och han har för avsikt att lyckas med den i Premier League också. Det här är intressant eftersom mittfältsdiamanter inte varit så vanligt förekommande i England senaste åren. De mest kända exemplen är Carlo Ancelotti som gjorde ett försök i Chelsea innan han släppte idén. Sir Alex Ferguson gjorde revolution när han negligerade kanttraditionen i Manchester United och spelade en diamant i några matcher hösten 2012. Brendan Rodgers använde en diamant med Raheem Sterling som spets bakom Daniel Sturridge och Luis Suárez i vissa matcher under våren 2014.
Det finns fler exempel men på rak arm kommer jag inte på någon klubb som konsekvent spelat 4-4-2-diamant över en säsong.
Claude Puel har iallafall slopat Ronald Koemans 4-2-3-1-formation. I sin diamant använde han i lördags Oriol Romeu som sittande mittfältare, Steven Davis och James Ward-Prowse i de ”indragna kantrollerna” och Dusan Tadic som offensiv spets. Då fick han möjlighet att använda ett tvåmannaanfall med Shane Long och Nathan Redmond.
Southampton använder diamanten på standardsättet i uppspelsfasen. Antingen går Romeu ned mellan mittbackarna och hämtar bollen eller så hittar han ytan bakom motståndarnas förstapress för att få bollen i nästa skede. Se nedan.
Romeu (inringad) hittar ytan bakom Watfords två anfallare.
När bollen spelas ut till högerkanten har det skapats en korridor bakom förstapressen.
Via tillbakaspelet får Romeu bollen omarkerad och Southampton kan etablera spelet i spelyta 1.
Possession
Valet av mittfältsdiamant och numerärt övertag centralt visar att Claude Puel tänker sig en possessionbaserad fotboll. Det är en radikal förändring mot Southampton ifjol som var ett av de mest omställningsbaserade lagen, och ett av de lagen som verkligen gjorde det effektivt. Nu har man en annan spelidé som bygger på en tålmodig speluppbyggnad.
Här kan jag känna att ”Saints”, åtminstone mot Watford i helgen, blev temposvagt. Gång på gång fastnade man i första halvlek när man skulle igenom Watfords försvarsmur.
Att rulla bollen i sidled kommer inte att vara överdrivet svårt med centralt övertag, och det är inte alls svårt mot ett Watford som ställer ut ett försvarsinriktat lag med fembackslinje. Det intressanta blir att se om Claude Puel kan få Southampton att skapa målchanser och göra mål med den passningsorienterade fotbollen. Ett bra test kommer på fredag mot Manchester United.
Hög press
Claude Puels possessionfotboll kopplas ihop med en vilja att återerövra bollen snabbt. Southampton i premiären påminde i det avseendet en hel del om Mauricio Pochettinos upplaga av ”Saints”. Lördagens spel var en stor skillnad mot Ronald Koemans organiserade, mer positionsbaserade försvar.
Även om Southampton körde fast offensivt i första halvlek vann de boll ofta på offensiv planhalva och det märktes att publiken gillade den ambitionen.
Det var inte heller enbart Gegenpressing, det vill säga direkt press efter bolltapp, utan Southampton hade ambitionen att kliva högt även i uppställt spel. Den här spelidén underlättas av att löpvillige Shane Long ofta sätter förstapressen i sin roll som anfallare.
Inlägg som anfallsvapen
Med mittfältsdiamanten blir följden att motståndarna centrerar sitt mittfält och då skapas ytor på kanterna för Southamptons ytterbackar.
Ronald Koeman hade ibland en tendens att ge sina ytterbackar livrem för att inte laget skulle blotta sig för mycket defensivt. Nu kommer Southamptons ytterbackar att få nyckelroller i offensiven. I helgens premiär hade Cédric Soares och Matt Targett höga utgångspositioner och de ges tid och utrymme för inlägg.
Det kändes redan i första halvlek att Southampton skulle slå många inlägg och när jag granskade siffrorna visade det sig stämma. När jag tittat närmare noterade jag att Southampton slog flest inlägg av alla lag under premiäromgången i Premier League. Oj, vad de hade behövt sin Graziano Pellè nu, en nickstark centertank som hade satt motståndarförsvaren på prov varje gång ett inlägg med kvalitet levererats in i boxen.
Här ser vi hur högerbacken Cédric Soares (inringad) dels trycker upp, dels får en ledig korridor, till viss del tack vare mittfältsdiamanten.
Antal inlägg i premiäromgången – lag för lag
Southampton 3/31 (3 av 31 inlägg nådde en Southamptonspelare)
Swansea 12/28
Crystal Palace 6/25
Bournemouth 3/24
Manchester City 3/24
Middlesbrough 6/23
Burnley 5/23
Stoke 2/22
West Bromwich 9/21
Chelsea 6/21
Tottenham 4/21
Sunderland 3/20
Arsenal 6/19
Watford 3/16
Hull City 2/14
Everton 2/12
Leicester 0/12
Liverpool 3/10
Manchester United 2/7
West Ham 1/7
Här kan man alltså notera att:
> Manchester City som hade 77 procent bollinnehav i hemmamötet med Sunderland bara slog 24 inlägg.
> Totalt slogs 380 inlägg under premiärhelgen. Men bara 81 av dessa (21,3 %) nådde en lagkamrat. Det understryker hur ineffektivt inläggsspel är som anfallsmetod.
> Att det tidigare så passningsorienterade Swansea slog så många inlägg kan ju bero på att man numera har nickspecialisten Fernando Llorente på topp.
***
Läs mer:
Oktober 2012: ”Uniteds taktiska revolution”.