Tåget i toppen har börjat rulla. Manchester City klev på. Arsenal kommer att fira jul på perrongen.

Pressen var hård på Pep Guardiola inför dagens toppmatch på Etihad. Efter blott en seger på fyra matcher och förlorad kontakt med Chelsea i toppstriden började det gnissla.
Behöver han anpassa sig till engelsk fotboll? Ändrar han inte formationen för ofta? Har han dragit sin filosofi för långt? Var värvningen av Claudio Bravo ett snedsteg?
Frågorna har varit många och Pep Guardiola försökte räta ut en del frågetecken i en Sky-intervju i helgen med Thierry Henry. Om han lyckades låter jag vara osagt, för mig kvarstår en del osäkra moln kring Manchester City. Jag är exempelvis inte säker på att Pablo Zabaleta som central mittfältare, vilket han spelat i vissa matcher, är ett vinnande drag.
Kan ni föreställa er hur det hade låtit om Manchester City hade förlorat den här matchen och legat tio poäng (!) efter Chelsea? Kritiken mot City-tränaren hade inte varit nådig.
Jag vet inte heller om han ens vann coachduellen idag eller om Arsène Wenger förlorade den, jag lutar åt det senare.

Arsenal kom med en pragmatisk matchplan och den fungerade perfekt när Theo Walcott placerade in 0–1 redan i femte minuten efter ett mönsteranfall där Alexis Sanchez lurat hela Citys försvar med en smart passning.
Det var ju på den här arenan som Arsenal för ett par år sedan lärde sig att bli defensivt och disciplinerat. Dagens taktik indikerade framför allt att Arsenal ville minska ytan mellan mittfält och backlinje, naturligt när City använde 4-6-0 och inte hotade i djupet. I första halvlek var Arsenal bekvämt med att ligga lite lägre och spela rakt och enkelt.
Därför var det märkligt att scenförvandlingen blev så total i andra halvlek. Mål förändrar matcher, heter det ju, och den effekten fick sannerligen Manchester Citys 1–1 i inledningen av andra.
Leroy Sané hade bara startat tre matcher i höst, men draget att ge den unge tysken chansen idag betalade sig. I första halvlek spelades han till höger och kom väl egentligen bara loss vid ett tillfälle. I andra halvlek hittade han djupledslöpningar och vips hade han gjort 1–1 (millimeter offside) och bränt ett friläge som hade kunnat betyda 2–1.
I det här läget av matchen var det märkligt att Arsenal inte valde att antingen sjunka nån meter med backlinjen för att minska hotet in bakom eller, det mer naturliga, kliva fram och stressa Manchester City. Men Gunners blev passivt. Hamnade på halvdistans och i perioder i andra halvlek nådde man inte ens Manchester Citys planhalva med bollen under kontroll. Så pass störda blev man av Citys höga press.

Arsène Wenger famlade i matchcoachingen när han bytte in Alex Oxlade-Chamberlain vid ställningen 1–1 för att sedan få se Raheem Sterling dundra in 2–1 fem minuter senare. Då fattade han det udda beslutet att ta av Oxlade-Chamberlain. Alex OC fick 13 minuter på plan och var mäkta irriterad när han byttes ut (det framkom senare att Oxlade-Chamberlain drabbats av en sträckning i låret).
Nåväl, Manchester Citys 2–1 är värt att omnämnda. Hemmalaget hade inkast på mittplan, men med ett sådant geni som Kevin De Bruyne kan även ett till synes ofarligt inkast bli till en målchans. De Bruyne vände sig nämligen om och drog en halvvolleycross till Raheem Sterling på andra kanten. Sterling utmanade och sköt in bollen vid närmsta stolpen. Klassmål rakt igenom.

Manchester City behövde inte anstränga sig överdrivet mycket för att säkra segern. Arsenal var förvånansvärt tröttkört efter pausen och fick inte till någon riktig anstormning.
Offensiven var blek, men det är ändå bakåt det ser mest bekymmersamt ut för Arsène Wenger. Senast laget höll nollan var 25 oktober i Ligacupen. Så vinner man inga tunga titlar. Ska man vika ned sig redan nu, i mitten av december?
Nej, jag tror att Arsenal har mer att ge, men de har en del att jobba på.
Manchester City likaså, men Pep Guardiola fick iallafall lite arbetsro med den här vinsten.

Arsenal och november månad är ingen bra kombination. Många är de år då ”Gunners” börjat ligan bra för att sedan tappa allt när novembermörkret börjar smyga på.
Så också denna höst.
I slutet av oktober vädjade Arsène Wenger till sitt lag att släppa den mentala blockeringen som verkar finnas kring novemberfotboll. Ändå – eller kanske på grund av en självuppfyllande profetia – har hans lag drabbats av den återkommande frossan. Av fyra matcher fram till söndagen hade det blivit en seger (mot Ludogorets) och tre kryss.
Senaste veckorna har det dock inte bara handlat om resultaten. Arsenals spel har varit negativt. Efter en ursvag, defensiv insats borta mot Manchester United blev det ett onödigt poängtapp hemma mot Paris SG i Champions League.

