Bournemouths resa från botten av League Two till Premier League är som en saga.
Mannen bakom sensationen är en 37-åring som är något utöver det vanliga på tränarbänken.

Skruva tillbaka tiden drygt sex år: Då hade Bournemouth precis förlorat i andra omgången av FA-cupen mot lilla Blyth Spartans. Två veckor senare anställdes Eddie Howe som tillfällig tränare. Bournemouth låg på 91:a plats av 92 lag i det engelska ligasystemet och ekonomin var usel. Klubben var på väg att gå under.
Eddie Howe förlorade sina två första matcher som caretaker-tränare. Han kände själv att han inte var redo för uppdraget. Ändå fick han jobbet permanent resten av säsongen. På något sätt, oklart hur, lyckades han lyfta laget och klara kontraktet trots att blivit fråntaget 17 poäng på grund av de ekonomiska bekymren.
– Klubben var på väg att gå under, minns Eddie Howe.
Den efterföljande säsongen var Bournemouth belagt med ett transferförbud. I november toppade man tabellen och andra klubbar började få upp ögonen för Eddie Howe. Peterborough United kom med ett bud. Howe nobbade med motiveringen att ”hans hjärta fanns i Bournemouth”.
Det var inte bara tomma ord, det fanns en historia bakom.

Edward John Frank ”Eddie” Howe kom till sydkustlaget som ungdomsspelare. Som 16-åring fick han inte förnyat kontrakt, men när skador uppkom fick han ändå ”hänga kvar”. Han ”hänge kvar” hela vägen upp till a-laget. I december 1995 debuterade han i en match mot Hull City. Howe var försvarare och blev en viktig kugge i Bournemouth.
I mars 2002 hade Harry Redknapp fått upp ögonen för 25-åringen från Amersham. Howe blev Redknapps första nyförvärv i ”Pompey”. I debuten drabbades han av en knäskada. Det dröjde 18 månader innan han var riktigt fit igen. Vid starten av säsongen 2004/05 lånades Eddie Howe tillbaka till Bournemouth. För att köpa loss spelaren gick fansen ihop och lanserade en ”Eddieshare”. Några dagar senare hade de fått ihop 21 000 pund. Affären blev av. Två år senare hade dock skadorna blivit för påfrestande. Eddie Howe lade av.
Redan under våren 2007 hade han fått agera coach i reservlagets matcher. Nu kunde han ta det uppdraget fullt ut. När managern Kevin Bond fick sparken i september 2008 fick dock Eddie Howe lämna sitt uppdrag.
Han återvände till Bournemouth som ungdomstränare under nye managern Jimmy Quinn. När Quinn fick sparken i december 2008 fick Eddie Howe uppdraget att ta över.
Sedan har det rullat på.

Säsongen 2009/10 slutade med uppflyttning till League One. I januari 2011 hade Eddie Howes aktier stigit så pass högt att Burnley i Championship kom med ett bud. Eddie Howe accepterade utmaning och skrev ett 3,5-årigt avtal.
Det blev två mittenplaceringar med Burnley innan han återvände till Bournemouth i oktober 2013 av personliga skäl. Howes mamma hade gått bort under våren och med en nyfödd hemma behövde familjen lite trygghet i tillvaron.
– Jag var tvungen att göra det för min familj. Det har varit ett svårt halvår för mig och jag hoppas att Burnley-fansen förstår, sa han.
Burnley-äventyret blev aldrig någon succé, men så fort han var tillbaka i Bournemouth, klubbens i hans hjärta, fick han tränarkarriären på rätt kurs igen.
Under tiden på vift hade mycket hänt i Bournemouth. En ny ägare, ryske oligarken Maxim Demin, hade visat intresse för att satsa pengar i klubben. I oktober köpte han 50 procent av aktierna och spenderade direkt sju miljoner kronor på att förbättra träningsanläggningen. Men laget sladdade. De hade bara vunnit en av elva matcher i League One när Eddie Howe tog över. De kommande månaderna skulle fansen och resten av fotbolls-England få se en revolution.
I april 2013, ett halvår efter Eddie Howe comeback i klubben, fick fansen fira en ny uppflyttning, denna gång till Championship. Och väl i näst högsta ligan blev det en meriterande tiondeplats, sex poäng från playoffplatserna. Hans främsta bidrag i Burnley är att han värvade spelare som Charlie Austin, Danny Ings, Sam Vokes, Kieran Trippier och Ben Mee till klubben.
Igår, efter 3–0-seger över Bolton, säkrades avancemang till Premier League – bara sex år efter det att klubben var 91:a av 92 lag i ligasystemet. Det Eddie Howe lyckats åstadkomma är remarkabelt.
– Jag tror inte ens att du hade kunnat skriva ett filmmanus på detta för folk hade sagt: ”Det där är inte trovärdigt”, säger Eddie Howe om bedriften.

Eddie Howe beskrivs som en naturlig ledare. Han var bara 31 år när han fick uppdraget att leda Bournemouth första gången. Nu är han 37, fortfarande ung, men nu med sex säsonger i proffsfotbollen.
I intervjuer, som bland annat en med The Guardian i vintras, kan man utläsa att han är en noggrann tränare som trivs på träningsplanen. Han för dagbok över träningarna och sparar allt material (”min dagbok är så viktig för mig. Förlorar jag den skulle jag vara väldigt ledsen för jag har noterat varje träningspass jag genomfört sedan jag blev tränare”). Howe och assistenten Jason Tindall ser till att varje träning filmas för att de själva ska kunna utvärdera vad tränarteamet hade kunnat göra bättre. Eddie Howe är innovativ i sitt träningsupplägg.
– En av mina farhågor är att vi repeterar träningar för att vi saknar idéer. Så jag försöker hela tiden pusha mig själv och de andra coacherna att vi inspirerar genom att hitta nya sätt. Vi måste inspirera spelarna. Vi tar inte övningar från någon bok, även om du kan göra det för att få idéer. De flesta av mina övningar kommer från att jag tittat på matcher, både våra egna och andras.
Efter matcher så hjälper Eddie Howe själv till med att klippa ihop videosekvenser till spelarna, både individuellt och kollektivt.

Eddie Howe pratar ofta om inspiration och runt Bournemouths träningsanläggning och arena finns tecken på hur de hela tiden försöker skapa en inspirerande miljö. På vägen in till gymmet finns ett buskap på väggen:
”What you are thinking is what you are becoming”. Mohammad Alis namn står under citatet.
I spelarnas matsal och i mötesrummen finns liknande visdomsord från Abraham Lincoln, Steve Redgrave, Michael Jordan, Vince Lombardi, Eric Cantona och Colin Powell.
Det finns också en lapp där Eddie Howe påminner spelarna om att bordtennis, biljard och Playstation är förbjudet före träningarna. Och så klart väggen kallad ”The Journey”. Det är en vägg där Howe sett till att trycka upp alla klubbens framgångar och rekord, både kollektiva och individuella. Tanken är att spelare ska sträva efter att hamna på väggen.

Eddie Howes förebilder är allt från Brendan Rodgers till Arsène Wenger till Harry Redknapp. Han har berättat om hur han som 16-åring tog intryck från en försäsong under Tony Pulis.
– Jag har aldrig upplevt nåt liknande, men det gjorde mig tuffare.
Harry Redknapp hade en annan egenskap, en som är svår att sätta fingret på.
– Harry hade en aura runt sig – du ville verkligen inte göra honom besviken.
Själv är han nog motsatsen till Harry Redknapp i ledarstil. Han är den nya sortens tränare, noggrann workaholic som ser till att vara först på kontoret vid halv sju på morgonen och sedan lämna vid sju-åtta-tiden på kvällen.
Kenwyne Jones, som tidigare haft bland andra Tony Pulis och Harry Redknapp under sin karriär, tvekade in efter en vecka under Eddie Howes ledning.
– Han är den bästa managern jag haft. Det är stora ord, men så stort intryck har jag fått av honom. Jag är väldigt imponerad av hans arbetsvilja och detaljöga, sa Kenwyne Jones i våras.

Efter senaste framgången hyllas han från alla möjliga håll. Harry Redknapp, som själv har en historia i Bournemouth, säger att Howe borde bli borgmästare. Gary Lineker skriver på Twitter att Eddie Howe är Englands ”Special One”.
England har haft svårt att få fram spännande tränarnamn senaste decenniet. Medan Skottland fortsätter att producera dugliga och halvdugliga tränare till Premier League och Nordirland fått fram Brendan Rodgers har de engelska tränarna mest synts i tidningarna gnällandes över att PL-ägarna föredrar utländska tränare.
Eddie Howe är det lysande undantaget. I flera år han han framstått som ett hett framtidsnamn.
Efter Bournemouths avancemang till Premier League har han sett till att framtiden är här och nu.

UXBRIDGE, London. Går det att nå Premier League utan en rik ägare som pumpar in pengar och siktar på kortsiktiga resultat?
Brentford FC har bestämt sig för att försöka.
Supportern Matthew Benham köpte den lilla Londonklubben för åtta år sedan. Nu går det spikrakt uppåt tack vare en manager med en annorlunda bakgrund och en spännande ungdomssatsning.
Jag åkte till Londons västra förorter och hälsade på hos en klubb på frammarsch.

Ni som följer Championship har säkerligen noterat Brentfords framfart. Inför kvällens match mot Nottingham Forest har nykomlingen chansen att avancera till nionde plats i tabellen.
Fansen är ursäktade om de tror att de drömmer. Det är 21 år sedan, säsongen 1992/93, klubben spelade i näst högsta ligan. Innan dess hade de inte spelat i andradivisionen sedan 1954.
Nu får de följa ”The Bees” på en fantastisk resa som tids nog kan sluta med Premier League-spel.
I december lämnade tyske Uwe Rösler Brentford för att ta över Wigan.
In kom en herre vid namn Mark Warburton.
Brentford vann de första sex matcherna med Warburton vid rodret. Ett halvår senare hade klubben tagit steget upp till Championship.
Warburtons historia skiljer sig från andra managers inom den engelska fotbollen.
Som tidigare framgångsrik börsmäklare i Londons finansdistrikt valde han för tio år sedan att lämna det jobbet för att satsa på en karriär som fotbollstränare. Hans fru kallade honom ”galen”. Men Mark Warburton var fast besluten om att lyckas. I en intervju i Telegraph berättar han:
– Jag sa till min fru Liz: ”Vi har pengar på banken, huset är betalt, vår livsstil kommer inte förändras. Jag vill göra det här, jag har tio år på mig att lyckas inom fotbollen. Det är nu eller aldrig”.

