”Are you watching, David Moyes?”.
Sången från de tillresta Evertonsupportrarna gick inte att undgå. Jodå, nog tittade huvudpersonen på. Det måste ha varit en smärtsam syn och insikt.
Han skulle aldrig erkänna det, men visst tusan måste han ha funderat i samma banor som vi andra. Det är fortfarande tidigt för domedag, men efter gårdagens resultat kommer vi inte ifrån:
Everton har blivit bättre sedan David Moyes lämnade.
Manchester United har blivit ett antal snäpp sämre sedan David Moyes anslöt.

Det var ju det här jag reflekterade över i gårdagens text inför Manchester United-Everton.
”En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.”
Everton vann. För första gången på Old Trafford sedan augusti 1992. De lyckades med det som Everton aldrig grejade under Moyes tid i klubben. Martínez har dessutom gjort slut på den där förargliga statistiken som visade att Moyes inte vunnit borta mot ett Big Four-lag på 46 försök.

Segern var inte orättvis. Det var en öppen match som hade kunnat sluta hur som helst, United träffade virket två gånger. Men det var inte heller någon överraskning sett till matchutvecklingen. Efter en svag start första tio minuterna tog Manchester United över taktpinnen, men Everton var ständigt farligt när de fick omställningsläge. Innan Bryan Oviedo avgjorde i den 86:e minuten hade Gerard Deulofeu missat ett friläge och Kevin Mirallas skruvat en frispark i stolpen.
Men det är inte resultatet jag fastnar på – det är sättet Everton tog sig an matchen.
De vann på samma villkor som Manchester United. De kom inte till Old Trafford med en reaktiv taktik, upplagd för att neutralisera motståndet som för två säsonger sedan. Nix, de kom med en övertygelse om att försöka spela ut United (det gjorde de aldrig under David Moyes tid i klubben). Det fina, välkomponerade mittfältet med Gareth Barry, James McCarthy och Ross Barkley centralt samt Steven Pienaar och Kevin Mirallas på kanterna var tillräckligt för att ha ett mer finurligt spel än hemmalaget.
Det är det mest oroande för David Moyes.
Hans lag är inte tillräckligt bra för att spela ut sina motståndare. Oavsett om det är Everton eller Cardiff.

Det är intressant. Kommer ni ihåg premiären mot Swansea? Ett Manchester United utan Wayne Rooney startelvan spelade fantastiskt, bjöd på läckra kombinationer och vann på Liberty Stadium med 4–1. ”Ny tränare, men samma gamla United”, sa många supportrar och experter.
Det spelet är som bortblåst nu.
Är det för att David Moyes har satt för stor prägel på laget eller för att tiden har kommit ikapp en trupp av begränsad kvalitet?
Eftersom Moyes inte gjort några nämnvärda förändringar (han låter Rooney spela lite högre upp i plan) tror jag på det senare.
Framför allt när det gäller det centrala mittfältet.

Det fanns en talande situation för lagets stora problemområde i den 13:e matchminuten (som hade varit bättre att visa med rörliga bilder som jag tyvärr inte har tillgång till). United höll bollen inom laget mot ett Everton som sjönk hem och positionsspelade. Bollen gick rätt många gånger mellan Chris Smalling, Nemanja Vidic, Marouane Fellaini. Danny Welbeck var nere och mötte. Passning efter passning levererades. Men United tog sig inte en enda meter framåt i plan.
”De slår inga hotade passningar”, sa Glenn Strömberg i Viasat-sändningen.
Det var en korrekt iakttagelse, men följdfrågan blir förstås intressantare: Varför slår de inga hotande passningar?
Svaret är enkelt, enligt mig, och det inkapslar allt vad fotboll och possessionspel handlar om: De är inte tillräckligt bra.
För att slå passningar som hotar, in mellan motståndarnas lagdelar, krävs förmågan att skapa sig tid – med en mottagning, en vändning, ett väggspel, en fint, ett ryck och speluppfattning för att värdera rätt lägen.
Det här handlar mer om den individuella kvaliteten hos spelarna än om taktik och spelsystem.
Bra spelare löser svåra situationer och United har bara en spelare i dagsläget som klarar det här mot kvalificerat motstånd (Michael Carrick).

I över 15 års tid har Paul Scholes sprungit runt på mittfältet och ansvarat för speluppbyggnaden. Han var en av världens absolut mittfältare bästa på att skapa tid och utrymme för sig själv och sina medspelare i trånga, låsta situationer.
Det var den egenskapen som klubben letade efter hela sommaren. Det var den jakten som fick dem att lägga optimistiska bud på Cesc Fàbregas.
Det slutade med Marouane Fellaini för runt 300 miljoner kronor och problemet kvarstod.
Samtidigt som United spelade igår såg jag ett annat lag som för tillfället har busenkelt att spela sig till chanser. Men Arsenal har också fem-sex spelare som i dagsläget skulle gå rakt in och förstärka Uniteds centrala mittfält: Flamini, Arteta, Wilshere, Ramsey, Rosicky, Özil.
En Aaron Ramsey som det rörliga alternativet bredvid Michael Carrick hade gjort underverk för David Moyes. Det hade kunnat vara skillnaden mellan ett United som slåss om fjärdeplatsen och ett United som slåss om titeln. Jag tror verkligen det.

Igår saknade Moyes viktiga kuggar i Robin van Persie och Michael Carrick, lagets två bästa spelare förra säsongen. Phil Jones avstängning gjorde inte saken enklare. Men Sir Alex Ferguson hittade allt som oftast en väg runt såna bekymmer. Han dammade av en rollspelare – en Darren Fletcher, en Ji-Sung Park eller en ålderstigen Paul Scholes – så var problemet löst. Laget fungerade inte alltid på samma sätt, men han såg nästan alltid till att det fungerade.
David Moyes har inte visat samma fingertoppskänsla.