Idag väntade Bournemouth på Emirates och känslan var att Arsène Wenger verkligen behövde vinna den här matchen. Dels för att haka på topptrion i ligan, dels för att det så lätt kan sprida sig en känsla av att spelarna börjar tvivla. ”Ska vi börja vackla och slarva bort allt igen?”.
I startelvan gjorde han en rad ändringar, bland annat fick Mathieu Debuchy chansen, hans första start på ett år. Debuchy blev inte långvarig, han haltade tyvärr ut redan efter en kvart på grund av skada.
Minuten innan hade Alexis Sanchez gett Arsenal ledningen. Det är tur att de har Alexis. Igår fungerade han som alvedon mot novembersjukan.
Visst, 1–0-målet fick han tillskänks efter en huvudlös passning av Bournemouth Steve Cook, men det skulle ju komma mer från Alexis Sanchez. Mycket mer.

Chilenaren kom till Arsenal sommaren 2014 från platsen som rotationsspelare i Barcelona. Han tog Premier League med storm då, men andraåret blev tuffare med skador och sviktande form. I somras beslutade Arsène Wenger för att lösa forwardsproblemet genom att flytta fram Sanchez ett steg i planen och det har blivit ett lyckodrag. Olivier Giroud är kanske inte överlycklig över den omskolningen som förpassat fransmannen till bänken, men Arsenal är så mycket vassare med Sanchez djupledshot, rörlighet och presspel där framme.
Bournemouth fick en gratisbiljett in i matchen när Mike Jones dömde en lättvindig straff för Callum Wilson i 23:e minuten. ”Cherries” stod emot bra, mycket tack vare sin arbetsvilja och Nathan Aké som imponerar mer och mer i mittförsvaret. Men i andra halvlek var det Sanchez som tog tag i matchen igen. Han drog upp ett anfall i minut 53 och några sekunder senare hade Theo Walcott nickat in 2–1. På tilläggstid fyllde Sanchez på med 3–1.
Däremellan i andra halvlek fanns en alldeles utsökt passning med yttersidan till parhästen Mesut Özil och det där självsäkra allroundspelet där spelaren ifråga ständigt väljer och utför allt rätt.
Arsenal lider stort av skadan på Santi Cazorla. Granit Xhaka hade det kämpigt i första halvlek och flytet i passningsspelet har inte funnits där senaste matcherna. Frånvaron av Héctor Bellerín är också kännbar, inte minst tydliggjort av att mittbacken Gabriel fick hoppa in och vikariera i den positionen på söndagen.
November är nästan slut för Arsenal, det enda som återstår är Ligacupen på onsdag mot Southampton. Jag tror att Arsène Wenger andas ut över det. Nu behöver de hitta tillbaka till toppformen igen.

Den stora slakten uteblev. Istället överraskade nykomlingen Middlesbrough med att hålla nollan på Emirates.
Trots en rejäl dos naivitet.

Arsenal kom till dagens hemmamatch med sex raka ligasegrar och i veckan krossade de Ludogorets med 6–0 i Champions League.
Gunnersfansen väntade sig nog en ny uppvisning från ligans mest formstarka lag, men Middlesbrough ville annorlunda.
Aitor Karankas gäng är en intressant nykomling. De tog sig till Premier League genom att spela iögonfallande passningsfotboll i Championship. I inledningen av Premier League har de försökt att vara ett spelande lag, men när poängen har uteblivit har Aitor Karanka blivit tvungen att skruva på sitt risktagande.
Så idag kom han till Emirates och ställde ut ett lågt 4-5-1-lag. Det var så defensivt att Middlesbrough ibland hade alla tio utespelare i och några meter utanför eget straffområde.

Arsenal dominerade inledningsvis, men sedan hade faktiskt ”Boro” första halvlekens bästa lägen. Tack vare vindsnabbe Adama Traoré fanns ett vasst omställningshot. Först sprang han ikapp och snodde bollen av Laurent Koscielny vilket gav ett friläge som Petr Cech räddade. Sedan dunkade Gáston Ramirez en frispark i kryssribban innan Traoré vände ut och in på Héctor Bellerín och slog ett inlägg som skarvades till Gáston Ramirez i bortre ytan. Han nickade, men Cech räddade igen.
De enda gångerna som Arsenal hittade vägar igenom Middlesbroughs försvarsmur var när gästerna själva tappade boll. Och där fanns en naivitet som var högst anmärkningsvärd.
Aitor Karanka hade beordrat ett defensivt och ultradisciplinerat lag, men ändå fanns ett risktagande med boll som annars kännetecknar de mest kända possessionlagen. Detta av en nykomling på bortaplan. Det rimmade inte med matchplanen som annars gick ut på att man i alla situationer utan boll skulle minimera risker.
Mittbacken Daniel Ayala skulle spela sig ur eget straffområde, Antonio Barragán slog en dumdristig passning precis utanför egen box, Ben Gibson dribblade mot två (!) Arsenalspelare som sista man.
Den här gången gick det vägen, men den sortens beslut kommer kosta baklängesmål.