Hans förflutna har kommit väl till pass. I våras, inför en match mot Leyton Orient, hade Brentford som vanligt inackorderat sig på sitt hotell i Canary Wharf. Då ville Warburton visa sina spelare en annan sorts press. Så han tog med sig andretränaren David Weir, materialförvaltaren Bob Oteng och tre spelare, Jonathan Douglas, Clayton Donaldson och Marcello Trotta till HSBC:s kontor. Där fick spelarna en inblick i hur vardagen kan se ut för Londons finanshajar. En värld Mark Warburton känner väl till.
– Jag var valutahandlare för företag som Bank of America, AIG och RBS. Jag gick upp kl 04.32 i tjugo år, lämnade huset 04.52 och tog mig in till Liverpool Street med 05-tåget, satt vid skrivbordet 05.45 och lämnade inte förrän 19 på kvällen för att sedan vara beredd vid telefon under kvällarna för samtal från New York. Jag tjänade bra och var duktig på det jag gjorde. Det var höga risker, pressen var stor. Min personliga omsättning var ungefär 1,5-2 miljoner pund om dagen, säger Mark Warburton i en intervju i Telegraph.
– Jag är trött på spelare som säger: ”Jag är sliten”. De här bankkillarna kommer in kl 06, åker hem kl 21 och jobbar arslet av sig för sina pengar. Det är press. Spelarna uppskattade det. Det finns många likheter: unga grabbar, teamwork, konkurrens, stor press och belöning om du lyckas. Om du inte gör det, förlorar du ditt jobb.
– Spelarna fick se tradingrummet. De såg killar som tjänar 15 miljoner pund om året, men samtidigt drar in 150 miljoner pund till företaget. Unga arbetare mellan 25 och 32 som visar hunger, passion och som ser till gruppens bästa.

Den före detta valutahandlaren Mark Warburton har gjort succé som tränare i Brentford FC, som är nykomling i Championship. Foto: GETTY IMAGES

Mark Warburton har gått den långa vägen. Den Londonfödde 52-åringen började ta coachuppdrag i Watford parallellt med arbetet som valutahandlare. Som spelare nådde han inte längre än lärlingskontrakt i Leicester och spel i USA i samband med att han fick arbete i staterna. När han lämnade finansbranschen i början av 2000-talet, gav han sig ut på en resa i Europa för att studera klubbar som Sporting Lissabon, Ajax, Valencia, Barcelona och Wilhelm II.
Han fortsatte i Watford där han arbetade sig upp genom ungdomsleden. Först med U9-U16 för att sedan bli ansvarig för akademin 2006. I klubben fanns tränare som Brendan Rodgers, Sean Dyche, Aidy Boothroyd och Malky Mackay – alla har senare nått Premier League. Utbytet dem emellan var lärorikt.
– Vi hade alla en passion för sporten och vi pratade mycket fotboll. Vi var överens om vissa principer: närvaro, att hålla tider och uppträdande, säger Mark Warburton.
Hans filosofi bygger på attraktivt spel och humanitet. Han minns hur han blev pressad som lärling i Leicester av en hårdför tränare vid namn Jock Wallace.
– Vi fick springa på sanddynerna tills vi spydde. Jag kommer aldrig att behandla en spelare så.
Warburton lämnade Watford i februari 2010 för att starta NextGen Series, turneringen för framstående ungdomslag. NextGen dog ut efter ett par år på grund av brist på finansiering. Nu har Uefa startat sin egen turnering, Youth League, men där får endast klubbar som finns med i Champions League delta. Det innebär att Aston Villa, som vann NextGen, inte får vara med.
– Det är skandal att projektet inte fick leva vidare. Det finns ett tomrum. När jag reste runt till Sporting, Inter, Ajax, Valencia och Manchester City kunde vi prata i timmar. Det som framkom var diskussioner om spelare som var 17-18 när a-lagsspel fortfarande är långt bort, framför allt i toppklubbar. Samtidigt var U19 och U21 inte tillräckligt utmanande. Engelska lag mötte varandra fyra gånger om året i akademierna, men plötsligt kunde Manchester City ställas mot Barcelona och Chelsea mötte Ajax. Det var nytt och klubbarna uppskattade det.

I februari 2011 fick Nicky Forster jobbet som tillfällig manager i Brentford. Rollen som first team coach gick till Warburton sedan han lärt känna klubbens ägare Matthew Benham via NextGen-projektet. Forster och Warburton sökte jobbet som permanent manager sommaren 2011, men det gick istället till Uwe Rösler. Mark Warburton utsågs till sportchef, överordnad till tjänsten han själv sökt. Med sin bakgrund inom ekonomi och finans var han klippt och skuren för rollen.
Hans första uppgift blev att se över faciliteterna på träningsanläggningen. Sedan tog han tag i spelarnas diet.
– Maten var en nyckelfråga. Du kan inte tala om en bra klubbkultur om spelarna drar till McDonalds på vägen hem. Vi har förstklassiga medarbetare inom fysiologi och idrottsvetenskap och de kunde inte ens överväga att arbeta i klubben om spelarna inte åt rätt, säger han i en intervju med matchprogrammet ”Bees Review”.
Mark Warburton försvarar sportchefsrollen som börjar få fäste i England. Han menar att mycket tid numera läggs på att snacka med agenter. Dyrbar tid som tränarna inte har.
– Intensiteten och kvaliteten på träningen har ökat dramatiskt. Arbetsbelastningen på en manager är enormt mycket större nuförtiden. På den tiden jag var lärling i Leicester är jag säker på att tränaren skrev ned övningarna på ett cigarettpaket två minuter innan vi gick ut.
I december 2012 hade Mark Warburtons arbete gett sådant eko att han var aktuell att bli sportchef i West Bromwich, men jobbet gick till Richard Garlick. Mark Warburton blev kvar inom Brentford och hans vision var att förbättra akademin.
Efter att han tagit över som manager förra året skickade han assistenten David Weir till Barcelona för att hämta inspiration hos La Masia. Ett annat led för att förbättra talangutvecklingen var att bygga en ny inomhushall vid Uxbridge High School i utkanterna av västra London. Komplexet, som kostade klubben runt 60 miljoner kronor, är endast avsett för akademispelare under 14 år.

Brentfords U8-spelare spelar 4 vs 4 på småmål i en del av den nya inomhushallen.

Så igår när Champions League fångade fotbollsvärldens uppmärksamhet satte jag mig på ett tåg på Picadilly Line till Uxbridge för att besöka akademiträningarna för klubbens U7-, U8-, U9- och U10-lag. Resan tog närmare två timmar, det kändes som jag nått världens ände innan jag var framme.
När jag anländer i entrén välkomnas jag av Josh och presenteras för några av ungdomstränarna. Ingen får vistas vid planerna utan en Brentfordjacka så när jag fått låna en från en vänlig ungdomstränare kan jag kliva in i det imponerande bygget. Hallen inrymmer två sjumannaplaner, gym och en cafeteria med utsikt över hallen dit besökande föräldrar hänvisas. Scoutansvarige Graham berättar att satsningen på akademin blivit mer omfattande sedan Mark Warburton tog över som sportsligt ansvarig.
– Allting idag handlar om att fostra egna spelare. Vi kan inte köpa in spelare som de stora gör. Vi måste producera våra egna, säger Graham.
Han är heltidsanställd som ”Pre academy-ansvarig” för att scouta de yngsta spelarna. Han berättar att han letar efter guldklimpar överallt: I sina ordinarie pojklag, i skollag eller i parken där det spelas spontanfotboll.
Graham arbetade tidigare för Chelseas akademi. En gång upptäckte han en ung, lovande spelare vid namn Raheem Sterling som spelade för Queens Park Rangers. Han rekommenderade honom till de ansvariga som också gillade vad de såg. Men när QPR begärde 500 000 pund drog sig Chelsea ur.

Nu letar Graham nya förmågor för Brentford. Han pekar ut en åttaåring med Christian Karembeu-liknande hår som briljerar med sin skicklighet.
Nivån på spelarna är häpnadsväckande hög. Ett av lagen besegrade QPR:s motsvarande lag med 9–0 häromveckan. Spelarna drillas i avancerade övningar där de testas i både teknik och spelförståelse. Övningarna avbryts ofta för diskussioner om vad som gjordes bra och vad som kan förbättras. Efter en övning, där de tränas att spela passningar i vinklar snarare än rakt fram, får de frågor av coachen. Jag tänker att de borde vara svarslösa. Men åttaåringarna svarar ivrigt på frågorna och förklarar hur de tänkte i olika situationer.
Jag påpekar för Graham att det var en rätt komplicerad övning för åttaåringar, jag flikar in att den utan problem hade kunnat appliceras på 14-åringar.
– Den där coachen genomför sin tränarutbildning nu. Han är här på prov. Det var nog därför han körde en extra svår övning.
Tränarna i Brentfords akademi måste inneha Uefa B-licens, motsvarande gamla steg 2. En del är heltidsanställda, andra får betalt per genomfört pass. Jobben är prestigefyllda, men inte alls välbetalda.
Efter cirka tio-tolv minuter skickas spelarna till en annan del av hallen där de får utföra andra moment under guidning av en annan tränare.
Graham trivs i Brentford.
– Det är en familjär klubb. Den är inte större än att alla tränare i akademin känner igen varandra. Alla hälsar på alla, säger han, precis innan en av åttaåringarna kommer fram och skakar hand med Graham och besökaren från Sverige.
Här i inomhushallen får de bästa spelarna vara. Dessa spelare tillhör ett vanligt Sunday League-lag, men får extraträningar tre gånger i veckan, uppdelat på två 1,5-timmarspass och ett 2-timmarspass. Det betyder att de får fem timmars bolltid i veckan hos Brentford. De spelare som inte får plats i akademin, breddspelarna, får träna utomhus med sina lag på planer av varierande kvalitet. Denna tisdag innebär det mörker och ihållande regn. Utvecklas de och visar rätt inställning kan de få tag steget in i akademin.

Inomhushallen i Uxbridge. På övervåningen får föräldrarna stå och titta på träningarna.