Hans uppgift har blivit än svårare av det faktum att truppen blivit äldre och sämre än tidigare. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är inte längre ligans mest pålitliga mittbackspar. Det finns ingen Scholes, ingen Fletcher, yttrarna Valencia, Nani, Young har haft svårt att hålla en jämn nivå, Fellaini har inte hållit någon nivå alls och Shinji Kagawa har en tendens att falla bort i jämna matcher.
Det stora ansvaret för detta vilar förstås på managern.
Han hade en sommar och över en halv miljard kronor för att åtgärda dessa svagheter.
Vi kan konstatera nu att han inte lyckades. United har en bred trupp, men spetskvaliten saknas. Därför tror jag inte att de plötsligt ska visa mästarform och börja rada upp segrar.
Före gårdagens debacle hade de sju raka utan förlust i ligan, men i hur många matcher av dessa spelade de bra, offensiv fotboll? Möjligen i en halvlek borta mot Fulham (seger, 3–1).
Manchester United är tolv poäng efter Arsenal efter 14 omgångar. Ifjol låg de tolv poäng före Arsenal efter 14 omgångar.
Det är märkligt hur snabbt pendeln kan svänga.

***
Läs mer:
4 dec: ”Prestigemötet som Moyes inte har råd att förlora”.

Nio poäng efter Arsenal efter 13 omgångar. Manchester United har inte råd att kasta bort fler poäng om de ska vara kvar i titelracet.
Och David Moyes har knappast råd att förlora ikväll.

Manchester United tar emot Everton på onsdagskvällen i  veckoomgångens hetaste möte.
Det finns många intressanta dueller: Marouane Fellaini mot Gareth Barry, Romelu Lukaku mot Uniteds försvar, Kevin Mirallas mot Patrice Evra.
Men det är svårt att bortse från matchen i matchen mellan de två tränarna.
David Moyes lämnade i somras Everton efter elva år för att ta över Manchester United.
Roberto Martínez lämnade Wigan för att ersätta Moyes i Everton.
Nu möts de för första gången.
Läget inför prestigemötet var inte vad David Moyes hade hoppats på.

Inför kvällens match är Everton femma i tabellen med 24 poäng. Manchester United är åtta med 22 poäng.
David Moyes lyckades aldrig hamna före United i tabellen under sin tid på Goodison Park. Det vore förstås aningen förargligt om det skulle ske året efter att han lämnat skutan.
Det ska förstås mycket till om så ska bli fallet – jag gissar att Everton förr eller senare dalar till en sjätte-åttonde plats och att Manchester United höjer sig ju längre säsongen lider – men starten på hösten har antytt att Everton tjänat mest på sitt tränarbyte.

Det var en hel del som förutspådde att Roberto Martínez entré i Everton skulle bli en för stor kulturkrock. Spanjoren förespråkar en passningsorienterad fotboll; det var han som lade grunden för Swanseas possession-fotboll och sedan fick lilla Wigan att spela en sevärd fotboll.
Skulle Everton klara av den omställningen?
Redan i premiären borta mot Norwich kunde vi se att spelarna skulle greja det. Istället för längre bollar fram mot Marouane Fellainis bröstkorg såg vi ett kortpassningsspelande lag som tryckte fram båda ytterbackarna och lät en alldeles briljant Ross Barkley agera motor på mittfältet (efter tre omgångar i ligan hade Everton det högsta bollinnehavet av samtliga lag).
Ett par veckor senare hade Marouane Fellaini sålts till Manchester United och ersatts av James McCarthy och Martínez hade hämtat in Romelu Lukaku på lån från Chelsea.
Everton var redan där i en bättre situation än när förra säsongen tog slut.
Fellaini mot McCarthy var en rejäl vinst i rena pengar, drygt 150 miljoner kronor. Men med omläggningen av spelfilosofin var det en fördel även spelmässigt. Fellaini hade inte passat lika bra som ”tia” i Martínez Everton som han gjorde i Moyes Everton. Han hade inte heller passat lika bra som sittande mittfältare nu när laget blivit mer proaktivt.
Med fina tillskott (Barry! McCarthy! Lukaku! Deulofeu!) har Everton inlett hösten klart över förväntan. Det är inte bara det att poängen trillat in. Så här sevärd fotboll har inte Everton spelat under hela Premier League-eran. Det är möjligt att det var mer fart på Tomasz Radsinskis tid, men nu finns en kombination av fart (Kevin Mirallas), kraft (Jagielka/Distin), teknik (Barkley), offensiva ytterbackar (Baines/Coleman).

David Moyes uppgift i Manchester United var av en annan sort. Medan Roberto Martínez fick mandat av styrelsen, spelarna och fansen att förändra Evertons spelsätt har Moyes uppdrag varit att förvalta arvet efter sir Alex Ferguson.
Det fanns inget behov av att förändra. United vann trots allt titeln förra säsongen och Fergusons grundhållning var alltid att förespråka offensiv fotboll.
Däri ligger också David Moyes problem den här hösten.
Eftersom han inte har gjort några större spelmässiga förändringar kräver opinionen att segrarna fortsätter att trilla in. Hade Moyes gjort revolution hade supportrarna alltid kunnat peka på det som förklaringen när resultaten inte gick som det var tänkt. Ungefär som i fallet med Brendan Rodgers och Liverpool förra hösten. Laget underpresterade poängmässigt, men eftersom publiken kunde se framstegen i passningsspelet och Rodgers kunde peka på kalla siffror som visade högre bollinnehav, fick han acceptens för sitt projekt.
David Moyes har inte förändrat så mycket – förutom att Wayne Rooney spelas lite högre upp i plan – och får därför inte samma arbetsro.