I andra halvlek blev det spel mot ett mål och Arsenal vaskade fram fyra-fem riktigt vassa chanser. En vanlig eftermiddag hade de förstås gjort segermålet, men jag saknade Santi Cazorla idag. Hans kreativitet och kvalitet i det korta kombinationsspelet hade kanske kunnat luckra upp ”Boro”. Det dröjde till slutkvarten innan Lucas Pérez och Theo Walcott sydde ihop den sortens väggspel som vi förknippar med Arsenal. Annars var det mest tempofattigt sidledsspel mot ”Boros” handbollsförsvar som mer liknade sexbackslinje.

Middlesbroughs enda anfallshopp förblev kontringarna via Adama Traoré. Jag hade stora förhoppningar på honom när han värvades till Aston Villa. I Barcelona var fansen besvikna när han såldes, men trots sin extrema snabbhet har det saknats något, kanske den mentala styrkan, för i Villa floppade han (jag minns en otrolig solorush borta mot Crystal Palace som enda höjdpunkt under Villa-karriären).
Med det här riskminimerande försvarsspelet och omställningshot i form av Adama Traoré kommer Middlesbrough kunna skaka fler storlag.
Det är knappast den fotboll Aitor Karankas gäng står för, men frågan är om materialet är tillräckligt bra för att spela proaktivt och kontinuerligt vinna matcher.
Den naiviteten vi såg idag – det nästan stoiska förhållningssättet att man skulle passa eller dribbla sig ur varje trång situation första 65 minuterna – kommer motståndarna att utnyttja framöver.

Uträknad senaste säsongerna. Nu är Theo Walcott en av Premier Leagues hetaste spelare.

Konkurrensen om platserna i Arsenals offensiv är hårdare än i något annat Premier League-lag.
Därför var det inte konstigt att många undrade var Theo Walcott stod inför årets säsong. Där finns trots allt en rad spelare som slåss om högerflanken: Alex Iwobi, Alex Oxlade-Chamberlain, Aaron Ramsey (till viss del) och Jack Wilshere (som ibland flyttats ut på kanten).
Men sedan har den ena efter den andra fallit bort. Jack Wilshere lånades ut till Bournemouth. Alex Iwobi flyttades över till vänster när en plats där blev ledig och Alex Oxlade-Chamberlain har inte hittat någon jämn formkurva.
Så nu har Theo Walcott fått sin plats – i rampljuset.

Med Alexis Sanchez som striker har Theo Walcott lagt beslag på platsen till höger. Och som han gjort det. Fem mål på sju matcher i alla turneringar är hans facit hittills den här hösten. I veckan blev det två mål mot Basel i Champions League. Fyra mål på tre senaste framträdandena och tre mål på sex ligamatcher vittnar om Walcotts form.
Det kan ställas mot hans blott fem fullträffar i ligan under hela förra säsongen.
I Premier Manager handlas Theo Walcott för 5,066 miljoner kronor. Sett till form är han minst sagt prisvärd.

***
Byt in:
Theo Walcott, Arsenal
Alexis Sanchez, Arsenal
Robert Snodgrass, Hull City
Charlie Austin, Southampton
Heung-Min Son, Tottenham

Byt ut:
Kevin De Bruyne, Manchester City
Leighton Baines, Everton
Francis Coquelin, Arsenal

Efter att Liverpool imponerat stort tidigare idag, efter att Manchester City noterade sin bästa säsongsstart någonsin och efter att Manchester United till slut hittat något slags spel så kom ytterligare ett statement från en annan titelkandidat.
Arsenal demolerade Chelsea i lördagens sena toppmöte och vann med 3–0.
Låt gå för att Chelsea bjöd på målen. Gary Cahill får så klart ta på sig det första målet där han fumlade och bjöd Alexis på ett friläge (där ser man vikten av att kunna passa med båda fötterna, då hade han slagit passningen med vänsterfoten och löst situationen enkelt). Andra målet var slarvigt positionsspel av César Azpilicueta som hängde med Theo Walcott nedanför offsidelinjen och släppte hela kanten till Héctor Bellerín. Och tredje målet var förvånansvärt tafatt agerat av N’Golo Kanté som blev bortgjord av Mesut Özils snygga kroppsfint.
Det är saker som Antonio Conte kommer att ligga sömnlös över.
Vi andra kan fokusera på andra saker. Som Arsenals bländande anfallsspel och nyvunna tuffhet.