Den nya inomhushallen, som öppnade för knappt ett år sedan, är ett led i Brentfords satsning för att nå kategori 2-status. Sedan FA:s nya Elite Player Performance Plan lanserades (av tidigare Brentford-ordföranden Greg Dyke) rangordnas alla akademier enligt en fyragradig skala. Brentford har numera kategori 2-status, oerhört viktigt för att attrahera spelare. Skillnaden mot klubbarna som har kategori 1-status (just nu 16 Premier League-klubbar plus sex klubbar i Football League) är att de lägger ännu större pengar på sin akademi och har fler heltidsanställda tränare. Graham understryker att det inte bara borde handla om pengar utan om hur man använder pengarna.
När EPPP sjösattes skrotades de tidigare reglerna om att klubbarna bara fick värva spelare under 18 år som bodde inom 90 minuters resväg från träningsanläggningen. Nu får klubbar sondera hela den engelska marknaden. Jag frågar Graham hur Brentford står sig mot de större klubbarna i kampen om de mest lovande spelarna.
– Självklart är det tufft med Arsenal och Chelsea i samma stad, men vi kämpar på, svarar han och berättar om en kille som gör sin andra träning och som redan övertygat.
Kan du se på en åttaåring om han har det som krävs för att lyckas?
– Ingen kan veta med säkerhet. Men efter tjugo år i branschen så vill jag tro att man kan se vissa egenskaper.
Ungdomstränaren Alex berättar för mig att klubbar som Tottenham och Liverpool letar spelare med snäva kriterier.
– De vill ha spelare som är bra i en mot en-situationer. Vi tittar bredare. Vi kan ta en liten spelare som har god teknik eller en snabb spelare som har lite sämre touch.

Det är ingen slump att Brentford arbetar efter en sund och långsiktig modell. Klubbens ägare har varit en livslång supporter och växte upp på ståplatsläktaren på Griffin Park.
Matthew Benham är en av anledningarna till att det är lätt att tycka om Brentford FC och deras resa uppåt i ligasystemet.
Granskar man klubbarna som nått Premier League senaste åren kan man se ett mönster.
Cardiff nådde dit tack vare pengar från kontroversielle ägaren Vincent Tan.
Leicester nådde dit tack vare pengar från thailändska King Power.
Queens Park Rangers nådde dit tack vare pengar från Tony Fernandes.
Visst finns det undantag. Southampton är ett, Crystal Palace ett annat.
Brentford skulle kunna jämföras med Southampton. De har en sund, långsiktig modell som i framtiden ska bygga på egenfostrade spelare. Matthew Benhams ambition är att forma klubben och fotbollen efter de värden som rådde innan de utländska ägarna kom in i bilden. Andra ägare skulle säkert kunna använda samma fina ord, men Matthew Benham känns genuin tack vare sin bakgrund.
Han är supportern som blev rik tack vare sitt bettingföretag. När han fick möjlighet och Brentford var i kris köpte han in sig som majoritetsägare i klubben han älskar.
– Jag gick på min första match när jag var 11, mot Colchester 1979, berättar han i en intervju med London Evening Standard. Jag minns inte mycket förutom att vi vann med 1–0 och att Jim McNichol gjorde målet. Nu är min son maskot och jag vill tro att det kommer att fortsätta så i flera generationer. Jag har absolut ingen intention att sälja. Jag är tillfreds med att fortsätta stötta klubben.
Hittills har han investerat cirka 500 miljoner kronor i Brentford FC. En ansenlig summa, men det som skiljer honom från de många utländska ägarna är att han ser till hela klubbens bästa. Det finns inga krav på snabba resultat. Brentfords strategi är att bygga upp klubben steg för steg, satsa på ungdomsverksamheten och inte driva på den lönekarusell som snurrar allt snabbare. I League One tjänade Brentfords bäst betalda spelare 4500 pund i veckan, cirka 50 000 kronor.
– Budgeten kommer att vara en av de lägre i Championship, men jag är säker på att vi kommer att använda slantarna bättre än de flesta tack vare (klubbdirektören) Frank McParland och Mark Warburton.
Managern Warburton menar att fler klubbar borde ta ansvar för sin ekonomi.
– Om du tittar på skuldsättningen hos vissa klubbar – är det någon skillnad mot bankerna? Vem hade sagt 2005 att Lehman Brothers skulle gå under. Det gick från att vara största företaget till noll, men det skedde. Jag ser lag i Championship som har dubbla eller tredubbla löner jämfört med våra spelare.
– Vi gömmer oss bakom tv-pengarna. Okej, du går in på en bar i fjärran östern och ser Premier League på tv. Men vi är fortfarande efter klubbar som Bayern München. Den tyska finansiella modellen fungerar bra. Om du nämner topp fem bland klubbar i Europa så skulle de inte vara engelska. Hälften av klubbarna i Championship säger att de inte kan uppfylla FFP.

Matthew Benham, som i somras köpte in sig i danska Midtjylland, har förståelse för att Brentfords resa kan ta tid. Visst finns målet om att nå Premier League där någonstans vid horisonten, men det ska ske när klubben är redo.
– För många företag som är framgångsrika handlar de första åren om att spendera. Sedan kommer framgångarna längre fram. Jag är helt lugn med det. Mitt företag hade ett liknande koncept. Första åren investerar du, bygger upp, och sedan betalar det sig själv, säger Benham.
Denna beundransvärda hållning har gjort att fansen på Griffin Park sjunger hans namn. ”There’s only one Matthew Benham”, kan man höra på hemmaarenan. Ägaren är inte helt positiv till uppskattningen.
– Jag gillar inte när fansen skanderar ägarens namn. Det tilltalar inte mig, det är som musik efter att laget gjort mål. Det ska inte behövas. Det behövs ingen sång för mig om de inte har någon sång för någon som vår ytterback Jake Bidwell.
Brentford-fansen kommer inte sjunga överhuvudtaget på Griffin Park i framtiden. I somras togs de första spadtagen för det som ska bli en helt ny arena i området Kew Bridge i västra London. Den nya arenan, Brentford Community Stadium, står klar 2016 och har plats för 20 000 åskådare.
Var Brentford befinner sig i seriesystemet om två år är oklart, men känslan är att de har något på gång.
En tränare med en fascinerande bakgrund, en ägare med en sund inställning till klubbygge, en ny arena på gång och en expansiv ungdomssatsning – bli inte förvånade om ni tids nog får se Brentford FC i större sammanhang.

Källor (citat med Mark Warburton och Matthew Benham): ”Bees Review”, The Guardian, London Evening Standard, The Telegraph.

Sex tränare på tre år och en sjunde på väg in.
Kaoset i Nottingham Forest fortsätter.

I tider när David Moyes har det motigt i Manchester United och fotbollsvärlden hamnar i diskussioner om ”kontinuitet” och ”tålamod” kan vi rikta blickarna mot Nottingham och City Ground.
I stolta Forest, som vann Europacupen två år i rad 1979 och 1980, blåser förändringens vind. Igen.
I veckan sparkades tränaren Billy Davies. Beslutet handlar inte så mycket om brist på resultat som om turbulens utanför planen.
Förra gången Billy Davies var tränare i Nottingham, 2009–2011, dubblades lönebudgeten. Den har ökat än mer nu.
Sedan Davies gjorde comeback i klubben har nyckelpersoner inom organisationen fått lämna sina jobb. Känslan inom klubben var att Davies var ute efter att straffa dem som allierat sig med förra ägaren Nigel Doughty, som dog 2012. Det var Doughty som sparkade Davies.
Lokaltidningen Nottingham Post bojkottades från arenan liksom flera andra medier och Billy Davies bråkade med domare (knuffade Anthony Taylor i spelargången) och fotografer som ville fota honom (lite märkligt eftersom deras jobb är att ta bilder). Lokala organisationer och ledande personer i Nottingham har klagat på tränarens osympatiska attityd.
Tränarens nitiska beteende skapade en negativ bild av klubben.

Även resultatmässigt är Nottingham inne i en tung trend. Den 11 februari hade laget vunnit borta mot Huddersfield med 3–0. Då hade man 16 raka matcher utan förlust.
Sedan dess har man nio raka utan vinst.
Efter den försmädliga 0–5-smällen borta mot Derby i lördags fick Billy Davies tacka för sig. Akademitränaren Gary Brazil har tagit över som ”caretaker”, men väntas ersättas av ett välkänt namn. Neil Warnock tackade nej. Nottingham har fört samtal med Glenn Hoddle och Gianfranco Zola. Fansen drömmer om klubbikoner som Stuart Pearce eller Nigel Clough (tack vare pappa Brians gärning Forest), men igår bekräftades att en ”short-list” består av Zola, Malky Mackay och Steve Clarke.

Tränarbyten är något Nottingham Forest fått vänja sig vid. Sedan 2011, då Steve McClaren anställdes, har Nottingham anställt sex tränare. Tillsättningen av Steve Cotterill, som ersatte McClaren i oktober 2011, vittnade om hur ostrukturerat klubben arbetade. Ordföranden Frank Clark meddelade att flera kvalificerade namn sökt det vakanta tränarjobbet och att man skulle ta fram tre heta kandidater. Ett dygn senare hade man anställt Steve Cotterill och erbjudit ett 3,5-årigt kontrakt. Cotterill lyckades inte alls. Han förordade långbollar (därav smeknamnet ”Cotterball”) och fick sparken efter drygt nio månader. Sedan följde Sean O’Driscoll. Han gjorde ett bra jobb, men fick sparken av nya ägaren från Kuwait, Fawaz Al-Hasawi. Ägaren ville ”satsa på ett meriterat namn med erfarenhet av Premier League” (avd ”hört den förr?”).
Entré: Alex McLeish. Han fick i sin tur stanna på sin post i 40 dagar (!) innan Billy Davies var tillbaka i klubben.
Davies fick ett kontrakt till 2017 och hyllades nyligen av Al-Hasawi som ”Nottinghams sir Alex Ferguson”.
Forest såg ut att gå mot en säker playoffplats innan en grotesk skadelista drabbade laget i februari. Så några veckor efter Ferguson-jämförelsen fick Davies sparken.

Trots tränarkarusellen är ordföranden Al-Hasawi en populär figur på City Ground. Som ägare har han gjort sig vän med fansen genom att bland annat:
> Värva massor av spelare, totalt har han investerat runt 700 miljoner kronor i klubben.
> Visa respekt för klubbens historia och hänvisat att han gillar Forest sedan Brian Clough tog laget till Kuwait på träningsläger på 1980-talet.
> Motsätta sig en flytt från City Ground.
> Kommunicera med fans via Twitter.
För att behålla supportrarnas förtroende måste han lyckas med sin nästa tränartillsättning. Lösningen kan vara att hitta en klubbdirektör som kan formulera den långsiktiga visionen i klubben, något som uppenbarligen saknats de senaste åren.

Källor: Nottingham Post, The Guardian, When Saturday Comes.

Leicester City satsade stort, men missade uppflyttning till Premier League år efter år.
Nu håller de hårdare i pengarna – och då ser de ut att gå hela vägen.