Manchester Uniteds supportrar, merparten, har visat tålamod mot den nye managern trots att laget sladdat under inledningen av säsongen.
Det finns tecken på att laget är på rätt väg. Segern med 5–0 över Bayer Leverkusen borta i Champions League var en påminnelse om kvaliteten i truppen. De har inte förlorat sedan slutet av september när West Bromwich fixade säsongens hittills största skräll.
Det finns andra tecken på att laget är opålitligt. Tre dagar före mötet med Leverkusen tappade United ledning borta mot Cardiff i slutminuten efter uselt försvarsarbete av Patrice Evra och efter en match där man skapat förvånansvärt lite under 90 minuter. Frågetecknet kring om Moyes kan ge laget rätt nycklar i offensiven – det jag frågade mig redan i våras – har inte rätats ut.

David Moyes kommer få tid, det behöver vi egentligen inte understryka ytterligare en gång.
Men kvällens match är av yttersta vikt att han vinner. Hur det ser ut spelmässigt är underordnat, idag är det bara poängen som räknas. Hans lag är redan nio poäng efter ligaledaren Arsenal, som möter Hull City hemma.
Nu ställs han mot sin förra klubb Everton, som ligger tre placeringar ovanför Manchester United i tabellen. En bortaseger på Old Trafford skulle betyda att Moyes får se sin forna klubb rycka till fem poängs försprång.
Då har hans forna klubb tagit fler poäng – och spelat mer underhållande – samtidigt som hans nya lag tagit ett par kliv tillbaka.
Det skulle automatiskt minska hans anseende och öka pressen inför den tuffa julperioden.
Om det dessutom sker efter att Marouane Fellaini blivit övertrumfad av Ross Barkley eller Gareth Barry skulle det vara extra pikant.
Moyes valde att lägga ut runt 300 miljoner kronor på belgaren. Roberto Martínez tog pengarna, lade hälften på James McCarthy och har fått en lovande spelare som passar in i lagets filosofi.
Det här är säsongens hittills mest intressanta tränarduell.

***
Läs mer:
10 maj: ”Moyes största utmaningar i United”.

En helg utan några uppseendeväckande målvaktsinsatser så väljer jag att lyfta fram Arsenals Wojciech Szczesny. Han hade visserligen en rätt lugn eftermiddag borta mot Cardiff, men när han väl behövde ingripa svarade han för en världsklassräddning på Fraizer Campbells nick. Förutom det agerade han säkert i luftspelet.
Pablo Zabaleta verkar ha hittat tillbaka till formen han höll förra säsongen. Han var bra mot Spurs förra helgen och nu var han grym på nytt för Manchester City. John Terry såg till att Pablo Osvaldo förblev anonym och nickade in 2–1 för Chelsea med en mäktig nick medan Curtis Davies hade full kontroll på Luis Suárez. Bryan Oviedo visade att Leighton Baines skada inte behöver betyda katastrof för Everton.
På mittfältet var det oerhört tajt om platserna. Min favorit Tom Huddlestone, som fortsätter att imponera för Hull, får stå åt sidan för den imponerande trion Moussa Sissoko, Aaron Ramsey och Mohamed Diamé. Det innebär att det inte finns någon plats för Mesut Özil, som var okej spelmässigt men gjorde två assist i världsklass.
Framåt var valen givna: Gerard Deulofeu var planens store lirare på Goodison Park, Wayne Rooney bar återigen sitt Manchester United och Samir Nasri såg till att City slapp sörja över skadade David Silva.
Omgångens spelare: Gerard Deulofeu, Everton.

Mitt omgångens lag:
Wojciech Szczesny, Arsenal
————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City
John Terry, Chelsea (4)
Curtis Davies, Hull City (3)
Bryan Oviedo, Everton
————————————-
Moussa Sissoko, Newcastle
Aaron Ramsey, Arsenal (5)
Mohamed Diamé, West Ham
————————————-
Gerard Deulofeu, Everton
Wayne Rooney, Manchester United (3)
Samir Nasri, Manchester City (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Yaya Touré (Manchester City), Jonjo Shelvey (Swansea), Ramires (Chelsea), Tom Huddlestone (Hull City), Yannick Sagbo (Hull City), Wes Brown (Sunderland), Mikel Arteta (Arsenal), Laurent Koscielny (Arsenal), Mesut Özil (Arsenal), Steven Pienaar (Everton), Asmir Begovic (Stoke), Martin Olsson (Norwich), Nathan Redmond (Norwich), Stewart Downing (West Ham), Shola Ameobi (Newcastle), Paulinho (Tottenham).

***
Omgångens tränare: José Mourinho, Chelsea. Hans förändringar vände matchen mot Southampton.
Omgångens floppspelare: Michael Essien, Chelsea. Gav bort första målet och kom aldrig in i matchen.
Omgångens mål: Sandro, Tottenham. Distansskott i krysset.

***
Flest uttagningar i omgångens lag:
5 uttagningar:
Aaron Ramsey, Arsenal
4 uttagningar:
Sergio Agüero, Manchester City
John Terry, Chelsea
3 uttagningar:
Leighton Baines, Everton
Asmir Begovic, Stoke
Séamus Coleman, Everton
Curtis Davies, Hull City
Adam Lallana, Southampton
Samir Nasri, Manchester City
Wayne Rooney, Manchester United
Yaya Touré, Manchester CIty

Var det här receptet för att knäcka Southampton? Det är i så fall ingen överraskning att det var José Mourinho som levererade det.
I första halvlek satt jag och njöt av Southampton. Inte för att de var så fantastiska utan för sättet de spelar på.
Det är så befriande med uppstickarlag som spelar med högt presspel. Vi är så vana vid att underdogs backar hem, spelar reaktiv fotboll och väntar på motståndarens misstag. Det är standard. Men det blir ju så mycket roligare och öppnare fotboll om favoriten får möte ett lag som vill vinna tillbaka bollen snabbt. Senare på söndagskvällen såg jag Athletic Bilbão göra samma sak mot Barcelona hemma på San Mamés. Det var väntat men likaväl underbart att se.