Innan transferfönstret klappade igen hade Arsène Wenger till slut köpt in en ny striker i Lucas Pérez från Deportivo. Men i inledningen av säsongen har startanfallaren varken blivit Pérez eller Olivier Giroud i startelvan utan Alexis Sanchez.
Chilenaren har använts i en roll som ”falsk nia” och idag mot Chelsea fick den taktiken full effekt. Med en droppade Alexis som överbelastade mittfältet kunde Arsenal spela ut hela sitt passningsregister. Hur mycket (eller snarare lite) ytor Chelsea täckte så dök det alltid upp ytterligare ett passningsalternativ när Arsenal etablerat spelet på sista tredjedelen. En del passningskombinationer – som den före 2–0-målet – var en ren fröjd att se.

Siffrorna i paus, 3–0 till hemmalaget, var i överkant. Chelsea hade tagit sig in i matchen om William förvaltat sitt läge i minut 20. Men jag gillade verkligen vad jag såg av Arsenal idag. Det fanns en kvalitet och ett kombinationsspel av högsta snitt. Dessutom fanns en styrka och en beslutsamhet som vi inte vant oss vid att se. Framför allt inte när Arsenal möter Chelsea. Idag var det Arsenal som vann närkamperna, Arsenal som stod upp, Arsenal som tog fram krigarhjärtat.
Före dagens match hade Gunners inte gjort mål på sex senaste mötena mellan lagen. Idag hade de lätt kunnat göra fem-sex mål, så pass överlägset var man.
Alexis Sanchez var grym som anfallare. Han är den enda ”falska nian” som både kan droppa ned i planen, springa i djupled och sedan ha ork över för att pressa motståndarbackarna.
Med Alexis som droppade anfallare passar det perfekt att ha torpeder som Theo Walcott och Alex Iwobi på kanterna.
Mesut Özil var bländande. Han var på bästa spelhumör, ”titt-fintade” när han passade med yttersidan och flöt runt så att Chelseaspelarna fick jaga hans skugga.
Det enda negativa för fansen på Emirates var att Francis Coquelin utgick med skada, men där finns nu en mer än fullgod ersättare i Granit Xhaka.

Arsenal framstod som en titelkandidat en bra bit in på förra säsongen. Min känsla är att de är bättre den här säsongen, men nu finns samtidigt ett gäng topplag som rustat och tagit flera kliv framåt.
Kan de hålla hela vägen denna säsong?

Är Arsenal redo att slåss om titeln under det som kan bli Arsène Wengers sista säsong? Nej, inte när ligan börjar.

För ett år sedan, under sommaren 2015, hade Arsenal två områden att åtgärda. De behövde en klassmålvakt och de behövde en klassanfallare.
Målvakten anlände i form av Petr Cech. Anfallaren uteblev.
Olivier Giroud gjorde en bra säsong, med sina mått mätt, men känslan är att Arsenal hade varit så mycket starkare med en rörlig striker som kan utmana om skytteligasegern.
Den här sommaren fanns två områden som behövde förstärkas för att Arsenal skulle segla upp som titelfavorit.
De behövde en solid mittback då Gabriel inte visat sig vara den försvarare man hoppats på. De behövde, fortfarande, den där anfallaren.
Det gjordes försök på Jamie Vardy, som stannade i Leicester. Det gjordes försök på Gonzalo Higuaín, som valde Juventus.
Nu står Arsenal inför en säsongsstart där man återigen har en skadedrabbad trupp som inte känns komplett.

Granit Xhaka har kommit in på mittfältet och det var en vettig värvning då han kan ge både fysik och passningskvalitet på mittfältet.
Rob Holding har värvats till försvaret från Bolton, men det är mer ett oskrivet kort. Det kan visa sig vara ett fynd, det kan visa sig vara ännu en spelare som får börja om i en mindre klubb.
Arsenals fans har vädjat hela sommaren efter värvningar och ändå kommer de till premiären mot Liverpool med ett mittbackspar bestående av Rob Holding och Calum Chambers. Man förstår deras frustration.
Nu var det förstås otur att Per Mertesacker drabbades av en långtidsskada. Eller är det otur? Arsenals ständigt återkommande skadeproblem ska förstås ses i ett djupare plan. Arsène Wenger var innovatör när han kom till öarna på 90-talet och revolutionerade engelsk fotboll. Nu känns hans upplägg förlegat. Vi har inte insynen så vi kan avgöra exakt vad han gör som inte är rätt, däremot har vi en årligen återkommande skadelista som antyder att något görs annorlunda i Arsenal jämfört med andra klubbar.

Arsenal började med förlust förra säsongen också, den gången hemma mot West Ham.
Sedan började de tuffa igång tåget under hösten. Mesut Özil var ligans bäste under ett par månader när han prenumererade på assist. Där och då var Arsenal titelfavorit i mina ögon. Men de initiativet till Leicester och även om slutet av säsongen bjöd på en stark ”finish” där man sprang om Tottenham var spelåret en besvikelse. Förra säsongen när så många storlag hackade var ett gyllene tillfälle att lyfta bucklan.