Ni kanske minns hur Vichai Srivaddhanaprabha (då hette han Raksriaksorn i efternamn) och sonen Aiyawatt klev in i Leicester City med storslagna planer 2010. De thailändska affärsmännen, som kontrollerade företaget King Power, lovade en satsning för att nå Premier League.
Leicester fick stämpeln som ”Championships Manchester City” och målmedveten blev än mer tydlig när tränaren Paulo Sousa fick sparken efter två månader och ersattes av Sven-Göran Eriksson.
Svennis aktier hade visserligen sjunkit kraftigt efter misslyckade sejourer i Mexiko och Notts County, men stora projekt kräver ett stort tränarnamn och den punkten uppfyllde svensken.
Det året fanns ingen hejd på shoppingen. Leicesterägarna, som betalade av lånen på över en miljard kronor, lade ut cirka 170 miljoner kronor på elva nya spelare den sommaren. Bara mittbacken Matt Mills ska ha kostat över 50 miljoner kronor. Anfallaren Jermaine Beckford runt 30 miljoner kronor.
Svennis entré lyfte laget inledningsvis, men efter en svacka på våren missade laget playoff. Det var en rejäl missräkning sett till vad man spenderat.

Vichai Srivaddhanaprabha fick lära sig den hårda vägen. Stora spelarköp garanterar inte uppflyttning till Premier League.
Tittar man på senaste årens nykomlingar finns det istället en annan gemensam nämnare: Många av lagen som lyckats har byggt på kontinuitet. Samma tränare har fått stanna på sin post och arbeta på sikt.
Varken Reading, Crystal Palace, Hull City, Swansea, Norwich eller Blackpool arbetade med stor budget.
Det är den hållningen Leicester har antagit nu. Den här säsongen har laget parkerat på förstaplatsen i Championship. Redan före jul slog konkurrenterna fast att ”The Foxes” var ligans bästa lag.
– Vi mötte ett lag som var en miljon mil bättre än vad vi mött i den här divisionen. De kommer vinna ligan, sa Boltons tränare Dougie Freedman.
Efter segern mot Blackpool förra helgen är avståndet 17 poäng ned till Derby på tredjeplatsen. Leicester är i praktiken klart för uppflyttning. Avancemanget garanterar intäkter på närmare 600 miljoner kronor, plus ytterligare 600 miljoner kronor utspritt över fyra år i så kallad ”fallskärm” om de skulle åka ur.

Framgångarna är resultatet av utveckling. Leicester har i princip samma lag som förra säsongen. Endast två värvningar gjordes innan fönstret stängdes i augusti. Efter att tre kontraktslösa spelare signats i september var fyra av fem värvningar free transfers.
Tidigare letade klubben stora namn – Svennis hämtade in Darius Vassell tre veckor in på sin sejour. Nu finns det plats för doldisar med oförlöst potential. Som 27-årige anfallaren Jamie Vardy, som för två år sedan spelade Conference i Fleetwood Town. Vardy har tryckt in 15 mål i Championship under året. I målet har Leicester dansken Kasper Schmeichel som fått ett lyft. I försvaret har unge Liam Moore imponerat bredvid Wes Morgan.
Tränaren Nigel Pearson har fått stanna på sin post, trots förra årets besvikelse mot Watford i playoff.
Leicester åkte ur Premier League 2004. Fallet blev så tungt att de halkade ned i League One 2008. Sedan dess har fansen fått drömma tillbaka till åren runt millennieskiftet då Martin O’Neill nådde stora triumfer med spelare som Emile Heskey och Pontus Kåmark.
Nu kan de börja drömma igen på King Power Stadium.
Till skillnad mot många andra klubbar har de en ekonomiskt stark ägare – som även lärt sig att långsiktighet ger resultat.

För tio år sedan slutade de på sjunde plats i Premier League.
Nu slåss de återigen för överlevnad i Championship – med jumboplats, ny ägare, sparkad tränare, sålda stjärnor och misstänksamma supportrar.

Ägare från USA, arabvärlden och Ryssland har vi vant oss vid i engelsk fotboll.
Nu finns även Belgien representerat bland kostymnissarna på vip-läktarna i de två högsta divisionerna.
Sedan början av året kontrolleras anrika Charlton Athletic av Roland Duchâtelet. Den 67-årige affärsmannen är en av Belgiens rikaste, god för uppskattningsvis 5 miljarder kronor. Han äger företaget Staprix NV och köpte aktierna i Charlton för cirka 150 miljoner kronor.

Roland Duchâtelet är den nya sortens ägare som gärna lägger beslag på flera klubbar och sedan försöker hitta synergieffekter. Han äger redan belgiska storklubben Standard Liège och lilla Sint-Truiden, Ujpest från Ungern, Carl Zeiss Jena från Tyskland och AD Alcorcon i Spanien. Han verkar vilja göra ”en Pozzo”.
Familjen Pozzo tog över Watford och sedan dess har spelare skickats fram och tillbaka mellan Watford och Udinese, som familjen också kontrollerar.
Roland Duchâtelet har redan gjort kontroversiella försäljningar. I januari såldes spelfördelaren Dale Stephens till Brighton. Publikfavoriten Yann Kermorgant såldes till Bournemouth. Båda hade bara halvåret kvar på kontraktet så ekonomiskt sett var det motiverat att sälja nu. Men laget försvagades i ett kritiskt läge.

Sex nya spelare anlände i januari, varav fyra kom från… just det, Standard Liège. En var svenske Astrit Ajdarevic, de tre övriga Yohann Thuram-Ullen, Anil Koç och Reza Ghoochannejhad. Loïc Nego, ett annat nyförvärv, kom från Ujpest medan Piotr Parzyszek överraskande nog anslöt från en klubb som Duchâtelet inte äger (De Graafschap).
Det är oklart om managern Chris Powell hade något att säga till om dessa rekryteringar. När han fick frågan svarade han diplomatiskt, trots att det inte var någon hemlighet att Kermorgant var en Powell-favorit.
– Jag vill alltid förstärka truppen och de nya spelarna är talangfulla. Det vore dumt att inte använda nätverket för det finns många bra spelare där ute.
Men sanningen kanske finns i det faktum att inget av dessa nyförvärv fanns med när Charlton spelade kvartsfinal i FA-cupen mot Sheffield United.
Det var förstås bara en tidsfråga innan Chris Powell, som förde Charlton tillbaka till Championship för två år sedan, skulle få lämna sin post. Den officiella motiveringen var att ”parterna inte var överens om klubbens strategi”.

Roland Duchâtelet hämtade så klart in ersättaren från ”nätverket”. Det blev den 56-årige belgaren José Riga som tidigare basat för Standard Liège. Riga har ett välfyllt cv med bland annat tre uppflyttningar i Belgien och coachjobb i Milan och Real Madrid. Men huvudorsaken att han numera huserar på tränarbänken på The Valley är hans relation med ägaren.
I onsdagens debutmatch mot Huddersfield möttes han av burop. Under den tredje matchminuten – Powells gamla tröjnummer i Charlton – applåderade hemmafansen.

Så vad kan Charlton Ahtletic-fansen vänta sig av Roland Duchâtelet? Affärsmannen är inte populär i Ujpest och Liège-supportrar anordnade en demonstration mot ägaren sedan han sparkat populäre tränaren Mircea Rednic och det framkom att han tagit ut närmare 200 miljoner kronor ur klubben (Duchâtelet hävdade att det var av skattetekniska skäl).
I Belgien föreslog han att belgiska och holländska ligan skulle skapa en gemensam BeNeLeague.
Han är ingen filantrop. Hans drivkraft ska vara att bevisa att det går att bedriva lönsam affärsverksamhet i fotbollsvärlden. Räkna därför med att Charlton kommer att satsa på akademin. Roland Duchâtelet menar att multiägande av klubbar är en modell som kommer bli vanligare i framtiden.
– Enda sättet en klubb kan överleva utan stora investeringar är att utveckla unga spelare. Det är den enda modellen. Till exempel, en ung spelare här i Charlton som inte är så stark, men tekniskt duktig kan placeras i Spanien där fotbollen inte är lika fysisk och där spelaren får en chans att lyckas.

Charlton åkte ur Premier League säsongen 2006/07. Efter en mittenplacering i Championship 2007/08 blev det hiss rakt ned i League One. Dagarna när spelare som Paolo Di Canio och Scott Parker förgyllde The Valley känns avlägsna.

Källor: Evening Standard, Eurosport, The Guardian, Teamtalk, When Saturday Comes.

Hann inte skriva något om playoff-finalen igår så jag publicerar den krönika som publicerades i papperstidningen igår och som även låg ute på sajten (om ni missade den).

***
På ena sidan ett Watford som stod redo med en spännande storsatsning.
På andra sidan ett Crystal Palace som redan tappat sin bästa spelare och som har sin målkung långtidsskadad.
Favoriten föll. Crystal Palace höll.
Deras hopp inför äventyret i Premier League står till det nya tv-avtalet.

Playoff-finalen på Wembley är en dag som skapar nya och nygamla hjältar.
Dean Windass sköt Hull City till Premier League för fem år sedan. Scott Sinclair blev Swanseas stora hjälte 2011.
När världens dyraste fotbollsmatch – värdet för en uppflyttad Premier League-klubb beräknas till över 1,2 miljarder kronor – var avgjord i går skrek en välbekant matchvinnare ut sin glädje.
Kevin Phillips, 40 år i sommar, vann Premier Leagues skytteliga för 13 år sedan. Fram till i går trodde många att han lagt av.
Men när planens bäste lirare, Wilfried Zaha, ordnat en straffspark för Crystal Palace i förlängningen var det Kevin Phillips som stegade fram och drog dit den i krysset bakom Manuel Almunia.
Det säger en del om Kevin Phillips; en sann måltjuv ­tappar inte sin målkänsla.
Det säger ännu mer om Crystal Palace.

Det faktum att klubben tvingats låna in – och luta sig emot – en 39-åring visar att truppen behöver förstärkas rejält. Målkungen Glenn Murray är långtidsskadad och väntas missa en stor del av nästa säsong. Wilfried Zaha är klar för Manchester United.
Tränaren, den karismatiske Ian Holloway, sa det själv efteråt:
– Jag vet inte hur vi ska klara oss kvar utan Wilfried Zaha.
Nykomlingarna till hösten – Cardiff, Hull och Crystal ­Palace – känns svagare än tidigare år.
Watford hade varit mer förberett för Premier League. Med ägarfamiljen Pozzo – som kontrollerar italienska Udinese och spanska Granada – i ryggen fanns förutsättningar för en spännande satsning. Under säsongen har Watford lånat tio spelare från systerklubbarna.
Tränaren Gianfranco Zola sa att Pozzo, vid avancemang, skulle prioritera Watford framför Udinese.
Nu får ägarna testa sitt låne-projekt i Championship ett år till.