Detta Soutampton som charmat oss i höst gjorde 0–1 redan efter tolv sekunder (Jay Rodriguez utnyttjade en jättebjudning av Michael Essien). Men trots ledningen så vek de inte från sin grundinställning – att pressa motståndaren högt. De har demonstrerat den här förmågan med framgång tidigare under säsongen – både på Anfield och Old Trafford – och nu gjorde de det på Stamford Bridge.
José Mourinho valde ett fysiskt mittfält med Michael Essien och Ramires bakom de tre musketörerna Eden Hazard, Juan Mata och Oscar. Tanken var att deras rörlighet och teknik skulle kunna hantera det höga presspelet, men det gick inte så bra.
Första halvleken kontrollerades av Southampton som hade kunnat göra fler mål om de varit mer noggranna med passningarna på sista tredjedelen.
När jag såg första halvlek satt jag och funderade på två saker kring ”Saints”:
Dels hur många energiödslande löpningar mittfältarna Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama måste ta för att kunna upprätthålla pressen och få numerärt överläge i nästa läge (det här är extremt svårt att visa med stillbilder).
Dels hur länge Southampton kommer att orka göra det här i match efter match.

Nu såg man tendenser till trötthet i andra halvlek och José Mourinho var inte se att utnyttja det.
Chelseas manager är ligans mest aktiva matchcoach och den här dagen fick han understryka det igen. När Oscar blev skadad i slutet av första halvlek hade han kunnat byta in Willian eller André Schürrle. Istället valde han Frank Lampard och flyttade Ramires till högerkanten.
I paus valde han att ta av stackars Michael Essien som äntligen fick chansen från start och ta in Demba Ba. Det betydde en övergång till 4-4-2 och en helt förändrad spelidé.
Istället för att spela sig upp genom mittfältet – spela sig i händerna på ett högt pressande Southampton vilket Chelsea inte klarade av –  valde man att ta in en targetspelare (Ba) och slå längre och rakare bollar förbi gästernas förstapress. Och då hittade man luckorna.
– Jag förändrade helt sättet vi spelade på, sa Mourinho efteråt. Jag tror att vi gav dem en andra halvlek som de inte hade räknat med och som de inte kunde hantera. Det faktum att vi spelade med två strikers var ett problem för Southampton, vi pressade dem högt och Lampard och Ramires gjorde det väldigt bra.
Det påminde en del om Mourinhos första upplaga av Chelsea: Ett fysiskt lag som tog kampen, spelade med hög energi och spelade ett rakt spel mot Didier Drogba.
Är det här sättet att tämja Southampton? Fan tro’t. Räkna med att kommande motståndare spelar ett längre spel mot Saints.

Mauricio Pochettino skickade in Rickie Lambert från bänken och gick över på 4-4-2. Det är för övrigt intressant att Lambert startade på bänken – han är betydligt mer effektiv på hemmaplan än borta. Hans ersättare Pablo Osvaldo var iskall i matchen, men fick vara kvar på plan.
Dispositionen gav ingen större effekt och Mourinho kunde med ytterligare en förändring – John Obi Mikel in istället för Fernando Torres i 84:e minuten – säkra ledningen och sedan öka på till 3–1 genom Demba Ba.
Juan Mata gjorde sin första ligastart på en månad. Jag tycker han var rätt svag i första halvlek med undantag av ett par fina instick, men i andra halvlek var han med och avgjorde matchen. José Mourinho berömde hans defensiva jobb mot Luke Shaw, men jag tänker främst på hans förmåga att söka sig in i banan och slå avgörande passningar. Inlägget som John Terry nickade in till 2–1 var den typen av spetskvaliteter som Mata bidrar med och som visar varför han behövs i Chelsea.

Ingen av tränarna hade råd att kamma noll för att inte drabbas av en förtroendekris.
De klarade sig ifrån nederlag, men det handlade ändå om två förlorare på White Hart Lane. Tottenham och Manchester United fick varsin poäng från söndagens stormöte men det var knappast vad lagen behövde.
Man kan förstås argumentera för att det var ett fall framåt för Tottenham som åkte på en kölhalning förra omgången mot Manchester City. Man kan tycka att oavgjort borta mot Tottenham är ett godtagbart resultat för vilket lag som helst.
Men inte i den situationen de här lagen har hamnat i. Tottenham är nia (!) i tabellen, även om avståndet upp till Champions League-platserna är kort. United är åtta samtidigt som Arsenal springer i väg.