Jag tycker inte allt är grått för Arsenal (även om man kan tro det när man läser känner av fansens sinnesstämning på Twitter). Chelsea, Manchester City och Manchester United har nya managers och nya ”projekt” som behöver tid.
Ett par värvningar – eventuellt Shkodran Mustafi – och drömnamnet Riyad Mahrez och Arsenals titelchanser ökar dramatiskt. Bara Mustafi in skulle förbättra chanserna avsevärt då Arsenal redan har bra ytterbackar, bra mittfält och en bra målvakt. Större än så är inte skillnaderna i toppen.
Arsène Wenger måste öppna plånboken och den här gången kanske han måste bita i det sura äpplet och betala överpris för en spelare.
Men det är det väl värt för att ge sitt lag chansen att vinna ligan?

Tänkbar startelva:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Xhaka, Cazorla – Ramsey, Özil, Sanchez – Giroud.
Nyckelspelare: Mesut Özil.
Håll ögonen på: Santi Cazorla.

Nyförvärv:
Granit Xhaka – Borussia Mönchengladbach, £34m
Takuma Asano – Sanfrecce Hiroshima, undisclosed
Rob Holding – Bolton, £2m

Förluster:
Isaac Hayden – Newcastle, undisclosed
Mikel Arteta – retired
Tomas Rosicky – released
Mathieu Flamini – released
Dan Crowley – Oxford United, loan
Wellington Silva – Fluminense, undisclosed
Jon Toral – Granada, loan
Wojciech Szczesny – Roma, loan

Vilket antiklimax.
Sista omgången brukar alltid bjuda på ett raffinerat drama. Nu blev det högdramatiskt före avspark när ett misstänkt föremål hittades på Old Trafford och matchen Manchester United-Bournemouth blev uppskjuten.
På planen blev det den mest avslagna sista omgången jag kan minnas.

Det brukar ju alltid brinna någonstans i tabellen. Nu var slaget i botten – i mina ögon det allra mest kittlande på slutdagen – avgjort. Så vi behövde skrämma upp det lilla som gick att skrämma upp. Till slut var ingenting kvar.
Vi börjar med slaget om fjärdeplatsen som aldrig blev något slag.
Läget var detta inför avspark:
Manchester City behövde ett kryss borta mot Swansea för att säkra sin fjärdeplats. Manchester United behövde vinna hemma mot Bournemouth för att överhuvudtaget ha chansen.
Men det blev ingen seger. Det blev ingen match alls.
En halvtimme före avspark hittades ett ”misstänkt föremål” och arenan fick utrymmas. Avspark sköts fram 45 minuter. Sedan kom beskedet att matchen inte skulle spelas alls.
Snopet värre.

Vi fick inte se Louis van Gaals misslyckande fullbordas. Istället fick vi se Old Trafford tömmas på folk och den första Premier League-match som blivit uppskjuten på grund av bombhot.
Nu blir det en betydelselös match som ska spelas, någon gång, på något sätt, för att tabellen ska bli komplett. Men inte för att det betyder ett skvatt, bara för att det ska göras.
Manchester City gjorde som väntat jobbet borta mot Swansea och säkrade sin CL-biljett. De tog ledningen med 0–1 tidigt i matchen och även om Swansea kvitterade i slutet av första halvlek kändes det kontrollerat hela andra halvlek. Manuel Pellegrini går med hedern i behåll.
Det är mer än man kan säga om Louis van Gaal.
Jag är chockad över att det ens diskuteras om holländaren ska få fortsätta efter sitt monumentala fiasko. Efter att ha spenderat miljarder kronor på nya spelare har Man United fortfarande ett mediokert lag på banan vecka efter vecka. Jag utgår från att van Gaal får sparken nu. En FA-cuptitel kan inte förändra känslan av att han har misslyckats kapitalt.

Så till slaget om andraplatsen. Det är ingen jättegrej i vanliga fall, men nu stod det mellan Tottenham och Arsenal och känner man till historien och rivaliteten mellan dessa klubbar vet man att det här var en prestigekamp.
Arsenals fans har varit öppet kritiska till Arsène Wenger och skulle Arsenal hamna efter Tottenham hade den kritiken nått orkanstyrka.
Spurs hade fram till idag slutat efter Arsenal i tabellen 20 år i rad. Gunnersfansen firar St Totteringham’s day varje vår då Tottenham teoretiskt inte längre kan sluta före Arsenal i ligan. Den här säsongen har det mesta pekat på att den dagen inte skulle inträffa. Spurs har slagits om titeln och fram till för ett par veckor sedan var Arsenal en rejäl bit efter.
Men Tottenham har avslutat säsongen likblekt. De har inte vunnit på de fyra sista omgångarna och deras insats idag utstrålade inte precis att spelarna tog fighten om andraplatsen på liv och död.
Tottenham föll borta mot Newcastle – som redan åkt ur ligan – med 1–5. 1–5! Efter att Newcastle reducerats till tio man gjorde Newcastle (!) tre mål.
Det var en pinsam avslutning på en annars stark Tottenhamsäsong.