Nykomlingarnas hopp står till det nya tv-avtalet.
Cardiff, Hull och Crystal Palace får vardera drygt 600 miljoner kronor (!) bara i tv-pengar för nästa säsong.
En förutsättning för att inte sejouren i högstaligan ska bli ettårig är att använda denna jackpott smart.
Crystal Palace behöver förstärka med flera klasspelare (och gärna ett par talanger från den ansedda akademin).
Detsamma gäller Hull City som har ett gäng rutinerade spelare som inte ansetts räcka till i Premier League.
Cardiff City, som vann Championship tämligen komfortabelt, har en starkare utgångsposition. Dels har de en bättre trupp, spetsad med Craig Bellamy, dels finns malaysiske ägaren Vincent Tan.
Han är skyldig fansen att skjuta till en rejäl värvningsbudget efter att ha bytt både klubbmärket och färg på matchdräkterna.

***
Övrigt från playoff-finalen:
* Wilfried Zaha ser spännande ut, men behöver förbättra sitt beslutsfattande om han ska ta en plats i Manchester United. Han framstår som en ung Nani; snabb, rapp, företagsam och kapabel att få saker att hända. Hans utmaning är att bli mer spetsig, ha ett bättre ”end product”.
Nu avgjorde han matchen genom att fixa straffsparken som gav segermålet och han slog dessutom ett par passningar som lagkamraterna borde ha utnyttjat bättre.

* Watford hade varit spännande att följa i Premier League, men jag gläds med Ian Holloway. Han gjorde underverk och var nära att rädda Blackpool kvar i ligan för ett par år sedan.
Han var kvalificerad för att få ett erbjudande från en annan Premier League-klubb, men istället var han kvar i Championship och tog ny sats med Crystal Palace.
Han är en snackare och kan ibland framstå som en clown, men karln har fört sina lag till tre av de senaste fyra playoff-finalerna och lett två underdogs till Premier League. Det är imponerande.
Ian Holloway var en färgklick under sitt år i högstaligan och tillför en dimension den här gången också.

Hull City är tillbaka i Premier League.
Mannen bakom framgången är varken managern Steve Bruce eller stjärnan Ahmed Elmohamady.
Det är en 73-årig egyptisk flykting.
Det här är historien om ägaren som hjälpt en klubb av filantropiska skäl – för att ge något tillbaka till staden som tagit hand om honom.

Efter den galna slutomgången i Championship stod det klart att Hull City tar den andra direktplatsen till Premier League.
Hull var uppe i Premier League under två år, 2008–2010, under Phil Browns ledning. Debutåret överraskade de genom att ligga med i toppen en bit in på hösten för att sedan dala i tabellen och få kriga för kontraktet ända in i sista omgången.
Andraåret blev tufft, Phil Brown fick sparken under våren, och Iain Dowie kunde inte rädda laget kvar. Det blev nedflyttning till Championship.
Ett sådant bakslag är förödande för en liten klubb som Hull City. De har inte traditionen och de ekonomiska musklerna för att garantera en omedelbar satsning för att studsa upp igen utan hamnar vid det vägskäl som många klubbar står inför vid en degradering:
Satsa på nytt eller bygga om och bygga ungt.
Det ska kombineras med striktare ekonomiska ramar, vilket medför krav på sänkta lönekostnader och, förmodligen, spelarförsäljningar.
Det hängde alltså ett stort frågetecken över Hull Citys kortsiktiga framtid.
Som tur var fanns Assem Allam.

Hösten 2010 var Hull City i ekonomisk knipa. I oktober började rykten surra om att en ”lokal affärsman” var beredd att kliva in och hjälpa klubben.
Den 18 oktober bekräftades att Assem Allam och sonen Ehab inlett förhandlingar om att gå in som huvudägare.
Det intressanta med Allam är att han skiljer sig från andra klubbägare i engelsk fotboll.
Ni känner ju till hur det sett ut det senaste decenniet.
Utländska money makers har köpt fotbollsklubbar med outtalade agendor.
Roman Abramovitj ville ha en leksak. Thaksin Shinawatra ville förbättra sitt rykte. Venky’s ville ha pr till sitt företag. Glazers ville tjäna ännu mer pengar. Stan Kroenke ville… ja, vad ”Silent Stan” ville vet vi inte riktigt.
En sak kan vi vara överens om: Få av dessa herrar har gjort det av filantropiska skäl. Få har gjort det tack vare kärlek till fotbollen. De har snarare gjort det för egen vinning.
Assem Allam bär på en annan historia.

Under kriget i Egypten 1967 arbetade Assem Allam på finansministeriet i hemlandet. Allam var kritisk till den styrande Nasser-regimen. Det var man inte ostraffat i ett land utan yttrandefrihet.
– En dag kom de till mitt hem och grep mig, säger han i en intervju med The Times i mars.
– Jag hade tur för efter nederlaget -67 var Nasser lite nedstämd. Han ändrade policyn till sträng, snabb tortyr och sedan blev man frisläppt efter tre dagar. Innan dess hade folk blivit gripna och man hade inte hört från dem på flera år. Jag fick stå naken mot en vägg medan de gav mig piskrapp. Jag behövde sys, men fick inte tillåtelse att gå till läkarna så skadorna blev värre och märkena på kroppen blev kvar i två år.
Alla hade inte lika ”tur”.
– Mina grannar fick sitt hus nedbränt till grunden. De fick bo hos oss. Vi var elva som bodde i ett litet hus!
– Min familj kände att jag var tvungen att lämna landet.
Det var så Assem Allam hamnade i England.
Han anlände utan en enda krona på fickan. Men han hade en dröm.
Han skulle bygga ett nytt liv och en ny karriär i sitt nya hemland. Allam började studera ekonomi på University of Hull. Han fick anställning på Tempest Diesel som försäljningsdirektör 1977.
År 1981 skulle företaget outsourca. Allam tog han lån och köpte ut ägarna. Han döpte om det nya bolaget till Allam Marine och expanderade.
Det dröjde inte länge innan företaget blivit en viktig leverantör av generatorer och koncernen genererade stora inkomster. Nu är företaget värderat 3,3 miljarder kronor och familjens egen förmögenhet lär överstiga tre miljarder, enligt Sunday Times Rich List.

Så när Hull City var på ruinens brant hösten 2010 kände Assem Allam att han ville ge något tillbaka. Till landet som tagit hand om honom. Till regionen. Till invånarna i Hull. Till fotbollsklubben som betyder så mycket för området.
– Jag köpte klubben för samhället. Min filosofi är att om du har ett företag och tjänar en massa pengar så kommer de pengarna från samhället och du har du en skyldighet att ge något tillbaka.
– Så tänkte många företag förr, innan de blev aktienoterade och fick utländska ägare. Det där att ”ge tillbaka” verkar ha glömts bort. Det är möjligt att jag är gammaldags, men när jag ser vad det betyder för staden är det inget jag ångrar, säger Hulls egen filantrop.
– Jag märkte det verkligen är jag besökte en begravning för några dagar sedan. Folk ville ändå bara prata fotboll med mig.
Allam har redan skänkt pengar till universitetet, barnsjukhus och andra projekt. Hull City har kostat i särklass mest.

När han köpte klubben kunde han ha avvaktat några dagar och köpt klubben efter att de blivit försatta under förvaltning. Då hade han fått ta över en skuldfri klubb. Men Assem Allam ville göra saker och ting korrekt. Så han köpte klubben och betalade av skulderna på drygt 200 miljoner kronor.
– Jag visste vad som skett med klubbar som Leeds när de blivit satta under förvaltning (bland annat blir man av med tio poäng). Det har tagit år att reparera.
Sedan dess har Assem Allam spenderat ytterligare cirka 46 miljoner pund på klubben. Målet var först att stabilisera situationen. Den här säsongen har målsättningen varit att gå upp. Med Steve Bruce som manager och ett gäng smarta värvningar (Ahmed Elmohamady! David Stockdale! David Meyler!) seglade Hull City tidigt i höstas upp som en av favoriterna till uppflyttning.
I lördags blev drömmen sann efter den högdramatiska upplösningen.
Nu väntar Premier League för Assem Allams projekt. Hull City kommer att få ta del av de gigantiska tv-pengarna inför nästa säsong och det behövs eftersom truppen måste förstärkas rejält.
– 60 miljoner pund är mycket pengar, men 16 har redan spenderats på att fixa uppflyttningen och 5 kommer att ges ut i bonusar. Lönekostnaderna kommer att stiga från 19 till 35 miljoner pund.
Assem Allam tog en kalkylerad risk med årets satsning. Det fick bära eller brista.
– Om vi inte hade gått upp hade nästa år blivit tuffare. Vi hade inte kunnat göra en liknande satsning igen. Pengarna kommer från min ficka, men nu finns det inga fickor att gräva i längre.
Men tack vare helgens triumf har han fått anledning att drömma.
– Jag skulle vilja se Europaspel på den här arenan. Det är drömmen och det går att uppnå. Det blir svårt att sluta bland de fyra första i Premier League utan stora investeringar, men det kommer att finnas chanser i cupspelen. Supportrarna förtjänar en framgångsrik klubb och det ska vi försöka leverera. Uppflyttningen är ett av mina mest stolta ögonblick i livet, utan tvekan, men det var för fansen och staden. Utan dem hade vi inte kunnat göra det.
– Det är som när man ger någon en present. Man vill ge det de vill ha och förhoppningsvis har jag gjort det.
Uppflyttningen var en av flera gåvor. Assem Allam har även sett till att Hull City låtit bli att höja biljettpriserna.
Supportrarna älskar sin filantropiske ägare, som verkligen visar genuin förståelse för fansens bekymmer.
– Fotboll är som luft. Det borde vara tillgängligt för alla, har han sagt.

Steve Bruce och Assem Allam.