Tottenhamfansen hade iallafall en del spelmässigt att glädja sig åt. Efter en längre tids ökenvandring med måltorka och torftigt offensivt spel fick vi se ett rakare, snabbare Spurs.
Det blev inte två anfallare och 4-4-2 som vi efterlyste i Sportbladets Premier League-podd i torsdags. André Villas-Boas behöll Roberto Soldado som ensam striker. Men han gjorde små förändringar som fick stor betydelse. Aaron Lennon spelades (precis som mot City) till höger med uppgiften att komma in bakom Patrice Evra istället för till vänster där han lätt blir avskärmad. Nu kunde Lennon attackera med fart och var automatiskt en av första halvlekens giftigaste spelare.
Den viktigaste förändringen var dock att Paulinho startade som offensiv mittfältare med Mousa Dembélé bredvid Sandro i den defensiva rollen. Brassen är ingen naturlig nummer tio-spelare, snarare en duktig box-to-box-mittfältare, men han visade kvaliteter som i nuläget gynnar Spurs. Dels en vilja att snabbt spela bollen framåt (till skillnad från Dembélé), dels förmågan att också sätta fram den så viktiga sista passningen. Han hittade till och med Roberto Soldado med en passning in i boxen, vilket är en bedrift i sig. I brist på annat – än mer påtagligt med Christian Eriksens skada – så klev Paulinho fram som Tottenhams (temporära?) lösning som tia.
Soldado var på nytt en besvikelse. Han ersattes av Jermain Defoe som såg pigg ut. Engelsmannen är värd en chans, men allra mest intressant vore att se Spurs testa ett tvåmannaanfall där Emmanuel Adebayor skapar utrymme för antingen Soldado eller Defoe. Rådet är: Strunta i att man ”förlorar” bollinnehavet – Tottenham har ändå inte kreativiteten i laget för att öppna motståndarna genom långa anfall. I den här matchen hade de bara 40 procent av bollen, men var klart spetsigare än man varit den senaste månaden.

I Manchester United fick Shinji Kagawa chansen som tia, men tog den inte. Han var lysande i veckan borta mot Bayer Leverkusen, men det är i såna här matcher japanen måste leverera för att motivera sin plats i en skadefri startelva.
Nu blev han så anonym och avskärmad i första halvlek att David Moyes kände sig tvungen att gå över på 4-4-2 med Wayne Rooney och Danny Welbeck som strikers. Att Kagawa inte hittade in i matchen är givetvis inte enbart hans eget fel. Det handlar förstås om att United inte har ett tillräckligt bra centralt mittfält. Igår spelade Phil Jones och Tom Cleverley. De var okej, framför allt Jones som bidrar med bollvinnaregenskaper, de är unga och ambitiösa men inte tillräckligt bra för att hitta in med ”hotande passningar”. När David Moyes fick frågan på presskonferensen om han hade behövt mer ”auktoritet” och ”kontroll” från sitt mittfält svarade han:
– Ja. Jag tror att det är därför insatserna på sistone från Ryan Giggs och Michael Carrick varit så omtalade. Vi var medvetna om det idag. Vi kände att det var något där vi kunde…
Moyes avslutade inte meningen, men det var lätt att läsa hans tankar. Samtidigt satt 300-miljonersköpet Marouane Fellaini på bänken. Med Wayne Rooney i toppform, med en Antonio Valencia som höjt sig och nu bidrar med det kanthot som United brukar karaktäriseras av är centrala mittfältet (fortfarande) lagets stora bekymmer.
Mer akut än någonsin efter Michael Carricks skada.

Ny seger, nytt styrkebesked – och sju poängs ligaledning.
Arsenal fortsätter att imponera.

Känslan är att ”Gunners” med enkelhet sveper undan lagen på den undre halvan. Dagens segermatch på Cardiff City Stadium var inte sprakande på något sätt. Siffrorna var definitivt i överkant och det fanns förstås en farhåga om att Cardiff skulle få till en sista anstormning tills 2–0 kom i slutminuterna.
Men så fanns också ögonblick av kvalitet.
Som kortpassningsspelet som ledde fram till Jack Wilsheres ribbskott i första minuten.
Som Mesut Özils världsklassinlägg rakt på pannan på Aaron Ramsey som gav 1–0 (Ramsey vägrade fira mot sin tidigare klubb, vilket fick hemmafansen att applådera).
Som Mesut Özils framspelning till Mathieu Flamini och fransmannens efterföljande avslut i nättaket till 2–0 med fem minuter kvar.
Som omställningen som gav 3–0 där Theo Walcott serverade Aaron Ramsey, som dunkade in sitt åttonde mål i ligan.
Som en och annan prestation av formstarke Jack Wilshere.
Annars handlade det mest om gediget arbete utan utsvävningar. Den typen av insatser som tränarna är lyriska över.
Detta Cardiff som förra veckan skapade stora problem för Manchester United (2-2) var knappt kapabla att skapa någonting under 90 minuter idag. Högerbacken Kevin Théophile-Catherine hade ett bra inlägg som Fraizer Campbell nickade utanför i inledningen, Campell tvingade Wojciech Szczesny till en vass räddning i inledningen av andra halvlek och Peter Whittingham hade ett par bra skottlägen. Mer var det inte.
Och det leder oss in på Arsenals försvar.

Per Mertesacker och Laurent Koscielny är ligans bästa mittbackspar den här hösten. Lördagens insats underströk bara den tesen (även om de knappast sattes på prov den här eftermiddagen).
Mertesacker har jag hyllat tidigare, men det är värt att göra det igen. Han är motsatsen till en Youtube-spelare. Ofta syns han inte, men det är just det som är hemligheten med hans spel. Han står rätt, värderar rätt och behöver sällan göra sistasekundenbrytningar eftersom han placerat sig rätt redan från början.
Idag slog han 56 passningar, varav 54 nådde rätt adress. Det var givetvis mest enkla passningar ut till Bacary Sagna eller på en mötande mittfältare, men det summerar också Mertesackers roll. Hans uppgift är att förhindra motståndarmål och synas så lite som möjligt. Det gör han mer effektivt än någon annan. Jag kan inte komma på en bättre mittback i Premier League än Per Mertesacker i dagsläget.
Samtidigt ser Wojciech Szczesny ut som den där stormålvakten som vi anade att han kunde bli när han slog igenom som tonåring.