Slaget om topp fyra-placeringarna är tuffare än på många år. Fem lag är på allvar inblandade – här tittar vi närmare på respektive klubbs förutsättningar.

3) Manchester City, 60 poäng +28

Återstående program: 2
Newcastle (b), Stoke (h), Southampton (b), Arsenal (h), Swansea (b).
Kommentar: Tre bortamatcher och dessutom Arsenal på hemmaplan.

Skadeläget: 2
Bacary Sagna, Samir Nasri, Gaël Clichy, David Silva, Raheem Sterling, Vincent Kompany.
Kommentar: Har dragits med en lång skadelista, men nu kan Raheem Sterling och Vincent Kompany vara nära comeback.

Formen: 3
Kommentar: City sviktade rejält i februari, men nu har man fem raka utan förlust och i returen mot Paris SG och mot Chelsea visade laget att man har fått en trygghet i defensiven.

Formen hos nyckelspelare: 5
Kommentar: Sergio Agüero satte tre mål senast mot Chelsea på Stamford Bridge. När argentinaren är bra är City ofta svårstoppat.

TOTALT: 12/20.

4) Arsenal, 60 poäng +22

Återstående program: 3
West Bromwich (h), Sunderland (b), Norwich (h), Manchester City (b), Aston Villa (h).
Kommentar: Tacksamt spelschema med ett undantag: Arsenal ska åka till Etihad och möta Manchester City. Den matchen ser ut att kunna bli avgörande för om laget säkrar Champions League-spel, måste kvala eller hamnar helt utanför.

Skadeläget: 4
Santi Cazorla, Alex Oxlade-Chamberlain.
Kommentar: Santi Cazorla har varit saknad under vintern och våren medan Alex OC inte får ses som ordinarie. Skadeläget är bättre nu är någon gång tidigare under säsongen.

Formen: 1
Kommentar: Arsenals form sedan mitten av februari har varit katastrofal. Senast blev det bara 1–1 hemma mot Crystal Palace.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Mesut Özil var bländande i höstas, men har inte klarat att prestera på samma höga nivå under våren.

TOTALT: 10/20.

5) Manchester United 56 poäng +10

Återstående program: 3
Crystal Palace (h), Leicester (h), Norwich (b), West Ham (b), Bournemouth (h).
Kommentar: Svårslagna Leicester, som bara förlorat tre ligamatcher på hela säsongen, och West Ham på bortaplan är de tuffaste uppgifterna. Överkomligt, speciellt om West Ham inte har något att spela för i den fajten.

Skadeläget: 3
Ander Herrera, Bastian Schweinsteiger, Adnan Januzaj, Luke Shaw.
Kommentar: Ander Herrera och Adnan Januzaj kan vara tillbaka till helgen och då har Uniteds skadelista till slut lättat något.

Formen: 2
Kommentar: Fyra segrar på de fem senaste matcherna, men innan dess hade laget fyra matcher utan seger. Louis van Gaals gäng har inte kunnat leverera över tid denna säsong. Så fort ett hopp har väckts hos fansen har det släckts lika fort med en ny plattmatch.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Anthony Martial har varit Uniteds klart bästa offensiva spelare under säsongen och är den som skapar överlägset flest chanser.

TOTALT: 12/20.

6) West Ham, 53 poäng +12

Återstående program: 3
Watford (h), West Bromwich (b), Swansea (h), Manchester United (h), Stoke (b).
Kommentar: Först tre möten med lag som inte har något att spela för innan man tar emot Manchester United hemma.

Skadeläget: 5
Diafra Sakho, Carl Jenkinson.
Kommentar: Sakho kan vara tillbaka till helgen och då är West Ham i stort sett skadefritt.

Formen: 2
Kommentar: West Ham har inte vunnit en match sedan 5 mars då man bortabesegrade Everton. Slaven Bilics lag har haft en rad tuffa matcher och man förblir svårslaget, fem kryss på de sex senaste.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Dimitri Payet har burit West Hams offensiv på sina axlar, framför allt från fasta situationer. Fram till för ett par veckor sedan var Payets form grym, men han var anonym mot Leicester i söndags.

TOTALT: 13/20

8) Liverpool, 51 poäng +9 (en match mindre spelad)

Återstående program: 4
Everton (h), Newcastle (h), Swansea (b), Watford (h), Chelsea (h), West Bromwich (b).
Kommentar: En match till good på övriga toppkonkurrenter och chansen finns att minska avståndet till sex poäng vid seger mot Everton. Rätt tacksamt schema, bara två bortamatcher och ett omotiverat Chelsea känns inte som en överdrivet svår uppgift i näst sista omgången.

Skadeläget: 2
Emre Can, Jordan Henderson, Kolo Touré, Christian Benteke, Danny Ings, Joe Gomez.
Kommentar: Kaptenen Jordan Henderson är det tyngsta avbräcket. Annars har Liverpool klarat sig rätt bra senaste veckorna.