Assem Allam har försäkrat sig mot otrevliga överraskningar. Spelarna i truppen har tecknat kontrakt med ”relegation-klausuler”, det vill säga deras löner kommer att sjunka om Hull åker ur. Så var inte fallet när laget ramlade ur Premier League förra gången. Då stod klubben kvar med spelare som tjänade över 300 000 kronor i veckan i Championship.
Men Allam är inte odelat positiv. Han ser problem framöver – bland annat med kommunens hållning över arenafrågan.
Hull City äger inte sin arena och kommunen vill inte sälja den. Assem Allam vill bygga ut KC Stadium med 10 000 sittplatser så att arenan rymmer 35 000 åskådare. I byggplanerna ingår även vip-utrymmen för att öka intäkterna på matchdagar. Men han tänker inte göra det så länge klubben hyr arenan.
Och det är bara med en egenägd arena som Hull City kan ta nästa kliv, enligt Allam.
– Det finns en gräns för hur mycket jag kommer att spendera. Jag vill inte sätta någon summa, men jag kan inte fortsätta göra förluster. Sedan har vi även Financial Fair Play som kommer att reglera hur stor del av tv-pengarna man får lägga på spelarlöner.
– Uppflyttning är underbart, men var klubben tar vägen nu ligger inte i mina händer.

Källor: Hull Daily Mail, The Times, Sunday Times.

***
Igår skedde något ovanligt. Jag missade båda stormatcherna i Premier League. Vår match i division 6 var nämligen inklämd mittemellan dessa toppmöten med starttid kl 16 så istället för att njuta av engelsk fotboll ledde jag Gamla KB till en något tursam 1–0-seger på ett blåsigt Stadshagen.
För er med Plus rekommenderar jag att ni läser Peter Wennmans krönika.

Valde ni att vara ute i solen idag istället för att följa upplösningen av Championship?
Skyll er själva! Ni missade årets idrottsdrama.

Det var upplagt för en Hitchcock-thriller när Championship skulle avgöras på lördagen. Inte mindre än 13 lag hade något att spela för i toppen och i botten.
Men vem kunde räkna med det här?!
Slaget om den andra direktplatsen till Premier League blev något utöver det vanliga. Något av det värsta jag sett idrottsväg, faktiskt.

Hull City hade avgörandet i egna händer eftersom seger hemma mot redan uppflyttningsklara Cardiff gav avancemang. Watford hade chansen genom att vinna hemma mot Leeds om Hull samtidigt tappade poäng.
Men Gianfranco Zolas Watford stötte på problem när målvakten Jonathan Bond blev skadad och fick lämna planen på bår (vilket gav 16 stopptidsminuter i första halvlek). Det betydde att tredjemålvakten Jack Bonham, 19 år, fick göra debut i ödesmatchen.
Han började med att göra ett misstag som ledde fram till Dominic Poleons 0–1 för Leeds.
Watford kvitterade till 1–1 i den sjätte tilläggsminuten av första halvlek genom Almen Abdi.
Eftersom Fraizer Campbell gett Cardiff ledningen borta mot Hull City betydde det att Watford var i Premier League.
Men den här dagen var långt från över.
Hull City vände till 2–1 efter mål av Nick Proschwitz och Paul McShane.
Då var de i Premier League.
Jublet på KC Stadium visste inga gränser när domaren blåste i pipan i den tredje tilläggsminuten.
Fansen invaderade planen. Här skulle det firas uppflyttning!
Problemet var bara att domaren inte blåst för slutsignal.
Han hade blåst för straff för Hull City.

Stort kaos utbröt. Hemmaspelarna fick mota av supportrarna, som ändå var tämligen segersäkra.
Nick Proschwitz hade ju chansen att säkra avancemang med knappa minuten kvar av tilläggstiden. Men David Marshall räddade.
Men det här var ju ändå ”klart”. Eller?
I de allra sista sekunderna av tilläggstiden fick Hullförsvararen Abdoulaye Fayé bollen på handen i straffområdet. Domaren hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Målkungen Nicky Maynard placerade in den säkert och de supportrar som minuten innan firat ”avancemang” var plötsligt knäckta.
Nu fanns en överhängande risk att Hull City slängt bort chansen till direktavancemang med historiska mått av klumpighet och små marginaler.
Matchen i Leeds var inte slut ännu. På grund av de 16 tilläggsminuterna blev det en otålig väntan för Hullspelarna.
Om Watford gjorde mål mot Leeds skulle de gå upp. Om Leeds stod emot var Premier League-platsen Hull Citys.
Watford pressade på, tryckte på, skapade chanser.
Bollen ville inte in.
Istället kontrade Leeds i den 90:e minuten. Ross McGormack lobbade in 1–2 över en olycklig Jack Bonham.
Jubel i Hull City.
Förtvivlan i Watford.
Förra veckan hade vi det sinnessjuka slutet med Brentford och avancemanget i League One. Nu det här.
Football bloody hell.

Slutomgångar i engelsk fotboll är uppenbarligen inget för hjärtsvaga.
Återstår att se om slaget om fjärdeplatsen i Premier League ger samma dramatik.

***
Summering från Championship:
Klara för Premier League: Cardiff, Hull.
Playoff: Watford, Brighton, Crystal Palace, Leicester.
Åker ur: Peterborough, Wolverhampton, Bristol C.

City är värdiga ligamästare
Hur jobbigt det än är för Manchester Uniteds supportrar så är det få som kan argumentera mot att Manchester City är värda att vinna ligatiteln.
De ljusblå har spelat den bästa fotbollen, öst in mål och besegrat Manchester United i båda mötena.
När jag såg Roberto Mancinis bygge blåsa bort Tottenham med en mäktig styrkedemonstration och vinna med 5-1 på White Hart Lane i augusti kände jag för att revidera mitt ursprungstips (Manchester United). Sedan den dagen har jag trott på Manchester City.

Visst kan man tycka att Manchester United slängt bort titeln genom att förlora mot Wigan och tappa poäng mot Everton, men å andra sidan: Hade City spelat med den här frontfyran – Tévez, Nasri, Agüero, Silva – hela säsongen hade det här varit avgjort långt tidigare. Efter gårdagens seger borta mot Newcastle – en mycket svår match där Manchester United fick stryk med 0-3 – har Roberto Mancini en hand på ligapokalen.
– Är det inte två händer?, sa Alex Ferguson i en Sky-intervju efter att han fått reda på resultatet.
Jo, det är två händer.
Vissa hävdar att större under har skett, och det har det säkert, men man får verkligen leta i minnet för att hitta dessa. City behöver bara vinna hemma över ett QPR som varit katastrofalt på bortaplan under stora delar av säsongen.
Jag kan verkligen inte se hur de ska misslyckas.

Yaya Touré – värd varenda krona
Kanske hade Arsène Wenger rätt trots allt när han gjorde sin bedömning efter en träningsmatch mot Barnet 2003: Yaya Tourés bästa position är som nummer tio.
Arsenal hade ivorianen på provspel, men affären föll på grund av ej beviljat arbetstillstånd.
Yaya Touré hamnade i Metalurg Donetsk istället och sedan vidare till Olympiakos och Monaco innan han flyttade till Barcelona 2007. Där var han en nyckelspelare säsongen 2008/09 när klubben vann alla tänkbara titlar.
– Jag var en av centralfigurerna; Xavi och jag blev aldrig utbytta, har Yaya Youré sagt till L’Equipe.
Sedan kom Sergio Busquets upp från egna led och då fick Yaya Touré plötsligt stå åt sidan. Han tacklade inte situationen som man gör bland ”skolgossarna” i Barcelona. Han lackade ur på Pep Guardiola och erkänner att han bröt ihop i tårar.
– Jag förstod det inte, jag hade gett allt och sedan plötsligt så var jag petad uran ett ord. Pep spenderade ett helt år utan att prata med mig.

Utfrysningen i Barcelona blev Manchester Citys stora lycka. De betalade 24 miljoner pund för mittfältaren sommaren 2010.
Yaya Touré fick en monsterlön, vilket oundvikligen medförde orimligt höga krav.
Till en början fick Yaya leva med att vara ifrågasatt, misstänkliggjord. Var han i Manchester på grund av pengarna? Var han ens värd stålarna? Hade han hjärta nog att ge allt?
I dag kan vi konstatera att Yaya Touré, ur Citys synvinkel, varit värd varenda krona.
Han avgjorde semifinalen i FA-cupen i fjol mot Manchester United, han avgjorde FA-cupfinalen mot Stoke – triumfen som fick slut på titeltorkan.
I går satte han båda målen i den avgörande matchen mot Newcastle.

På många sätt är Yaya Touré symbolen för skillnaden mellan Manchester City och Manchester United.
Båda lagen har en stabil defensiv, vassa yttrar och flera anfallare av hög klass.
Men City har i Touré en central mittfältare som kan dominera toppmatcher. Som är stark fysisk och som har förmågan att gå i djupled.
Yaya Touré är en unik spelare. Jag kan inte komma på någon annan defensiv mittfältare i fotbollsvärlden som kan spela mittback i en Champions League-final och klara det med bravur (2009), för att i en annan match kliva upp i nummer tio-rollen i ett toppmöte och vara ännu bättre.
Det ryktades att Manchester United visade intresse för Touré innan han blev klar för City. I sommar kommer Alex Ferguson återigen att sondera marknaden efter en central mittfältare som kan ersätta Paul Scholes på lång sikt.
Det är svårt, för att inte säga mycket svårt, att se vilken tillgänglig spelare det skulle vara.
Yaya Touré är en av få spelare i världen som hade varit kapabel att axla manteln. Han har inte samma kvaliteter, men han hade bidragit med egenskaper som dagens United saknar.

Carroll ska med till EM – som super-sub
Han har blivit utdömd och utskrattad. Han har varit symbolbilden för sången ”waste of money”, symbolen för Liverpools misslyckade värvningar.
Efter många sorger och ännu fler bedrövelser har Liverpools Andy Carroll hittat formen.
Chelsea vann FA-cupen, men Carroll var ändå en vinnare efter slutsignalen. Under sitt inhopp i andra halvlek såg han, faktiskt, ut att vara värd de där 35 miljoner punden.
Han använde sin fysik på rätt sätt, nickade ned bollar, löpte – och gjorde ett klassmål.
Med nuvarande form – Andy Carrolls formkurva har pekat uppåt en längre tid – bör han vara högaktuell för EM. Som ”impact player” från bänken är han ett minst lika bra alternativ som Peter Crouch.

23-åringens nackdel är att hans är begränsande för ett lag. Med Carroll på plan blir spelet långt och förutsägbart; han ska uppspelen på huvudet snarare än på fötterna. Men som inhoppare är han exakt den spelaren som kan skapa problem för motståndarna när en tränare behöver en reservplan. Med sin kraft, med sin tyngd, med sitt huvudspel.
De svenska mittbackarna är härmed varnade.