För några veckor sedan var det mycket snack om att Arsenal inte ”testats”. Det blev visserligen förlust mot Manchester United på Old Trafford men jag upprepar det jag skrivit tidigare: Vinner man de ”enkla” matcherna så komfortabelt så behöver man inte kamma fullt i toppmatcherna.
I takt med att Manchester City har radat upp bortaförluster har Arsène Wengers gäng (sedan några veckor) seglat upp som favorit till ligatiteln.

***
Cardiff? Nja, de såg uddlösa ut i den här matchen. Mot Manchester United fanns en energi och en vilja att sätta motståndarna under tidspress. Nu fanns inget att sätta emot. Man kan framhålla att Cardiff var svagt, man kan också konstatera att Arsenal har en odiskutabel kvalitet på mittfältet som gör det svårt för motståndarna.
Högerbacken Kevin Théophile-Catherine har gjort en stark inledning på säsongen och visade en del lovande tendenser. Gary Medel var framgångsrik som bollvinnare under en period i andra halvlek. Annars var det inte mycket för Malky Mackay att hurra över.

Jack Wilshere sköt Arsenal ett stort steg närmare avancemang i Champions League.
Och hans matchvinnande insats kunde inte ha kommit mer lägligt för honom själv.

Ni minns hur snacket gick för sisådär tre år sedan. När Thierry Henry, Cesc Fàbregas och andra stjärnor lämnade Arsenal kunde fansen alltid titta på Jack Wilshere och känna hopp.
Han var den egenfostrade supertalangen som skulle få ta över lagkaptensbindeln och föra arvet vidare.
Utvecklingen har gått trögt, men ingen hade kunnat tro att en skadefri Jack Wilshere skulle hamna i situationen som rått under hösten.
Sedan Mesut Özil värvades, Aaron Ramsey exploderade och Mathieu Flamini hämtades in och blev en härförare på mitten har Wilshere inte längre varit given i startelvan. Spelaren som för några år sedan sågs som engelsk fotbolls framtid efter att ha gett Xavi och Iniesta en match i ett dubbelmöte med Barcelona.
Visst, han har haft enorma skadeproblem, men senaste tio månaderna har det inte varit skadorna som varit det största problemet. Det har varit att Jack Wilshere haft svårt att vara… Jack Wilshere.
Jag trodde att han var tillbaka förra vintern när han radade upp stormatcher under några intensiva veckor. Men sedan försvann den formen helt under våren. I höst har läget varit ovisst. Konkurrenssituationen och 21-åringens speltid blivit begränsad. Och när han väl startat matcher har han gjort det på högerkanten i Theo Walcotts frånvaro.
Därför var den här insatsen så viktig.
Det var en påminnelse om att Jack Wilshere fortfarande kan spela fotboll i världsklass.

Det dröjde bara 30 sekunder innan han hade vänt ut och in på Jérémy Morel och skruvat in 1–0 i bortre hörnet. Några minuter senare serverade han Aaron Ramsey som borde ha gjort 2–0.
Istället var det Wilshere själv som satte tvåan fint framspelad av Mesut Özil i andra halvlek. Hans dagsverke innehöll också en fin frilägespassning till Özil, som inte lyckades göra mål.
Jack Wilshere var planens kung.
Med kvarten kvar byttes han ut mot Theo Walcott. Den sistnämnde är tillbaka efter ett längre skadeuppehåll och erbjuder en annan dimension än Arsenals övriga mittfältare. Han är speedig, direkt och går främst i djupled. Därför kan man ana att han ingår i Arsène Wengers förstaelva.
Det där med djupledslöpningarna är, som vi konstaterat tidigare, en egenskap som är så oerhört viktig för Arsenal eftersom strikern Olivier Giroud inte bidrar med det spelet.
Arsenal har fått till det spelet på ett sätt som de inte har fått sedan Invincibles-eran. Så fort laget ställer om finns en rad djupledslöpande alternativ, främst från Mesut Özil, Aaron Ramsey, Tomas Rosicky och Jack Wilshere. Det är inte Dortmund-klass, men något liknande.
Scenförändringen jämfört med åren då Arsenals anfallsspel framstod som handbollsanfall mot lågt sittande försvar är total.
Nu finns fart, idéer och en tanke om hur målchanserna ska skapas.

När Jack Wilshere vandrade av planen i den 75:e minuten fick han, förstås, en stående ovation av Emirates.
Framgångarna under hösten smakar bra, men de smakar ännu bättre om de framöver tas utan att Jack Wilshere hamnar i frysboxen.
Han står ju för något så ovanligt i dagens fotboll som klubbkänsla.