Formen: 4
Liverpool har bara förlorat en enda match sedan förlusten i FA-cupen mot West Ham 9 februari. Tre raka segrar och avancemanget mot Dortmund i Europa League understryker att Jürgen Klopps gäng är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Det går förstås att diskutera vem som är Liverpools nyckelspelare, men jag anser att laget står och faller med målvakten Simon Mignolet eftersom man inte har något större problem att producera framåt. Defensiven är dock fortfarande ett frågetecken.

TOTALT: 12/20.

Fotnot: Leicester och Tottenham kan teoretiskt bli indraget i kampen om Champions League-platserna, men jag har räknat bort dem i den här analysen. Samma sak gäller för sjuan Southampton.

Manuset var redan förutbestämt. När Arsenal har kraschat ut ur Europa, när deras säsong är på väg att krackelera – då reser de sig alltid.
Mot ett likblekt Everton (jösses vad de har underpresterat denna säsong!) var det därför föga förvånande att Arsenal tog hem alla tre poängen.
Gästerna var klart bättre i första halvlek och Alexis Sanchez och Mesut Özil sydde ihop ett utomordentligt fint 1–0-mål.
Men det stora samtalsämnet, ljusglimten, i Arsenal är mannen som låg bakom 2–0-målet.
Man och man, förresten, Alex Iwobi är bara 19 år, han fyller 20 år i maj.
Fram till bortamötet med Stoke 17 januari hade han bara gjort tre korta, obetydliga inhopp i Premier League. Men sedan han chansen i FA-cupmötet med Burnley 30 januari har han seglat upp som en joker för Arsène Wenger. Alex Iwobi var bäst på plan i den matchen och låg bakom båda Arsenals mål. Sedan har han fått större och större förtroende. I förlustmatchen mot Barcelona i veckan imponerade han med sin respektlöshet och initiativförmåga.
Idag i första Premier League-starten kom så det första målet. Alex Iwobi såg när Ramiro Funes Mori slarvade och kontringsläget uppstod. Passningen från Héctor Bellerín var perfekt och Iwobi gjorde inget misstag när han ställdes fri med Joel Robles.
På kort tid har Alex Iwobi sprungit om både Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell i konkurrensen om högerkanten.

Alex Iwobis utveckling senaste två åren har varit sensationell. Han föddes i Lagos i Nigeria, men har växt upp i London. Han kom tidigt till Arsenals akademi, men han sågs inte som en blivande storspelare. Arsène Wenger har berättat att han inte tillhörde de mest lovande spelarna fram till för några år sedan. Det här är första säsongen han ens tränar med a-laget.
– För två år sedan var det inte många som kunde säga med säkerhet att han skulle lyckas. Han är väldigt klok. Jag gillar hans tajming och hans kvalitet i beslutsfattandet. Han vänder alltid dit du vill att han vänder och han spelar dit du vill att han ska spela, har Arséne Wenger sagt.
– Han kan spela till vänster, till höger, bakom strikern och nia.
När Alex Iwobi debuterade i höstas handlade rubrikerna om en annorlunda anekdot. Han blev den förste utespelare att spela under Arsène Wenger utan att ha något av bokstäverna ARSENAL i sitt efternamn. Bonusinfo om något.

Nu handlar rubrikerna om helt andra saker. Alex Iwobi genombrott skänker hopp till Arsenal i ett läge när klubben och dess fans behöver ny optimism.
Som vi nämnde i Sportbladets Premier League-podd i torsdags så har Alex Iwobi fotbollsgener. Hans morbror eller farbror, jag har inte rett ut vilket, är förre storspelaren Jay-Jay Okocha, en av Premier Leagues mest sevärda spelare genom tiderna.
Alex Iwobi har redan bestämt sig för att spela för Nigeria snarare än engelska landslaget så där har England missat en potentiell guldklimp.

***
Inför dagens match lade jag in en slant på Arsenal som ligavinnare idag till oddset 7,50. Tyckte att det var rätt bra betalt i ett läge när man ”bara” är åtta poäng efter Leicester. Det finns lag som har ätit ikapp större försprång på kortare tid – och då har ligaledaren inte hetat Leicester City…

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
Denna omgång har jag synat Manchester United.

Matchen (Arsenal hemma)
Manchester United kom till spel med en grotesk skadelista. 14 man var otillgängliga och bänken bestod till stor del av oprövade ynglingar. Men med ett organiserat, lojalt arbete kommer man långt och längst fram fanns en glödhet 18-åring som gjorde skillnad. Marcus Rashford dök upp på rätt ställe två gånger inom loppet av några minuter i första halvlek och såg till att United skaffade sig en 2–0-ledning. Danny Welbeck, den före detta Manchester United-spelaren, reducerade före paus, men det här var inte Arsenals match. Ander Herrera satte 3–1 i den 65:e minuten, framspelad av Rashford, och då spelade det ingen roll att Mesut Özil skapade lite spänning med sin 2–3-reducering i den 69:e minuten.
Manchester United vann och Louis van Gaal kunde vinna ytterligare pluspoäng genom att spela teater vid sidlinjen och släppa fram ytterligare två debutanter, Timothy Fosu-Mensah, 18, och James Weir, 20.