West Ham ska upp direkt
Nyss såg jag West Ham enkelt spela bort Cardiff i playoff-semifinalen. När klubbar åker ur Premier League, brukar det leda till spelarförluster och sänkt budget.
Ett trauma där det är hälsosamt att ta något åt i andradivisionen för att omgruppera, hämta ny kraft och sedan gå upp igen. Annars riskerar man att bli ett jojo-lag likt West Bromwich under 00-talet.
Newcastle var ett undantag när de var nere och vände. West Ham likaså.
Sam Allardyces gäng slutade visserligen bara trea i Championship, men det är tydligt att de är för bra för att spela på den här nivån. Deras lag är – med ett par kloka tillskott i sommar – Premier League-mässigt.

***
Jag har varit sänkt av allergi senaste dagarna, därav försenat inlägg. Just nu sitter jag och följer Blackburn-Wigan. Får se om jag hinner skriva något om den matchen imorgon. Omgångens lag väntar vi med tills efter Liverpool-Chelsea.

De spelade FA-cupfinal 2003 och tog sig till Uefacupen.
Några år senare hade de rasat ned i tredjedivisionen och stod på randen till konkurs.
Southampton FC överlevde och började den långa vandringen tillbaka.
De fick en ny ägare, plockade in en schweizisk bankman i en nyckelroll och anställde en före detta fystränare som manager.
På lördagen kan de vara tillbaka i Premier League.
– Att nå dit med Southampton skulle betyda så mycket när man varit här under de mörka tiderna, säger stjärnan Adam Lallana.

St Mary’s Stadium, 1 oktober 2011:
Nigel Adkins har precis fått se sitt lag sopa banan med Watford. Målkungen Rickie Lambert sätter två straffar, Adam Lallana snurrar återigen upp motståndarförsvaren. Siffrorna stannar vid 4-0.
Oh, when the Saints… go marching on!
Oh, when the Saints go marching on…
Hemmafansens sång ekar på Itchen Stand. Marscherar är precis vad Southampton gör – i rask takt genom det engelska ligasystemet.
Den här säsongen har de gått fram som en ångvält i Championship. Segern mot Watford är 16:e raka hemmavinsten. Nigel Adkins, tränaren, försöker göra sitt bästa för att dämpa euforin.
– Folk talar om oss som potentiella mästare, men det bara gått tio matcher. Det är en lång väg kvar, säger han.
Två dagar senare tillägger han:
– Vi lever inte under några illusioner. Det är en tuff, tuff division – 15 eller 16 lag har aspirationer på att nå Premier League. Vi ligger i topp nu, men det kan förändras väldigt fort.

Orden är från i höstas, men Southamptons tabellposition har inte förändrats nämnvärt.
Laget blev visserligen passerat av Reading för ett par veckor sedan när man förlorade hemma i seriefinalen med 1-3. Reading säkrade uppflyttning till Premier League förra helgen.
Men idag kan allt vara glömt för Saints-fansen. Då kan Southampton lägga beslag på den andra direktplatsen genom att besegra redan nedflyttningsklara Coventry hemma på St Mary’s. Saints har två poäng tillgodo på trean West Ham som möter Hull City hemma.
– Jag har spelat några stora matcher, men det är är den största med tanke på vad den gäller, säger Adam Lallana. Jag var här när vi åkte ned i League One så jag känner att jag är skyldig klubben något.
Arenan är förstås utsåld sedan länge. Klubben har sålt 32 300 biljetter, vilket betyder klubbrekord. Merparten åskådarna kommer att bära fram sitt lag. Stämningen i stan har nått kokpunkten. Åtta medlemmar ur Southamptons supporterklubb på Malta kommer att resa till matchen.
– Jag är upphetsad inför varje match, men lördagen kommer att bli speciell, säger Nigel Adkins.
Mycket talar för att Southampton grejar det. De har ligans bästa hemmastatistik, Coventry är ligans sämsta bortalag.
Skyttekungen Rickie Lambert, som gjort 31 mål under säsongen, kommer dessutom att ställas mot 17-årige mittbacken Jordan Willis. Willis har bara spelat en halvtimmas ligafotboll.
Det enda som möjligen talar emot avancemang är att Southampton haft svårt att vinna när matcherna direktsänds i tv. Efter förlusten mot Middlesbrough förra helgen är det tre raka tv-förluster. Lördagens tidiga match (avspark 13.30) sänds världen över, bland annat i TV4 Sport.
Tränaren Nigel Adkins struntar i vidskepligheten.
– Vi vann den första matchen som sändes live mot Leeds och vi kommer att vinna den sista som går live, säger han.
Bara att Southampton talar om Premier League gör att fansen får nypa sig i armen. Det är bara två år sedan de låg de i botten av League One.
På lördagen kan de vara tillbaka, bara en vecka efter det att värsta rivalen Portsmouth ramlat ned i tredjeligan.
Den här storyn börjar vi dock några år tidigare.

Millennium Stadium i Cardiff, 17 maj 2003:
”Svensson, Svensson” sändes inte längre i svensk tv, men för dem som bänkade sig på Millennium stadium den här dagen med blågula glasögon var det lite av repris. ”Svensklaget” Southampton var framme i FA-cupfinal – Svensson och Svensson startade.
Southampton var ett gediget gäng. Managern Gordon Strachan hade satt sin prägel på truppen. Det var en sorts skotsk arbetarklass över manskapet. Southampton hade inga stjärnor, men hade ändå spelat sig till en finfin åttondeplats i ligan.
Där fanns målvakten Antti Niemi, ansedd som en av ligans bästa. Där fanns mittbacksparet med Michael Svensson och norrmannen Claus Lundekvam, i Matthew Le Tissiers självbiogafi omnämnt som ”ett av de bästa han sett i Premier League”. Där fanns mittfältslungor som Chris Marsden och kloka fotbollshjärnor som Anders Svensson. Där fanns trotjänare som Francis Benali, kultspelare som Marian Pahars och komplementsspelare som Jason Dodd. Där fanns en ung Rory Delap. Där fanns, inte minst, målkungsmaterial som James Beattie.
När jag pratade med Michael Svensson i höstas berättade han för mig:
– Vi hade ett otroligt starkt lag. Vi var inget fantastiskt spelskickligt lag, men det hände att vi slog de stora lagen och tog våra skalper. Vi hade James Beattie där framme, han gjorde väl en 20 mål. Ett bra försvar och James som trygghet framåt, det räckte långt.
I den här finalen räckte det inte, Arsenal vann med 1-0 efter ett segermål av Robert Pirès, men finalplatsen gav en biljett till Uefacupen. ”Saints”, änglarna, svävade bland molnen. De såg inte helvetet som öppnade sig framför dem.
För Southampton blev FA-cupfinalen början till det som Michael Svensson senare ska beskriva som ”fallet”.

Vad hände efter den där minnesvärda dagen i Cardiff? Vad hände med det gedigna lagbygget som Gordon Strachan format till att bli så svårslaget?
Vi vet att Gordon Strachan lämnade tränarposten i februari 2004, enligt den officiella motiveringen ”för att ta ett break från fotbollen”, vi vet att hopplöse Steve Wigley tog över i en månad innan ännu mer hopplöse Paul Sturrock försökte få rätsida på skeppet. Det gick inte alls. Sturrock lämnade efter fem månader för att ersättas av… tada! Steve Wigley.
Michael Svensson berättar om den bakomliggande orsaken till att laget som kom åtta i Premier League tappade sin slagstyrka:
– Ledningen behöll inte spelare och tränare som man borde ha gjort. Gordon Strachan lämnade och det finns ju olika spekulationer till varför han gjorde det. Klubben ville bygga på åttondeplatsen 2003 och stabilisera laget på den nivån men i stället släppte man spelare.
Var det ekonomin som satte stopp?
– Nej, det fanns pengar. Spelar man i Premier League finns det pengar. Southampton hade ju inte en av de högsta lönenivåerna, tvärtom var vi säkert ett av lagen i botten av den kategorin.
När Southampton sladdade hösten 2004 under Wigleys ledning var ägaren och ordföranden Rupert Lowe mäkta impopulär bland supportrarna. Hans nästa beslut var inte direkt något pr-drag.
När Wigley fick gå ersattes han av ingen mindre än Harry Redknapp – från värsta rivalen Portsmouth. ”Pompeys” ledning rasade och kallade övergången ”det största möjliga sveket”.
– Jag tycker inte att det är något svek. Det är mitt liv och det här är en fantastisk chans för mig, sa ”Dirty Harry” när han poserade med Rupert Lowe och en matchtröja med ”REDKNAPP” på ryggen.
Michael Svensson menar att tränartillsättningarna Southampton saknade känsla.
– Det var inte så genomtänkt när man plockade in managers.
Att plocka över Harry Redknapp kändes lite som en panikåtgärd, en sån där grej som en klubb utan ”en röd tråd” gör?
– Ja, framför allt med tanke på hans historia, att han kom från värsta rivalen. Gör man det har man inte den bästa starten. Lyckas man inte blir fallet tungt. Personligen gillade jag Redknapp, men hade vi inte tillräckligt bra spelare. Vi hade ingen stabilitet. Det får man inte som spelare om man ständigt byter tränare.

Southamptons tränarkarusell snurrade snabbare än i andra klubbar. Efter att Gordon Strachan lämnade i februari 2004 avverkade Southampton tolv tränare på drygt sju år. Efter Steve Wigley följde, i tur och ordning, Paul Sturrock, Steve Wigley (igen), Harry Redknapp, George Burley, John Gorman, Nigel Pearson, Jan Poortvliet, Mark Wotte, Alan Pardew, Dean Wilkins innan Nigel Adkins tog över.
Harry Redknapps entré blev inget lyft för Southampton. Det var inte så enkelt att rädda ett sjunkande skepp, inte ens om man är ”Harry Houdini”. Vid det här laget hade Southampton börjat ta in vatten.
Den symboliske kaptenen, härföraren i försvaret, var dessutom indisponibel. Michael Svensson hade drabbats av en allvarlig knäskada. Från läktaren fick han se laget med bland andra Anders Svensson, Andreas Jakobsson och Mikael Nilsson, åka ur Premier League i sista omgången våren 2005.
– Det var tungt. Man stod bredvid utan att kunna hjälpa till. Vi gick från att spela FA-cupfinal och sluta åtta i Premier League till att rasera allt.
Southampton hade trillat ur högstaligan efter 27 år i finrummet.
Michael Svensson märkte av det dystra stämningsläget i stan:
– Fotbollen är deras liv. Där ser man skillnaden England kontra Sverige. Vi har åkt ur med Halmstad och det svider förstås hos våra supportrar. Men där, i England, blir folk deprimerade, vi snackar riktig depression.