Tre insläppta mål, men Simon Mignolet från ändå platsen i omgångens elva efter insatsen i derbyt mot Everton. Belgaren svarade för flera vassa räddningar och var chanslös på de tre målen.
I backlinjen imponerade amerikanen Geoff Cameron på högerbacken för Stoke. Han kniper platsen framför Pablo Zabaleta. Danny Gabbidon var en klippa för Crystal Palace som tog en ytterst viktig seger borta mot Hull City. Per Mertesacker var som vanligt lugnet själv i Arsenals försvarslinje medan Jon Flanagan imponerade mot Kevin Mirallas på Goodison Park.
På mittfältet är det svårt att se förbi City-duon Fernandinho och Yaya Touré. Brassen städade och Yaya fick utrymme att gå offensivt. Som när han solosprang och spelade fram Sergio Agüero till 4–0-målet. Få mittfältare har samma driv i steget.
Jesús Navas gjorde två mål och en assist och svarade för sin bästa match i City-tröjan. Sergio Agüero gjorde två mål och hade kunnat göra ytterligare ett par. Alvaro Negredo snuddade vid en plats, men jag väljer Shane Long som svarade för två finfina mål och var ostoppbar i första halvlek igår mot Aston Villa.
Omgångens spelare: Jesús Navas, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Simon Mignolet, Liverpool
——————————————
Geoff Cameron, Stoke
Danny Gabbidon, Crystal Palace
Per Mertesacker, Arsenal (2)
Jon Flanagan, Liverpool
——————————————-
Yaya Touré, Manchester City (3)
Fernandinho, Manchester City
Frank Lampard, Chelsea
——————————————-
Jesús Navas, Manchester City
Shane Long, West Bromwich
Sergio Agüero, Manchester City (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren varit uttagen i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Alvaro Negredo (Manchester City), Pablo Zabaleta (Manchester City), Wayne Rooney (Manchester United), Jordon Mutch (Cardiff), Fraizer Campbell (Cardiff), Ross Barkley (Everton), Luis Suárez (Liverpool), Romelu Lukaku (Everton), Olivier Giroud (Arsenal), Scott Parker (Fulham), Barry Bannan (Crystal Palace), Dean Moxey (Crystal Palace), Shola Ameobi (Newcastle), Steven N’Zonzi (Stoke), Charlie Adam (Stoke), Gary Cahill (Chelsea), Oscar (Chelsea), César Azpilicueta (Chelsea), Kieran Gibbs (Arsenal), Angel Rangel (Swansea).

***
Omgångens tränare: Manuel Pellegrini, Manchester City. Gav André Villas-Boas en läxa.
Omgångens floppspelare: Artur Boruc, Southampton. Fatalt misstag som slog undan benen för lagkamraterna.
Omgångens mål: Shane Long, West Bromwich. Magisk nedtagning och fint avslut.

Ett helt överlägset hemmalag som borde ha avgjort matchen.
Sedan tre byten som helt förändrade tillställningen.
Måndagens Midlandsderby blev något extra.

Den här texten borde ju ha handlat om Shane Long, 26.
I förra veckans avsnitt av Sportbladets Premier League-podd fick vi en läsarfråga om när han skulle börja göra mål. De åtta första matcherna i ligan hade bara gett en fullträff samtidigt som laget skrek efter en målskytt.
Det var bara en fråga om ”när” inte ”om” det skulle lossna.
Efter tre minuter slog Chris Brunt en underbar djupledsboll. Shane Long svarade för en nedtagning från en annan värld, petade bollen åt sidan och sköt in 1–0 bakom Brad Guzan.
Shane Long är prototypen för en brittisk fotbollsarbetare. Irländaren är ingen stor ”talang”, men man vet vad man får: Enormt hårt jobb i varje match, en anfallare som tuggar sitt tuggummi och springer på allt. Och en spelare som svarar för en sådan nedtagning som vid 1–0 har givetvis en del inneboende kvaliteter. Det svårt att förstå hur WBA kunde överväga att sälja 26-åringen till Hull City på deadline day. Eftersom han ännu inte skrivit på något nytt kontrakt finns risk att han lämnar i januari. Det vore synd för West Bromwich.
Sju minuter senare hade han satt sitt andra mål för kvällen. Leandro Bacuna slog en idiotpassning, Long högg och chippade sedan in 2–0 via ribban.
Där och då såg han ut att bli derbyts segerorganisatör.
Han hade blivit det om Stéphane Sessègnon gjort sitt jobb och placerat in 3–0 från nära håll på Morgan Amalfitanos fina inlägg.
Aston Villa var inte med i matchen. Tränaren Paul Lambert ställde upp med sitt 4-3-3 som påminde mer om en 4-4-2-diamant eftersom Aleksandar Tonev ständigt sökte sig in i mitten bakom frontduon Christian Benteke och Libor Kozák.

Det skulle mycket till om måndagens derby skulle leva upp till den sprakande showen i lördags på Goodison Park då Everton och Liverpool bjöd på en chansrik 3-3-batalj.
Men West Bromwich och Aston Villa gjorde ett tappert försök.
Det såg ut att bli en komfortabel resa mot tre poäng för hemmalaget. Sessègnon hade ett nytt läge att stänga matchen när han sköt över från nära håll.
Allt förändrades i den 57:e minuten. Paul Lambert gjorde ett trippelbyte där han fick in Fabian Delph, Andreas Weimann och Gabriel Agbonlahor. Det dröjde inte mer än knappa minuten innan Weimann hade avlossat ett skott som ändrade riktning på Jonas Olsson och smet några centimetrar utanför Boaz Myhills stolpe.
Tio minuter efter bytena, i den 67:e minuten, kom målet som gav hopp. Karim El Ahmadi blev obevakad i straffområdet i ytan mellan Jonas Olsson och Goran Popov och lyfte behärskat in reduceringen till 2–1.
I den 76:e minuten kom kvitteringen. Ashley Westwood, en av planens bästa i andra halvlek, fångade upp en andraboll (efter en dålig nickrensning av Popov) och fick drömträff. Mittfältarens första Premier League-mål för Aston Villa betydde 2–2 i derbyt.

Paul Lambert fick full effekt av sina byten. Han satte in de tre spelarna som hade startat om de varit matchfitta (de har återhämtat sig från skador) och gå över på en trebackslinje.
– Jag visste att om vi gjorde nästa mål skulle vinden vända. Att ligga under med två mål är tufft, framför allt i ett derby. Du måste vara resolut för att inte släppa in ytterligare ett mål. Det handlade bara om att få in dem i halvtid och snacka lite. De tre som byttes in tränade endast i fredags. Vi slängde in dem och lyckligtvis fungerade det, sa Paul Lambert.
Resultatet var symptomatiskt för de här två klubbarna. De hör hemma i mitten av tabellen. De kommer inte att ha något med Europaplatser att göra, säkerligen inget med nedflyttningsstriden heller.