Spelarbetygen
David De Gea 4
——————————–
Guillermo Varela 2
Michael Carrick 3
Daley Blind 3
Marcos Rojo 2 (’55)
——————————–
Morgan Schneiderlin 2
Ander Herrera 4 (’90)
——————————–
Jesse Lingard 3
Juan Mata 4
Memphis Depay 3
——————————–
Marcus Rashford 4 (’80)

Ersättare:
Timothy Fosu-Mensah 3 (’55)
Adnan Januzaj – (’80)
James Weir (’90)

Betygsskala: 5=världsklass, 4=mycket bra, 3=bra, 2=godkänd, 1=underkänd

Tummen upp
Marcus Rashford har vi redan avverkat i en tidigare blogg så vi kan lyfta fram en annan spelare istället. Juan Mata har varit ömsom vin ömsom vatten under sin tid i Manchester United. När han köptes var han ett desperationsköp av en klubb utan strategi i värvningsarbetet. Förra säsongen blev han en matchvinnare i en ny roll som högerytter. Den här säsongen har han inte nått samma höjder, och det har funnits en del djupa dalar, men sanningen är att dagens Manchester United måste ha råd med en begåvning som Juan Mata. Han har den kreativitet som kan öppna låsta motståndarförsvar och det är en egenskap som laget knappast har i överflöd.
Igår var han planens bästa spelare, enligt mig. Mata var regissören som ständigt hittade ytor mellan Arsenals lagdelar och när han spelar så här så måste Louis van Gaal acceptera att spanjoren inte sköter presspelet prickfritt. Så länge Mata avgör matcher framåt är det av mindre betydelse.

Tummen ned
Segern mot Arsenal – med ett ungt, oprövat manskap – var förmodligen höjdpunkten på hela säsongen för Manchester United. Det säger inte så mycket eftersom spelåret inte bjudit på så många högtidstunder, men det är svårt att plocka fram negativa sidor efter triumfen mot titeljagande Arsenal.
Arsène Wenger kom till spel med en elva där knappt en enda Manchester United-spelare hade platsat, bortsett från David De Gea.
Det enda negativa för van Gaal var att Marcos Rojo haltade av i 55:e minuten efter att ha fått en smäll så den långa skadelistan kan bli ännu längre. Nu gjorde 18-årige holländaren Timothy Fosu-Mensah – en ny bekantskap för mig – en pigg debut på vänsterbacken så det kanske löser sig ändå.

Taktisk spaning
När Louis van Gaal tog Holland till VM-brons för två år sedan var zonmarkering ett intressant inslag i lagets spel. Istället för det beprövade positionsförsvaret lät han sina mittfältare man-man-markera sina motståndare. Igår använde Manchester United ett tydligt inslag av zonmarkering/man-man-markering.
Så här fungerade lagets försvarsspel mot Arsenal:

Strikern Marcus Rashford placerar sig långt ut till höger för att skära av Arsenals mittback Laurent Koscielny från uppspelsfasen. Så fort Gabriel får bollen av Petr Cech pressas han av yttern Memphis Depay. Mittfältarna Juan Mata och Ander Herrera man-man-markerar Arsenals mittfältare.

Manchester United lät Gabriel ha bollen ostört även när Arsenal kom högre upp i plan. Ni ser här Rashford tämligen stationerad, fortfarande till höger för att skära spel till Laurent Koscielny. På grund av United-mittfältarnas markeringsspel finns en stor, obevakad yta framför United backlinje.

Den här typen av markeringsspel ger ibland vissa missförstånd och komplikationer. Jag noterade den här situationen från den 36:e minuten (se nedan).

Petr Cech har fångat bollen och är på väg att sätta igång ett uppspel. Marcus Rashford börjar med att röra sig mot Koscielny.

Men eftersom Uniteds försvarsstrategi förutsätter att varje Arsenalmittfältare måste markeras tajt så beordrar Ander Herrera att Rashford måste ta upp markering på Aaron Ramsey (då Juan Mata har hamnat i en för hög utgångsposition).

Aaron Ramsey sticker iväg för att försöka bli av med bevakningen.

Under tiden gör Alexis Sanchez en motsatt rörelse och får med Uniteds högerback Guillermo Varela i rygg.

…så i nästa moment har Marcus Rashford hamnat ända nere i högerbacksposition.

Det här är förstås en baksida med markeringsspelet, men så länge lojaliteten och arbetsviljan finns går det att lösa. Marcus Rashford var beredd att springa hela vägen ned till det egna försvaret för att plocka upp Ramsey.
Marcus Rashford bidrar alltså inte bara med mål. När Louis van Gaal skickar in unga debutanter i startelvan får han också spelare som han kan styra till att springa genom väggar.
Den ungdomliga entusiasmen och inställningen lade grunden till segern igår.