Saints-fansen deppar efter att laget åkt ur Premier League 2005.

Harry Redknapp stannade i klubben för att ställa saker till rätta och ordna en snabb comeback. Så blev det inte. Efter att ha lett laget under hösten i Championship bestämde han sig för att vandra tillbaka (!) till Portsmouth efter att ha försonats med ägaren Milan Mandaric.
George Burley ersatte Redknapp och ledde laget till playoff 2006/07. Det blev en temporär framgång innan det började gå utför igen. Både på och utanför planen.
Säsongen 2007/08 blev man tvingade att sälja Gareth Bale och Kenwyne Jones för att undvika att försätta klubben i förvaltning. ”Saints” klarade att undvika nedflyttning på sista speldagen.
Året efter blev mardrömmen ett faktum.
Michael Svensson kämpade länge med att komma tillbaka till spel. Den här våren hade han i princip gett upp och fungerade istället som assistent till holländaren Mark Wotte. När de tog över ansvaret i januari efter Jan Poortvliet var skadan för stor för att reparera. Southampton ramlade ned i tredjedivisionen för första gången sedan 1960.
Men det skulle bli ännu värre.
I april 2009 dömdes Southampton till tio poängs avdrag för att klubben försatts i förvaltning. Straffet betydde att laget inte kunde klara kontraktet. Men eftersom Southampton hade åkt ur i vilket fall så fick man istället ta med sig poängavdraget till nästa säsong i League One. Michael Svensson beskriver poängavdraget som ”ytterligare en kniv i ryggen”.
I april 2009 var konkursen nära. Fansen samlade in 1,4 miljoner kronor för att klubben skulle täcka spelarlönerna.

Sommaren kantades av spekulationer. Det snackades om ett 30-tal intressenter. Ett konsortium med legendaren Matthew Le Tissier som frontman var länge den hetaste spekulanten. Men i stället hamnade klubben i händerna på Markus Liebherr, en tyskfödd schweizisk miljardär som fått ärva familjeföretaget Liebherr.
Entré: Nicola Cortese.
Idén till köpet av Southamptons var nämligen inte Liebherrs egen. Den kom från hans bankman i Schweiz, Nicola Cortese. Han tittade över intressanta investeringsmöjligheter för sina klienter, och hade två år tidigare läst om att Microsofts Paul Allen ryktades lägga bud på en fotbollsklubb i södra England. Cortese fastnade för Southampton och tipsade Liebherr. En dag senare stod de i mittcirkeln på St Mary’s Stadium.
– Markus gillar kultur och historia och läste snabbt in sig på klubbens bakgrund, berättade Cortese för BBC.
Markus Liebherr stod som ägare men lät Nicola Cortese driva sin nya ”leksak”. Cortese lämnade bankjobbet i Schweiz och blev ”executive chairman”.
Övertagandet innebar att tränarduon Mark Wotte/Michael Svensson lämnade sina poster. En vecka senare, den 17 juli 2009, presenterades Alan Pardew som ny manager för Southampton.
– Vi är överlyckliga över att vi lyckats få hit Alan till St Mary’s, sa Markus Liebherr när affären var klar.
Alan Pardew hade inget tacksamt läge. ”Saints” startade säsongen med tio minuspoäng, men han lyckades åtminstone lyfta laget till en sjundeplats, precis utanför playoff.
Det var inte tillräckligt för Cortese. Nicola Corteses plan var att Southampton skulle nå Championship inom två år och Premier League inom fem år. För att infria målen hade inte Southampton råd att misslyckas igen.
Så tre omgångar in på säsongen 2010/2011 i League One sparkades Alan Pardew efter 4-0-segern (!) över Bristol Rovers. Vid en första anblick såg det ut som ett förilat beslut av en klubb som tidigare gjort sig känd för att sakna tålamod. Fansen var missnöjda.
Men senare framkom att beslutet handlade om en ansträngd relation mellan Pardew och Nicola Cortese samt övriga ledare som viskat om samarbetssvårigheter. Ordföranden ville dessutom ha en manager som såg klubben i ett bredare perspektiv, som såg ett värde i den fina akademin som producerat stjärnor som Theo Walcott och Gareth Bale.

Ersättaren blev Nigel Adkins, en oprövad herre som bara tränat mindre klubbar. Det var inget namn som fick Saints-fansen att göra vågen, men efter förlust i debutmatchen mot MK Dons (0-2) lyckades han skapa lugn i en klubb som upplevt alla former av kaos.
Adkins historia är intressant. Han kom närmast från Scunthorpe, en klubb han förde upp i Championship för första gången på 40 år (sedan åkte de ur, för att sedan gå upp igen). Innan dess hade han arbetat i tio år som fystränare i klubben. Han blev snabbt populär och fansen på Glanford Park tillägnade honom läktarramsan:
”Who needs Mourinho, we’ve got our physio!”
När säsongen var över hade han lett Southampton tillbaka till andraligan. Att de gjorde det med en offensiv, passningsorienterad fotboll var ännu mer glädjande för supportrarna som fortfarande drömmer sig tillbaka till tiden då Matthew Le Tisser dominerade på klassiska The Dell.
Tyvärr fick inte Markus Liebherr vara med och skriva historia. I augusti för två år sedan avled han efter en tids sjukdom. Men hans minne lever kvar och tack vare Nicola Cortese drar klubben numera åt samma håll.
– Jag använder ofta frasen ”together as one”” och det är det vi är, säger Nigel Adkins.
– Vi är en klubb som är förenade. En klubb handlar om människorna och vi försöker ge alla möjligheten att bli så bra som möjligt. Vi har en väldigt ärlig och hårt arbetande grupp av spelare och ledare. Alla är ambitiösa och vi bygger en kultur och miljö där folk är inställda på hårt arbete.

Nigel Adkins är den analytiska tränarsorten. Han ser varje match tillsammans med spelarna med hjälp av video. Efter varje match gör managern en lista på fem positiva aspekter och en negativ för att utveckla laget.
Michael Svensson, som träffat Adkins vid ett tillfälle, har bara positivt att säga om 47-åringen från Birkenhead.
– Han är väldigt sympatisk och har en väldigt bra stab runt omkring. Han verkar verkligen vara ”down to earth” och är duktig på det han gör.
Southamptons lirare verkar trivas under en manager som kör allt annat än den diktatoriska ledarstilen. Alex Oxlade-Chamberlain slog igenom förra säsongen och köptes av Arsenal i somras. I år handlar det mycket om spelare som Rickie Lambert, Lee Banard och Adam Lallana. Den sistnämnde har tagit över Adel Taarabts roll som Championships mest begåvade spelare. Michael Svensson minns mycket väl när en ung Lallana kom fram ur de egna leden.
– Han kom upp i A-truppen 08, han kan varit uppe och känt på det 07, men 08 spelade han hela säsongen i Championship. Jag minns att han hade bud från Premier League då men klubben sa nej. Det kanske var rätt att stanna kvar och få rutin. Nu tycker jag att han är mogen för Premier League.
I januari värvades Billy Sharp från Doncaster. Han bildar ett vasst anfallspar med Lambert.

Adam Lallana är en av stjärnorna i Southampton.

Southamptons toppade Championship hela hösten. Trots Nicola Corteses femårsplan blev Premier League plötsligt realistiskt redan i år.
Optimismen hos fansen spirar. Även hos spelarna. Förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, nu på lån från Celtic och förra säsongen på lån i FC Köpenhamn, sa i höstas att laget är tillräckligt bra för att spela i Champions League.
– Du kan se på sättet vi spelar, ibland är det briljant. Det påminner mig om spelet i Europa.
Hooiveld ger Nigel Adkins credit.
– Det är tack vare coachen och hur han vill spela. Vi tränar mycket på det. Vi spelar ungefär som Köpenhamn förra året och de gick till åttondelsfinal i Champions League. Jag tycker inte att det är stor skillnad mellan oss och dem, säger Hooiveld.
Och kanske har Hooiveld en poäng. Norwich har gjort en liknande resa från botten av League One. Få trodde att de skulle klara anpassningen till Premier League. Men med tre omgångar kvar ligger de på 13:e plats, och har egentligen aldrig varit nära nedflyttningsstrecket.
Adam Leitch, sportreporter på lokaltidningen Daily Echo, berättar för mig:
– Laget har väldigt lite PL-erfarenhet. De kommer att behöva förstärka, helt klart. Framför allt med en mittback, mer snabbhet på kanterna, kanske en Premier League-proven striker och en rutinerad central mittfältare.
Jos Hooiveld lär få följa med upp i Premier League om laget gör sitt jobb mot Coventry. Han har spelat en viktig roll för Southampton. I båda mötena med West Ham (1-0 hemma, 1-1 borta) gjorde han lagets mål.

För supportrarna ger årets framgångar perspektiv. Det var inte länge sedan klubben var på väg att stupa. Nu har de både ett bra lag och ordning på ekonomin. Southampton är en av få engelska klubbar som är skuldfria.
Michael Svensson, som minns smärtan när klubben åkte ur Premier League, är imponerad av tålamodet hos supportrarna.
– De har aldrig förlorat tron på att laget skulle ta sig tillbaka. Det är bara att titta på publiksnittet – runt 20 000 i tredjedivisionen. Det säger väl allt.
Bland de lokala sportreportrarna i Southampton finns det – förutom ekonomin och en svag klubbledning – en enklare förklaring till att Southampton en gång rasade ur Premier League:
Michael Svenssons knäskada som förstörde hans proffskarriär.
”Hade inte Svensson gått sönder hade inte Saints åkt ur”, heter det. Svensson skrattar till när han hör påståendet:
– Det är mitt fel då… Nej, men det är kul att de inte har glömt bort det lilla man gjorde där. Det blev inte så många säsonger men jag har stort hjärta för klubben.
Du kanske får chansen att återvända som tränare?
– Det vore fantastiskt.

Källor: Daily Echo, Guardian, BBC, Skysports, Wikipedia, Saints.co.uk

Fotnot: Den här texten förekom i en annan version i min förra blogg på Eurosport.

FAKTA/Southamptons lag i FA-cupfinalen 2003
Antti Niemi – Chris Baird, Claus Lundekvam, Michael Svensson, Wayne Bridge – Paul Telfer, Matt Oakley, Anders Svensson, Chris Marsden – Brett Ormerod, James Beattie.
Bänk: Paul Jones (mv), Paul Williams, Danny Higginbotham, Fabrice Fernandes, Jo Tessem.