Saido Berahino, WBA:s underbarn, fick inte komma in i matchen. Efteråt twittrade han orden: ”Time to be selfish”.
Det är oklart om han syftade på den pågående kontraktsförhandlingen, men hans tilltag retade upp fans.
Som om de inte var nog upprörda över två bortslängda poäng i derbyt.

Vi hade räknat med en tuff, tät, intressant toppmatch. Vi fick något helt annat när Manchester City krossade Tottenham med 6–0 på söndagen.

Det här var en eftermiddag där nästan allt som kunde gå snett gick snett för Tottenham. Det dröjde bara 13 sekunder innan Hugo Lloris fick plocka ut den första bollen ur nätet. Den franske målvakten fick hem ett tillbakaspel, missade totalt när han skulle rensa undan och fyra-fem sekunder senare hade Jesús Navas lobbat in 1–0.
Det är inte ofta Lloris gör misstag, men han hade del i nästa baklängesmål också. En halvdan rensning gav en City-omställning och sedan hade Alvaro Negredo tryckt in 2–0 med god hjälp av Sandro.

Det var precis som Bosse Pettersson påpekade i Viasat-studion en match mellan två olika fotbollsstilar. Manchester City med sitt tvåmannaanfall och direkta djupledsspel. Tottenham med sitt… ja, vad är egentligen Spurs spelidé? Det är inte helt lätt att utröna.
Hur ska de skapa chanser? Det verkar inte finns några linjer.
De har en boxspecialist (Roberto Soldado) som inte erbjuder något djupledsspel men som inte heller får några bollar in i straffområdet, de har samtidigt yttrar som går inåt i plan snarare än i djupet, de har en Mousa Dembélé som dribblar och dribblar men aldrig kommer fram.
Under Harry Redknapp spelade de en fartfylld fotboll med snabba omställningar och massor av inlägg där Gareth Bale och Aaron Lennon satte skräck i motståndarförsvaren.
Nu har de blivit ett passningsorienterat lag utan det som engelsmännen kallar ”penetration”. De hittar helt enkelt inga vägar framåt i plan. Det blir ett ständigt bollande av intetsägande passningar sidled. När bollen väl hittar in på en spelare som kan vända upp så väljer den spelaren att inte göra det (brist på självförtroende eller brist på kvalitet?).
Tottenham vann bollinnehavet på Etihad idag med 53–47, ändå skapade de ytterst få målchanser – medan City skapade hur många som helst. Det hade kunnat bli ännu större siffror. Tottenham har gjort ett mål på fyra senaste ligamatcherna.
Var det så att Gareth Bales briljans överskuggade bristerna hos André Villas-Boas gäng redan ifjol?
Framtiden får utvisa.

Tottenhams problem är att deras spelstil inte är självvald.
Villas-Boas filosofi bygger på att hans lag ska vara spelförande. Det är de ofta, men de saknar nycklarna för att låsa upp motståndarna. Finns det något tippat topplag i Europa som har sådan påtaglig avsaknad av kreativitet? Det har varit ett återkommande problem hela säsongen. Ska det hända något måste Andros Townsend skapa något på egen hand (numera är han något sönderläst) eller så måste Christian Eriksen ha vaknat på rätt sida. Annars händer inte mycket.
De skjuter flest distansskott i ligan – ett tecken på deras problem att såga sig igenom.
Det som var förvånande var hur den tidigare så täta defensiven fullständigt rasade ihop på söndagen. Hugo Lloris har vi redan nämnt, Younes Kaboul var otajmad, Kyle Walker hade en svart eftermiddag, Jan Vertonghen bjöd på mål och Sandro var uppseendeväckande svag.
Framåt var Roberto Soldado återigen en besvikelse.
André Villas-Boas har till stor del ett nytt lag. Det här var ytterligare ett bevis på att bygget är långt ifrån färdigt.

Det är svårt att värdera Manchester Citys insats. Var det Tottenham som vek ned sig fullständigt eller City som gjorde gästerna dåliga? En kombination, förstås, men det var inte första gången City levererade en exceptionell insats på hemmaplan. Det kan inte vara en slump när det sker gång på gång. Deras högstanivå är extremt hög, framför allt när de möter ett lag som spelar med en hög försvarslinje (som Spurs gjorde idag). Då blir de livsfarliga.
Nu har de gjort 26 mål på de sex första hemmamatcherna. Det är 78 år sedan (!) som ett lag hade ett liknande facit (Sunderland).
Sergio Agüero var briljant. Fernandinho var kung på mitten. Jesús Navas fick göra två mål. Samir Nasri visade att den starka formen håller i sig. Det spelade ingen roll att Martin Demichelis såg lite ringrostig ut. Den här dagen kunde inget stoppa City, allra minst Tottenham.
”You should have gone Christmas shopping”, skanderade City-fansen till de tillresta Tottenhamsupportrarna… och ja, de hade nog önskat det.
Manchester City visade att de har den högsta högstanivån i Premier League. Intet nytt under solen där. Idag spelade de utan Joe Hart, Vincent Kompany, David Silva och Stevan Jovetic. Pellegrini har en del ess i rockärmen.
Frågan kvarstår dock: Kan Manuel Pellegrini skrämma i väg bortaspöket? Annars det blir ingen ligatitel. Oavsett hur läckert man är på hemmaplan.

***
Det hade förstås varit kul om John Guidetti hade fått göra debut i Premier League. Svensken fick plats på bänken, fick börja värma i andra halvlek, men med en kvart kvar valde Manuel Pellegrini att istället byta in James Milner.
Trist för Guidetti, men nu känns det som han är riktigt nära ett inhopp.